>tiddelipom

>Det är fullt kuddkrig där uppe, taken mitt emot täcks med snö som täcks av åter snö. Det är vackert så länge det är söndag och så länge kylen är full av rester från gårdagens glöggsamkväm. Jag knäcker nötter och kikar ut på talgoxarna som gör spår på balkongen. Men Tofflan ser ut och stönar, nej hon ylar: ”Varför, åh gud, varför?” Det beror på att hon jobbar på parkförvaltningen och hennes snöröjningsjour börjar vid midnatt. Jag försöker muntra upp henne. ”Det ser ut som om vi får en vit jul i år”, säger jag gemytligt, ”åh se, vår hembygd är en julkortsidyll!”. Hon morrar.

Angående livet i övrigt kan jag påminna er alla om att det är komplext. Mig kom det och påminde idag. Och jag tänkte på hur språket ligger i vägen för det komplexa så att man nästan inte får tag i det, för vad man än säger så har man bara täckt en ytterst liten del av vad man menar. På det sättet är skrivandet den mest begränsade konstform man kan tänka sig, den minst exakta och den mest frustrerande. Menar du något som ligger mitt emellan två ord, så måste du antingen säga båda orden, säga det ena ordet och modifiera det med ett annat, eller hitta på ett nytt ord. Inget av alternativen ger utrymme för några ytterligare nyanser, du får dra och slita i orden för att få dem dit du vill, för de är byggda på kategoriseranden och vet inget annat. Ordens begränsande effekt på våra försök att förstå livet har jag slagits med idag. Det var ganska skönt.

Vad beträffar min åsikt om hur snygga mina läsare är, så vidhåller jag den efter veckans signeringar.

0 svar

  1. >Eftersom jag var och fick min Udda signerad tolkar jag in mig bland de snygga läsarna och säger tack detsamma ;)Det var kul att träffa dig (även om jag sagt hej någon gång på krogen också för länge sedan), tråkigt nog var jag lite för blyg för att prata någon längre stund.Hoppas du får en fin jul!

  2. >Hej!Jag tycker att du sätter fingret på något viktigt, Sara. Själv har jag ibland känt att det finns begränsningar i språket särskilt när man ska uttrycka känslor eller prata med någon om något känsligt. Ord verkar ha olika betydelser och innebörd för sändaren och mottagaren. Om man är en person som känner mycket och där ens tankar ibland är så sammansvetsade med känslorna att det inte går att reda ut vad som är vad är det som att gå balansgång. Det är intressant att det oftast är lättare att skriva vad man menar på ett nyanserat sätt än att säga samma sak. /M

  3. >Att föja din blogg är lite som att öppna julklappar då och då under hela året faktiskt. Jag delar inte din fascination av det svenska språkets grammatik ; ) men fascineras ofta av ditt sätt att använda språket! Tack och God Jul!

  4. >Sanna: Jo, till slut finns det ju inte så många boksigneringsrelaterade samtalsämnen kvar… men det var tur att du kom förbi när den där enorma anstormningen hade lagt sig 😉 så att jag numera vet vilken insats du har gjort för försäljningen av Udda. Hoppas din mamma gillar boken! (Att jag inte kände igen dig härrör jag till min förargliga ansiktsblindhet, som tyvärr även kommer att göra att jag inte känner igen dig nästa gång våra vägar möts heller)Majoy: Tack, och god jul!Madde: Den ska komma som pocket tidigt i vår, mars har jag för mig att någon sa!Anonym 1 och 2: Ja, det är intressant det där, och svårt att tänka på eftersom man bara har själva orden till hands för att beskriva dem. Det blir helt säkert fler inlägg på temat!

  5. >"tiddelipom" får mig att tänka på Barbro Alving. Hon skrev så titt som tätt i dagboksanteckningar och brev. Rätt kul! Jag läser en brevsamling nu som heter "Personligt" och jag rekommenderar den skarpt.. Kul läsning. Svenskan såg som bekant annorlunda ut på 30-talet./Malin

  6. >Vad märkligt det var att åka ner för min vanliga t-banetrappa och se reklam för din bok med meningen "charmiga karaktärer" bredvid. Även om somliga säkert kan klassas som charmiga är det verkligen inte det första jag tänker på eller en mening jag tycker täcker din bok, om man nu ska välja bara en mening. Det förminskade den tycker jag.Frustade dock av skratt över det absurda i det, och hade sen liiiite svårt att förklara för min elvaåring varför och hur (hon är och kommer alltid att vara i Varför, hur, när osv-åldern, bara att hacka i sig…).

  7. >Ja, det tycker jag också! Om jag ska vara ärlig så stod jag bakom ett hörn och väntade tills den långa kön försvunnit så jag kunde få en stund ensam med dig. Min mamma kommer garanterat gilla boken, och säkert de tusentals Offensivläsare som måste köpt boken efter min recension också ;).Jag har en fråga angående det här med din ansiktsblindhet. Innebär den att du lägger märke till andra kännetecken i större utsträckning, exempelvis röster eller dofter? Jag tänker lite på hur människor som är döva eller blinda får övriga sinnen förstärkta som jämförelse.För övrigt håller jag med pärlbesatt om beskrivningen av Udda på tunnelbanan. Om en nu baraska välja en mening så finns det betydligt bättre.God jul!

  8. >Anonym: Där ser man! Har inte haft äran att läsa Barbro Alving, utan har hämtat mitt tiddelipom från den kanske mindre finlitterärt högstående Nalle Puh.Pärlbesatt och Sanna: Om jag som författare får hålla med, så gör jag det. Men blir förstås nyfiken, vilken två-treordsmening hade ni valt i stället?Sanna: Jag har dig uppenbarligen att tacka för mycket, verkligen synd att mitt ansiktsminne aldrig kommer att ge mig chansen… Mitt minne fungerar så att jag minns ord, formuleringar och konversationer bättre än de flesta, så där har du mina styrkor. Men eftersom de inte alls hjälper när man ska försöka känna igen folk, så har jag lärt mig att aktivt lägga på minnet vad folk har för kläder, piercingar, frisyrer etc ifall jag vet att jag behöver känna igen dem senare. Vet jag med mig att jag inte behöver känna igen dem senare, suger jag tyvärr även på den punkten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster