att vara som folk

Ett minne från när jag jobbade på Systembolaget.

jag: Det var nog femte kunden idag som har svarat ”det är väl ingen återbäring på det här, hö hö”, på frågan om han vill ha kvitto?
kollega: Ja, jo, det brukar de säga.
jag: Och så flinar de som om de var de första i historien att komma med det skämtet, och förväntar sig att man ska skratta med.
kollega: Ja, det kan bli lite tröttsamt. Man hör det ju precis varje dag.
jag: Och man ba, nej, det är det antagligen inte. Det är antagligen ingen återbäring på det. För hundrasjuttiofemte gången.
kollega: Ja … men det är ju lite roligt ändå. [paus] Så jag brukar också säga det, när jag handlar på andra systembolag.

0 svar

  1. Alltså, jag är ung och dum och fattar inte skämtet. Vadå återbäring? Att man inte får lämna tillbaka spriten om det är fel på den?

    1. Skatteåterbäring. På Ekerö, där jag jobbade, har typ alla egna företag eller åtminstone hög nivå av kreativitet i sina deklarationer, och kan fixa skatteavdrag för både det ena och det andra utlägget. Enligt dem är alltså ett kvitto något man får för att slippa betala skatt. Dock ej för alkohol.

    2. Jag tror att jag minns det här med återbäring i levande tradtion! Fast svagt. För länge sedan, dvs på 70-talet, var det så om man var medlem i kooperationen, den rörelse som driver Coop-affärerna, som då hette Konsum, att man sparade sina kvitton och räknade ihop dem vid slutet av året. (tror jag) Då fick man en summa tillbaka, baserad på hur mycket man handlat. Den kallades återbäringen. Det var alltså ett tidigt system för trogna kunders belöning. Jag minns att Mamma sparade kvitton. Att man skall bli belönad för att man super mycket, är ju ett storartat skämt, åtminstone ur 70-talets perspektiv. Jag blir lite rörd, det här är ju en fin folktradtion att dra det här skämtet. Puss till alla!

  2. Lovisa, jag förstår absolut din förvirring! Det där med återbäringen är nog bara kul för de som säger det själva (och de verkar vara skrämmande många). Jag skrattade liksom åt sista meningen … 🙂

  3. Man behöver tyvärr inte vara egenföretagare för att vilja dra det där skämtet. Det hörs flitigt på bolaget i en av Sveriges rödaste och minst egenföretagande kommuner också. Efter tio år i kassan där ska jag nu vara på extremt gott humör för att få till ett leende som nästan ser äkta ut…

  4. …däremot har det varit roligt de gånger jag NÄSTAN lyckats övertyga en kund att det är nya regler nu, så det är bäst att ta kvittot.

  5. Usch. Inte ok att säga skämt som man vet alla säger. Mina fem-i-topp hatskämt: (om någon bryr sig, jag bryr mig)
    1. Då tappar jag byxorna (feta gubbar i säkerhetskontrollen på Arlanda som man ber ta av skärpet när de går genom metalldetektorbågen)
    2. Jag gjorde den ute på parkeringen, hö hö. (När man tittar om femhundringen är äkta i kassan)
    3. Jackpott! (När personen får mynt tillbaks i cash-guardautomaten i kassan)
    4. Jag har en bomb med mig, hahahahaha. Vadå, man får väl skämta? (i röntgen i säkerhetskontrollen) (och nej, det får man inte)
    5. Sa flickan (vem som helst, var som helst, när som helst.)

  6. Ha, ha!
    Jag har jobbat extra i matbutik och hört fraserna ”Det man inte har i huvudet får man ha i bena” och ”En med vinst på tack” (när jag lämnar fram en trisslott)

  7. Hej, nu är det jag igen! Ny hobbyetnologisk spaning:
    Häromdagen passade jag på att fråga Mamma om det här med återbäringen. Hon minns än så länge 70-talet bättre än vad jag gör. Hon sade att det gick an att lämna in vilka kvitton som helst så länge de var från en Konsumbutik och från rätt period. Man kunde alltså samla kvitton från vänner och bekanta och få sin återbäring beräknad på dem. Nordiska Kompaniet, NK, hade samma system. Men där gavs återbäring först när man köpt för en viss summa. På 70-talet var den, såvitt Mamma mindes rätt, 2000 kr. Det var mycket pengar på den tiden. Därför brukade min mormor och hennes systrar och min mamma lägga sina kvitton i en pott så att de skulle få ut återbäring. Det var troligen inte så mycket, men man skall ju inte låta några värden gå till spillo och alltid var det väl någon av de inblandade som fick återbäring till ett läppstift eller en flaska nagellack.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster