>texten som förgats

>Vad natten går när den går tunga fjät vet troligtvis de flesta av mina kompetenta/nördiga läsare, och vet ni inte det så googlar ni snabbt som attan för att låtsas som om ni alltid visste – tro inte att jag inte känner er! De fjät som den går (tunga sådana till skillnad från de lätta som Gullefjun trippar med) handlar alltså om vad som produceras när man sätter ena foten framför den andra. För att göra svenska folket mindre förvirrat angående detta ord, som uppskattningsvis har 99 procent av sin användning förlagd till december, funderar jag på att använda det i andra sammanhang där dess mer kända synonym, ”steg”, förekommer ymnigt. Jag önskar mig en fjäträknare, ska jag säga, och ett litet fjät för människan, ett stort fjät för mänskligheten. Det skulle vara ett fjät mot större förståelse av luciatexter menar jag. Känn er välkomna att haka på.

Vi fortsätter. Åter in i tysta vrårna, säger jag varje lucia till mina inre, falska besserwissrar som fortfarande tror att solen har förgätit jorden som skuggorna ruva kring. Varenda år säger jag fel, trots att jag vet att det är förlåtit den har gjort, och jag kan bara förklara det med min tidiga vurm för besserwisseri som fick mig att tro att en upprörd vuxen, som jag träffade någon gång i lågstadieåldern, verkade kunna sina grejer och antagligen kunde bistå mig med hemlig kunskap om hur det egentligen ska vara. Hon förklarade med drypande ironi att solen naturligtvis inte har förlåtit jorden – vad har jorden gjort mot solen och när bad den om ursäkt? Förgäta låter mycket mer logiskt, gör det inte? frågade hon och jag nickade säkert snusförnuftigt som det lillgamla barn jag var. Jag visste redan att förgäta betyder glömma, för det hade jag läst i en blombok.

Min tidigaste luciasångsauktoritet glömde däremot att tala om/ta reda på att förlåta även kan betyda ”överge” eller ”lämna”, och framför allt att ”förgät” är imperativ och inte preteritum. Ska vi sjunga om en sol som förgäter, så är väl det minsta man kan begära att vi tar lite hänsyn till tempusharmonin och sjunger ”kring jord som soln förgat”, vilket i sin tur ställer till det för fjätet som inte längre har något som ger det lite mer existensberättigande genom att rimma på det.

Allt sådant glömmer jag när jag står där i min vita särk och sjunger. Kring joooord som sol’n förgääät, trallar jag glatt i kör med den falska besserwissern i mitt huvud. Hon ler och ser så översittaraktigt lycklig ut, ögonen glänser sådär som de bara kan glänsa hos en besserwisser som nöjsamt vältrar sig i sin egen känsla av att ha rätt. Men jag vet, och detta blogginlägg manifesterar det. Det är dags att förlåta henne och gå vidare.

Läs även andra bloggares , åsikter om , , , ,

Annonser

6 thoughts on “>texten som förgats

  1. >Vet du, jag tycker att det är lite läskigt med lärare som är så tvärsäkra på något som är fel. På lågstadiet finns det inte att ifrågasätta. Läraren är ju Gud. Och så blir det så fel ibland.

  2. >Hmn… Jag sjunger också förgät. Hur skall det vara egentligen? (En som inte orkar googla länge nog för att verka smart/allmänbildad.)Och så en komplimang. Du är en språknörd. 🙂

  3. >Aequinoxia: Ja verkligen. Hon menade troligtvis väl, men så blev det så fel och här står man som svensklärare och föregår med ruskigt exempel i luciatåget. Nina: Heh… tack! Det riktiga är alltså att sjunga ”förlät”, i betydelsen ”lämnade”.Chris: Tack!

  4. Jag har alltid tänkt att jorden förlåter solen, trots att solen har försummat sitt uppdrag som ljuskälla ett tag. Det är ju så med svenska, att det lika gärna kan vara jorden som förlåter solen som tvärt om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s