>lyssna på oppositionen

>Det finns en gräns för hur mycket man bör försöka imponera på sig själv. Min gräns upptäckte jag igår, och kan meddela att den ligger ungefär 170 centimeter från golvet. Där stod en låda med böcker, varav en skulle lånas ut till en syster, och jag tänkte ”inga problem, den baxar jag enkelt ned.” Den del av mig som inte höll med, var tyvärr tyst och beundrade den där första delen, så det fanns inte riktigt någon stark opposition. Jag gav mig således genast i kast med lådan. Halvvägs genom projektet gnällde min rygg till, och när lådan var nedplockad gick det inte att röra på ryggen åt minsta håll utan att den skrek. Detta fick till resultat att jag ägnade hela gårdagen åt att hasa runt med mycket små rörelser som en ledbruten pensionär, och undervisningen lät ungefär ”så när vi säger -aj- skulle, kan det -aj- handla om nutiden trots att -aahjj- skulle är ett verb i preteritum”. Resterande tid tillbringade jag på rygg, filosoferande kring all romantext jag skulle kunna producera om jag inte av vårdguiden och alla jag pratat med var förbjuden att sitta. Ännu gravt mörbultad sitter (!) jag nu här och meddelar er detta. Försök inte impa på er själva mer än vad era gränser tillåter. Ni är imponerande precis som ni är.

Annonser

5 thoughts on “>lyssna på oppositionen

  1. >När man får ryggskott är det bra att röra sig så mycket man kan, men utan att det gör ont. Det värsta man kan göra är att "vila bort" smärtan, det gör bara att man blir stelare. Sitta är helt okej så länge det inte gör ont. I övrigt håller jag med föregående talare men skulle snarare välja värme än kyla, och smeta på liniment (tigerbalsam är super!)Annars kan det ju vara en idé att boka naprapatbehandling, hos mig till exempel…

  2. >fin: Då har jag gjort "rätt", har rört mig så mycket ryggen tillåtit och försökt hålla den varm. Nu är det nästan helt bra igen, men behåller din rekommendation av dig själv inför eventuella framtida behov.

  3. >Jag har en fråga till en genusmedveten grammatikkunnig! Vad är grejen med könsböjningen av adjektiv? För det mesta slutar man ju adjektiv med -a oavsett vad/vem man pratar om, men det finns en maskulin form med -e som man bara använder ibland, typ "det gröna huset", "den gamla gumman", "den gamle gubben". Men "gamla gubben" går också, och "gamle gumman" går inte.Så varför har vissa börjat säga "min gamle vän" om sina tjejkompisar eller "den kunnige debattören" om kvinnor? Uppfattar man den maskulina formen som mer seriös eller mer gammaldags? Är det här en genuin uppluckring av könsnormerna? Men varför luckrar man då inte upp dem genom att använda den feminina formen överallt istället, eftersom den uppluckringen redan är påbörjad? A-formen är ju redan i stort sett neutral? Låter den för vardaglig och slarvig, och är det för att den omedvetet associeras med det feminina medan e-formen associeras med manlighet även hos folk som inte skulle kunna sätta fingret på de här gamla grammatikreglerna? Vad är det som pågår?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s