>En uppfriskande diskussion bland kommentarerna häromdagen, fick mig att inse att det inte alls är självklart för alla att ens upplevda kön naturligtvis är det kön man ”har”. Jag förstod att jag var långt ute och simmade i de glada queerlagunerna helt utan akademisk ansträngning, och jag insåg att det hela berodde på att jag råkar vara lyckosam nog att ha erfarit transkontakt av tredje graden. Ett samtal jag gjorde till PRV häromveckan får illustrera hur en massa människor tänker:
jag: Hej, jag heter Sara Lövestam och skriver en magisteruppsats på SU om namnförslag som har fått avslag, och jag skulle behöva utdrag ut era register om förnamn som inte har gått igenom.
telefonman: Hej Sara, då ska du nog ringa till Skatteverket istället för här har vi bara en bråkdel av de ärenden de har, och dessutom är det nästan inga som får avslag. Om det nu inte är kvinnor som vill ha mansnamn och tvärtom, några sådana får vi in då och då.
jag: Jaså, vad intressant.
telefonman: Ja, några sådana har jag haft på mitt bord, senast var det en kvinna som ville ha två mansnamn, jag minns inte vilka, och då fick hon förstås avslag.
jag: Jaha, där ser man. Så det kanske var en transsexuell då kanske?
telefonman: Nej, de som har bytt kön får byta namn, så fort de har bytt personnummer syns det inte i vårt system att de var av ett annat kön förut.
jag: Så en kvinna som känner sig som man måste först genomgå en operation och hormonbehandling?
telefonman: Ja det är klart, när hon väl är man får hon byta, men inte medan hon fortfarande är kvinna. Det är ju ganska självklart.
jag: Vad händer om man byter kön och vill behålla sitt namn som man hade först då?
telefonman: Tja… då får man väl ha kvar det, men det är det väl ingen som vill. Om en man byter kön till kvinna så är han ju kvinna sen, och en kvinna vill väl inte gå omkring med ett mansnamn.
jag: Fast… det fanns kanske en anledning till att hon ville byta kön till att börja med?
telefonman: Ja kanske det.
jag: Och, menar jag, att om hon känner sig som kvinna redan innan så vill hon inte ha ett mansnamn trots att hon inte har opererats.
telefonman: Ja så kan det ju vara. Men då får han vänta tills han har bytt kön.
jag: Jag förstår. Tack så mycket.
Att jag använde mig av termen ”byta kön” hade naturligtvis bara med min wallraffambition att göra. Om fritt vald transkille opererade bort brösten, skaffade sig en hårig bringa och utvändigt könsorgan, skulle jag inte direkt kalla det könsbyte – han var aldrig tjej till att börja med. Om jag själv opererade bort brösten och skaffade mig en hårig bringa och utvändigt könsorgan skulle det inte heller vara något könsbyte, utan bara en olycklig kroppsmodifikation.
Det verkar alltså som att gängse uppfattning är att man är av det kön som ens kroppsdelar representerar. Jag skulle nog hålla med, om jag inte hade varit med om att lägga handen på vad jag tror är en kvinnohöft, och få signaler direkt från höften att det var ett felaktigt antagande. Jag vet inte om jag hade uppfattat det om det hade varit för tio år sedan och jag inte redan hade en viss mängd lagrad information om hur kvinnokroppar generellt reagerar. (Eller, för att vara tydligare: Jag dejtade transkillar långt innan jag själv visste att de existerade och långt innan de själva kom ut ur sina garderober och ruskade av sig tuttarna, men jag hade inte så mycket att jämföra med just då)
Och om någon säger ”så ditt ex är en tjej som vill vara kille”, blir jag inte förnärmad eller provocerad, men väldigt angelägen om att rätta till missförståndet. ”Nej”, måste jag säga då, ”han är en kille som är född med tjejdelar”. Precis som en hamburgertelefon inte är en hamburgare som vill vara en telefon, utan en telefon som ger sken av att vara en hamburgare. Om ni hade varit där, om ni hade känt reaktionerna i en människas fingertoppar och skulderblad och sett uttrycket i hans ögon, så hade det här inlägget aldrig ens varit påtänkt. Det är så självklart när man sitter där, och vet i den där delen som bara vet, att människan mittemot en inte helt är vad de yttre, klumpigaste ledtrådarna ger sken av. Sådär som det är med allt.
Kapitlet om min egen attraktion till det könskomplexa och maskuliniteter i feminina fodral får vi lämna till framtiden, för mina liknelser börjar redan skena iväg, som ett säkert tecken på att jag borde slurpa i mig lite sömn.
0 svar
>det finns alltså Killar och Tjejer som en inneboende essens, som strålar ut genom ögon och höft? Eller vänta vad menar du?
>Jöns vilken bra liknelse med telefonen! Den tror jag till och med att mina högstadieelever kan hänga med på. Jag tackar och bockar för användbart material (och ja, jag kommer att referera till dig när jag använder den).
>Hamburgertelefon, vilken fantastisk liknelse. Försök att ta ett bett i den liksom. 🙂
>Men handlar inte Trollets syn på sig själv som en kille med tjejdelar om den kultur hon/han/henom är uppväxt i? Att det är en kulturell förklaring hon accepterat?
>L: Jag vet faktiskt inte, och jag kan inte säga att jag har känt så med alla FtM som jag har dejtat. Men från dagen jag och Trollet blev en aning mer intima, hade jag problem med att kalla henom för ”tjej”, och det berodde helt och hållet bara på hur det kändes att vara nära. Därifrån till att tvärsäkert börja prata om essenser, känns lite väl vågat, men jag har definitivt ändrat min syn på kön sedan jag träffade Trollet. Johan: Nja, det är faktiskt jag som förklarar det så, när jag ska förklara hur jag inte kan se Trollet som tjej. Själv hade hen inte den kulturella förklaringen i sin kultur, hen trodde att alla lesbiska var tjejer som bittert önskade att de var killar, att man inte var transsexuell förrän man hade genomgått en könskorrigering och att det inte spelade någon roll vilket kön man kände sig som. Det är klart att man använder de kulturella och språkliga verktyg man har för att förklara hur man känner, och i en kultur med ett tredje och fjärde kön inbyggt i modellen hade man kanske inte behövt förklara det just som att vara kille i en tjejkropp. Jag har ju bara en slags andrahandserfarenhet då det inte är jag som känner att jag är född i fel kropp, men jag kan bara vittna om alla Trollets kroppsliga reaktioner och säga att det närmaste jag kommer en förklaring är just att hen är en kille med tjejdelar.
>jag bara älskar din jämförelse med hambugertelefonen, du lyckades sammanfatta allt genom den liknelsen 😛
>Så, nu är muffen färdig för leverans. När var hur? Är det jobbigt att bestämma så gärna Copacabana, dit jag ändå gärna går, men annars funkar typ vad som helst, och ganska mycket när som helst också. :)Den vrider sig lite mystiskt där den sitter på snodd, kanske man får tänka om där, men vi ser vad du säger när du ser den lajv.
>Bra liknelse! :)Och om jag – inte Trollet men också FtM – får svara Johan, så kan jag säga att det inte bara är ord. Det finns de som klarar att leva som killar utan att ändra sina kroppar fast de inte passerar så bra. Men sedan finns det de som utöver omgivningens förståelse behöver rent fysiska förändringar. Det är två olika saker. Det senare är enbart för ens egen skull.
>Men alltså… okej, jag måste erkänna att jag inte fattar. Har tänkt på transsexualism rätt mycket och jag förstår inte. Och då inbillar jag mig ändå att jag har rätt bra koll på queer.Om man är med på idén att manligt och kvinnligt är nån sorts inneboende essens som man bara föds med, en manlig eller en kvinnlig ”själ” (för det handlar ju inte om kroppen) – då resonerar man ju exakt likadant som svenssonkönsrollsmänniskor, de som tycker att kvinnor är kvinnor och män är män på grund av nåt djupt psykologiskt. Det är ju inte så queer?Tvärtom verkar det begränsande. Könsrollstänkare som accepterar transsexuella är bara lite mer vidsynta än såna som inte gör det, grundtanken är ju fortfarande densamma (att manligt och kvinnligt är nånting inneboende och ”äkta”, snarare än beteenden som fått olika namn). Jag förstår kort sagt inte hur människor som vill ha kön och könsroller på en skala samtidigt kan godta den här ”essens”-förklaringen till transsexualism. Jag har givetvis full koll på att transsexualism existerar (tekniskt sett skulle jag själv kanske kunna falla i det facket, eller åtminstone nåt fack med transetikett) och att transsexuella behöver allt medicinskt och socialt stöd de kan få, det är inte det. Jag fattar bara inte hur så många queerfeminister får ihop det rent ideologiskt/filosofiskt.
>anonym: Jag är helt med på din tanke, jag hör nog till samma lära i grund och botten, och på ett teoretiskt och konstruktivistiskt plan får jag inte ihop det heller. Men sen får jag plötsligt ihop det ändå, för helt krasst tycker jag inte att det handlar om könsroller. Alls. Det handlar för mig om något väldigt, väldigt fysiskt, om hur man känner sig i sin kropp, vad som borde sitta på den och inte, hur man vill röra sig, hur man vill ha sex och hur man vill att ens röst ska låta. Och att för vissa är det bara jätteviktigt att samhället/folk runtomkring ser och bekräftar vilket kön de tillhör. Det handlar inte om att följa några könsroller, inte för mig i alla fall. Det handlar bara om att se ljuset slockna i någons ögon om man kallar honom ”tjej”, och inse att det inte handlar om något som samhället tillskriver det ena eller andra könet, utan att vissa bara är ett kön som det inte syns utanpå att de är. Vad det är, är ju olika i olika kulturer och historiska sammanhang, och jag skulle gissa att transkillar för något sekel sedan bara längtade efter att få bära mansfärgen rosa. För att det var uttrycket för deras könstillhörighet i den tiden.Jag håller helt med om att könsrollstänkare som accepterar transsexuella fortfarande tänker in folk i trånga fack, som man eventuellt bara kan hoppa mellan om man ”byter”. Men så måste man ju inte alls tänka. Bara för att man accepterar tanken att det kan kännas annorlunda att känna sig som en kille än som en tjej (och att det finns folk som har en helt annan känsla, eller båda eller ingen), behöver ju inte den tanken legitimera egentligen någonting alls som vi i det här samhället plussar på kön. Så får jag ihop det i mitt eget huvud, men som du kanske har märkt har det hela startat en orkan av funderingar kring femininitet, maskulinitet och vad allt det där egentligen är. För jag har personligen kapitulerat inför det faktum att de existerar.
>Det finns inre, känslomässiga kön. Den gång jag känner till där man trott att könet enbart är en social konstruktion och ”bytt” på ett barn som fått sitt könsorgan skadat (pojke som fick bli flicka), ledde det till fullständig tragedi. Pojken fick givetvis inget veta men kände hela livet att något var fel, försökte byta tillbaka i vuxen ålder, men det var tydligen för sent, för han begick självmord.Tesen att könen egentligen inte finns utan är sociala konstruktioner är en logisk följd av den mycket fina och fruktbara upptäckten att så väldigt mycket av det som betraktas som könsegenskaper egentligen är påklistrade roller. Icke desto mindre är tesen fel.Inte bara fel – den är farlig.
>Jag fick inget svaaaaaaar om leverans… Och jag som gick in på datorn enkom därför.. 🙁 Allvarligt talat, hur ska du få den? Den vill ju användas, inte ligga här och mögla. 🙂
>Alltså. Jag fattar inte heller det här riktigt. När vi inte ens kan enas om att det finns två biologiska kön. Jag förstår inte vad som är så kontroversiellt med detta. Och sedan kan man uppleva att man då hamnat i fel kropp utifrån vad man KÄNNER och hur man relaterar till hur man bör vara som det ena eller det andra. Det blir ytterst märkligt när allt plötsligt är en upplevelse av vilket kön man är. Det är för mig en helt annan sak. Sedan kan en del av min oförståelse bero på att jag har svårt att förstå varför det är så viktigt att världen runt omkring måste se det man som trans tycker att man är men inte uppfattas som. Tex den inledande regeln som fanns från pride i år om att innan publicering av en person var man tvungen att kolla om det var en hon eller han. Och sedan har vi nästa sak jag inte förstår: varför det skulle vara kränkande för en FTM att de facto BYTA kön, dvs inte få behålla de kvinnliga könsorganen. Här närmar vi sig det helt obegripliga för mig. Jag är införstådd med argumenten om barn etc etc, men själva tanken med att vilja korrigera sitt kön måste väk ändå vara att göra det….?Summan av kardemumman blir nog att jag fortfarande tycker att du ska göra en poll med FLER val 😀
>Alltså. Jag fattar inte heller det här riktigt. När vi inte ens kan enas om att det finns två biologiska kön. Jag förstår inte vad som är så kontroversiellt med detta. Och sedan kan man uppleva att man då hamnat i fel kropp utifrån vad man KÄNNER och hur man relaterar till hur man bör vara som det ena eller det andra. Det blir ytterst märkligt när allt plötsligt är en upplevelse av vilket kön man är. Det är för mig en helt annan sak. Sedan kan en del av min oförståelse bero på att jag har svårt att förstå varför det är så viktigt att världen runt omkring måste se det man som trans tycker att man är men inte uppfattas som. Tex den inledande regeln som fanns från pride i år om att innan publicering av en person var man tvungen att kolla om det var en hon eller han. Och sedan har vi nästa sak jag inte förstår: varför det skulle vara kränkande för en FTM att de facto BYTA kön, dvs inte få behålla de kvinnliga könsorganen. Här närmar vi sig det helt obegripliga för mig. Jag är införstådd med argumenten om barn etc etc, men själva tanken med att vilja korrigera sitt kön måste väk ändå vara att göra det….?Summan av kardemumman blir nog att jag fortfarande tycker att du ska göra en poll med FLER val 😀
>Alltså. Jag fattar inte heller det här riktigt. När vi inte ens kan enas om att det finns två biologiska kön. Jag förstår inte vad som är så kontroversiellt med detta. Och sedan kan man uppleva att man då hamnat i fel kropp utifrån vad man KÄNNER och hur man relaterar till hur man bör vara som det ena eller det andra. Det blir ytterst märkligt när allt plötsligt är en upplevelse av vilket kön man är. Det är för mig en helt annan sak. Sedan kan en del av min oförståelse bero på att jag har svårt att förstå varför det är så viktigt att världen runt omkring måste se det man som trans tycker att man är men inte uppfattas som. Tex den inledande regeln som fanns från pride i år om att innan publicering av en person var man tvungen att kolla om det var en hon eller han. Och sedan har vi nästa sak jag inte förstår: varför det skulle vara kränkande för en FTM att de facto BYTA kön, dvs inte få behålla de kvinnliga könsorganen. Här närmar vi sig det helt obegripliga för mig. Jag är införstådd med argumenten om barn etc etc, men själva tanken med att vilja korrigera sitt kön måste väk ändå vara att göra det….?Summan av kardemumman blir nog att jag fortfarande tycker att du ska göra en poll med FLER val 😀
>oooops, sorry, inte meningen att gödsla med kommentarer ( i synnerhet samma).
>Just namnlagen (eller, ja, en massa saker, men ofta just namnlagen) får mig att bara vilja dunka hududet i väggen. Gah.Men hamburgetelefon, jag håller man folk ovan. Fantastisk liknelse.
>Funderade på en sak. Som kanske är helt omöjlig att förklara – både för mig och för dig. Hur visste du att reaktionerna var manliga från Trollet? Inte bara kvinnliga-fast-på-ett-annat-sätt? Jag som varit ihop med några män under min livstid tycker att de är ganska olika i sitt sätt att röra vid, bli vidrörda, reagera, tända… Och blir liksom nyfiken på om det vore möjligt att jag, om jag nångång byter man, skulle komma på att associera till att hans reaktioner var ”inte manliga”, dvs att jag skulle hävda att han egentligen inte var man? (Nu när jag skriver detta inser jag att bara DET skulle ju vara så himla tabubelagt att uttala till en (hetero)man, vilket man ju kan ha helt andra åsikter om.) Och då tycker jag knappast att jag är särskilt ensidig i mitt könstänkande (jodå… precis så…). Är det en homoinsikt? Eller har jag bara inte träffat rätt man än för att slås av en sådan insikt? :o) Om du förstår hur jag menar.
>Hej!Kom till just detta inlägget av en slump efter att ha planlöst googlat runt och reagerade lite på din dialog med PRV.Jag har nämligen själv varit i kontakt med PRV nyligen på grund av namnbyte till könskonträra namn och blev bryskt nekad all möjlighet utan att först genomgått könsbyte.Jag ser det som ett rätt diskriminierade sätt att behandla transsexuella på. Jag ser mig själv inte om en direkt ovanlig MtF transsexuell, förutom att jag är ovanligt öppen med min könsidentit och jag ser det som ett stort problem – som uppenbart inte kan åtgärdas – att nu sedan tio dagar leva permanent som mitt rätta kön och inte få byta alla mina namn på åtminstone tre år! Det är minimum så lång tid kvar tills jag kan få tillstånd till den stora operationen.