>om att skriva en roman

>Jag är på väg in i det sista kapitlet av min nya roman, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av känslan av att skriva en bok. Så här känns det att skriva en roman: Lätt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Lite mindre trögt. Trögt igen. Förvånat.

De första 20 sidorna rinner ur mig som ett porlande vatten. De skjutsas ut av själva uppslaget, jag tänker ”ja, det ska jag skriva om!” och fingrarna släpper aldrig tangentbordet. Det är lite som att städa. Man (jag) tänker ”nej nu röjer jag upp här”, och bärs av initiativet i tio minuter tills man (jag) inser att det visst fanns ganska mycket att ta itu med. Att alla tygerna ligger i en hög för att det inte finns plats för dem i skåpet, och att papper måste läsas och sorteras innan de kan hamna i slutförvaring. Det blir trögt.

När folk påstår att mina texter är ”rappa” (det händer) är jag glad att de inte suttit i mitt huvud, där en enda snabb replik ibland kan ta en halvtimme att pressa fram. Obstinat perfektionism i kombination med otålighet gör att jag 1) inte kan nöja mig med en mening som inte berättar exakt vad jag vill berätta och 2) inte orkar skriva en massa ord som inte är nödvändiga för berättelsen. För att göra en annan liknelse är romanskrivandet ungefär som att i brådska springa till affären, för att sedan behöva stå i evighetslånga köer med bankande hjärta och viss irritation. Tills man plötsligt är i kassan.

Förvåningen uppstår när jag märker att boken är färdigskriven. Det har varit likadant i alla manus jag skrivit; slutet kommer hastigt och alltid när jag trott att det var två-tre kapitel kvar. Det kommer dessutom med ett starkt påstående om vad min bok innerst inne handlar om, oavsett vad jag själv tänkt. När Udda tog slut hade jag planerat att fortsätta med Martins öde och kanske något om Zainab, men när de låg där i gräset sa texten åt mig att jag hade hamnat just där berättelsens tema mötte sig själv. Precis som min nya text nu är på väg att göra, om jag känner den rätt. Då är det bara för mig att lyda, och varsamt lyfta bort alla mina tio fingertoppar.

Huruvida jag verkligen känner den eller ej skulle förstås kunna vara stoff för ett helt eget blogginlägg.

Annonser

6 thoughts on “>om att skriva en roman

  1. >Jag har en kompis som kallar de där sista 3-4 kapitlen "the running downhill really fast"-bit. Det passar ganska bra tycker jag.

  2. >Jag och några sparriskompisar har följt din blogg ett tag och skulle verkligen verkligen uppskatta en queer/gay guide. Gärna med flatfokus.I sthlm.

  3. >Jag måste börja med att berätta att jag inte är någon regelbunden bokläsare, men när jag hörde dig berätta om boken i radio var jag tvungen att läsa den.Detta infall ångrar jag inte en sekund. Boken fångade mig redan efter de första kapitlen.Du lyckades få mig att skratta, rodna och t.o.m. släppa en tår. Inte illa.. Jag ger dig & boken högsta betyg, och läser mer än gärna flera av dina kommande produktioner.Tack Sara!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s