>frillan och pojken

>På pendeltåget får jag syn på mig själv i fönstrets spegelbild och måste fundera: Är inte 80-talet över? Hade han en poäng, mannen som såg mig på Coop och utbrast: ”Du, påsken är slut”? Eller pojkvaskern som häromdagen ropade: ”Hörrudu, vad är det där för frilla?” Jag svarade förresten inte på hans fråga, inte för att jag ville vara oförskämd men för att jag först inte förstod att det var mig han pratade med. Och när jag väl förstod efter några meter kunde jag ju inte gå tillbaka, det skulle se dumt ut oavsett om jag liksom backade eller vände mig helt om och gick honom till mötes. Bäst i sådana sociala situationer att låtsas som om man helt enkelt inte hör, tänkte jag och fortsatte gå, bara för att efter ytterligare tio meter känna att då, när jag tänkte det där första, så hade jag nog ändå kunnat backa med värdighet och besvara hans fråga. Han kanske blev ledsen över min ignorans. Han kanske gick hem och grät.

Min egen reflektion över min reflektion, så att säga, får i alla fall ganska snart sitt svar. På centralstationen står två uppenbarelser, med hår som får Marilyn Monroe att framstå som brunett. De svävar fram på höga klackar och deras kortkorta kjolar är illrosa och sådär leopardfärgade som leoparder är (man får göra en distinktion nuförtiden, när vad som helst kan ha leopardmönster utan att för den skull vara diarréfärgat), i öronen dinglar enorma ringar och ögonen är sotade, som man sotade ögonen för tjugofem år sedan när eyelinern inte var uppfunnen och man fick gå och elda några sedlar för att fixa sot. Det funkade då, för dels hade vi högkonjunktur och dels fanns det sedlar i så små valörer som tio kronor. Och jag tänker nej, 80-talet är inte på långa vägar över. ”Frilla”, till exempel, är inte det 80-talsslang så vet jag inte vad som är det.

Såvida, förstås, inte ynglingen med ”frilla” menade konkubin. I så fall går vi tillbaka avsevärt längre i tiden, och behöver, för att bringa någon ordning i alltihop, få tag på mannen som hojtade: ”Påsken är slut”. Han kunde få ropa: ”Du, killen, äktenskapsnormen och därmed familjepolitiken som frammanade ett begrepp som ‘konkubin’ för kvinnor som har sex med män utan att vara gifta med dem är slut!” Slagfärdigt, om ni frågar mig.

Frågeställningar:
1. Om han verkligen refererade till en konkubin när han ropade ”frilla”, var det verkligen mig han menade då?
2. Innebär det i så fall att jag ser heterosexuell ut?
3. Med tanke på hans ungdom och eventuella kulturella referensramar, kan han ha refererat till konkubinen i ”Farväl, min konkubin” snarare än till vilken ogift kvinna som helst?
4. Hur kan jag i så fall utanför grillen i Rotebro ha missat den kinesiska, i siden beklädda transperson han lär ha åsyftat?
5. Är ”frilla” som benämning för frisyr verkligen 80-talsslang, och varför står så sällan årtal med i slanglexikon?
6. Vad skulle jag ha svarat? ”Det är en typ av mohikan”?
7. Om jag hade svarat att det var en mohikan, hade han då med sina ålderdomliga referensramar där ”frilla” kan betyda konkubin, trott att jag i själva verket talade om en indian?