>Jag sitter och tänker lite på semikolon. Det fanns en tid när semikolon bara var ett sätt att skilja interpunktionskompetenta från pöbeln, minns ni den? Likt en trådpåträdare eller den gamla prepositionen ”å” var dess användningsområden inskränkta till mycket specifika, ibland tämligen konserverade, sammanhang. Det gällde att veta, annars var man körd bland de andra språknördarna. Och ingen annan brydde sig.
Nu, däremot, kan man stundom längta sig fördärvad efter ett semikolon. Det hela började när det fick det briljanta infallet att liera sig med parentesen. Vad vill hon, kan man frustrerat undra, vanmäktigt stirrande på sin telefon. Ett enkelt kolon, vad är det? Är det ett semikolon som inte riktigt vågar? Eller är det ett tecken på vänskap, bara vänskap, ett vänligt avvisande rentav? Man skriver själv ett semikolon. Raderar det. Skriver det igen. Ersätter det med ett vanligt kolon. Man vill ju inte vara den som först går semi, så att säga.
Så kommer det äntligen, semikolonet. Det är absolut där. Med en liten, liten släng på punkten gör den allt lite möjligare, kanske. För med semikolonets nya upphöjda betydelse har det även gått och lagt sig till med manér. Det kan signalera att vad som helst är ett skämt, att det sägs skämtsamt, och hela ens på tok för seriösa nervositet balanserar på vetskapen om att det hela kan vara på skoj. Eller i värsta fall ironi, trots att det ett flertal gånger genom historien har uppfunnits totalt ignorerade skiljetecken avsedda för just ironi.
Vi går till Wikipedia för klarhet. Där får vi veta att semikolonet uppfanns av Aldus Mantius d.ä. år 1494. Med all vår research i ryggen kan vi alltså konstatera att det är äldre än både guttaperkans intåg i Europa och Sveriges första telefonförbindelse (men yngre än de första monoklarna). Wikipedia menar också att semikolon ”används när man tycker att punkt är ett för starkt avskiljande tecken och kommatecken orsakar satsradning”, vilket, vill jag gärna påpeka, är till föga hjälp för den stackars ungdom som sitter med blicken försjunken i sin telefon och undrar vad människan egentligen menar.
I stort vill jag nog säga att jag är glad och rörd över det sociala uppsving semikolonet i dessa tider får uppleva. Hade vi anat, för femton-tjugo år sedan, att vi skulle ligga sent om kvällen med blicken lyckligt fäst vid ett semikolon i slutet på ett textmeddelande? Jag väntar med spänning på vad alduslövet kan komma att betyda för mänskligheten.
Sara Lövestam 
>Och jag älskar semikolon, även när de inte används ironiskt.
>Jag älskar när du skriver exakt såhär. Då är du i ditt esse.
>Din sida byter omdirigeras (om jag inte snabbt som attan trycker på stopp) till bloggpoll, varför då!Jag är förövrigt ett stort fan sv semikolon, dock i dess riktiga funktion!
>Åh, helöt fantastiska förslag de ger också:# Detta var ett vackert hus؟# Jag hatar sommaren؟# Jag älskar dig؟
>N: Det var samma sak igår, då tog jag bort pollen. Min första teori är att blogpoll inte har betalat sin hyra ordentligt, och att en girig liten sida tar över och direktvidarebefordrar alla som råkar komma till en sida där det finns en länk. Men säkerligen finns det roligare teorier än så! Nu har jag tagit bort pollen i alla fall, så länge.
>Ljuvligt inlägg! Tack!
>Magnifikt.
>Är inte semikolon mest fusk? Alltså något som används av folk som vill skryta över hur långa meningar de kan producera, när de egentligen bara har skrivit flera korta meningar, men skiljt dem med semikolon i stället för punkter? …eller av programmerare.