>mer surr i könskärret

>Jag nosar vidare i mitt sporadiska strövtåg i genusgyttret och konstaterar att flera av mina heterosexuella vänner och kommentatorer har svårt att identifiera sig som ”heterotjejer” trots deras konstaterade heterosexualitet, medan många flator identifierar sig som flator även efter att de oförhappandes har förälskat sig i snubbar och gift sig med dem. Jag har som en god forskare flera teorier kring detta.

Min första teori går ut på att jag har skapat mig en krets av folk som inte känner sig helt hemma i det mesta som rör heteronormativitet. Att de flesta heterobrudar med glädje tar till sig alla heterobrudsattribut som lanseras på mer och mindre subtila sätt och att de kvinnor som får ut något av min blogg/mitt sällskap är sådana som inte trivs med allt som förknippas med den heterosexuella kvinnan. Typ som att alla som flockas kring Svennis råkar vara folk som är intresserade av fotboll (eller av den heterosexuellt definierade kvinnligheten… hmmm har jag råkat på ett genombrott?).

Min andra teori, som är lite mer intressant, är att den lesbiska könsidentiteten är roligare att ta till sig eftersom den bryter mot ganska mycket i den heterosexuella, den som normer och omgivning har försökt peta in oss i sedan vi var små och som aldrig riktigt har passat eftersom den har varit definierad utifrån annat än kvinnor själva. Vad sägs om den? Vi snackar alltså inte om påbudet att snusa, tatuera kvinnotecken på överarmarna och att oberoende av huvudform snagga skallen, utan bara om friheten i att säga ”jag är lesbisk” och vips avsäga sig alla förväntningar på att vara allt det där som i någons bakhuvud är till för att behaga några män och rätta in sig i ledet.

För alltså heterosexualiteten är knepig. Dels har man två kön att handskas med, med ett gäng olika förväntningar ställda på vart och ett och riktlinjer satta från alla håll och kanter. Vi snackar uppfostran, reklam, snack i omklädningsrum, lärares omedvetna särbehandling och dr Phil. Och det som inte jobbar på att få oss åt ett håll, jobbar på att få oss åt det andra, men vad jag upplevde när jag levde hetero, var att allt ändå pågick i relation till män. Mitt förhållande till heterosexualiteten var förstås ännu krångligare än för heteron, eftersom jag 1) så innerligt gärna ville vara hetero, 2) inte var attraherad av killar och 3) med ångest kollade på tjejer i smyg. Men jag sätter mig ändå och uttalar mig om generell problematik, so sue me. Alltså: dels har man två kön med medföljande bagage att handskas med, för i och med att de sätts ihop blir det så sjukt lätt att relatera dem till varandra. Och dels har man förväntningarna på själva relationen mellan dem. Plötsligt är man inte helt säker på om man har stringtrosor för att man själv gillar det eller för att killar gillar det, om man är arg på snubben för att man är arg på patriarkatet eller för att han faktiskt är dum i huvet, om man känner sig smutsig efter en engångshistoria för att man egentligen inte ville eller för att några snubbar med hora-madonna-komplex har spridit sina vibbar långt in i ens egen självbild.

Min poäng är alltså inte att det är jobbigt att vara hetero, utan att identiteten som ”heterotjej” har en massa besvärliga påhäng som går tillbaka hundratals år i heterosexualitetens historia. Kanske är identiteten som lesbisk en fristad från allt det där, allt som har att göra med att sätta kvinnor i relation till män och allt som det för med sig i form av kulturellt bagage. Inte för att identiteten som flata är direkt förutsättningslös. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns en butchnorm och därmed ett butchkomplex, ett som man kan ta på största allvar eller driva med för att det är kul. Det kryllar av hierarkier och klassificeringar av folk som ”femmetjej”, ”bibrud”, ”truckflata”, ”babybutch”, ”lash-brud”, ”popflata”, you name it, men just nu snackar vi inte normer i normbrytandet utan köns-/genusidentitet.

Som en illustration: Inte förrän jag var helt definierad som lesbisk och visste att alla, helst hela världen, var på det klara med den saken, kunde jag njuta av att sätta på mig läppstift och högklackade skor när andan föll på (det är sällsynt, men den faller på). Det har ingenting med er att göra, vill jag helst säga till alla snubbar som tittar, hur de än tittar. Jag vet inte hur det känns att vara hetero och eventuellt gilla just de där blickarna, men jag vet att det är en helt annan känsla att sätta på sig sina kläder helt utan en tanke på vad de ska tänka, de där som är av ett annat kön med andra förutsättningar. Vad nu kön är.

Min tredje teori får vi ta lite kort, för det här börjar kvala in som något jag kan söka doktorandplats med. Den går ut på att heterotjejer inte identifierar sig som heterotjejer för att det är en outtalad norm och att man som heterotjej kanske helt enkelt identifierar sig som ”tjej”. Identiteten som flata ligger det oftast lite mer jobb bakom, och det räcker med att jag talar för mig själv när jag säger, att sju års förnekelse och jobbigt grävande i sin själ efter sin egen självacceptans är inget man slänger bort särskilt lättvindigt när man väl har kommit ut på andra sidan och fått lukta på blommorna.

Så fort jag börjar analysera heterogrejer känner jag mig som en sån där upptäcktsresande i tropikhatt, en sån som äter en grillad gräshoppa och tror att hon har förstått sig på infödingslivet och som skriver i sitt medhavda anteckningsblock att det tycks som om vildingarnas sätt att producera växelvisa klick- och vokalljud eventuellt kan vara deras sätt att kommunicera. Berätta gärna om era egna erfarenheter, för min är liksom bara min.

Annonser

15 thoughts on “>mer surr i könskärret

  1. >Tycker du har lyckats sätta fingret på en hel del som även från min lilla horisont känns rätt och rimligt. Personligen har jag t.ex väldigt svårt att identifiera mig med det ”typiskt kvinnliga” att älska shopping. För mig är shopping som nöje gåtfullt, som en knepig ekvation jag inte riktigt fattat hur man ska lösa än. Är däremot bra på matte (!), vilket tydligen är hyfsat okvinnligt, och blir högeligen upprörd av kommentarer i stil med ”ja, du vet, sånt där med ekonomi, det får männen sköta, det fattar ju inte vi kvinnor”. Vaddå vi? Jag fattar det jättebra. Det är väl det där ihopbuntandet och självklara antagandet att bara för att man är kvinna så är man som alla andra kvinnor. Har ständiga diskussioner med mannen jag bor ihop: han kan fortfarande inte, efter fem år, fatta att jag verkligen verkligen tycker det är tråkigt och svårt att handla kläder. Han har inga andra referenser som tyder på att kvinnor kan ha den sortens förhållande till shopping. Tror absolut du har rätt i att vi som gillar din blogg faktiskt gör det inte enbart för att du skriver så rasande bra, utan också för att vi helt eller delvis känner igen oss i det du skriver. Ajajaj, nu buntar jag ihop alla i ett övergripande vi och börjar anta saker – sorry – jag menar så klart att JAG känner igen mig i mycket av det du skriver. Även om jag inte är lesbisk.

  2. >Jag skulle skriva nåt genomtänkt men när jag börjar sätta ord på tankar så inser jag återigen exakt hur krångligt det är. Jag kan inte följa en tråd till sitt slut innan jag sagt emot mig själv eller innan jag kommit på nya funderingar som inte går ihop med de tidigare. En djungel utav sexuella identiteter, självbilder, kön, samhälleliga normer och vem vet vad mer. Speciellt krångligt tycker jag att det har blivit sedan jag blev förälder, den icke-födande mamman. Mamma är ett laddat ord som förutsätter vissa saker. Jag spelar den roll som vanligtvis benämns pappa men får inte delta i pappa-kollektivet eftersom jag inte är man. Jag har inte heller tillgång till mamma-gemenskapen eftersom jag inte ammat och fött nåt barn. Det är mycket förvirrande att vara ett neutrum och det förvirrar mig att det förvirrar så mycket. Oj. Långt.

  3. >Jag vet inte alls vem som sa det bättre (det kan ha varit någon i dina kommentarer, eller ngn annanstans, eller t.o.m i riktiga livet) men som bi och biokvinna känner jag (jag, jag) inte riktigt att det finns ng egen låda för mig: ordet bi finns, men det känns könsrollsmässigt (om vi nu ska använda ett så vitt( vidt? viddt?) begrepp tomt. Antingen är jag ihop med ngn som identifieras som man, då är jag hetero, eller så är jag ihop med ngn som identifieras som kvinna, då är jag lesbisk. Aldrig mittimellan. I mitt fall kompliceras det hela ytterligare av att jag oftast attraheras till 90% av sådana som ser likadana ut mellan benen som personen jag för tillfället har ett sexliv med. Jag tror på din trea, men hur gör man då med alla dessa (mig inräknad, delvis) bitjejer som lever någon slags i efterhand skapat halvgarderobsliv (trots jobbande och själsökande osv.) genom att välja man och heteronorm (jag vet så många)?

  4. >Problemet är framförallt, skulle jag säga, att konceptet ”heterotjej” inte stämmer överens med hur de flesta heterotjejer ser på sig själva. Alltså, definitionsfrågan. Sen alla egenskaper (gilla shopping, vara bra på matte, tycka om att vara vänlig, vara dålig på att utrycka sig) som dels (ibland) klassificeras som manliga eller kvinnliga och samtidgt som detta gärna värderas högt eller lågt. Varför är en egenskap manlig när jag som kvinna lika gärna kan ha den? Det här blev lite rörigt, men det går kanske att tolka ut något ändå?

  5. >Å ännu mer genussurr, underbart!Jag är som sagt hetero och tjej och klär mig ganska ”neutralt”, sminkar mig inte, rakar mig inte nån stans och har kort hår. men när det är fest får jag verkligen värsta suget efter jättefemininitet, men då som drag snarare än ”å vad naturligt kvinnlig jag är”… Och jag skulle nog aldrig få för mig att ragga/låta mig bli raggad på av nån kille när jag är ”femme”, eftersom mina fördomar säger att han (och de flesta andra personer) inte förstår spelet. Aja, babbelbabbel. Men det du skriver är verkligen intressant, och som någon skrev här ovan så kan jag identifiera mig med mycket av det du skriver även fast jag är hetero…

  6. >Genussurr I love it! Jag som kille kan hålla med din teori nummer 2 ”att den lesbiska könsidentiteten är roligare att ta till sig eftersom den bryter mot ganska mycket i den heterosexuella” men samtidigt känns det som att jag har en sjukt lång väg att vandra för att nå denna lesbiska könsidentitet och kan bara titta på avundsjukt. Nu kanske detta är en del av ”könsmaktordningen”att jag som kille kan välja fritt vilken roll jag ska ta, men avundsjuk är jag.

  7. >Det var nästan så jag önskade att jag var lesbisk när jag läste din teori nr 2. Men sen inser jag vilket psykologiskt jobb det måste vara att komma ut som något som bryter mot normen, som du själv skrev: ”jobbigt grävande i själen efter självacceptans”. Sen tänker jag en vända till och undrar vilka som egentligen helt naturligt faller in i normen. Jag tror att de flesta har mer eller mindre ångest över att de inte tillhör normen, mest de som verkar anamma den allra mest. Men det jag egentligen ville komma till var att varför fundera så mycket på vilken grupp man tillhör, måste man det, ni som funderat över det här mycket mer än jag? Känns det bättre att tillhöra homo-gruppen, med sina fördomsfulla attribut än heterogruppen med sina? Själv ogillar jag att få en etikett oavsett vad det gäller (även om jag faktiskt både sminkar mig och rakar mig för att det ”ska vara så”).

  8. >När jag kom ut som flata för snart 10 år sedan, tyckte jag det var superskönt att helt plötsligt slippa alla förväntningar som följde med att vara ”hetero” (jo, för det vet väl alla – man är hetero tills motsatsen bevisats…). Men efter ett tag blev det jobbigt igen – ju mer jag kom in i flatkulturen, desto jobbigare blev det sedan att leva upp till de förväntningar som följde med denna nya roll… Jag är homo till läggningen, men i övrigt känns det mest besvärligt med identiteten som följer. Och som resultat: när jag träffar nya gaymänniskor är samtliga övertygade om att jag är straight, och träffar jag nya heteron så antar de att jag är flata, eller åtminstone bi… Jag vet inte hur jag burit mig åt, men på något vis verkar jag ha hamnat mellan två – eller hur många det nu kan vara – stolar. Och det är ett rätt obekvämt ställe att sitta på. /Olle

  9. >alla: Tack för alla era intressanta inlägg! Det är verkligen intressant att höra hur alla ser på sig själva och sina könsidentiteter i relation till allt annat ni är och gör…annika: grattis till första kommentaren 😉 tätortstimotej: Ja jag tänkte också på det… att bisexualitet har ingen sådan könsidentitet kopplad till sig utan betraktas mer kameleontaktigt… inte så konstigt kanske, om man utgår från tanken på att man som heterotjej behöver förhålla sig till killar på ett annat sätt än man behöver som flata. Intressant slutfråga också, den skulle man kanske sätta tänderna i i ett helt annat inlägg (fast jag känner mig alltid ännu mer inkompetent när det handlar om bisexualitet än heterosexualitet).annikasophie: Ja alltså det var ju värt det, hela det plågsamma grävandet, men just då var det som du säger ett psykologiskt jobb som jag inte önskar någon. Det du säger om att fundera på vilken grupp man tillhör… generellt har väl homoidentiteten som identitet (skulle nog säga identitet istället för grupp) ganska mycket att göra med just det där psykologiska arbetet, att går man igenom allt det där komma ut-arbetet och plötsligt hittar en etikett som man först kan förlika sig med och sedan känna sig stolt över, så fyller ju etiketten en funktion. Därmed inte sagt att alla känner sig bekväma med den bara för att de en gång har befunnit sig i en garderob. Men i förhållande till just det här inlägget, som inte handlar om ”homo-gruppen” utan om lesbisk identitet som just könsidentitet, så spelar inte kategoriserandet någon roll förutom som markör för att man inte är det man är i relation till män. Då spelar det ingen roll vilka attribut, fördomsfulla eller icke, som knyts till den ena eller andra gruppen utan då pratar jag bara om att man som hetero måste förhålla sig på något sätt till män, medan man som lesbisk på ett annat sätt kan se sitt eget kön som frikopplat från män (inte helt och hållet alltså, vi lever ju i samma värld, men på ett annat sätt). Och tvärtom fast samma sak för bögar, kan man misstänka. Och det går på ett sätt hand i hand med det du säger, att de som verkar anamma normen allra mest eventuellt är de som har mest ångest över den.

  10. >Hej Sara.Kan hända är jag lite berusad och kanhända så upplever jag att Jag Fattar mer än jag skulle göra en tisdag eftermiddag klockan ett (förmodligen nykter och, ja, vad ska man säga, utåt sett heterosexuell) men jag måste ändå säga att teori två: Halleluja! Jag fattar. Eller snarare: Du Fattar. Vilket framkallar kärlekskänslor. Aj Lav Ju.

  11. >Jag är bisexuell och fick min första flickvän när jag var tjugo, efter flera år med olika pojkvänner och jag känner verkligen igen mig i det du skriver om heterotjejsrollen kontra flatidentiteten. män och kvinnor är så etablerade motsatspar och uppdelningen av egenskaper och aktivitet/passivitet går ända in till språket man använder när man ligger med varandra. vem tar vem? som feministiskt medveten blir man schizofren i att dels se strukturerna, dels vara en del av upprätthållandet av dem.sen sitter man där med en fantastisk brud i näven och inget av allt det där man hade ångest över tidigare är längre ett problem. istället kommer helt nya, men det är en annan sak!

  12. >Hej, är inte här särskilt ofta, men när Frun berättade om ditt senaste inlägg vid frukostbordet häromdagen var jag tvungen att gå in och läsa själv… Alltså. Mycket intressant, det där med att den kvinnliga heteroidentiteten skapas av och för män. Själv har jag levt heterolivet till för bara några år sedan men har aldrig kunnat köpa det ”typiskt kvinnliga”. Det är inte min grej helt enkelt. Men nu när jag har en fru och omvärlden oreflekterat ger mig epitetet flata känner jag mig inte helt hemma i det facket heller, vilket förstås krånglar till saker och ting. Mina förutfattade meningar om vad heterofolk anser benämner en flata passar inte in på den jag själv tycker mig vara. Jag är ju bara jag liksom; tjej, men inte i smink eller högklackat, och inte heller med rakad skalle och herrkalsonger. Hela grejen att inte först och främst bli sedd som person gör mig förvirrad och identitetslös – vem är jag om jag inte platsar i något av facken? Hur gör jag för att inte först och främst identifieras efter vem jag har sex och lever ihop med? Jag vet egentligen inte varför det spelar någon roll för mig, men vill inte få en etikett som jag inte kan relatera till… så är det bara.

  13. >Jag är jätte mycket rockie. Jag har varit lite bakom flötet när de gäller bloggar, men fattar nu att det finns en helt egen bloggvärld. Jag hörde dig på radion idag i p3. Blev nyfiken och gick in för att läsa din blogg. Pang! Där stod precis det jag funderat på de senaste två åren sen jag första gången kröp upp i min säng med men laptop i knät och smygkollade på "the L word". Jag tror absolut att det är en fristad att ha en lesbisk identitet. Jag ogillar normer och normativit beteende… jag älskar att ställa normer till svars och ifrågasätta våra vardagliga beteenden. du skrev att du så gärna under din hetrosexuella tid ville vara hetrosexuell. Jag vill däremot vara homosexuell/bisexuell! jag bor väl i en för liten stad för att kunna fysiskt ta reda på om min läggning sträcker sig över könsgränserna. Men jag tänker att det är så som du säger, att det är lättare att ha en lebisk identitet då man kan ta av sig den hetrosexuella kvinnorollen och ge blanka fan i vad killa/samhället tänker. Så kanske bottnar min vilja att älska kvinnor i att jag vill göra mig av med en normativ hetrosexuell kvinnoroll och bli en egen individ som är bosatt i en mindre bearbetad lesbisk roll? Måste man ha sex med samma kön för att älska homosexuallitet? Jag slår ett slag för individens roll och tycker att det är dax att förkasta normer och älska individen. Jag blir nog aldrig kär i vare sig en kvinna eller man, bara i en individ. jag vill inte identifiera mig som något då alla roller är för trånga för att rymma en individs alla sidor. /E

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s