>knappen som lärde oss om livet

>När jag läste otaliga recensioner inför inköpet av min Asus Eee PC, blev jag till en början avskräckt av alla recensenter som uppgav att datorns lilla tangentbord var ”helt omöjligt att skriva på”. Jag kan nu rapportera att tangentbordet är fullt funktionellt (ja, för alla förstås – kan storhänta datakillar upphöja sig själva till norm ska jag inte vara sämre). Det är lite hopdraget och man slipper flytta fingrarna så långt när man ska flytta dem från o till å, men det är ganska trevligt. Framför allt är den trots sin litenhet försedd med den livsviktiga ”insert”-tangenten. Jag säger livsviktig, för den måste väl fylla en ganska väsentlig funktion för att förtjäna en plats på världens mest komprimerade datortangentbord?

Inserttangenten, för den som undrar, är en tangent som mest fyller funktionen att ligga på ungefär samma plats som delete-knappen och ställa till med oreda i texten när man råkar komma åt den. Jag har efter dryga decenniets datoranvändning inte hittat någon annan funktion, och en snabb undersökning bland folk som omger mig visar att oförståelsen för denna tangent är omfattande. Inserttangenten har som uppgift att starta processen att äta bokstäver i takt med att man skriver andra. Den är en ordätare och en förgörare, och jag är ganska säker på att den bara existerar för att någons chef i datorernas begynnelse tyckte att det var en strålande idé, och denna någon inte var tillräckligt mycket rumpnisse för att våga kläcka ur sig ett ”voffo då då”.

Jag förstår inte num lock heller (är det någon av er som använder num lock?) men den är i alla fall inte destruktiv. Insertknappen är det närmaste en datortangent kan komma ett uppblåst, parasitiskt ego med destruktiva tendenser. Det kanske är på grund av mina erfarenheter av mänskliga sådana, som jag har svårt att förstå dess existensberättigande. Men någonstans måste den ha skrivits in i ett ödesdigert kontrakt, för till och med längst upp på det lilla tangentbord jag skriver på just nu ligger den och vräker sig och meddelar viktigt: ”Ins”. Kanske finns den där för att lära mig om livet. Precis som med en del folk, är det bara att acceptera att insertknappen finns, att dess funktion inte är särskilt fördelaktigt designad och att det är mer effektivt att undvika den än att peta på den om och om igen i hopp om att den någon gång ska avslöja sina inre kvaliteter. Det är fantastiskt ändå, vad en enda liten knapp kan lära en om livet. Tur att de inte uteslöt den på mitt pyttelilla tangentbord, människokännarna på Asus.

Advertisements

17 thoughts on “>knappen som lärde oss om livet

  1. >Det är kul med direktriktad reklam, när man kollar på poll-resultaten tex så kommer det upp en massa reklam om mamma-kläder. Hmpf varför? Måste vara att det står ”Barbapappa”.(Likadant är det på gmail och man blir nyfiken att kolla vad i mailen de kopplar till vilken reklam. Vad tror de om en liksom.)

  2. >Tittar nu forskande ner mot mitt eget tangentbord och hittar ingen ”ins” men däremot en massa smuts. Måste skura tangentknappar.

  3. >aequinoxia: Så skönt att hitta någon som förstår och älskar den! Jag kan förstå i översättningssammanhang hur den kan vara bra att ha. Men är översättningen exakt lika lång som källtexten eller måste man ändå inte justera med delete och backspace?vinterbarn: Ja, det var vad jag tänkte, och så är det säkert på många datorer. Men på båda mina tangentbord (alltså även detta jättekomprimerade) finns piltangenterna separat från siffertangenterna och det enda num lock gör är att i bästa fall ge mig dubbel uppsättning piltangenter. Man blir lite intresserad av tangentbordspraxis och knappavtal…

  4. >Man måste justera lite med delete efteråt, förstås. Men om jag inte använder insert, utan bara skjuter texten framför mig, så skriker programmet efter ett tag.

  5. >ja men folk som spelar coola dataspel, helst såna där man skjuter huvudet av varandra, vill spela på bokstavstangenterna (w,s,d,a) och inte på pilarna. de säger att det är lättare att hålla händerna så, och att det blir närmare till typ bombknappen och annat viktigt. eller så ser det bara mer avancerat ut

  6. >Åh, när jag såg rubriken trodde jag det handlade om klitoris. Men jag får säga att jag är imponerad av att du lyckades få en text om en tangentbordsknapp nästan lika kittlande som om min första tanke hade stämt.

  7. >Morot: Aha. Bombknappen. Att jag inte tänkte på det, klart folk måste kunna bomba ordentligt.pau: Nja, hur enkelt jag än super och hur gärna jag än vill prova på pistolskytte, är jag aningen allergisk mot reklam bland mina bloggkommentarer så jag tror jag måste avstå så jag inte sitter här med svullen lymfkörtel sen.Aequinoxia: Jag instämmer med Ullah, det känns lite bättre nu när man vet att det sitter folk och har nytta av insertknappen. Nästan så att jag kan få mig till att le vänligt (om än fortfarande något stelt) mot den.anonym: glad att kunna vara till tjänst!

  8. >Att ens ha Num lock på ett tangentbord utan num pad.. Fyller den någon funktion överhuvudtaget?! Jag har också en Eee, och är väldigt förundrad över att de lyckats pressa in Pause/Break, som är en knapp som inte haft någon användning sen… DOS? Och dessutom en helt egen knapp, inte ens en Fn-knapp!

  9. >Men när man väl fattat vilken knapp det är som ställer till eländet blir livet i alla fall lite enklare (innan jag fattade det var jag tvungen att starta om datorn varje gång texten började äta upp sig själv).

  10. >Åh va skönt att du berättade om insert-tangenten! När jag skriver en text och upptäcker att min nya text har ätit upp allt jag innan skrivit brukar jag trycka en gång på alla knappar i högra zonen på tangentbordet. Detta brukar leda till att några bokstäver försvinner och skärmen hoppar lite. Men nu kan jag direkt bara trycka på den onödiga lilla knappen insert 🙂 Tack!

  11. >Inser nu till min totala glädje att min mac inte har någon insertknapp (jävla bokstavstjuv)! Applåder och fanfarer!Iofs har den heller ingen backslashknapp, men den vet jag inte riktigt om jag kommer sakna så jag känner mig tämligen obrydd över förlusten.http://pangdudog.blogg.se

  12. >Tangentbordet på Eee PC har gått bra att vänja sig vid, förutom en sak. När jag ska skriva ä sträcker jag då och då ut lillfingret för långt, och kommer åt enter-knappen. Mest gör jag detta när jag chattar med folk, av någon anledning. Om jag försökte chatta inkognito med mina polare skulle de känna igen mig direkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s