>nobody puts baby in a corner

>Eftersom mitt starkaste minne av Patrick Swayze är när han släntrade förbi alla de där stela sommargästerna och yttrade sin replik om bäbisar i hörn, tänkte jag i stället för en runa använda det för en liten reflektion.

Ett tag var jag nämligen ganska inne på att bli räddad. När jag såg Dirty Dancing första gången var jag femton år. Jag minns det för att jag inte så långt senare försökte se den med min första pojkvän, som mycket hellre ville spela elektronisk musik eller gräva med sin tunga i min mun. Därför såg jag till att snabbspola mellan de bästa scenerna, så att han skulle stå ut med att se hela filmen och förstå storheten i slutet, vilket han inte alls gjorde. Eventuellt på grund av min snabbspolning.

Han räddade mig tyvärr inte, den där första pojkvännen. Det var en stor besvikelse för mig, för jag hade då ägnat ett flertal pubertetsår åt att föreställa mig att allt jag behövde för att känna mig räddad var en pojkvän. Han skulle rädda mig från:

• uttråkning
• snobbhålan där jag var tvungen att bo
• föreställningen att ingen kunde älska mig
• föreställningen att ingen kunde förstå mig
• farhågan att jag skulle dö okysst
• den molande misstanken om att jag egentligen var lesbisk

Resultatet av de veckor vi var tillsammans, var att en (1) av ovanstående punkter kunde prickas av. Det var minst sagt en missräkning. Men man får väl komma ihåg att jag ägnade en ansenlig del av min barndom åt att läsa sagor om prinsessor och prinsar, medan han antagligen inte ens visste vad ”ridderlig” betydde eller hur många mil en redig stövel bör ta i ett kliv. Vi ska kanske heller inte bortse från det faktum att mina blickar drogs åt en brud i parallellklassen samtidigt som jag försökte bli så räddad som möjligt av denne pojk från grannkommunen. Såhär i efterhand är det lätt att se vad som gick snett.

Jag lät mig dock inte nedslås någon längre tid. Någon skulle förr eller senare komma förbi där jag satt och avvaktade i väntan på liv, väsa ”nobody puts Sara in a corner” åt de odefinierade, begränsande som höll mig på min plats, dra iväg mig till rampljuset där jag fick ha mitt hår utsläppt och ändå dansa revolutionerande till musik som kapellmästaren inte hade ”sheet music” på, för att till slut lyfta upp mig på raka armar. Jag skulle svanka som en Anja Persson-säl och utstråla mitt autentiska jag två meter upp i luften medan alla runtomkring dansade synkroniserad pardans över alla ras- och åldersgränser. Upplyft av ett par starka armar skulle jag äntligen triumfera, min potential skulle blomstra, jag skulle slå dem med häpnad och få dem att utbrista: ”I think she gets it from me”.

Dittills hade jag bara lyckats med konststycket att inte förbli okysst. När jag slutade nian tog jag själv itu med att flytta ifrån hålan där jag inte kände mig hemma (jo det är väldigt vackert i Sigtuna, det har Sveriges äldsta affärsgata, kyrkoruinerna, runstenarna och den vackra strandpromenaden med alla änderna, det är fint och pittoreskt där) och började på Rytmus musikgymnasium i Stockholm. Där höll jag mig sysselsatt med konserter, musikskapande och en sorts multiaktivism mot alla orättvisor jag kunde hitta. Jag demonstrerade varje lördag mot Shell, köttindustrin, porren, McDonald’s, Coca-Cola, barnarbete, oljeutsläpp, skogsskövling och grönsaksbesprutning, och letade samtidigt efter min räddare i leden. Det närmaste jag kom var en frukterian som jag trodde förstod mig, för han var så tyst och medhållsam, men som sedermera visade sig bara vara lite dimmig på grund av näringsbrist. Till slut raggade jag upp en pojk i trapporna på Kulturhusets ungdomshäng Lava. Han älskade mig och räddade mig till och med från att vara inneboende hos en tjurig tant genom att få ett förstahandskontrakt på en etta, där jag flyttade in. Jag var alltså älskad, och ändå kändes det bara sådär.

Ett år senare tog jag själv tag i den molande misstanken om att jag egentligen var lesbisk. Till skillnad från de övriga farhågorna löste sig denna genom att jag gick på själva farhågans linje, varpå den upphörde att vara en farhåga. Jag kom ut ur garderoben och började leta efter en tjej som kunde rädda mig i stället.

Jag vet inte när jag lade ned huvudverksamheten i mitt väntande och insåg att jag redan var så fri, älskad, förstådd, levande och underhållen som jag någonsin behövde, helt av mig själv och utan att någon svept iväg mig från platsen jag hade berett åt mig själv. Jag vet inte heller vad som egentligen är sunda insikter och vad som är bittra slutsatser. Men ju mer jag tänker på den där filmen, desto tydligare blir det att det var självaste Baby som gjorde allt; räddade Penny och Johnnys uppvisning på The Sheldrakes, räddade Penny från att förblöda, förförde objektet för sin åtrå, stod upp för Johnny och räddade pensionatet från en säker undergång. Allt Johnny gjorde när han sa ”nobody puts baby in a corner” var egentligen att konstatera det uppenbara. Jag såg nog Patrick Swayze uttala den där repliken minst hundra gånger i mina tonår. Kanske kände jag på mig att jag en dag skulle förstå den.