>Saras homosexpraktika för lärare, del 1

>En gång skrev jag ett examensarbete som hette ”Jag ägnar mig inte åt sexualundervisning”. Titeln var ett citat från en SFI-lärare som tyckte att man inte behöver beröra homosexualitet* i klassrummet om man inte undervisar i sex och samlevnad. Han glömde att SFI-lärare, precis som lärare i många andra ämnen, pratar både om familj, samhällsfrågor, politik, jämställdhet, aktuella evenemang, orättvisor, relationer, kontaktannonser och lagstiftning. I alla klassrum har det någon gång hänt att en lärare har 1) ignorerat kommentarer om homosexuella, 2) reagerat på kommentarer om homosexuella, 3) undvikit att nämna samkönade relationer eller homosexualitet där det har varit relevant eller 4) nämnt samkönade relationer eller homosexualitet där det har varit relevant. Att ämnet aldrig kommer upp, eller att det bara skulle handla om sex, är bara ljug eller på sin höjd förträngning.

De flesta lärare jag intervjuade inför mitt arbete, sa att de inte vet hur man ska prata om homosexualitet i klassrummet eftersom man ska ”respektera folks åsikter” samtidigt som man ”reagerar på negativa kommentarer” och inte vet vad man ska säga. Det har startats en fortbildning med hjälp av mitt examensarbete, men varenda lärare kan ju inte lyckas få del av den tänker jag. Därför har jag härmed startat min lilla följetong ”homosexkompetens för lärare”. Utifall det skulle finnas någon lärare där ute som är sugen på några tips och tricks, alltså. En del är skräddarsytt för SFI, där jag jobbar, men det mesta är ganska allmängiltigt.

När jag säger till mina kollegor att det faktiskt inte är särskilt svårt att prata om homosexualitet ens med en klass medelålders irakiska män, säger några ”inte för dig nä, du är ju homosexuell”. Jag kan idag avslöja att nä, det är inte alls särskilt enkelt att ställa sig framför en klass man ska fortsätta undervisa oavsett vad som händer, ta några sjukt djupa andetag utan att det ska märkas utåt, reglera rösten till ett tonläge som ska förmedla ”detta som jag ska säga nu är helt normalt och därför borde ni också reagera som om det är helt normalt” och veta att domen snart kommer att falla över – mig. Och säga:
– Ja precis, Nihad. Diskriminering kan till exempel vara om du inte får jobb för att du är invandrare. Eller om jag inte får jobb för att jag är homosexuell.

Den heterosexuelle läraren behöver inte ens fundera över sin egen självbild, garderob eller hur pervers ens elever kommer att tycka att man är. På så vis är det mycket enklare att vara heterosexuell lärare och prata om homosexualitet. Fördelen med att vara homosexuell är väl eventuellt att man kan agera levande exempel, men det är inte alls något kriterium för att man ska lyckas hålla samtalsämnet på en vettig nivå. Inte någon garanti heller.

För att man ska lyckas hålla ämnet på en vettig nivå, är det mycket viktigare att ha följande punkter i åtanke:
1) Vi har ingen aning om vem som sitter i det här klassrummet och är homosexuell, sitter i garderoben, har blivit förföljd eller torterad för sin homosexualitet, har en mamma som är lesbisk, har en son som är bög, har ett rent personligt skäl att känna sig osäker, obekväm och avskydd om homohat accepteras i klassrummet.
2) ”Högt i tak” betyder inte att alla åsikter måste vädras och luftas, och accepteras utifrån en neutral teori om att alla åsikter är lika viktiga och värdefulla. En åsikt som ”invandrare är smutsiga och kriminella” är inget man skulle acceptera i ett klassrum, så varför skulle ”bögar är så jävla äckliga (alltså det är en åsikt, jag säger bara vad jag tycker, alltså jag accepterar dem men de är bara äckliga)” få passera? Respekt för alla människor och deras rätt att vara vilka de är utan att hatas och avskys kommer först.
3) Om inte läraren plockar upp tendenser och sätter agendan för diskussionen, kommer eleverna att göra det. Antingen fortplantar sig ogrundade åsikter och nedärvd homofobi genom leden, påeldade av ens egen ovilja att ta i ämnet, eller så säger man själv ”jag har hört er prata om att homosexuella är sjuka i huvudet och liknande, och jag vill inte höra det i mitt klassrum, kan ni gissa varför?” Det finns frågor man kan ställa och ingångar man kan skapa som lägger diskussionen på ”rätt” nivå, den som handlar om mänskliga rättigheter och identitet istället för analsex.

Själv har jag märkt att en dålig ingång är: ”Varför säger du så?”. Det ger bara utrymme för mer spydd galla (och kan dessutom skapa risken att den homofobe tappar ansiktet om han/hon vill ändra sig senare) istället för att gå direkt till roten. Roten, enligt mig, är att folk inte har funderat på, inte bryr sig om eller inte har rätt information om varför folk är homosexuella och hur det kan kännas att vara homosexuell i ett heteronormativt samhälle. Åtminstone på SFI funkar alltid frågan ”varför tror ni att vissa personer är homosexuella?”. Svaren varierar. Ofta tror folk att det är ett val. ”De vill stå utanför samhället.” ”De är mot familjen”. Ibland inser kursdeltagare att de aldrig har funderat över varför, och bara antagit att detta handlar om folk så underliga att de av ingen anledning alls har valt ett liv utan riktig kärlek och närhet. Vissa tror att det handlar om sexmissbruk, andra gissar på sexuella övergrepp i barndomen eller att man har ”smittats” av någon annan.

När detta har diskuterats en stund, har det även kommit upp till ytan lite mer varför en del är så skeptiska, detta utan att man ens har behövt diskutera folks åsikter. Det är klart att man inte är särskilt positiv till någon som har valt att stå utanför samhället eller som är emot ens egen livsstil. Om man då har en aning pedagogisk kompetens i grunden är det inte särskilt svårt att berätta att man faktiskt har information från källan, en helt homosexuell brutta som bara råkade bli kär i tjejer istället för killar. Ibland behöver man inte själv komma med den informationen – nästan vem som helst som känner en homosexuell (vilket är ganska många både i och utanför klassrum) kan berätta att homosexualitet är som vänsterhänthet, ett håll som vissa är lagda åt utan deras egen direkta inblandning. Man glömmer ofta den grundläggande informationen och hoppar direkt på ”ni måste acceptera homosexualitet”-tåget – vilket för vissa låter synonymt med ”ni måste acceptera självvald, kriminell perversitet”.

Detta om ingångar och sånt man kan tänka på innan man ens går in i klassrummet. Det blev visst en smärre roman bara det, tur att jag skrev inledningsvis att det hela kommer att bli en följetong. Åh, vi kan prata om varför man över huvud taget ska diskutera homosexualitet i ett klassrum, varför jag känner mig manad att komma ut inför mina elever, var i skolan man pratar om heterosexualitet, vilka frågor man ska undvika och vad det hela egentligen går ut på (fyll gärna på med fler frågor). Det kommer att bli så sjukt långa inlägg. Jag hoppas att någon lärare hittar hit och orkar läsa alltihop.

*Jag fokuserar på homosexualitet bara för att det är heterosexualitetens mest etablerade motpol, och alltså den läggning som det snackas mest om i klassrummen. Om jag får en veckas temavecka att fylla med queert material, eller en klass som har grundläggande kunskaper om att homosexualitet till exempel inte är ett val, skulle det kanske vara mer logiskt att fokusera på heteronorm som RFSL Ungdom gör i sitt BRYT-material, men vi snackar kursdeltagare som tror att homosexualitet är en sjukdom och ett destruktivt livsval och för dem låter heteronormativitet mer som en lösning än ett problem.