>en glimt av 2001 års produktion

>Efter att ha suttit och läst flera hundra gamla opublicerade romansidor från mitt förflutna, vore det lite väl snålt att sitta och tjuvhålla på så mycket text, tänker jag. Och så bad ni så snällt, Annika och ”Anonym”. Således: här kommer kapitel 7 ur min refuserade text om Barbie och flatvärlden, från 2001 och med arbetstiteln ”Vem behöver en motorcykel?”:

Varje gång jag går ut ser jag motorcykeln stå och vara ledsen. Till slut bestämmer jag mig för att gå med den till en verkstad och fixa den. Eftersom jag inte får igång cykeln ringer jag min far som får bogsera dit den med sin bil.

Genom verkstadsdörren kliver hon ut, som tagen ur mina drömmar, verkstadsbruden med oljefläckar på händerna och skiftnyckeln i högsta hugg. Jag säger snabbt till pappa att jag klarar mig själv nu och kan han vara så vänlig och åka hem, vilket han är så vänlig och gör. Kvar står jag och undrar hur man förför en äkta bilreparatör, sedan tänker jag att det nog inte är helt olikt hur man förför vanliga dödliga och så undrar jag hur fan man gör det då för det har jag glömt.

Bruden tittar mycket längre på motorcykeln än på mig. Märker hon inte att det är kvinnan i hennes drömmar som står rakt framför henne, tänker jag purket och bestämmer mig för att hon på ett eller annat vis ska behöva lägga märke till mig. Jag kan i alla fall ana en glimt av intresse, eller så är det bara solen som reflekteras i hennes ögon och det är ju romantiskt bara det. Hon plockar in motorcykeln i verkstaden och ber mig följa med så att jag kan fylla i mina kunduppgifter. När jag gör det ställer jag mig så nära henne som möjligt, så att hon ska känna att jag minsann också luktar lite svett. Jag snuddar vid hennes hand när jag lämnar tillbaka pennan, ser henne djupt i ögonen och ungefär där går gränsen för hur mycket jag vågar ragga på en riktig verkstadstjej. (Jag tror förstås inte att det ska räcka för att hon ska komma över till min sida av skrivbordet, lägga handen på min höft och hångla upp mig mot Volvon som står placerad närmast mig, men tanken på att hon skulle kunna göra det räcker för att jag ska få en glasartad blick och fukta läpparna.)

När jag möter hennes blick igen är jag tvärsäker på att hon är plaskvåt och väntar på att jag ska komma och hångla upp henne, men jag tänker att det är hennes territorium och hon som har upphånglingsrätten. Förresten ska jag komma tillbaka och hämta motorcykeln igen och det kan bli pinsamt om vi har haft sex innan. Antingen blir sexet skitdåligt och då är det pinsamt därför, eller så blir det skitbra och då kanske någon av oss tror att vi är ihop. I vilket fall som helst blir det besvärligt eftersom vi kan känna förväntningar på oss att ha sex igen och då kommer det definitivt att bli skitdåligt. Några sådana ursäkter hittar jag på och tänker att annars hade jag naturligtvis direkt gått fram och nafsat henne i låret.

Jag blir själv lite nostalgisk av den totalt sexfixerade och rakt igenom vilt associerande svada som utgör hela denna historia. Det var tider, när jag satt i mitt hyrda källarrum i en villa i Fruängen och författade den, med blödande hjärta och duckande för villaägarens ilskna blick in genom fönstret (hon tyckte att jag inte städade tillräckligt väl eller hade tillräckligt välanpassad frisyr för att få bo där i källaren). Det var tider, tänker jag nostalgiskt, men man behöver inte lyfta blicken särskilt radikalt för att inse att det egentligen är bättre tider nu.