dansar med tanter

Under hösten har jag två gånger befunnit mig bland tanter. Det är Coachen, som utöver att plocka in mig på en fotbollsläktare bland halsduksviftande män med skrik i halsen under hösten, har placerat mig i tantdomän efter tantdomän.

Först var det Zpanska flugan på Chinateatern. Jag, Coachen och ett gäng gummor och gubbar i 70-årsåldern trängdes för att komma upp på första balkong. Mitt artificiellt röda och Coachens naturligt röda kontrasterades mot ett hav av gråulliga huvuden (och ett och annat hennarött). Jag, som inte lärde mig att jag var välkommen på restauranger förrän jag var 25, såg mig omkring och väntade mig att någon skulle kolla mitt leg och ifrågasätta min existens. Själva föreställningen hade sina höjdpunkter och sina andra punkter. Försiktig som jag är med recensioner kan jag kanske mest konstatera att det finns folk som har mer gemytlig relation till buskishumor och billiga sexskämt än jag, men också att det är få som uppskattar en riktigt särskild norrländsk dialekt lika mycket.

Förra veckans tantbegivenhet var Spagettioperans julshow. Coachen hade inte sagt mycket om det, bara beordrat mig att infinna mig på Hötorget klockan 18, och ni vet ju hur foglig och följsam jag är. Jag skulle vara hungrig och finklädd, så jag var hungrig och finklädd. Vi trippade mellan decembervattenpölarna och duckade för decemberregnet, tills vi kom till en foajé. Där ställde Coachen oss i en kö bestående av till synes samma människor som vi tidigare bevistat Zpanska flugan med. Möjligen hade de åldrats lite sedan sist.

Det som slog mig, när jag satt där vid ett bord på första parkett och serverades en vegetarisk pastarätt utan lök och paprika medan fyra operasångare gjorde sitt allra bästa för att underhålla mig, var följande: Tanterna är något på spåren. Det var förresten inte jag som kom på det, det var Coachen. ”Är det bara pensionärer som gillar sånt här”, viskade jag till henne när vi stod i kö för att komma in. ”Nej”, svarade hon ,”det är alla. De har bara inte kommit på det.”

Jag insåg då att detta är början på min långa, gyllene era som tant. Det kommer att komma en dag då jag anser att alla utan broddar inte har förstått. Det kommer en dag då jag inser glädjen i att spela brickspel, nyttan med en portmonnä. Bit efter bit kommer att falla på plats, jag kommer lättad att stödja mig på min nya rollator och fråga mig själv: varför skaffade jag inte en sån här tidigare? Fast en grej, tänker jag när operadamerna kommer dansande ut i publiken och flirtar med gubbarna, en grej kommer jag ha svårt för hur länge som helst.

Men det kräver nog sitt eget blogginlägg.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s