>veckans vedermödor

>I torsdags tvättade jag alltså min sprillans nya Ipod i tvättmaskinen. Men sånt där har ju för vana att komma i klunga, så vid det här laget har jag ett helt gäng liknande anekdoter att förtälja. I måndags och tisdags, till exempel, kunde jag inte hitta mitt bankkort när jag skulle betala på Coop. När jag kom hem låg det lojt och flinade mot mig i den där plastterminalen jag har för att betala mina räkningar, men det hjälpte ju inte när jag stod där på Coop med min juice och min tvålrefill. I onsdags slutade å, ä och ö att fungera på min minilaptop (Eee 901) – datorn hade helt på eget bevåg bestämt sig för att byta till amerikansk tangentbordslayout, och sedan vägra att byta tillbaka! Eftersom jag numera använder min Eee så frekvent att den lätt kan förväxlas med min egen hjärna, är det förstås hemskt besvärande att åbäke på skärmen förvandlas till [b’ke – mer kryptiskt rentav än när jag en gång i tiden började uppfinna ett språk med bara konsonanter. Ingen på de förnämliga Eee-hjälpsidorna har hittills kunnat hjälpa mig med annat än förslag som visserligen är bra, men som inte fungerar. Jag är fast med mitt trilskande [b’ke och kr;nikan det var t’nkt att jag skulle f;rfatta p[ t[get.

Det var alltså dagen efter åäö-upproret, som jag glömde kolla fickorna innan jag tvättade mina kläder och med dem min ipod, varpå den tvättades grundligt i Sollentunahems nya maskiner och ändå (mer eller mindre) fungerade sådär mirakulöst. Nästa dag var igår. Då gick jag på bio med ett gäng flator, och jag kan nog säga med stor säkerhet att det mesta av dreglet de fick städa upp efter den visningen av Män som hatar kvinnor, kom från vår bänkrad. Jag har aldrig särskilt höga förhoppningar när en bok ska bli film, så jag vet inte om det beror på min initiala misstro eller att filmen faktiskt var bra, men jag var i alla fall positivt överraskad (och kroppsligen en aning exalterad). Delvis lika exalterade, delvis åtminstone glada i hågen, var vi glada cineaster så på väg till Momma’s för en drink, när jag rutinmässigt kollade mina fickor. Pengar, mobil, SL-kort, nyckl… Nyckl…

Jag frågade en man vid biljettrivningen om jag fick kila in och leta efter mina nycklar under sätena, och han nickade halvhjärtat. Kanske var det paniken i min blick, kanske var det avbrottet från det monotona i att riva papperslappar, som gjorde att jag fick komma in. Kanske var det ett totalt ointresse för vem som befann sig i biosalongerna och ej. Jag dammsög golvet vid bänkrad tre med blicken och involverade ett helt gäng medkännande individer på bänkrad fyra också. Jag gick ut till greken som hade sålt mig min falafel tidigare, inte heller han hade sett några nycklar. Ungefär då kom jag på att jag skulle jobba lördag och alltså måste öppna lokalerna lördag morgon, alltså idag. Jag ringde min chef och förklarade min situation så panikartat att jag nog glömde att säga tack när hon erbjöd sig att komma och öppna åt mig. Sedan åkte jag hem och drömde så sporadiskt att bara upptäckten av min faktiska densitet när jag vaknade, gjorde mig en aning lugnare. Kom till jobbet, blev insläppt av chefen och har aldrig varit så glad över att se ett par nycklar på ett skrivbord.

Nycklarna kom alltså tillrätta. Ipoden fungerar trots en omgång i tvättmaskinen. Bankkortet satt i en plastgrunka vid min dator. Nu återstår bara m;dan att [terf[ bokst’verna till min hj’rnas andra h’lft. Snälla.