i hackebackeskogen

Eftersom jag inte har bloggat om självaste livet på ett tag, kommer här en sammanfattning av min helg. Vi hoppar över fredagskvällen, som mest karaktäriserades av att jag och Kollega D spelade pingis och drack vatten, och så går vi direkt på lördagsnöjet.

Lördagsnöjet bestod i att jag bjöd Snurran på en prova på-lektion i klättring. Vi begav oss till Sickla och anmälde oss i en reception. På väggarna i rummet intill krälade barn och ungdomar obehindrat omkring i molnhöjd, och ni vet hur det blir när man är nybörjare bland en massa folk som kan. Man har liksom två val, antingen låtsas att man vet mer än man gör, eller överdriva sin okunskap i hopp om att vinna blåbärssympati. Vi hängav oss åt alternativ två.

Det näst roligaste med klättring är att det finns lätta väggar, med grepp som gör att det inte är värre än att klättra på en väldigt hög och lite asymmetrisk stege. Det roligaste är att det finns väggar som är snäppet svårare, men fortfarande så lätta att man klarar av dem. Då kan man känna sig ganska duktig, tills man flåsande av ansträngning dalar ned hängande i ett rep och ens instruktör påpekar att det fortfarande är en väldigt enkel vägg. Ur ett semantiskt perspektiv är det roligaste med klättring att man äntligen får veta vad ett krux är.

”Är det det där som är kruxet?” frågade jag entusiastiskt inför varje vägg och pekade, och vår instruktör log överseende. ”Den här väggen har inte heller något krux.” Ett krux är det svåraste stället på en klättervägg, förklarade han och jag svalde min invändning att varje klättervägg rimligen har ett ställe som är svårare än de andra. Sedan tog han oss till en vägg som liksom hängde över sig själv. Det är orimligt, ville jag väsa ur mig som Kishti en gång, men i stället hoppade jag upp på väggen, styrkt av vår instruktörs tillit. Han hette Klas, och när vi frågade om folk brukade kalla honom Klas Klättermus svarade han nej. Folk brukade tydligen koncentrera sig på att klättra i stället.

Klas var rar och överseende, och stämde efter någon timme in i mina och Snurrans internskämt, men det slog honom aldrig att jag kunde ha rätt i mitt påstående om att min hjärna inte klarar höger och vänster. ”Du kan trycka upp dig med höger hand och sätta vänster fot ett snäpp högre”, ropade han och min hjärna översatte: ”Du kan trycka dig upp med ena handen och sätta ena foten ett snäpp högre.” Jag såg hjälplöst ned på mina fötter varav den ena definitivt var vänster, och Snurran hjälpte till genom att ställa sig på vänster sida och ropa ”den här sidan.” Sekunden senare hängde jag i luften. I några lyckliga sekunder svävade jag över allas huvuden i min lilla sele och tänkte att det var precis som att flygdrömma, tills jag insåg att detta i själva verket var att räkna som nederlag.

Efter detta  följde bara fler nederlag. Mina och Snurrans armar och ben var efter en och en halv timmes klättring darriga som såna där små pudlar en kall vinterdag, och när jag skulle hämta mer vatten fick jag knappt upp flaskan. ”Det går bättre efter några gånger”, sade en röst intill mig (alltså en riktig röst, inte en i mitt huvud). ”Det är så här svårt och jobbigt i början, men det blir bättre.” Jag blev varm i hjärtat över uppmuntran, och lät värmen överskugga den samtidiga insikten om att samtliga närvarande i denna lokal kunde följa mina och Snurrans försök att komma mer än någon meter upp på boulderväggarna.

Vi hade ont överallt när vi kom hem, men dukade tappert, om än under tillbörliga stön, upp schlagermat till oss och Coachen. Styrkta av tunnbrödrulle och Loka (mer om mina nästan-sockerfria veckor en annan dag) besåg vi Björn Ranelid göra något slags utspel på schlagerscenen, medan Sara Li sjöng en låt någonstans i närheten. På Facebook och twitter var diskussionen vild, och ni märkte kanske själva hur människor mer och mer började överväga att lämna landet när bidraget gick till final. Vissa av kommentarerna handlade om textens säd-inslag, mot vilket jag själv egentligen bara har en invändning, nämligen att även ett gäng transkvinnor har säd. I övrigt stämmer det väl, att om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör mänskligheten ut. Själv känner jag fler och fler som tackar ja till mannens säd, antingen via landstinget eller så blir det den danske mannens. Så ingen behöver oroa sig för mänsklighetens fortlevnad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s