på vift med homofilerna

Jag sitter på ett tåg igen. Det är tur att jag gör det, för det är som ni har märkt den enda tiden jag har att skriva blogg nu för tiden. Idag går färden till Oslo, där mitt uppdrag är av den mest exalterande karaktär. Hallongrottan har nämligen lyckats ro iland ett möte mellan queera nordiska författare, som ska sammanstråla för ett panelsamtal på Skeive Dager. Man kan se det som att jag sitter i åtta timmar på ett tåg för att sedan samsas om 50 minuters samtalstid med ett helt gäng andra människor som också gillar att uttrycka sig, fast på språk som jag borde förstå men inte riktigt förstår. Man kan också se det som världens coolaste chans att träffa andra hbt-författare och få världens unikaste inblick i hur det står till med hbt-litteraturen i Norden. Ju mer jag tänker på det, desto mer imponerad blir jag av hela idén, och i förlängningen alltså Hallongrottan som kom på den, undersökte den och i detta nu alltså genomför den.

Jag får ibland frågan om jag känner mig som en flatförfattare. Det händer inte lika ofta som frågan om jag ser mig som en politisk författare, men det händer i alla fall så ofta att ett standardsvar har utkristalliserat sig. Det blir som alltid när någon del av ens liv uppförstoras och uppförstoras, bilden blir en skrattspegling av vad man är, för om jag är flatförfattare så är jag samtidigt en medelklassförfattare, en cisförfattare, en svensk författare, en vit författare och en vänsterhänt samt något astigmatisk författare. Samtidigt går det (tyvärr) inte att komma ifrån det; att gå runt och vara homo är inte som att gå runt och vara vänsterhänt. Igår googlade jag något och hamnade på en sida där folk diskuterade huruvida såna som jag borde få skaffa barn. I recensioner och resonemang kring Tillbaka till henne poängteras det himla ofta att det inte är någon ”särskild, lesbisk” kärlek som skildras utan att den faktiskt är som ”vilken kärlekshistoria som helst”.  Jag vet inte om det reflekterar recensentens förväntningar på denna särskilda, lesbiska kärlek, eller på hens fördomar om alla övriga heteron som kanske inte läser boken om det inte står i recensionen att den går att relatera till. Just tåg är bra ställen att fundera över sånt på. En midsommarmiddag med andra hbt-författare inför ett panelsamtal känns som det mest ypperliga tillfälle att dryfta det. Det pirrar i min mage när jag närmar mig Norge.

Att det finns en liten del av mig som önskar att jag i stället var med Coachen och slogs mot fästingar i skärgården, säger ingenting om detta storslagna projekt. Det säger bara något om Coachen.

0 svar

  1. Och själv har jag nyss tillbringat 1½ i ”ditt” sällskap, läsandes ”Tillbaka till henne”. Mycket trevligt, lättläst, lite bildande, skitsnyggt ihopflätat (jag väntar på din deckardebut…), rörande på sina håll (grät flera gånger), pirrigt och en massa annat positivt. Fick mig att tänka på Thorvalls ”När man skjuter arbetare-serie”, och det är en komplimang. Enda gången jag flämtade till över nåt obra var när det stod egotrippar i prat som skulle vara 100 år gammalt (om jag inte missminner mig). Och det är också ett bra betyg i en så lång bok! 🙂

    1. Ja jag undrade faktiskt när någon skulle hitta något otidsenligt – med tanke på alla ord jag var tvungen att dubbelkolla så var det oundvikligt att något skulle slinka igenom. Jag är glad att du gillade den så mycket! Deckardebuten får vi vänta vidare på dock, jag är fortfarande fullkomligt osugen på att skriva kriminalromaner.

  2. Det spelar ingen roll om nästa blir en kriminalroman eller ej, när de är så rafflande som de är. Dina böcker, that is. Glömde skriva att det var lite roligt att det var en arbetsförmedlare i en av huvudrollerna, för när jag tänker på var jag mötte dig först så tänker jag också på att det är där jag gått på AF sist… Och det fanns andra saker som jag tänkte på som tagna ur sånt du skrivit när du bloggade under annat namn och inte var fullt så känd. Fick lite insiderkänsla där, utan att egentligen känna DIG. 🙂 Angående sånt som gick förbi korren, så kan jag glädja dig med att jag inte hittade några felstavningar eller dylikt. Extremt välgörande, och ovanligt! 🙂

  3. Konvalescent efter en operation har jag tillbringat med ” Tillbaka till henne”. Jag gillade den väldigt mycket och har meddelat sambon att om vi får en dotter så ska hon heta Signe. Både inspirerad av din bok som av den otroligt gulliga sjuksköterskan som tog hand om mig i tisdags natt efter narkosen 🙂

  4. Har precis läst ”Tillbaka till henne” och vill bara tala om hur mycket jag tycker om denna levande historia. Tack!

  5. Läste ett inlägg om stavning och måste berätta hur glad jag blev när jag i ”Tillbaka till henne” såg att du Sara stavat symptom med ett P i mitten. Just stavningen på ordet symptom har varit diskuterat under senaste halvåret då jag läser till sjuksköterska och detta ord är flitigt använt. Alternativen står mellan ”symptom” och ”symtom”. Vilken stavning anses vara riktig? Jag föredrar ett P i mitten.
    Tack för en trevlig blogg och böcker som jag inte vill ska ta slut. Hur gick det sedan?

    1. Tack! Man kan stava på två sätt, därav diskussionen… Men inspirerad av din kommentar lägger jag snart upp en ny poll, där man helt enkelt får rösta om saken.

  6. Pingback: mera poll |

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster