Friskis & Svettis del 2: Mamma hade rätt igen

Rubriken är lite missvisande. Mamma hade till exempel helt fel när hon hävdade att det var skönt och roligt att jogga. Det blev aldrig roligt och aldrig skönt, trots att jag gav det ett halvår av min tid. Därför var det med stor skepsis men ett artigt leende som jag bemötte hennes påstående att det är kul på Friskis & Svettis.

Men det är det. Är det ett ålderstecken, ett mognadstecken eller bara tragiskt – jag vet inte, men livet har helt oväntat serverat mig en träningsform som fyller hålet som skapades när Bitch slutade ha klubb varannan lördag och jag inte längre fick dansa mig svettig. Jämförelsen går inte att dra någon längre sträcka, flatraggen står till exempel inte lika tätt och jag ser inte ett enda ex i träningshallen, men alla ni som börjat nypa er i sidfläsket, flåsa i uppförsbackar och undra vad som hände när ni slutade gå ut och stuffa röven av er i jakt på lite hud, ni förstår vad jag menar.

Jag har hittills bevistat en gympa i Ringen och en i Farsta. Mammas fästman tyckte att jag skulle välja ”bas”, mamma sa ”medel” och hon hade rätt igen. En annan sak hon hade rätt i var att ingen skulle få för sig att kolla på just mig. Alla tittar på ledaren, sa hon, för att veta när man ska byta rörelse och åt vilket håll man ska. Hon hade rätt.

Min analys av varför det är roligare att gå på gruppgympa än att gå på gym, jogga, sitta på en träningscykel eller hålla på med tv-shopmaskiner:

1. Man har inget val. När man har ställt sig i träningssalen så är man där, och en viss undergivenhet infinner sig som faktiskt inte är helt obehaglig. Det är inte längre upp till dig vad du ska göra med din kropp. Det är, under den följande timmen, upp till en brud i röda tights och hästsvans.

2. Man hinner inte tänka. All tankeverksamhet går åt till att kolla vilket håll man ska åt, vilken fot som ska framför vilken, vad man gör med armen medan foten gör det där andra, och just när man tycker att man har fått koll så byter bruden i de röda tightsen håll och man måste fokusera igen. Därför hinner man inte börja tycka att det är tråkigt, man hinner inte tycka nånting alls. Inte ens om sin grannes piratbyxor, inte ens om gympaledarens reflektioner kring Richard Gere som hennes drömmars man.

3. Det är inte svårt. Till skillnad från när jag gick och gymmade, när jag testade klättring, när jag var ute och joggade – för att inte tala om hela skolgymnastiken – så kände jag mig duktig nästan på en gång. ”Kolla, jag kan också gå till vänster och sen till höger och dra upp ett knä!” Kanske har jag grym koordination. Kanske är de grymt bra på att få folk att tycka att de har koordination.

4. Det är till musik. Vilket gör att man nästan kan låtsas att det är dans. Att det nästan känns som dans. Att det i vissa fall (se nästa inlägg) i princip ÄR dans. Till och med armhävningarna, om man bara hänger sig lite åt  positivt självbedrägeri.

Fortsättning måste följa. Det finns för mycket att berätta. Eller vad sägs om klientelet på Farsta respektive Skanstull? Vad sägs om mannen som införlivar primalskrik i friskispassen, vad sägs om muskler som bara aktiveras när man går som om man vore fem år och hade kissat på sig i en overall? Vi avslutar med en poll.

Advertisements

4 thoughts on “Friskis & Svettis del 2: Mamma hade rätt igen

  1. Ah, den där grejen när jag stod i gympasalen, ombytt och redo, och det var en jympaledare som både peppade och hade bra musik!

    … fast det där med musikvalet stämde tyvärr sällan … men när det hände – då du! 🙂

     
    I mitt fall var det jääättejättesegt att förmå mig att ta mig dit, men väl där var det helt ok.
    Medel, och ki-jympa (som medel, men med kampsportsinspirerade rörelser), gick jag på.
    Se’n samarbetade segheten och puckokroppen, och jag använde mitt årskort alldeles för sällan, men förhoppningsvis skärper puckokroppen till sig framöver och låter mig röra på mig på det sätt och i det tempo som jag vill (läs: obehindrat och ”aningens snabbare än superlångsamt” – hela tiden, och inte bara ”mellan skoven”).

    • Heja din puckokropp och alla andras kroppar som är pucko! Själva puckoskapet kunde däremot få sticka och bada. Ki har jag också kikat på (ouppsåtlig ordvits), är det bra?

      • Var in och kollade på friskissvettis.se nyss, men hittade ingen ”Ki jympa”, så den kanske inte finns på schemat längre?

        Det är alltså inte samma som ”Ki balans” (vars beskrivande ledord är saker som ”barfota”, ”frigörande”, ”flödande”, ”harmoniskt”), som säkert är jättebra för sitt syfte, men jag tror de box- och kick-inspirerade rörelserna och utropen är sällsynta.
        Du får helt enkelt testa! 🙂

  2. De har även en förmåga att få en att känna att en har världens sämsta koordination och att man aldrig borde göra någon annan rörelse än att gå lagom fort när man är bland andra människor. Annars finns risk att man snubblar på en själv.
    /MVH En som inte kan spela fotboll ty det är för svårt att springa och sparka samtidigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s