>tiden och vad som hände när den gick

>Två gånger förra veckan besökte jag Lugnvik. Samhället som beroende på vem man frågar ligger antingen strax innanför eller strax utanför Östersund, och som utgjorde min barndomsbygd.

Det var precis som jag mindes det. Bollplanket utanför mellanstadieskolan fanns kvar, men mellanstadieskolan själv var förvandlad till ett övergivet hus med information om bilprovning i fönstret. Kanske för att det inte finns lika många barn i Lugnvik nu. Kanske för att mellanstadiet inte finns längre, i detta ettfemmors och sexniors tidevarv. Konsum var borta, Ica var borta, och en ensam gammal kvinna hasade sig över torget. ”Finns här någon matbutik?” frågade jag och journalisten som var med mig. ”Vasa?” svarade hon. ”Mat-butik, finns här någon mat-butik?”. Hon skakade på huvudet och informerade oss om att de stängde Konsum för ungefär fem år sedan. Långt innan det fanns även en Ica-butik. Hon fick det att låta som paradiset, och det var det kanske också i jämförelse med den OK-mack man numera fick lov att köpa sitt dagliga bröd i. Vi frågade några högstadieelever också, om det fanns någon affär i Lugnvik. De kollade på oss och på varandra, log sådär överlägset/nervöst som bara högstadieelever kan, och hänvisade oss även de till OK-macken. Vi gick aldrig till OK-macken, däremot smög vi oss in i högstadieskolan.

Det där högstadiet var en av mina fasor när jag själv gick på lågstadiet. Det låg en bra bit bort, minns jag, men ibland hade vi gymnastik i en hall som låg i samma hus, och då aktade jag mig för ungdomarna. Ungdomar var om möjligt ännu mer nyckfulla än barn, de hade liksom samma impulsiva beteende men andra och svårbegripliga bevekelsegrunder, och de enda man kunde lita på var de vuxna. Nu smög vi oss in, journalisten och jag. Vi rös båda till, och jag fick påminna mig om att jag nu var dubbelt så gammal som niorna och att de troligen var mer rädda för mig än jag för dem. Det såg exakt likadant ut som när jag trippade längs väggen med min gymnastikpåse på 80-talet.

Det enda som inte är likadant som jag minns det, är avstånden. Allt ligger väldigt nära allt det andra, högstadiet ligger bara några meter från lågstadiet och ett par meter bortanför ligger kyrkan. ”Jag riktigt hör kyrkkaffesorlet susa i öronen”, skriver min syster när jag mms:ar en bild av Lugnvikskyrkan och informerar henne om att jag äter Brio för att understryka nostalgin. ”Har du sån där choklad också, med blått papper med ko?”

Jag har ingen chokladbit i blått papper med ko. Gör de ens sådana nu för tiden?

Så fort jag ser lågstadiet minns jag nästan allt. Att Camilla och Cecilia hade samma turkosa tröja på ettans klassfoto. Att Moa hade skrattgropar och gungade med mig en gång. Och ett vagt minne om en ny flicka i klassen som jag trodde kunde bli min kompis, men henne är jag inte säker på om jag minns på riktigt eller om jag bara läste om henne i en bok. Jag minns att jag fick gå till ett särskilt rum för att leta böcker att läsa, när min fröken hade förstått att jag inte bara kunde bokstäverna utan redan var storkonsument av litteratur. Den första boken jag läste från skolbiblioteket hette ”Tjuven”. Och jag minns att vi tränade inför ett julspel i skolan, och jag fick sjunga solo på ”klockorna ringa till julottesång” för att det inte fanns tid att träna in den med alla. Jag kunde den redan, för jag hade spelat den på en pianolektion. Jag minns rummet i kyrkan där jag fick mina pianolektioner, och mina pianolärare: Ullis och Mats. Och triumfen: Jag var sju år men hade redan spelat förbi åttaåringarna i pianoboken.

Och så minns jag genansen: De andra barnen visste bättre hur man lekte med andra barn, hur man förhöll sig till andra barns infall och nycker, hur man uppskattade lekarna andra barn ville leka. Kenneth kallade mig Sara-mara en gång. Jag berättade det för mamma och hon föreslog att jag skulle kalla honom ”Kenneth-spännet”. Sedan skrattade vi, för det lät så roligt. Jag brydde mig inte så mycket om andra barn, men ibland brydde jag mig om mitt eget ointresse och undrade hur alla andra orkade vara så intresserade av varandra, varandras idéer och varandras provokationer. Jag visste att jag var blyg, och jag visste att jag inte var blyg egentligen. En dag skulle jag bli mitt verkliga jag.

Jag minns när jag gick i sexårsgrupp, och en pojke vid namn Fredrik Å förklarade att han var ytterst nöjd med sitt namn. ”För det kommer från fred och rik, de två bästa grejerna!” (Sara kommer från sa och ra, ett oregelbundet verb i preteritum och en egyptisk solgud.) På dagis lekte jag mest med Jenny, som var ett år yngre och hade brunt hår i page. Ibland lekte vi med Erik och Daniel, Jenny skulle gifta sig med Erik och jag med Daniel. Det hela befästes när jag och Daniel gömde en dunk med blandsaft på en föräldraträff. Vi fnissade och fnissade, men det var ingen som märkte att dunken var försvunnen, så vi fick hinta förskräckligt innan någon vuxen hakade på och kallade oss busungar medan vi höll på att spricka av skratt.

Sånt minns jag när jag glider runt i omgivningarna, där jag en gång i tiden stod i hörn och tittade på andra barn som visste hur man gjorde. Några barn hade föräldrar som läste LT (Länstidningen), andras föräldrar läste ÖP (Östersundsposten) och jag förstod att det var ett sätt att dela upp människor i kategorier. Jag var så osynlig som möjligt, avvaktande, och det är tveksamt om några andra barn minns den tysta flickan i rakt hår. Tvåtusentalet snuddar vid nittonhundraåttiotalet, det är bara en tunn hinna emellan, för det är samma hus och samma bollplank. Men bakom mig finns en reporter från LT och en från ÖP. De frågar mig vad jag skriver på nu, hur det känns att vara ”hemma igen”, vad jag har för intressen, var jag får inspiration ifrån och vad jag vill säga med det jag skriver. Det, och så är jag en halv meter längre.

Annonser

5 thoughts on “>tiden och vad som hände när den gick

  1. >Om de blå chokladbitarna med en ko på var väldigt små, så skulle jag gissa på att det är rigi du menar. Eller? Jag har kollat efter dem i något år nu, men har ännu inte hittat någon. Synd och skam, säger jag!

  2. >Jag tror att de har kochoklad på ica här. Eller kanske är det bara Palle Kuling de har.Har läst Udda nu äntligen och gillade den väldigt skarpt. Bästa jag läst på länge faktiskt. Så hoppas arbetet med ny bok går lysande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s