>mörkret och motsatsen

>På tåget som jag åker med till jobbet har sådär tio personer i varje vagn, statistiskt sett, röstat på Sverigedemokraterna. Jag tittar på dem och tänker ”är det du? Är det du som vill att folk som jag inte ska få gifta sig av kärlek, som vill alienera mina muslimska elever och som tror att isolering är en lösning på globala orättvisor?” Mannen mittemot mig sover som ett barn. Kanske var han uppe och firade igår, att de äntligen fått på sig en militärkänga stor nog att faktiskt trycka ner en och annan under leran. Kanske var han som jag, sömnlös över ett valresultat som skrämmer honom lika mycket som mig. Jag har en irrationell önskan att få veta vilka de är. Jag vill prata med dem, och jag vet att jag kommer att må illa om jag gör det.

Jag undrar om det var någon av dem som ändrade sig, dagen efter valet. När de hörde hockeykören vråla chalalalala som om det rörde sig om en fotbollsmatch med tillhörande huliganaktivitet. Eller åtminstone när de såg dem heila. De måste väl ha ångrat sig när de såg dem heila?

På jobbet är det dystert. Vissa är så upprörda att de inte har sovit på hela natten, precis som jag och eventuellt mannen på tåget. Andra säger lugnare ”vi väntar och ser” och någon tycker att det är bra att den aktivistiska nerven i alla fall väcks till liv. Men det märks att det är något som har hänt.

I vårt skolval har drygt femtio procent röstat rödgrönt, ett fyrtiotal på alliansen. Enligt Sverigedemokraterna borde bara tio procent av dem över huvud taget finnas här, i Sverige där de nu kommer att använda den kompetens de redan tillgodogjort sig. Själv borde jag skämmas i ett hörn över den jag är, smussla med kärlek och inte ha någon hatbrottslagstiftning att lugna mig med när vindarna blåser åt fel håll.

Klockan sex är vi på Sergels torg, jag och en kollega. Sms:en har haglat – demonstration för allas lika värde klockan 18! Vi ser inga tv-kameror och inga partiledare, men vi ser tusentals människor som försöker få plats på Plattan. Den är omgiven av valstugor, och på valstugornas tak sitter människor i klasar. På räcken, i trappor, överallt står det folk. Människor med alla möjliga partitillhörigheter är där, vithåriga tanter och trettonåringar med sina kompisar. På en valstuga har någon fått upp sin golden retriever. Man hör inte riktigt vad talarna säger från platsen där jag står, men de pratar om solidaritet och rädsla och hela Plattan applåderar. Någon står läskigt nära kanten och flaggar oavbrutet med budskapet: ”Vi gillar olika”. Det flaggas regnbåge, Fi och några landsflaggor syns också till. Först finns ingen svensk flagga, men några killar strax bredvid mig sticker iväg och köper en. Jag känner, när de fäster den på skaftet till en sopkvast och höjer den i luften, att det är i sådana här sammanhang man ska ha svenska flaggor. ”Vårat folk är inga rasister”, skanderar fem-sex tusen människor tillsammans och killen som håller den svenska flaggan har svart hår. Jag har kanske inte förlorat Sverige ändå. Sverige har kanske inte förlorat mig.

På vägen hem hamnar jag otippat mitt emot den sovande mannen igen, men han sover inte längre. Han skrattar när jag sätter mig, och frågar: ”Var det inte dig jag satt med på vägen in?” ”Jo”, svarar jag och garvar. ”Jag har följt efter dig hela dagen.” När vi skiljs åt blinkar han och säger ”då ses vi imorgon då”. Det är kväll nu, och medan vi har suttit på tåget har det blivit mörkt. Men ändå inte lika mörkt som det var i morse.