>grannkunskap A (eller: what would ribbing do)

>För att förenkla för oss när vi i framtiden ritar tidslinjer för att skriva vår familjekrönika, har jag, min syster och min mamma flyttat i princip samtidigt. Jag flyttade från norra sidan till södra sidan, mamma från södra till norra och systern flyttade rakt över sin gårdsplan. Detta har medfört att våra vänner har blivit ännu viktigare som flytthjälp då det har varit svårt för familjen att befinna sig på tre ställen samtidigt, och att möbler har bytt ägare hejvilt då de blivit över hos en och saknats hos en annan. Det har också medfört att inflyttningsfesterna står som spön i backen. I helgen var jag på min systers.

En av de saker som dryftades, var vad som är kutym att göra när man har flyttat in i ett nytt hus. Jag känner själv en drift att ringa på hos grannarna och presentera mig, men är det verkligen gängse förfaringssätt? När jag tänker efter är det aldrig någon granne som har ringt på hos mig och berättat att de flyttat in. I diskussionerna som följde framkom att Magdalena Ribbing har sagt att det är föredömligt att göra just så, men att man inte måste. Någon framhöll att om det hade varit i USA hade jag varit tvungen att baka en massa paj. Eller var det grannarna som skulle komma med paj till mig? Det verkade mer logiskt, för vem orkar ställa sig bland flyttkartongerna, leta fram sina ingredienser, riva gaffatejpen av mjölpaketet och ställa sig och baka? Till slut enades vi om att jag skulle kunna ringa på hos alla grannarna och informera dem om att jag är vegetarian, och att de alltså inte behövde ha kött i pajen de antagligen höll på att baka till mig. Ett alternativ var att sätta upp en lapp i trappuppgången om detsamma. Sedan kom vi på att vi inte bor i USA, och så var vi tillbaka där vi började. I sneglingarnas land, hur gör man?

Lyckligtvis har vi löst det hela på ett vis som bara utgör ett mycket litet brott mot sedvänjan. Vi kikar ut genom titthålet i vår säkerhetsdörr, och använder det på motsatt sätt än förväntat: när vi skymtar en granne hugger vi snabbt åt oss en soppåse och öppnar dörren. När vi så springer på nämnda granne säger vi ”åh, är du en av våra nya grannar? Trevligt att träffas!”. Hittills har det fungerat rätt bra, men vi funderar på att faktiskt göra slag i saken. Tittar de konstigt på oss, så hänvisar vi till Magdalena Ribbing. (Och vi tar inga risker. Minsta svårdefinierade blick så skriker vi: MAGDALENA RIBBING SA FAKTISKT. Det kan inte gå fel.)

0 svar

  1. >Har bott i min nya lägenhet i snart 1 månad. Jag har inte sett en enda granne! Varken i trapphuset eller där man slänger skräp. Antingen är de typ döda och ligger och ruttnar i sina lägenheter eller så gör de som dig, fast tvärtom. De kollar i "titthålet" och vägrar gå ut om det är någon annan i trapphuset.

  2. >Som varande tejpfetischist undrar jag vilken sorts gaffa du använder till vetemjölet? För mig fungerar det bara med Biltemas 50-millimeters…

  3. >vad mysig du är som ringer på och hälsar på dina grannar! alla grannar jag bott i närheten har knappt hälsat ens efter ett halvår, utan snabbt sprungit in i sina lägenheter (som de nyss var på väg ut från) om jag råkat öppna dörren samtidigt som de. det kan ju vara mig det är fel på, men jag hävdar bestämt att det är de 😉

  4. >Alla grannar blev slutligen inbjudna på glögg, vilket var väldigt uppskattat, i alla fall av de som kom. Jag har beställt din första bok, och väntar på att den ska dimpa ner i brevlådan, om den inte är för tjock förstås.Det är inte så att jag är din nya stalker, jag skulle bara försöka hitta din bok och hittade då även din blogg… och då var jag tvungen att läsa lite./Anna, 2tr upp

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster