>del 2: vi är får

>Jag har inte kunnat släppa reklamen med det svarta fåret, mest för att den säger mig så mycket om Människorna och Vår Tid. Alltså: Det svarta fåret reste sig över den vita flocken och bestämde sig för att gå sin egen väg – så långt är jag med. Han sökte efter sig själv, gick på college och liftade runt i världen, sådär som svarta får gärna gör. Jag får (eh) nog betraktas som ett någorlunda svart får själv, och min erfarenhet bekräftar det liftande fårets autenticitet någotsånär, för visst har jag både pluggat och flängt runt i världen. Men sedan. Fåret hittar ett gäng andra svarta får, och plötsligt är den homogena massan i full gång igen, denna gång bestående av svart fårkrull istället för vitt. ”Vi är billiga!” utropar deras ledare från ett podium och det låter nästan, men bara nästan, som ”vi är får” på engelska, därav reklamens själva berättigande.

Där någonstans börjar analysen, för just billigt kan man ju tycka att det är, när svarta får sluter sig samman bara för att inte släppa in andra som inte är som de (en av reklamfilmerna går ut på att en människa utklädd till får söker jobb på Tele2 men blir avslöjad som oäkta). Som ni förstår är jag nu långt bortom ambitionen att fnysa lite åt en reklamfilm. Vi kan se den som en katalysator, ett upphov till en hord funderingar kring det mänskliga psyket. Kring originalitetens kollektiva dragningskraft och ”alla vill ha samma typ av annorlunda saker”.

Vi gillar alltså att vara speciella nuförtiden, och då inte bara att vara speciella för vår egen utvalda, vars ord vi knarkar och vars armar omkring oss är de enda vi behöver. Nej, man bör helst vara speciell för en hel grupp människor, helst för alla. Och det skulle ju vara ganska lätt att åstadkomma, om det bara räckte med det. Men man vill liksom vara speciell på ett lite bättre sätt, och när man tänker efter vill man inte vara speciell helt ensam, utan som en del av en grupp som är väldigt speciell och som helt tveklöst är bättre än alla som inte får vara en del av gruppen. Det speciella blir till överlägsen gruppidentitet och det är där någonstans jag hittar fnyset, som jag fnyser när min kollega frågar om jag inte känner igen mig, jag som ”väl är ett svart får”. ”Ett riktigt svart får”, säger jag, ”skulle inte sitta och döma ut folk som inte är exakt som det. Ett riktigt svart får blir kanske glatt och lyckligt av att se att det finns andra svarta får här i världen, men skulle ändå behålla någon typ av skepsis mot masspsykoser à la 30-talets Tyskland. Det är inte svartfårigt.” ”Svartfårigt”, säger kanske hon, ”det är inte riktigt ett etablerat ord vet du”. ”Nej”, säger jag, ”det var lite svartfårigt av mig”.

Åh grupptillhörighet och individualism. Det är knappt möjligt att uttala sig objektivt, för det där med att definiera sig som gruppdeltagare eller inte gruppdeltagare är en av våra allra mest grundläggande mekanismer och något som inte går att distansera sig från, bara navelskåda tills man får ont i nacken. Men vi återgår till de svarta fåren och drar en parallell till flatvärlden, åtminstone som den såg ut för några år sedan (ungefär när någon vid pseudonym Bruden började blogga om den). På den tiden var butchnormen mycket tydligare och kom man till Bitch Girl Club i kjol frågade tio pers om man hade kommit fel. Går man tillbaka en bit i deras historia, alla flatiga och butchiga brudar (och de som visade sig inte alls vara brudar) så kommer de/vi alllihop från vita fårskockar, som bräkte åt oss: ”det ska vara kille och tjeeehehehej”, ”tjejer ska gå i kjol och hålla käääähähähäft”, ”fotboll är en killspooohohohort”. Vi bröt upp, åkte nervösa till TipTop en kväll i våra mest avgörande tonår och hittade en hel hjord svarta butchfår. Alla hade de snus och säckiga brallor och några av dem påstod med subtila medel att man faktiskt inte var ett riktigt svart får om man inte körde in den bruna geggan under läppen. Från ena sidan staketet, vips över till den andra, men utan en tanke på att göra flis av själva staketet. ”Du är inte som vi” tycks vara en ståndpunkt vi homosar sapiens tycks vara hemskt måna om att få inta då och då.

Sådant tänker jag på när jag ser det dryga svarta fåret. Och jag tänker på finniga mobbade pojkar som finner styrka i att de åtminstone är arier, vilket vid närmare eftertanke är något väldigt överlägset som genererar ett högre existensberättigande än konkurrerande genetiska arv. Det var nog inte deras tanke, när de satt där på reklambyrån och någon reste sig upp och utropade: ”Svarta får! Där har vi det! Cheap och Sheep låter ju exakt likadant, vi får använda våra nya dataanimationsprogram och folk förstår att vi, vi är de som reste sig ur flocken, infogade sig i en ny flock och började sälja teletjänster! Vi är får!”

Annonser

3 thoughts on “>del 2: vi är får

  1. >Det går visst inte att komma undan att vi är flockdjur, hur mycket man än analyserar och tänker om så sitter man där med sin fårflock, eller i alla fall längtar efter att bli upptagen den, och bräker i samklang. Jag tror inte att det går att göra mycket åt det, eftersom det inte går helt emot vår samhälleliga moral (som typ att man inte skall döda någon fast det känns rätt), men det är riktigt viktigt att vi är medvetna om hur mycket vi gör för flocken.På Internet syns det tydligt.

  2. >Många av mina vänner har sagt att de gillar den där reklamen, att den är rolig. Själv undrar jag mest hur de tänkte. Jag menar, ”vi är får” är inte direkt något som får mig att associera företaget till de skarpaste hjärnorna i världen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s