Jag betraktar ett par långsmala blåmärken, de ser ut som om någon försökt skära av mig på mitten ungefär, och får ännu en chockartad insikt om skolgymnastiken. Det började igår kväll, eller möjligen på åttiotalet.
När jag och mina vänner till fullo förstått att vi inte kunde gå till Momma, för att Momma inte finns mer, för att Momma har sålts, för att Momma aldrig kommer tillbaka, samlades vi enligt en helt annan tradition hos mina polare Marilyn för häng, vardagsrumsdans och bubbel. Det var i vanlig ordning ypperligt, med det lilla undantaget att toaletten ibland ockuperades misstänkt länge. En sådan gång när jag stod väntade på att få gå in och pudra näsan, råkade jag hitta en rockring.
Som liten räka rockade jag rockring precis hela tiden. Jag hade en grön och en rosa, som jag namngav och ömmade för till gränsen för det absurda. Illustreras här med två dikter som jag skrev som nioåring:
Jag vet vad jag vill göra
ta med mina rockringar ut
det svischar och det viner
jag blir nog trött till slut.
Mina rockringar är kanske, kanske inte
dom bästa ägodelar som jag har
Pårosali och Gröna, ja just dessa
vill jag för allt i världen få ha kvar
Om ni undrar om jag verkligen var ett så lillgammalt barn, säger jag bara att de där dikterna hör till de mer coola och moderna som jag skrev. Diktboken från -89 är späckad med uttryck som ”då tänkte jag som så” och ”åh, tänk!”, och på random sida ur min dagbok hittar vi ”märkvärdig” och ”klara mig själv bäst jag kan”. </22-årigt navelskåderi>
Nåväl, fånge i det limbo som består i att vänta på en toalett, tog jag mig för att svänga runt med Marilyns trekilos träningsrockring, och tänk! Det svischade och ven! Precis som på skolgården -89 var det omöjligt att sluta, men till skillnad från då vaknade jag idag med imponerande blåmärken på sådär 20 centimeter. Jag googlade ”rockring blåmärke”, hamnade på sidor med jublande norska kvinnor, och någonstans där började jag fundera. Jag kunde för sjutton rocka med fem rockringar på en gång, när jag var barn. Jag slog skolrekordet på 35 minuter och hemma rockade jag en gång i en timme i sträck tills jag var tvungen att komma in och äta. Jag kunde rocka med två rockringar på armarna och en på foten, jag kunde skicka iväg ringarna som bumeranger och hoppa både över och igenom dem på tillbakavägen. Jag kunde rocka med en rockring och sedan fånga upp två ringar som min syster kastade över mig, jag kunde börja vid knäna och jobba upp rockringen till midjan.
Hur fan kunde de lura mig, genom hela grundskolan, att jag sög på idrott?
0 svar
(Om ni undrar varför jag klickar ”gilla” på mitt eget inlägg så är det bara för att jag inte har full koll på vad jag håller på med och vad som händer när jag klickar på diverse knappar. Jag utgår från att ni har överseende.)
Jag rockade också en hel del när jag gick i låg- och mellanstadiet, men nu kan jag det inte längre och det sörjer jag lite, det är lika jobbigt varje gång jag provar.
Har du provat träningsrockringarna för vuxna? De är tyngre och fladdrar inte lika mycket. Jag kan inte heller rocka med barnringar längre, men de stora ringarna är precis som att rocka med de små som barn!