>Jag har en dröm. Väl?

>Jag är så störd så jag skakar. Jag ska inte ens försöka få ur mig något välartikulerat, men jag kan inte publicera det som skulle bli dagens lättviktstext utan att först få ur mig någon form av reaktion.

Jag förstår inte hur Jimmie Åkesson kan stå och vara glad. Jag förstår inte vad det är han är glad över, för jag kan inte komma in i huvudet på någon som tycker att vissa är mer värda än andra och har vigt sitt liv åt att sprida en sådan åsikt. Jag förstår inte hur nästan sex procent av befolkningen kan tänka så kortsiktigt och omänskligt, och för den delen inte hur en femtedel kan strunta i att rösta över huvud taget. Jag förstår inte heller hur alla alliansledare kan vara glada. Varför står de och ler åt valresultatet? Deras leenden skrämmer mig, jag hade känt mig mycket tryggare om de alla stod tårfyllda och allvarliga.

På Facebook är det kaos och tandagnisslan. Tydligen är min bekantskapskrets inte riktigt en del av de där sex procenten, för det vanligaste inlägget är: ”Om du har röstat på SD kan du ta bort mig som vän”. Jag förstår dem, men något i mitt överkokta huvud tycks ändå fungera, och jag skriver: Jag tänkte först skriva att alla som har röstat på sd kan ta bort mig från min vänlista på en gång. Men i stället säger jag: alla som har röstat på sd kan boka in mig på en fika om vad invandringspolitik handlar om, vad fientlighet leder till och vad det innebär att vara en människa.

Herregud. Låt det vara som när jag hade sövts ned och fått världens fulaste tribaltatuering över hela vänster arm. Låt det vara en mardröm.