>bara några påminnelser

>I måndags fyllde jag under stoj och gamman 29 år. Det var inte förrän någon sammanfattade det senaste av dem som jag insåg att jag visst gjorde en hel del av det här året. Eller att det gjorde saker åt mig. Eftersom det är sådär lagom kul att läsa andra människors summeringar av en viss period, tänkte jag i stället härmed förmedla all livsvisdom jag har lyckats absorbera under året:

1. Trägen vinner. Jag har nu försökt i ungefär 10 år att skriva en utgivningsbar roman. I början samlade jag refuseringsbrev L word-Jenny-style, sedan bestämde jag att varje standardbrev fick sörjas i femton minuter innan det fogades till det förflutna och slängdes med DN-liken. Om jag hade gett upp efter de åtta första åren, hade jag aldrig fått skriva på ett enormt kontrakt med Piratförlaget ett par år senare.

2. Det gäller att exponera sig för turen. Det var när jag satt hos en rumänsk spåtant häromåret, som hon spände blicken i mig och sa: ”Du är en person som har ditt eget öde i dina händer. Om du agerar tillräckligt, kommer du att lyckas. Om du inte gör det, kommer det att knalla på som vanligt.” Ungefär så sa hon, fast på rumänska, och oavsett om hon har direktkontakt med stjärnorna eller inte så var det kloka råd rakt igenom. Det var dem jag tänkte på när jag halvvägs in i mitt tjugonionde år såg den där manustävlingen i en tidning och bestämde mig för att se hur långt jag kunde ta mig.

3. Man kan göra något av kritiken. Om du har turen att få individuellt riktad kritik från kompetent håll, sug musten ut den och lämna resten därhän. Till exempel om du har skickat in ett bokmanus och plötsligt får ett personligt utformat refuseringsbrev, där det till exempel står ”du har ett eget och inspirerande språk men karaktärerna är alltför endimensionella och historien för förutsägbar” (bara som exempel alltså). Då kan du först svära en stund, men tänk för all del efter om du innerst inne håller med, och hur du kan göra nästa manus ännu bättre. Skilj på beröm, kritik, bajs och ignorans. Det första kan ta dig framåt, men det andra ännu längre, det tredje bakåt och det fjärde ingenstans.

4. Sluta vänta. På den stora kärleken eller på att det ska bli bättre på jobbet. På att skaffa barn eller starta eget, att flytta ut på landet eller bygga din egen vespa. Ta en ärlig titt på livet som det ser ut, och utgå från vad du har just nu. Vi är starkare än vi verkar vid en första anblick, och vi får bara för oss att vissa saker (chefsjobb och barn) förutsätter andra saker (dräkt och bostadsrätt) för att andra har talat om det för oss medelst subtila signaler som de har ärvt från någon annan som inte heller riktigt vet vad som skulle hända om man försökte.

5. Spotta inte på gatan. Det lärde jag mig inte under mitt tjugonionde levnadsår utan under mitt tredje eller fjärde, men alla verkar inte ha fått den lektionen så jag säger det nu och hoppas att det gör skillnad. Det är alltså äckligt att spotta på gatan, och i de flesta länder helt otänkbart. Vi har svalg designade för att svälja just spott, och det finns ingen som uppskattar de lokala skotvättar som haglar sporadiskt över trottoarer och perronger och till och med bussgolv. Det är ett otyg.

Eftersom tjugonio är en ålder så respektabel att man av mycket små barn kan bli tagen för tant, förstår jag att min målgrupp troligtvis varken läser eller inspireras att följa det femte rådet ovan. Resten hoppas jag ska påminna någon om något den hade glömt, för man kan ju inte alltid hålla alla sina visdomar i huvudet.