>det kvinnliga mysteriet

>Och för att fortsätta på spåret femininitet: Man kan ju fråga sig vad det egentligen ÄR. Det är ett ord luddigare än både social kompetens och konstruktionsgrammatik, det är något både män och kvinnor kan vara men när kvinnor är det är det bra och inte när män är det, och det kan till skillnad från ”kvinnlighet” överdrivas. Svenska wikipedia vet inte heller. Söker man på ”feminin” blir man vidarebefordrad till ”kvinna” och får veta att ”över stussen och bröstkörtlarna har kvinnor mer eller mindre kraftigt utvecklade fettkuddar”. Det leder oss dock inte närmare gåtans svar.

Gåtans svar kan till exempel vara att femininitet utgörs av ett gäng egenskaper och attribut som i ett visst historiskt och kulturellt sammanhang (typ svensk medelklass 2008) förknippas med kvinnor och inte med män. Frågan jag ställer mig handlar inte så mycket om varför just höga klackar, korsetter, långa naglar och söndersnörda skor har hamnat i det feminina facket – för mig är det uppenbart att det handlar om begränsningar av utrymme och/eller uttryck för sysslofrihet; förtryck och ouppnåelighet på samma gång. Frågan är snarare varför det kan kännas bra att vingla omkring i de där klackarna, vad som får en att vilja böja sina ögonfransar även i ett sammanhang där butchen står högst på rangstegen och varför man kan njuta av att inte kunna riktigt andas en hel kväll i en korsett. Såhär svart på vitt ser det ganska tragiskt ut. Inneboende könsrelaterad masochism, var jag inne på en stund för nä, jag duckar inte ens för att gå Rigmor på resonemangen längre, men det föll på en del punkter. Som att de flesta dominor jag känner gillar att gå omkring i skyhöga klackar och hårdsnörda korsetter, medan de piskar folk till underkastelse.

Förstår ni vad jag är ute efter? Vad är det som gör att feminina attribut kan kännas så bra? Könsidentitet, var jag också inne på. Man bekräftar sin könsidentitet och det känns bra, det kan alla vittna om som har råkat bekräfta någons könsidentitet som inte får den bekräftad så ofta. Eller som själva inte är så vana vid att få den bekräftad. Men så enkelt var det inte heller, för vad säger vi om alla transvestiter som går ut en gång i månaden som Marta i den lilla svarta, men som är helt och fullt nöjda med att vara män? Vad säger vi om folk som mig, som kan strutta runt i stiletter i mitt vardagsrum för att det livar upp, men inte vill visa mig i dem på en tunnelbana just på grund av att folk plötsligt börjar bekräfta mitt kön? Transvestism som könsidentitet, tänkte jag också och gled in på min gamla tanke, om sexuell läggning som en slags könsidentitet, och där någonstans där tycker jag att svaret ligger och glider omkring. Så kallade kvinnliga attribut (och manliga för den delen) är som små styrmedel, något man puffar och balanserar med för att visa precis vad man är, och inte bara att man är kvinna eller man, utan hur mycket av varje, på vilket sätt och i vilka avseenden. Sen ska man hålla på och göra det i alla sammanhang och hålla på sin tes om att man inte bryr sig om vad andra tycker utan mest bara går runt nöjd med vad man själv tycker att man uttrycker. Vilket är lättare än man kan tro på ett sätt men svårare på ett annat, för det var den där omgivningen som gav en referenserna till att börja med.

Det verkar alltså som om kön är ett smått komplicerat ämne. Vem hade anat?

7 thoughts on “>det kvinnliga mysteriet

  1. >Ååå, så himla spännande det här! Sånt här är en gegga i mitt huvud och jag kommer inte fram till nånting, men bara att det ligger och pyser nånstans är väldigt trevligt🙂

  2. >När jag gick i högstadiet fick vi lära oss att pojkar fick stånd och tjejer fick mens, sedan tog jag ett vigt språng från tanketrampolinen och dök rakt ner i genusgrubblerier. Men istället för att gå vidare går vi tillbaka, och jag råkar minnas att bruden i svunna tider bloggade om menskoppen. Vart, o var kan det tänkas att man får tag i en dylik tingest? Du är mitt enda hopp.//Din tillgivne Nestor

  3. >Men alltså… sluta inte skriva! Sitter här och blir riktigt uppiggad av att det inte alls är så enkelt alltid. Intressant, åh vill diskutera vidare! Vad är kvinnligt då? Vad menar min sambo när han ibland säger ”du ser så kvinnlig ut i det där” – men jag är ju alltid kvinna, hur kommer det sig att jag inte alltid ser kvinnlig ut? Och när jag inte ser kvinnlig ut, hur ser jag då ut – manlig? Nejnejnej, säger han. Men ibland ser jag KVINNLIG ut. Så, med versaler liksom. Och han vet inte vad det är som gör det. Och jag undrar, precis som du, vad det är som är kvinnlighet. Och varför jag själv sällan tycker att jag är sådär utpräglat kvinnlig (kanske för att jag avskyr stilettklackar, vad vet jag?), men verkligen inte särskilt manlig heller. Måste man bestämma sig? Måste man vara något speciellt, förutom MÄNNISKA? För vems skull i så fall? Som sagt – fortsätt skriva! Jag njuter av att få mina egna gamla invanda tankemönster ställda på kant!

  4. >Försöker ännu en gång väcka intresse för min pärlmuff (nu sa jag det rent ut), då jag inbillar mig att du skulle kunna gilla den, och t o m tänkt att du kunde FÅ en, som tack för alla roliga, intressanta, tänkvärda, lärda inlägg genom åren. Passar ju bra här under det kvinnliga mysteriet, därav tjatet just här.. Tjing!🙂

  5. >Nu fick jag kommentaren jag väntade på..😉 (om pärlmuffen)Jag har inte sett om du svarat tidigare, sorry. Går sällan tillbaks till bloggar och ser om jag fått svar, guldfiskminne oblige. Skulle du vilja ha den i lädersnodd eller hurdan? Svara helst på andra stället så jag inte missar svaret. Och ja, erbjudandet kvarstår. Vajlan/PB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s