>äventyr i grammatikdjungeln

>Idag ska ni alla få ta del av mina favorituttryck i grammatisk terminologi. Den kommer ju normalt inte så många till dels, menar jag, och jag vet att ni alla sitter hemma och hoppar frustrerat på era stolar för att ingen talar om för er vad en nollallomorf är. Hoppa no more, här kommer grammatiska termpatrullen!

nollallomorf
För att alla ska förstå vad en nollallomorf är, måste vi först prata lite om morfem. Ett morfem beskrivs i grammatikböcker som ett ords ”minsta betydelsebärande enhet”. Det är alltså den minsta delen av ett ord som bär en betydelse, semantiskt eller grammatiskt. Ordet ”skruv” är bara ett morfem, men ”skruvmejsel” är två, och ”skruvmejslar” är tre; skruv-mejsl-ar, där ”skruv” och ”mejsl” har semantisk betydelse och ”ar” berättar att det är fler än en. Alla med på morfemtåget? Bra. Då kommer vi till det faktum att ”mejsl” (i mejslar) och ”mejsel” inte ser riktigt likadana ut, trots att de representerar precis samma ord. ”Mejsl” är alltså en variation av morfemet ”mejsel”, en så kallad allomorf. I ”mejslar” finns också morfemet ”-ar”, som gör att mejsel blir plural (ja jag vet att jag upprepar mig, kom ihåg att jag jobbar på SFI och hav överseende), och även det morfemet har sina variationer. I ”flator” är det ”-or”, i ”äpplen” är det ”-n”. ”Or” och ”n” är alltså allomorfer till ”ar”. Men så finns det ord som inte förändras alls i plural, som till exempel ”får”. När ”får” (singular) blir ”får” (plural) händer ingenting, där det i vanliga fall hamnar ett ”-ar” eller ”-or” eller ”-n”. Denna allomorf – alltså det ”ingenting” som ersätter andra pluralmorfem – kallas nollallomorf. Smaka på ordet.

Parasitiskt gap
Åh ser ni inte en ilsket gapande skadeinsekt eller köttätande blomma framför er? Parasitiska gap kan vi illustrera med följande exempel:

Hon älskade sin flickvän utan att vilja flytta ihop med henne.
Vilken flickvän älskade hon utan att vilja flytta ihop med?
Hon älskade sin flickvän utan att vilja flytta ihop med.

De två första är korrekta, det sista fungerar förstås inte. Varför då? kanske någon undrar, och då kan ni räcka upp era grammatiskt bevandrade pekfingrar och förklara: Det beror på att objektet (flickvännen) i exempel två har flyttat från objektsplats (efter verbet) till början av meningen (fundamentet), och lämnat objektsplatsen helt tom och gapande. Den underordnade att-satsen (”att vilja flytta ihop med henne”) parasiterar helt fräckt på möjligheten att utelämna objektet, och så skapas ett parasitiskt gap! Hade ni i era vildaste fantasier föreställt er hur rå och beräknande en infinitivfras kan vara? Nä jag tänkte väl inte det.

Klitisk partikel
Vilka av er skulle säga ”vinnarens av Melodifestivalen dildoformade mikrofon”? Vilka skulle säga ”vinnaren av Melodifestivalens dildoformade mikrofon?” (Vilka som skulle omfrasera det hela och säga ”melodifestivalvinnarens dildoformade mikrofon” och vilka som inte skulle känna ett behov av att över huvud taget kommentera mikrofonens form, tänker jag inte fråga för det har inget att göra med den klitiska partikeln.) I det första exemplet hamnar ”s”-et på ”vinnaren”, alltså huvudordet i nominalfrasen ”vinnaren av melodifestivalen” (”av melodifestivalen” är inte huvudord utan prepositionsattribut). I det andra exemplet hamnar ”s”-et på slutet av hela nominalfrasen, som ett litet påhäng snarare än som en del av ordet ”vinnaren”. Det är inte melodifestivalens mikrofon, utan vinnarens, men ”s”-et hamnar ändå sist, och det är det som i svenskan kallas klitisk partikel. Att den är klitisk betyder att den är påhängd, man kan associera det fonetiskt till ”kletig” för att få en praktisk kom-ihåg-association eller till klitoris för att skapa sig ett extra pirr i vardagen så fort man säger ”tåget till Uppsalas tidtabell”.

Det pågår ett tyst och belevat krig mellan genitivförespråkare och klitisk partikel-anhängare. Generellt kan sägas att de förra är av den äldre skolan och de klitiska är unga spolingar med nytänk. Genitivfolket säger att man etymologiskt (språkhistoriskt) kan belägga att genitiv är ett kasus i svenskan, partikelungarna påpekar det faktiska bruket av genitiv i nutidssvenska, varpå de genitivkonservativa kontrar med att påpeka att ”det faktiska bruket” helt enkelt är felaktigt och att vi alla borde omformulera oss när vi riskerar att komma i närheten av en klitisk partikel. Eftersom de inte finns.

Jag: Förstår du?
Tofflan: Nä.
Jag: Jamen en del säger att svenskan har ett kasus, alltså en substantivform, som heter genitiv, och andra säger att det inte är en substantivform utan en partikel som man kan hänga på vad som helst.
Tofflan: Kan det inte vara både och?
Jag: Nej det är antingen eller som gäller. Vinna eller försvinna.
Tofflan: Då förstår jag. Jag visste inte att det var så kompromisslöst.
Jag: Det är ett hårt klimat i den grammatiska sfären.
Tofflan: Det är tydligt det.