>Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva det, vårt något anarkistiska luciatåg bestående av mig själv och åtta svenskstuderande, som för fem minuter sedan skred (nåja) genom Globen Centrum sjungande luciasånger med rysk och kinesisk brytning.
Det var egentligen inte meningen, sådär som väldigt sporadiska luciatåg sällan är. Meningen var att vi skulle sjunga inövade luciasånger i skolans två lokaler, en längst in i Globen Centrum, en ganska nära ingången. Men efter avslutat ärende, blev jag fasthållen i ett klassrum där vanliga, olussande kursdeltagare ville ta bilder på mig som tärna (ja ni) och när jag kom ut var alla mina medlussetågare borta. När jag kom ut, visade de sig allihop stå uppradade framför granen bredvid McDonald’s, sjungande kring jord som soln förlät som om någon hade beställt dem. Klockan var halv tio och tre byggjobbare satt och åt hamburgare vid ett plastbord, annars var det ganska tomt. När mina åtta deltagare hade sjungit färdigt applåderade byggjobbarna, och mina kursdeltagare såg nöjda ut. ”Nu alla tåg”, sa en av ryskorna resolut. ”Tåg, tåg, tåg, alla”. Vad hade vi att sätta emot?
Så vi tågade genom hela Globen Centrum, som för er som inte känner till det är en avlång och ganska lång galleria, sjungande luciasången, staffansvisan och den som också heter luciasången men som inte är själva luciasången. Folk som hade något ärende i Globens affärer stannade och såg konfunderat på oss. Troligen funderade de över vem som kunde ha beställt ett luciatåg där nio vuxna kvinnor går och viftar med elektriska tärnljus, där ingen reagerar om tåget måste stanna och vänta på någon som tappar ett sånghäfte i golvet och där Locia har jos i haret. De flesta följde det som har blivit vår nya kutym när vi ser något underligt: tog en bild med mobilkameran och gick vidare.
Behöver jag säga att det var min bästa luciaupplevelse på länge? Väl tillbaka i lärarrummet uppkom efter min beskrivning fler och fler exempel på folk som har lussat för oförberedda människor på ren lussevilja. Det är något med ett luciatåg som kommer oannonserat och ställer sig och sjunger om tunga fjät och apelgrå fålar. Ingen kan liksom sätta sig emot, utan man måste snällt vänta tills de har sjungit sitt sista sankta lucia och försvunnit i fjärran. Kom luciatåget mitt i en konferens eller just när man skulle börja montera ihop ett IKEA-kontor? Tough shit, ingen stoppar ett luciatåg. Ju mer jag tänker på det desto mer lockande blir det – överraskningslussande kan bli min nya sport efter squash. Vem är med på noterna 2009?
0 svar
>När jag läser din blogg sitter jag jämt och hoppas önskar vill att mina ungar ska få lärare som du som kan lotsa dem genom den evighetslånga betonggalleria som är skolan.Skönt lussetåg ni hade. Man blir verkligen alldeles alkoholfri glöggig (eller vore det riktigare att adjektivisera det som alkoholfriglöggig?) inombords när man målar upp det framför sig. Tack.
>Fantastiskt! Mer tågande i svenska traditioner! Det blir också ett sätt för de svenska traditionerna att slå de konsumtionsrelaterade amerikanska på fingrarna. Fram för mer tåg på stora dagar som kyndelsmäss, septuagesima och askonsdagen!
>Förresten, klockren samhällsiakttagelse med mobiltelefonfotograferandet. Det är verkligen precis så man gör när man ser något udda nowadays. Ibland i smyg, ibland mer öppet. Jag försökte själv smygfota ett lussetåg på Centralen imorse, men fick avbryta när jag blev tagen på bar gärning av en kollega.
>Underbart! Önskar jag hade varit där. Själv ska jag lussa på en sedan länge planerad luciakonsert imorgon. Inga överraskningar där inte. Men jag är absolut med och överraskningslussar nästa år.
>Oh, du min grammatiks gudinna och hela världens ljusomstrålade, nådefulla rättstaverska! Ditt senaste inlägg fick mig att undra om det är något nytt på gång i vår lussesång. Redan igår hörde jag på jobbet en uppgiven kommentar om att barnen sjöng ”kring jord som sol’n förlät”. Talaren ansåg att det skulle heta ”kring jord som sol’n förgät”, dvs precis det du citerar ur luciasången. Jag har alltid trott att det skall heta förlät,(dvs lämnade) eftersom förgät är imperativ av förgäta och det passar ju inte riktigt in i texten i övrigt. Jag minns från barndomen att vi sjöng ”förlät”, om än utan att begripa varför, men kanske sången är annorlunda numer? Eller har jag missat något annat i sammanhanget? Jag har kollat upp både förgäta och förlåta i Dahlgrens Glossarium över föråldrade ord men där står mycket lite om förgäta som kan vara relevant för lussesångproblemet, däremot en del som talar för ”förlåta”.Tag mig ur mitt mörker!I väntan på svaret kysser jag eder hand, nota bene i all kyskhet och grammatisk vördnad.Lovantovan
>Jag är inte Sara, och definitivt ingen grammatikgudinna, men Catharina Grünbaum, en annan av mina språkidoler, har skrivit om det här, anonym. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1637&a=724074&viewAll=true
>anonym: Vi har nog samma diskussion här varje år i den här bloggen, det börjar bli lite av en tradition. Jag sjunger förgät av ren inbilskhet, höll jag på att säga… men i alla fall av ren oförmåga att lära mig av med vad min lärare en gång tutade i mig. Det ska helt klart vara förlät, oavsett vad mina tidigaste sångpedagoger tycker om den saken. Precis som förra året, alltså…
>Fantastiskt!Det låter verkligen jätteroligt! Lite kontrast från de uppstyltade skoltågen man är van vid. Jag ser fram emot bilden! Tack för ett gott skratt!
>Nej, förgät ska det vara! Kring jord som solen glömde. Solen kan ju inte förlåta (dra för ett draperi) något. Som i bibelns ”bakom förlåten”.
>Rutan: Jag vill också gärna att det ska vara förgät, som i glömde, men jag blev överbevisad i en diskussion just som den här för flera år sedan… läs länken från Aequinoxia ovan, har inte Christina Grünbaum rätt så vete 17 vem som kan göra anspråk på att ha det. Jag har förresten en känsla av att det var särskilt populärt på 80-talet, då nästan en sanning, att det skulle sjungas ”förgät” och att allt annat var ett missförstånd av barn som inte förstod vad det var att förgäta något. Jag har för mig att någon språkvetare sa någon gång att en sådan debatt blommade upp på 80-talet tills någon kom på idén att gå till källan (Arvid Roséns faktiska originaltext). Då insåg man att man bara hade missat att ta reda på vad ”förlåta” kunde betyda när sången skrevs. Men det som är riktigt intressant, är hur förargade alla förgät-ivrare är över alla som ”felaktigt” sjunger ”som sol’n förlät”…
>Mycket riktigt skall det vara ”förlät” eftersom det betyder lämnade eller övergav
>…och för att preteritum av ”förgäta” inte alls är ”förgät” utan ”förgat”. Vid närmare eftertanke kanske man borde skriva ett helt inlägg om detta…
>Catharina menade jag förstås. Vem Christina Grünbaum är har jag ingen aning om, och mitt förtroende för hennes språkkunskaper, om hon existerar, är alltså än så länge oetablerat.
>Har också alltid uppfattat det som förlät, som i att lämna. Ett queert anarkistiskt ostoppbart och oannonserat luciatåg? Jag anmäler mig härmed som frivillig inför 2009! 😀
>Jag nominerar det här inlägget till årets topp 10 eller någonting. Mycket fin underhållning.