flyt

Det har visat sig att sol, saganaki och flygplansläge på mobilen var precis vad min nästa bok behövde. Jag vet inte om jag har berättat det, men en sorts ”andra boken”-kramp har slagit mig så här lagom till fjärde boken (eventuellt är jag lite trög på det sättet) och jag har inte kunnat känna var märgen sitter i romanen jag egentligen började skriva redan i somras. Därför har den inte heller riktigt kunnat skrivas, bara filas på och funderas över, och jag har undrat om den någonsin kommer eller om jag måste krysta ut den. Krystning funkar visserligen, jag krystade ut hela I havet och det gick ju bra. Men … nå jag behöver egentligen inte motivera mig, de flesta av er skulle också välja att flyta med framför att krysta. Jag sitter med lemonad i handen och en historia som upptar mina tankar. Äntligen.

En snabb betraktelse över hotellet och de folk och fä som omger mig:

En mycket liten hund tultar omkring och hoppas att någon av dess ägare eller vissa utvalda gäster ska sparka iväg en liten boll som han får jaga. Det påstås att hunden heter Nemo, men jag börjar tro att det är lögn, för barnen (och en del vuxna) springer omkring och ropar ”Nemo! Nemo!” och han rör inte ett enda öra.

En familj bestående av en yppig dam, en trött gubbe, en mycket brun son och en tämligen ouppfostrad dotter är ett frekvent ämne för mina och Coachens spekulationer. Sonen är adopterad för att de inte kunde få barn, tänker Coachen, och när de sedan fick en dotter på ålderns höst så skämmer de bort henne och låter henne få som hon vill. Hela tiden. Sonen är mammans från ett tidigare äktenskap tänker jag, och när paret fick dottern gemensamt på ålderns höst så skämmer de bort henne och låter henne få som hon vill. Hela tiden.

En familj bestående av en kort men bastant mor och tre engelska barn spelar spel och uppfostrar varandra. Kontrasten är bjärt mot den tidigare beskrivna flickan. ”Mind your manners”, säger mamman när hennes son är för ivrig att beställa sallad. ”Don’t shout”, säger systrarna till varandra när de spelar på poolbarens sneda pingisbord.

Det kommer nya holländska besökare nästan varje dag. Klockan tolv kommer deras reseledare. Med gäll röst går hon igenom saker på holländska mitt i poolbaren och pekar på en karta. Det tar en hel timme.

Alla är tämligen heterosexuella. Det är oklart om de ens tror att vi är ett par, trots att Coachen badar i shorts och jag har nördglasögon och bitvis kortklippt hår. En gång mötte vi två engelska män på vägen, utan kvinnligt sällskap. Vi hälsade glatt, de hälsade förvirrat tillbaka.  I Argostoli såg vi en kvinnlig polis, kunde hon vara flata tro? Inte förrän igår fick vi tydliga queera indikationer av något som helst slag, men då fick vi tre. Först såg vi en diskret regnbågsflagga på väggen i en glassbar, som vi genast gick och satte oss i. Mannen som ägde baren gav oss koden till hans trådlösa uppkoppling, vi tolkade det som att han var gay. Det andra vi var med om, var att några svenskar passerade oss, och enligt Coachen ägde följande ordväxling rum:

– De där två måste väl ändå vara flator.
– Lägg av, man kan väl se ut så och … (ordväxlingen försvann ut i den ovanligt starka blåsten)

Till sist passerade vi ytterligare två män utan kvinnligt sällskap. De tittade på oss. Vi tittade på varandra. De tittade på varandra. Vid det laget hade vi passerat förbi varandra, och jag vände mig om samtidigt som en av männen också vände sig om. ”Han vände sig också”, sade jag exalterat till Coachen, som vände sig om och viftade glatt. ”Hej hej!” hojtade hon. ”Hej hej”, svarade de på svenska. Har jag glömt att säga att det är sjukt många svenskar här? Om min väder-app inte sa åt mig att det regnar i Stockholm den här sommaren, och om inte smöret på vår lokala supermarket smakade så artificiellt, så skulle jag inte märka  att jag var utomlands.

De kan förstås också ha känt igen dig utan att vara gay, påpekade Coachen efteråt. Varför det? frågade jag, för jag har fortfarande inte fattat att böckerna som jag skriver hamnar i händerna på alla möjliga människor utan prosopagnosi. Hon påminde mig om tjejen som kom fram till mig på Arlanda och hade läst två av mina böcker. Det gjorde för övrigt min dag, och jag funderar nu på vad jag ska säga så att Coachen påminner mig om det igen.

Varför är det så viktigt att hitta några queers på semestern då, kan man kanske fråga sig. Jag frågar Coachen. Hon säger att det känns lite roligare, lite trevligare och lite lugnare. Lite tryggare, kommer hon fram till. ”Och man blir lite glad av att se andra. En fjollig bög. Det finns inget bättre.” Jag fiskar efter lite smicker, blinkar till henne. ”Något bättre vet du väl än en fjollig bög?” ”Ja det är klart”, ler hon. ”En flatig polis är ju aldrig fel.”

Hon säger såna där grejer när hon egentligen ska ge mig komplimanger. Inte konstigt att det tog oss åtta år att få ihop det.

Nu vill jag berätta om min nästa bok, vad den handlar om och hur den hänger ihop med Tillbaka till henne. Men det är lång tid tills den kommer ut, hösten 2013 gissar jag, och ute i världen är Tillbaka till henne fortfarande en ny roman. Så vi avslutar med en liten poll.