>än slank jag rakt över diket och bort över ängarna

>Det har visat sig att Udda är nominerad till utmärkelsen ”årets bok” på gaygalan! Mellan två bögböcker ligger den och hoppas, och jag är riktigt glad och lite rörd över alla som har kommit ihåg att nämna den i nomineringen. Kanske ännu gladare över alla som röstar nu – det är ju, som Kompanjonen just påpekade, en ordentlig prestation att faktiskt plocka upp mobilen. Tack så väldigt mycket!

Resten av julklapparna jag fått i år är precis lika värmande, men på ett annat vis. Jag var som bekant ganska frusen när jag skrev min önskelista, och begåvades på juldagen med långkalsonger, handvärmare, tofflor, sockor och en fodrad luvtröja köpt på en pojkavdelning. Att den var köpt på pojkavdelningen vill jag poängtera för att det innebär två saker: För det första att den har ett grått och vitt tryck föreställande något abstrakt, graffitiaktigt. För det andra att jag är tillbaka i min mittfåra, eller kanske rättare sagt i mitt ystra surfande tvärs över allt som är manligt och kvinnligt, pojkigt och flickigt.

Varför pojkar förväntas gilla grå graffitiblobbar på allt de har på sig, ska jag låta marinera i vinet som fortfarande skvalpar i min hjärna sedan gårdagen. Troligtvis ligger där en djupare sanning och gömmer sig, men vi kan ändå börja i den mer uppenbara änden av denna svarta luvtröja.

Det är drygt tio år sedan jag för första gången hade på mig en hoodie från en herravdelning. (Enligt den lesbiska kalendern är detta ungefär femton år för sent, men vissa av oss ägnade våra barndomsår åt rosa prinsessdrömmar) Då bytte jag kläder med min pojkvän. Han kråmade sig i min lila blus i velour, jag lufsade omkring i hans stora jeans och bylsiga tröja. Det var då jag märkte att jag hade släntrandet i mig och att det fanns ett särskilt sorts kisande i blicken som jag hade kvävt för länge. Jag vet inte om pojkvännen fick någon särskild insikt, möjligen något om att lila inte var hans färg.

Sedan dagen då jag kände de säckiga jeansens effekt på mina höfter, har jag min vana trogen provat båda sidor om gränsen, testat var den går och vilka gränser som finns bortom den. Det är en diffus och utmanande typ av gräns, den mellan feminint och maskulint, för den uppstår bara mellan människor och ändrar form beroende på vilka de är. Än slinker jag hit och än slinker jag dit, som en annan åkglad kråka. När butchnormen och glitterföraktet är på väg att svälja en del av mig köper jag mig ett par skor med klack, och när raden av högklackade skor blir längre är det luvtröjan från pojkavdelningen som räddar mig från diket. Efter mitt ganska långa strövtåg i feminiteten jag en gång glömde bort, känner jag i min julklappströja att det är dags att slinka över igen, sprida mina armar och ben och gå på alla sidor av vägen.

Ju längre jag drar parallellen till prästens lilla kråka och diket, desto mer vill jag bygga såna där rör som går under jorden. Där kan de få flyta, de som trivs bäst med två enkelriktade kategorier på varsin sida om vägen, utan att det behöver bekomma oss andra sådär burdust som det ibland gör.

0 svar

  1. >Vad skönt det vore om man fick klä sig utan att få en etikett på sig. Säckiga byxor, glittrigt tyg. Pojke/man, Flicka/kvinna. Tittar på bilder på min barndom. Jag ser mer ut som Emil än hans lillasyster. Jag trivdes. I byxa och tröja….Precis som jag nu trivs mer i min kostym ( dock inköpt på damavdelning minsann!)än i en liten svart…men jag vill inte sättas in i något fack för det. Kläder är kläder.

  2. >Anonym: Närapå i alla fall, de flesta av mina släktingar är präster… I en sångbok jag hade som liten stod det "farmors", men du har förstås rätt i att prästens är den vanligare varianten.

  3. >din bok är välförtjänt av nomeneringen i gaygalan! håller tummarna för dig! men nu väntar jag på någon mer överaskning som jag måste slå up i wikapedin för att även då få mig ett gott skratt. och då tänker jag på flatpalten som nu har fått mig att läsa dig blogg. lycka till med din hood tröja nu och håll dig varm.

  4. >Om det fanns en "like" knapp på din blogg skulle jag glatt klicka på den nu! Jag älskar dina kluriga funderingar, som mer och mer har gjort att jag börjat nysta i projektet hitta-vem-den-där-lilla-kvävda-rösten-inom-mig egentligen är.tack för det, för det var på tiden.

  5. >Åh luvtröjor. Sådana gömde jag mig i genom hela min tonårstid. Jag har alltid gillat luvtröjor. Ämnet kläder är komplext, för mig åtminstone. Hur som helst. Jag röstade på udda som årets bok redan i förrgår. Inte bara för att boken är bra, för det är den naturligtvis, utan också för att jag tycker du är bra. Om du förstår vad jag menar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster