>rapport från mitt första vårrus

>Det var en surrealistisk upplevelse, Vårruset. Bajamajor på en lång rad, förväntan i luften, kvinnor i cykelbyxor och tofs, utspridda i klasar i väntan på aktivitet. Lite som en prideparad för heterobrudar, nej förlåt, tjejer. ”Tjejer!” ropade mannen (!) som under hela evenemanget outtröttligt informerade om kosttips och borttappade barn. ”Tjejer! En bra regel är att äta tre lagade mål per dag, och två mellanmål!” ”Tjejer! Nu sätter vi igång och värmer upp med våra instruktörer från Friskis & Svettis!”.

Alla 20 000 bru… tjejer ställde sig i olika fållor beroende på om man ville springa, jogga, lunka eller strosa. Jag och Snurran ställde oss bland joggarna, trodde vi. Det tog en evig tid att komma fram till start, vi fick stå och titta på Blossom Tainton i tjugo minuter tills röstmannen först förmedlade ”tjejer! De första tävlande är nu på väg in i mål” och sedan ”tjejer! Sista startgruppen startar nu!”. Vi såg förvånat på varandra, i våra matchande joggingdressar. Befann vi oss plötsligen bland strosarna? En titt på omgivande motionärer bekräftade den farhågan; jeans, barnvagnar och handväskor omgav oss. Nå, vi joggar väl förbi dem, tänkte vi naivt.

Vi joggade förbi dem ungefär lika enkelt som man joggar förbi barnvagnsmaffior på en trottoar, alltså inte alls. I stället stod vi skuffandes i en människopropp mitt i skogen i sådär en kvart, tills vi kom loss en aning och lyckades börja sicksacka mellan stavgångarna. Det var ett livsfarligt uppdrag, det förstår alla som har försökt slinka förbi en stavgångare någon gång. Gångstav är det nya krokben. Vi skuttade som ystra kaniner över stavarna, passerade rullstolar, mödrar joggande med barnvagn framför sig och rockband ropande ”kom igen nu tjejer” från vägkanten där de fått sig ett gig. Förr eller senare skulle vi komma fram till joggarna, det var vi säkra på.

Vi passerade kilometerskylt efter kilometerskylt, ännu ihärdigt joggande, men alla omkring oss lunkade fortfarande makligt på som om Anna Skipper bara fanns i vår fantasi (det kanske hon gör, tänkte jag säga men Exet C har faktiskt sett henne på riktigt stå och tjuvröka backstage på Pride, så hon finns nog). Det mest imponerande var att se de stora ändorna och kvinnor som flåsande forslade sina stora kroppar framåt – att trippa fram en 50-kilosbit kändes inte som någon prestation i det sammanhanget. När vi kom fram till målet hade vi fortfarande inte kommit ifatt några joggare – alternativt hade de slutat jogga efter ett par kilometer och förklätt sig till strosare. Men vi möttes i alla fall av några ynglingar som delade ut medaljer och håglöst repeterade med målbrott i sina röster: ”Bra insats … Bra insats … Bra insats”.

För att vara en samling med tusentals brudar, var raggpotentialen ovanligt låg, för den som undrar. Det kan bero på att många fler flator går runt i tofs och cykelbyxor nuförtiden och bara märks när de hånglar upp en. Det kan också vara så att Vårruset precis som Ladies Night är en sån där tjejaktivitet som mest attraherar heterotjejer. Men för alla flator som läser detta, så kan jag till nästa år locka med att Vårruset troligen är den mest 100-procentiga chans du får att frotteras mot svettiga brudar i en skog. Det och Lesbocamp.