Sara Lövestam

en tur till piratförlaget

Annonser

På Piratförlaget kallas min nästa bok internt för ”miljonboken”. Det beror på att den för närvarande innehåller 1 016 000 tecken, vilket är en absurd siffra. Idag kom jag in för att diskutera hela manuset med förläggaren.

”Jag tror det var Astrid Lindgren som sa: Efter att du har skrivit ett manus, släng hälften och skriv om resten”, inledde hon.
Jag våndades.
”Problemet är”, sade hon efter en effektiv konstpaus, ”att det inte går att säga så till dig.”
Jag pustade ut. Förläggaren såg plågat på min absurt tjocka manushög, och lade fram verkligheten.

Verkligheten kände jag egentligen redan till, och den består i att en bok på 800 sidor inte blir särskilt läst. I det här fallet är det en av verklighetens nackdelar. I jämförelse med att förändra verkligheten är det ändå ett enklare jobb att förändra ett bokmanus, vilket plötsligt förvandlar verklighetens nackdel till mitt bokmanus nackdel. Slutsatsen är att miljonboken antingen måste delas i två, eller förvandlas till åtminstone en åttahundratusenbok.

Att plocka bort tvåhundratusen tecken (för att försöka förmedla en känsla för hur långt det är kan jag meddela att hela Udda är på 270 000 tecken) är för mig:
– ungefär lika absurt som att skriva 1 016 000 tecken till att börja med
– något som gör att jag hoppas på några regniga dagar i sommar
– sjukt svårt, eftersom jag sällan skriver ett ord som inte är relevant till att börja med
– något som jag ändå har bestämt ska göra boken bättre, men utan att tappa ett uns av relevans
– något som jag egentligen vet att jag måste göra

Att i stället dela upp boken i två känns på ett vis lockande; fascinerande på samma sätt som när man hör att en daggmask kan bli avhuggen på mitten och leva vidare som två maskar. Det känns också nedslående på samma sätt som när man får veta att maskmyten i själva verket inte stämmer, att framdelen möjligen kan krysta ur sig en ny maskrumpa och tuffa vidare genom jorden men att bakdelen alltid dör. Det hela avgjordes (tror jag) när jag höll i två böcker av ”lagom” storlek och kände att nej, det är inte två halvlånga böcker jag har skrivit. Det är en lång.

Jag kavlar upp ärmarna. Tar fram min darlingdödare. Om några veckor vet jag hur det går.

Till sist tog jag en sväng förbi alla andra på förlaget. Eftersom jag ganska länge befann mig på andra sidan refuseringarna, stannar jag alltid vid manushögarna. Manusen som kommer in har ofta väldigt genomarbetade följebrev (jag har fått inse att mitt eget verkligen sög). I de bästa står det varför människan har skrivit boken och hur hen har tänkt kring temat eller vad som får boken att sticka ut. I andra står det hur boken växte fram (”jag skrev på kvällarna och helgerna, först var det mest tankar men sedan utkristalliserade sig en historia”), i en del står det vilka släktingar som verkligen har gillat boken. De ligger i högar med noteringar, ”ref 25/5 via mejl” och jag betraktar dem som jag skulle betrakta en stackars avhuggen mask.  Jag vet hur det känns på andra sidan mejlet. Eller, jag vet hur det kändes för mig. Besviket och sjukt irriterat, ibland ganska länge. Men sedan, lyckligtvis: ”Nu jävlar. Nästa manus ska visa dem”. Jag hoppas att de gör likadant, de som får ref via mejl i veckan. Jag hoppas att de är framdelar.

Så här ter sig manushögen som fortfarande väntar på läsning. Manusen på bilden är enligt uppgift de som har kommit med posten under de senaste (cirka) tre veckorna. Jag vet inte om det är svenskläraren i mig eller bara den ömmande medförfattaren, men jag blir imponerad, rörd och helt irrationellt stolt över att folk verkligen skriver. Att de orkar skriva så mycket och så långt, tänker jag ännu mer irrationellt – innan jag vänder hem för att sudda i min miljon.

Annonser

Annonser