>lite om de senaste tio åren

>Det är nyår och jag skulle kunna stå med ett champagneglas på en balkong någonstans bland människor. I stället sitter jag här och vrider på en sten, som ett mer konkret sätt att fundera över det gångna decenniet ur lite olika synvinklar. De politiska och populärkulturella strömningarna får någon annan blogga över, jag passar på att grotta in mig i vad som egentligen har hänt i mina egna.

När 90-talet blev 00-talet hade jag en pojkvän. Vi trängdes i Gamla Stan för att uppleva millennieskiftet under fyrverkerierna tillsammans med tusentals andra människor som spillde bubbelvin på varandra ur champagneglas i plast. Ganska många hade äkta champagne i plastglasen, för millennieskiften sker tillräckligt sällan för att det inte ska bli en dyr vana. Fler än en person fick nog av trängseln och unga tjejröster ropade myndigt: ”Hon har fått panik, okej, släpp fram!” Så var det när 1999 blev 2000. Sedan gick det tio år.

Det första jag gjorde under det här decenniet var att komma ut ur garderoben och göra slut med min sambo. På den tiden fanns varken Qruiser, Facebook eller Sylvia, men jag kom ut via RFSL:s klotterplank och blev medlem i en mejlinglista. Då var jag en arbetslös 19-åring som tyckte att det viktigaste hos en framtida flickvän var att hon skulle vara vegan. På Lesbiska Listan (jo den hette så) hittade jag min vegan och åkte ganska omgående till Afrika. Där lärde jag mig swahili och tappade åtta väsentliga kilon i något som de åtminstone kallade malaria. När jag kom tillbaka till Sverige fick jag lyckligtvis tillbaka mina kilon, och skrev ett bokmanus om en tonårsbrud i garderoben.

År 2001 fick jag sommarjobb på Systembolaget på Ekerö, där kunderna gärna kallade mig ”den lille pojken” eftersom jag hade ett rakat huvud och inte använde den lilla snibben brudarna skulle ha om halsen. Jag började plugga genusvetenskap på Södertörns Högskola och bodde i just den där källaren jag nämnde häromdagen. Jag skrev ett bokmanus om en vilsen flatas öden och äventyr och tyckte att det var i stort sett genialt. Efter att ha fått mitt hjärta lite mörbultat av en sjuttonåring träffade jag Exet C, som bland annat var väldigt bra på att städa. Det var tur, för matronan i huset där jag hade min källare hade bestämt att jag var en hafsig punkare som måste ut, och i sin slutsats av den analysen inkluderade hon en ståndpunkt som gick ut på att jag måste städa saker som aldrig tidigare blivit städade. Som grillgallret jag aldrig hade använt. Det var tjockt av svarta beläggningar och det tog mig sex timmar att skrubba loss dem, men om det inte blev helt rent skulle hon ta in ett städföretag som tog flera tusen kronor. Troligtvis hennes eget.

Från källaren i Fruängen flyttade jag 2002 till en tvåa i Björkhagen. Hon som jag hyrde rummet av hyrde i sin tur lägenheten i andra hand av en matematikprofessor, och mitt rum var fullt av tjocka böcker med formler i. Jag levde ut min kreativa ådra genom att forma olika mönster med mitt huvud som canvas, starta bandet Buschbaum och photoshoppa mina vänner.

Jag skickade in mitt bokmanus och fann refuseringarna obegripliga. I slutet av året skulle lägenheten stambytas, och jag fick tillfälligt flytta in hos mamma. Där satt jag mest på Internet, där jag plötsligt träffade en fjälla framför en helt annan dator, närmare bestämt i Ecuador. Efter tre veckors idogt chattande bestämde jag mig för att åka och hitta henne på riktigt.
I januari 2003 åkte jag så till Ecuador, för att träffa bruden jag dittills bara sett på 5-6 pixliga foton. Hon hade dekorerat vårt hotellrum i Quito med egna teckningar och en gång på en buss till Cuenca fick hon mig att överge min veganism genom att vifta framför min näsa med en bit mjölkchoklad. En dag när jag kom hem från Ecuador, hade min syster fått ett barn. Nu går han i skolan, så snabbt gick det. Nåväl, årets första sju månader gick åt till att resa fram och tillbaka mellan Sverige och Ecuador, och de återstående åt att vänta på att Migrationsverket skulle låta henne flytta till Sverige. Det tog nio månader, och det hann bli 2004.

År 2004 var ett av de mörkaste åren. Min ecuadorianska fick till slut komma till Sverige, men det hela urartade i ett utdraget drama av kommunikationsproblem och tusen krossade förhoppningar. Jag minns inte mer än att hela återstoden av året gick åt till att justera mina förväntningar på kärleken. Jo, jag minns att jag en gång gick ut och satte mig på en sten och tittade på gräset, och kände att det där med sten och gräs är handfasta saker som man kan fokusera på för att samla ihop sina konturer.

Det blev i alla fall 2005 och en vacker dag flyttade Tofflan in i lägenheten. Jag skaffade tandställning efter att ha funderat över saken i tio år, och fick regnbågsrabatt på rälsen. Sedan blev det ganska raskt 2006, och en dag i februari bestämde jag mig för att byta ut lunardagboken mot en blogg. ”Brudens blogg om brudar” kallade jag den. Den skulle utgöra en liten, anonym motvikt till alla heterobloggar där ute, och dessutom ge mig en vink om huruvida det fanns folk där ute som ville läsa det jag skrev. Det visade sig att de ville det, och även om det inte var några blondinbellesiffror så sköt statistiken i höjden runt pride 2006, och jakten på Bruden började. I slutet av 2006 var jag så hopblandad med mitt alter ego att det inte var helt säkert vem som var vem, eller snarare hade Bruden skapat sig en egen persona under året och det var inte längre säkert att det var Bruden som var jag. För att slå fast att det ändå var så, och för att jakten på Bruden hade spårat ur så pass mycket att jag vid varje flatfest fick frågan av olika personer: ”Tror du att Bruden är här, vem tror du att hon är?”, och för att QX erbjöd mig jobbet som krönikör om jag trädde ut ur anonymiteten, ägnade jag slutet av 2006 åt att överväga ett eventuellt utträde ur bloggarderoben.

Sedan inledde jag 2007 med att genomföra just detta. Åh minns ni nerverna och anspänningen? Och ilskan hos en del, när de inte längre fick uppleva tjusningen i att läsa intima detaljer ur en anonym flatas bataljer. Dagen då jag blev offentlig kände jag ödesklockorna klämta bakom revbenen, för nu skulle det visa sig om mina egna 160 centimeter kött och blod var tillräckliga. Plötsligt var jag krönikör på QX, kollega med Mian och någon med en ny och ovan position i flatvärlden. Någon månad senare började jag skriva på mitt fjärde bokmanus, det om Martin, Lelle och Paula. Då hade jag ägnat en hel del tid åt att läsa skrivarlitteratur, höll jag på att säga, men jag hade i alla fall ägnat mycket tankemöda och googling åt att se hur olika författare tänker och vilka tips de kan ha att ge en trängtande skribent. Så jag började påta i det som skulle bli Udda, och plötsligt kändes det som om jag faktiskt kunde skriva en bok. Så hade det å andra sidan känts hela tiden, så det var ju ingen garanti direkt.

Jag behöver kanske inte skriva om Greklandsresan 2007 och min vecka på Skala Eressos sandstränder, inte för att det var marginellt men för det beskrivs så utförligt i mina gamla blogginlägg. Men man kan kanske nämna att 2008 kan betecknas som könets år. Jag har aldrig funderat mycket över kön och heterosexualitet som under 2008, och då är jag ändå en könsgrubblare redan i grunden. Under våren extraknäckte jag även som sidekick hos Annika Lantz, som en direkt följd av att Melinda Wrede hade läst min blogg. Under hösten damp fler refuseringsbrev in, och om jag vore lagd åt Jenny Schecter-hållet hade jag blivit deprimerad. Nu lade jag dem bara i pappersinsamlingen och väntade på bättre tider. Julen 2008 satt jag i Braşov och blev spådd av en rumänsk spåtant, som var bekymrad över vad stjärnorna sa om min relation till män. Troligtvis skulle jag aldrig hitta en man och bli gift, viskade hon bedrövat. Hon sa också att jag hade möjligheter att lyckas med kreativa projekt, om jag bara såg till att vara uppmärksam på chanserna jag fick. Båda sakerna kändes positiva.

När jag såg Kapitel1 och Piratförlagets boktävling i tidningen ett par månader in i 2009, funderade jag ett par dagar över om det var en sån där chans som jag borde vara uppmärksam på. Jag skulle aldrig få veta om jag inte utgick från att det var det, så jag laddade upp mitt dittills namnlösa bokmanus, benämnde det Udda och gav er nervöst adressen. När jag kom till semifinal genom lektörernas val, var det det största jag dittills upplevt i min karriär som aspirerande författare, och när jag såg mig själv i faktisk final var min lycka gjord. Att ha kommit till final i en stor manustävling är att rentav ha något att komma med, när man skickar in nya manus till förlag. Men i juni 2009 visade det sig att jag inte bara hade en finalplats, jag hade en vinst och en utgivning! Ganska exakt tio år efter att jag hade påbörjat mitt första riktiga bokmanus stod jag med ett enormt förlagskontrakt i handen och intervjuades i morgonsoffor och på kultursidor Alla småstäder och förorter jag någonsin bott i tävlade om att utgöra mitt ursprung i rubrikerna. Även om större skrällar har skådats var det en ganska stor skräll för mig personligen, sådär som det subjektiva ofta överskuggar det resterande.

Jag tippar en gnutta till på stenen jag håller i. Det är bra med så handgripliga saker när man försöker fånga decennier, för kontrasten gör att man förstår att det är omöjligt. Men när 1999 blev 2000 hade jag fortfarande inte kysst en tjej, och aldrig fått något annat än standardrefuseringar från ett enda bokförlag. När 2009 blir 2010 är jag nominerad till Gaygalan för årets bok (det går fortfarande att rösta), och även om det inte går att fånga varenda nyans av allt som hänt däremellan, kan man konstatera att det har varit ett ganska saftigt årtionde.

Annonser

2 thoughts on “>lite om de senaste tio åren

  1. >Hej Sara! Jag är en ny (imponerad) läsare, ett nytt fan som beundrar dina ordval och gillar din stil! Det behövs fler som du med humorn på rätt ställe i magen. Nu ska jag gå ut och hitta mig en sten jag också! Ha en fantastisk dag! // NB

  2. >Åh, vad fint skrivet. Jag kan inte sätta fingret på vad, men det här inlägget berörde mig, verkligen! Jag får nästan en tår i ögat (vilket händer rätt sällan…) men nu måste jag nog återgå till mitt skolarbete!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s