>ingen text utan papper

>Jag sitter på tåget och får en sån där rysning igen.

När jag var liten gjorde en kombination av samlarmentalitet och skrivlust att jag hamstrade skrivböcker som andra barn hamstrade … nej, andra barn hamstrade nog inte så mycket som jag, punkt. I efterhand har min mamma beskrivit det som om jag hade varit med under krigen och lärt mig att allt måste tas tillvara. Gammalt karamellpapper kunde en dag behövas, det var ju både färgglatt och tåligt. Snäckskal, glasspinnar, presentpåsar, de kunde behövas. Men allra mest skrivböcker.

Varje gång jag fick en skrivbok i present var det med en känsla av lättnad. Jag har ännu en garanti att pappret inte kommer att ta slut, att jag inte kommer att tvingas sluta skriva. (Man börjar ju fundera över vilka tidigare liv man egentligen levt.) Jag samlade dem på hög, skrev i dem jag hade med små, små bokstäver för att inte en dag ha text utan papper.

En taktik jag hade var särskilt intrikat. I skolan hade vi i varje läsämne en skrivbok, ett sånt där blått eller orange häfte med linjerade, rutiga eller blanka blad. Om man skrev ut ett häfte, fick man ett nytt. I slutet av terminen fick man ta hem alla sina häften som man suttit och skrivit i, och nästa termin började allt på nytt. Mycket snart insåg jag att detta system kunde gynna mig och mitt skrivande.

Sista veckan på terminen såg jag till att mitt skrivhäfte i SO, NO, svenska och eventuellt matematik var fullskrivet, gick fram till katedern och bad fröken om ett nytt. Ibland suckade hon och en gång sade hon faktiskt att vi inte skulle skriva mer den terminen så jag behövde ingen skrivbok. Men allra oftast fungerade det till fulländning. Jag fick mitt skrivhäfte, koncentrerade terminens resterande studier på endast en eller två sidor och fick med mig hem en nästan oskriven bok. Ibland började jag genast fylla den med historier, men oftast lade jag den till min hög. Det var en skatt, en garanti för att jag skulle kunna skriva hela framtiden igenom.

I morse när jag packade för att ta mig till Göteborg för att tala på Stadsbiblioteket (klockan 18 i kväll!) behövde jag papper för att kunna sitta på tåget och strukturera mitt föredrag. Kollegieblocken var borta, kanske slängda i flytten, men i en byrålåda för sortering låg min gamla hög skrivböcker från 80- och 90-talet. Första sidan utriven, resten oskrivet. Det var som ett inbrott i min barndom när jag nappade åt mig en, som om jag nallade på mitt omsorgsfullt hopsamlade förråd. Men alldeles nyss öppnade jag den, skrev på tjugo år gammalt papper den första punkten till föredraget jag ska hålla om min andra utgivna roman. Och insåg: Det var inget helgerån, det var en uppföljning. Ett löfte som jag hållit till mig själv. Det var då jag rös.

0 svar

  1. >Haha, härlig beskrivning 🙂 Känner igen det, inte själva skrivandet så mycket men sparandet. Plus att jag faktiskt häromdagen oxå vittjade min gamla hög med skrivböcker på en bok att anteckna i 🙂

  2. >Jag känner igen mig så väl. Än idag har jag svårt att stå emot skrivböcker. De flesta går en sväng genom godishyllorna på väg till kassan i affären. Jag tar alltid en sväng in om kontorsmateriel. Jag har tappat räkningen på hur många block och anteckningsböcker som gömmer sig i hyllor och lådor där hemma. Men man kan ju ha värre laster, eller hur?

  3. >Jag hade i flera år en hög med närmare ett tusental utskrivna A4-ark som jag sparade, utifrån att jag behövde skriva på baksidan, någon gång.Det har jag inte längre.Mest för att jag har använt dem.//JJ

  4. >Jag gillar det!Själv sparade jag på godis fastän jag inte var särskilt förtjust i det (mitt godissug var mättat efter några få bitar). Någon dag KAN det ju hända att jag blir värsta godismonstret och därför måste jag ha ett förråd. Därför får ingen annan äta av mitt godis!Nu har jag lärt mig att jag inte gillar godis, således ger jag bort allt jag får.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster