>men vad gör pojkarna?

>Denna helg inleddes med firande av min fars födelsedag, i stugan där han bor mellan åkrarna en bit bakom Uppsala. Jag och mina syskon begav oss dit efter våra jobb på fredagseftermiddagen, firade honom frejdigt i några timmar och skulle sedan återvända hem. Det visade sig vara då det riktiga äventyret började. För att spara lite tid och säkert hinna till bussen, tog vi gångvägen som leder förbi alla de andra stugorna och sedan förbi åkern och fram till motorvägen. När vi hade kommit förbi stugorna, tog vägen plötsligt slut. Det brukar den inte göra på sommaren, men nu gjorde den det och förbryllade oss alla – mig, mina två systrar, den ena systerns pojkvän och deras sexårige son (nå, sonen blev nog minst förbryllad, han väntade bara på att vi skulle komma fram till hur det hela skulle lösas). Vi blev stående framför drivor av snö och utan en chans att hinna gå tillbaka och ta den längre bilvägen, och tog efter sekunders överläggning ett raskt beslut: Vi går över åkern.

Det var först när vi började traska över åkern som jag förstod hur mycket det egentligen har snöat på sistone. I de första hurtiga kliven sjönk vi ned till låren, och hade inte min heroiska syster burit sin sexåring hela vägen hade han fått gräva sig framåt med händerna. Vid det laget hade vi alla börjat skratta hysteriskt, något som fortgick under hela vår mödosamma åkervandring och på sätt och vis underlättade den något. Tjutande av skratt stapplade vi så över fältet, där snön ibland var meterdjup och ibland halvmeterdjup utan att man i förväg visste vilket. Uppsalanatten var mörk och trolsk, plösarna på våra skor skopade in litervis med snö till våra fötter, vi skulle eventuellt hinna till bussen. Nå, när barnets pappa som siste pulsare kastat sig upp mot dikesrenen och kravlat sig upp på vägen som utmynnade i motorvägen, seglade nämnda buss förbi oss och bort i fjärran. Vi såg tankfullt efter den, sedan tankfullt mot gångvägen som visade sig gå ett tiotal meter från åkern vi just lagt under våra fötter (i sicksack, kunde man i efterhand konstatera). ”Nu får vi väl ändå vara med i bloggen”, sa någon och det stämde ju.

I ungefär en timme stannade kylan i mina lår. Längre än så har funderingen kring vokalerna stannat. Den uppstod efter ungefär fem meters forcerande av snö och var ett minne av en gammal skolbok, kanske ”Min första läsebok”. I den fanns versen som för första gången lärde mig om mjuka och hårda vokaler, och jag kan för mitt liv inte åminna mig vad pojkarna gör. Går de på tå? Är de så små? Går de och går? Är de i trikå, går de inpå, är de i det blå? ”A O U Å”, säger versen i alla fall, och sedan får man veta vad (de uppenbarligen hårda) pojkarna gör. ”E I Y Ä Ö”, fortsätter den. ”Flickor pulsa i snö.” Nu när jag vet att det där sista stämmer (med ett undantag var vi alltså bara brudar som pulsade), blir jag förstås än mer angelägen om att få veta vad det första var. Vad gör egentligen pojkarna?

Snart kommer jag för den delen att skriva en redogörelse för den hemliga aktivitet jag blev beordrad att närvara vid på lördag eftermiddag, samt förstås årets reflektion över alla hjärtans dag. Jag och mina fingertoppar hinner inte med allt som för tillfället samlas och stimulerar oss, men vi menar unisont att det är en bra sak.

0 svar

  1. >Här trippar fyra små tomtar på tå.I händerna håller de A, O, U, Å.Fem små flickor kliver i snöoch bär på E, I, Y, Ä, Ö.Elsa Beskow, Vill du läsa, s. 32.Alltid kul att läsa det du skriver!

  2. >snö, snö, snö… den är väldigt vacker att se på så länge man inte behöver stifta närmre bekantskap med den ( vilket ni verkar ha fått göra med råge) men vi får alla vara glada över att det är just snö, snö, snö och inte slask, slask, lera…:D

  3. >Ibland tröttnar jag på allt som illa skrivet är. Främst på nätet. Som tur är har jag då en favorit bland mina Favoriter, nämligen denna blogg. Den ger mig åter tron på att det finns åtminstone en människa därute som fortfarande älskar – och kan hantera – såväl konsonanter som vokaler, och dessutom få dem att samarbeta på det allra ljuvligaste sätt. Det är som komme de i självsvängning.Det är annat än mina egna fackliga pamfletter, det.Stor-Sara Rules!

  4. >Vi fick lära oss Apan Odlar Utan Åker, Erik I Ystad Äter Ödlor.Hur en genom det skulle veta vilka av dem som egentligen var mjuka eller hårda är mig fortfarande aningen oklart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster