>Jag: Nu när jag har dejtat en transsexuell non-op ftm ett tag kan man ju säga att jag har närmat mig normaliteten, så det kanske blir lättare för mig att någon gång försörja mig på skrivande?
Mamma: Hur menar du då?
Jag: Jamen då är jag ju inte bruden som dejtar brudar, då är jag ju bruden som kan dejta en snubbe i en tjejkropp och det är ju närmare det som de flesta har.
Mamma: Hur menar du då?
Jag: Jamen att jag har fått mer insikt i den heterosexuella dynamiken och att jag då kanske kan skriva saker som liksom ligger närmare det gemene man kan känna igen sig i.
Mamma: För att du dejtar en… transsexuell person som är i en kvinnokropp men känner sig som en man samtidigt som du själv identifierar dig som lesbisk?
Jag: Ja… Liksom, mer normalt.
Mamma: Ja så kan man ju också se det.
0 svar
>Kunde inte låta bli att skratta, när jag läste din underbara definition av normalitetsbegreppet. :-D/hon med långstångsflaggan
>Allt handlar om referensramar.
>klockrent.
>Referensramar som sagt… Tycker att din mammas sammanfattning på slutet var snyggt, eftersom jag precis befinner mig i samma situation för första gången i mitt lesbiska liv (Vilket är långt och snirkligt) och därmed försöker reda ut alla tankar och känslor för mig själv. När man själv definierar sig som lesbisk, men personen man dejtar ser en som en straight kvinna och att ens relation för dem är en heterosexuell relation, till skillnad från mig som definierar den som… Ja… Inte lesbisk kanske, men queer? Just nu ordentligt rädd för mina egna känslor.
>lesbianloveandlife: Skönt att det finns fler! Jag har definierat och omdefinierat in absurdum, och de första månaderna trodde jag inte att det skulle hålla, just på grund av vad vi båda identifierade oss som på varsitt håll… Nu känns det rätt lugnt, och det känns som att det viktigaste är att vi båda bekräftar den andras identitet – jag är en lesbisk kvinna som dejtar en (tjejfödd) snubbe, Trollet är en snubbe som dejtar en flata. Punkt, liksom. Det är – egentligen – inget att vara rädd för, men ändå blir man ju det. Kanske för att det tog en ganska mycket självrannsakan att komma fram till sin lesbiska identitet, och man inte vill råka halka tillbaka dit man började…ps. Jag ser alla kommentarer jag får, för jag får dem på mejlen oavsett till vilket inlägg de postas.
>Tro mig, jag är väldigt glad över att finna fler som befinner sig i samma situation! Speciellt någon som varit där under en längre period av tid och som faktiskt fått det att fungera… Eftersom jag just nu sitter och försöker lägga pusslet rätt. Däremot så tror jag, precis som du säger, att det lättaste är att just acceptera situationen för vad den är utifrån de givna förutsättningarna. Problemet i mitt fall är nog att kommunikationen brister på flera punkter och att hon har en fientlig inställning till sin kropp som hon inte vill använda. Till skillnad från mig, som åtrår henne som just kvinna. Visuellt . Oavsett hur accepterande, respektfylld och hänsynstagande jag är, så är det svårt att kämpa i motvind.
>Trollet?!?