>skolgympans tyranni

>Jag hör till dem som i högstadiet blev grundligt avskräckt från idrott via skolgymnastiken. Jag var minst och blygast i klassen, på det där räksättet som en del barn är minst och blygast på. Även när det råkade finnas någon sport som jag inte sög på, så utgick alla från att jag sög så att jag förr eller senare började infria deras förväntningar. Som den där gången när jag hade tränat brännbollsslag hela sommaren och kom tillbaka i augusti för att visa dem. Jag hade kommit upp i en 90-procentig träffkvot, kunde slå bollar till andra sidan ängen som låg vid vår sommarstuga, och nu skulle de få se. ”Ta det platta”* bräkte mina klasskamrater, blandat med förslag om att Erik skulle få gå före för vi hade bara tio minuter kvar som innelag. Jag valde ändå det runda, hjärtat slog och de skulle få se. Miss på första, kören av bräkanden blev ihärdigare. Men åh. Vad fan håller du på med? De skulle få se, de skulle allt få se. Miss på andra. Miss på tredje, gå till första konen. Nästa gång: platta träet, bollen raka vägen till brännaren och ännu ett frö till bitterhet.

Vi hade ett tag en gymnastiklärare som hette Uffe och var tyngdlyftare (så gick i alla fall ryktet). När vi i sjuan skulle få låna simbassängen visslade han i sin pipa och röt det som var dagens uppgift: ”Fyrtio längder, sen får ni leka.”

Jag kämpade mot ständiga hot om tvåa i gymnastik, men jag tror att jag samtidigt kämpade mot min egen olust. De skulle inte få mig att ogilla sport, och jag skulle hitta något som funkade. När vi fick lära oss volleyboll var jag, enligt mig själv, inte dålig. Jag bestämde mig för att gå med i skolans volleybollag, tjejerna tränade på torsdagar och jag var kanske en räka, men jag blev bättre och bättre på volleyboll. Några veckor senare kom dagen då vi skulle förbereda oss för skolturneringen. Uffe berättade att det nu gällde att vinna, och utsåg laget som skulle få tävla för S:t Olofs skola. Samtliga utom jag och min kompis blev uttagna. Jag förstod att jag kanske sög ändå, och slutade spela volleyboll.

Jag är idag evigt tacksam för att vi aldrig spelade pingis på skolgymnastiken, eller klättrade på saker. Nu kan jag spela pingis med full behållning, och klättrade senast förra veckan upp på ett högt staket för en fotografering utan att tycka att det var något annat än kul.

Idag var jag på utflykt med mina grannar, där jag bland annat råkade på en av mina högt värderade bokrecensenter/bokbloggare. Huvudmålet var dock beachvolleyplanen, som jag närmade mig med viss ångest. De är runt 30, fick jag påminna mig, och de spelar bara för att det är kul. De kommer inte att peta dig ur laget eller håna dig om du gör bort dig.

Nu sitter jag med lite sand kvar i bikinin och soltrötta ögon. Mitt lag vann med 4-2 i set. Ingen sade åt någon annan att inte passa till Sara, ingen försökte byta bort mig till ett annat lag. En gång tog vi tio servar på raken, och det var mina servar. En liten seger för laget, en stor seger för alla oss som måste ta tre djupa andetag innan vi gör något vi någonsin hånats för på nittiotalet. In your face, Uffe.

*”tjejträet”, kallade de det häromdagen på den där nya pratkanalen i radio, ni vet, den som jag därmed slutade lyssna på för tid och evighet.

Annonser

6 thoughts on “>skolgympans tyranni

  1. >Jag har haft en etta i gymnastik. Jag tillhör kategorin "feta nördar". Jag var således dels dålig, dels utrustad med en ordentlig dos förakt för den sortens fysiska evangelism som min idrottslärare representerade.Jag tror inte att man kunde få en etta ifall man inte föraktade läraren, att bara vara dålig hade nog aldrig räckt.Jag har fortfarande inte hittat tillbaks till att uppskatta fysiska aktiviteter. Men borde så klart.

  2. >Tack för länken! Och tack för att du stannade och hälsade! Men det borde ju ha varit JAG som skulle ha känt igen DIG! Kul att stöta på dig i alla fall! Du var lika snygg i verkligheten som på bilderna!

  3. >Läste ditt inlägg igår och funderade lite. Tänkte att jag klarade mig rätt ok i skolgympan eftersom jag tränade orientering, skidåkning och har bollsinne med händerna iaf. Men vissa saker förtränger man snabbt. Tänkte på hösten på min skola där idrott ingår i schemat. Enda HBT-personen, en av få tjejer, TS-bakgrund, cirkelträning. Går ut på att man ska göra saker tillsammans och använda varandra som "motstånd" i träningen. Då känns det precis sådär. Vem vill träna med mig. En av tjejerna vore ju bäst, fast jag är ju flata också så det kanske inte är så enkelt. Så det behöver inte ens vara en lagsport för att man ska känna så. Att vara den som blir sist vald och den tunga minuten medan det händer runtomkring. Men lite saknar jag nog volleybollen…ska försöka våga om tillfälle ges nångång.

  4. ”Jag hör till dem som i högstadiet blev grundligt avskräckt från idrott via skolgymnastiken”

    Jo, samma här, och jag kämpar fortfarande mot en stark motvilja mot allt som liknar gym och träning. Jag trodde länge att det bara hade med lathet att göra (för det var vad lärarna sa till mig), men insåg efter flera försök att ”ta mig i kragen” att det var lite mer än så. WTF, finns det stödgrupper för sånt här?

  5. Pingback: rösterna i mitt huvud |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s