IT-hjälpmedel vid research och romanskrivande

Posted on 16 januari, 2018 by Sara Lövestam

Jag kan inte längre hålla denna information för mig själv, när jag vet att det finns folk där ute som avgett nyårslöften om att äntligen skriva den där romanen. Låt mig presentera: Några webbsidor och appar jag använder särskilt mycket när jag gör research och skriver romaner.

Kalkylera mera har en sida där man enkelt kan ta reda på vilken veckodag det var ett visst datum. Fungerar även långt bak i tiden, och när jag skriver historiskt går jag ständigt in där för att inte råka lägga gudstjänsten på en tisdag eller skoldagen på en söndag.

Jag går till olika sidor med namnstatistik, för att ge mina karaktärer rimligt tidstypiska namn.

För att namnge karaktärer i äldre tider använder jag Arkiv Digital, där jag har ett abonnemang. Har man inget abonnemang kan jag tipsa om att Riksarkivets digitala forskarsal SVAR kommer att vara gratis från och med den 1 februari! Oftast går jag in i den aktuella ortens födelsebok för året då min karaktär ska vara född, och söker tills jag hittar ett namn som känns rätt. Om man inte är van vid att söka i arkiv är det kanske enklare att göra på andra sätt.

När jag söker synonymer använder jag oftast synonymfunktionen i Microsoft Word, som man får fram genom att trycka shift+F7. Men ibland finns inte den synonym jag söker, särskilt när det gäller fula ord, och då går jag i stället till synonymer.se.

För att göra platsresearch utan att vara på plats, brukar jag använda Google Earth, Google Maps och Eniros karttjänst. Det är förstås inte samma sak som att vara på plats, men fungerar bra för platser som bara ska glimta förbi eller som inte ska skildras ingående. På Google Maps kan man välja gatuvy (”street view”) för att få en så verklighetsnära bild som möjligt av gatan man vill skriva om.

CamScanner är en app som låter en göra tydliga pdf-dokument av boksidor, skyltar och annan text man vill ha. Tänk dig att du läser en bok och fotograferar sidorna för att spara dem – i CamScanner blir sidorna dessutom uträtade (om man fotograferat ur en icke-rät vinkel) och kontrasten dras upp så att man får svart text på vit botten. När jag läser research och hittar ett avsnitt som jag vill spara, fotograferar jag boksidorna med CamScanner, ger dokumentet ett namn (t.ex. ”mjölka getter förr”) och laddar upp det till Dropbox. Det gör att det går fort att hitta informationen när jag senare (ibland över ett år senare) skriver på min bok och behöver den. Erfarenheten har lärt mig att detta är ett bättre sätt än att läsa ett tjogtal böcker och då och då tänka ”det här ska jag komma ihåg”.

Dropbox är en molntjänst, dvs ett ställe på nätet där man kan spara dokument i stället för att bara spara dem på datorn. Dropbox lägger sig dessutom som en mapp på datorn där du har installerat den. Jag har alla mina romanprojekt i Dropbox för att kunna skriva på dem oavsett om jag är på min stationära dator (ja, jag har en sådan), på min laptop eller på mobilen.

Jag använder däremot inga appar/webbsidor för att komma på idén till en roman (inte för att de inte finns), orka sitta alla timmar som krävs för att skriva den eller balansera på den tunna linjen mellan självhat och storhetsvansinne. Lite utmaning ska det ju vara.

Har jag glömt något, eller har du andra tips? Fyll på i kommentarerna!

Annonser

Fem hundra renar och en eld

Posted on 11 januari, 2018 by Sara Lövestam

Jag skriver detta från en soffa i Arvidsjaur. Utanför ligger snön tjock och bylsig på taken. Vid vägen står snötyngda granar som hämtade ur en sagobok, SMHI-appen meddelar tjugo minusgrader hela dagen och igår var jag på mitt livs första renskiljning.

Jag är en tillbakadragen person som helst sitter hemma, som ogillar att telefoner kan ringa när som helst och vars första instinkt när någon föreslår en aktivitet är ”nej!”. Lyckligtvis är jag författare, och förstår att erfarenhet är till nytta för det jag skriver. Det är så jag får i mig upplevelser.

”Du vill kanske följa med på renskiljningen?” frågade i måndags min samiska informant i Arvidsjaur, den glade och sympatiske Ivan.

Det blir väl kallt och svårt, sa min första instinkt. Det låter som om jag måste umgås med nya människor, som kanske inte vill ha mig där. Jag skulle väl bara vara i vägen. Jag har andra planer för onsdag.

Men det var författaren i mig som svarade.

”Det vore fantastiskt!”

Författaren i mig hade rätt. Det var något alldeles särskilt att stå i en hage tillsammans med fem hundra renar. Några i taget drevs de in i ”silen”, där män och kvinnor med livet fullt av renerfarenhet tog dem i hornen, identifierade dem med hjälp av öronmärkningarna och styrde in dem i sina respektive ägares fållor. Emellanåt kunde man gå in i en kåta och värma sig, dricka kaffe och äta matsäck. Kaffepannorna vid den öppna elden vittnade om generationers samling vid samma sorts eldar, men man behövde inte gå till kaffepannorna för att få en glimt av gamla tider. Ingvar, 88 år, berättade gärna om hur han började sköta renar vid tolv års ålder, ”det var året innan de skulle börja med sju års skolgång, så vi hade roligt åt kullen under oss som var tvungna att gå två år till”. På den tiden skidade man förstås och hade inte skoter, men nu för tiden kunde ju ungdomar inte – ”du ska fotografera han där, som fortfarande skidar, om du vill ha en raritet på bild.”

Det var en sån där dag som man aldrig glömmer. Jag har haft några sådana de senaste åren, och flera av dem har jag författaren i mig att tacka för. Hon säger nästan alltid ja, och när min mer skygga personlighet protesterar kommer hon med argumentet som inte går att säga emot: Det här kommer att gynna skrivandet. Ren är mitt nya favoritdjur och mitt hår doftar fortfarande eld.

Ps. Jag har som mål att inte flyga under 2018. Det kommer att skita sig, för en av mina franska förläggare är oerhört angelägen om att jag kommer och ger intervjuer i Paris i slutet av januari, men i övrigt försöker jag hålla det. Jag har tackat nej till föreläsningar som tidsmässigt krävt att jag flugit, och styrt om en skrivarresa från Spanien till Stockholms skärgård (det finns fortfarande ett litet antal platser kvar!). Och för att komma till Arvidsjaur åkte jag nattåg och buss. Det fungerade utmärkt.

Dagens rekommendationer

Posted on 11 november, 2017 by Sara Lövestam

Det är ett par år sedan jag idkade konsumentrådgivning senast, så det börjar bli dags. Här är fem saker som gjort mitt liv bättre det senaste året.

1. Läsplatta. Är ni som jag, så har ni en hög bestående av 5-10 böcker vid sängen, 5-10 lånade biblioteksböcker drällande i hemmet och ständigt någon beställd biblioteksbok på väg till ert lokala bibliotek. Vidare har ni 3-5 böcker med er när ni åker tåg, och är ni som jag så gör ni längre tågresor ett trettiotal gånger en genomsnittlig oktober. Det blir mycket bärande av böcker. Efter ett par års funderande och googlande slog jag för ett par veckor till och köpte en läsplatta, och jag rekommenderar det så starkt till alla som är som jag!

En läsplatta är inte samma sak som en surfplatta. Läsplattan har en skärm av så kallat elektroniskt papper, vilket gör att den inte lyser, utan bara reflekterar ljus. Den ser alltså ut som ett papper, snarare än en skärm, vilket gör att det känns som om man läser en bok. Eller som om man läser en bok, fast i framtiden. Som om man kombinerar det bästa i boken med det bästa i digital teknik. Med min läsplatta kan jag ha med mig åtta tusen böcker om jag vill. Jag kan välja stor text om jag har svårt att läsa liten. Läsplattan minns var jag slutade läsa senast, och om jag kommer på att jag vill läsa en viss bok (som finns i e-format) kan jag inom några sekunder ha den i min platta. Den platta jag köpte heter Adlibris Letto Frontlight 2, och den säljs just nu med rabatt på Adlibris. Jag får inte betalt av dem för att skriva det här, men jag borde. Om någon är intresserad av dess för- och nackdelar, säg till i kommentarerna!

2. Prenumeration på DN. Ni vet, när ens vänner länkat till en artikel, citerat en intresseväckande bit och man klickar på länken full av förväntan? Och allt som möter en är en betalvägg? Och det händer gång på gång, och man visserligen känner till manövern för att komma förbi betalväggen på sin dator, men man ändå känner sig smutsig när man gör det? Jag har känt mig som en plankare på tunnelbanan, för en betalvägg betyder, likt en spärr i tunnelbanan, att man förväntas betala och att dessa pengar antagligen går till tjänsten man förser sig med. Well, mina dagar av dåligt samvete och irritation över betalvägg är över! Dörren står öppen för mig, jag sponsrar oberoende journalistik, och clickbait och fake news förlorar sakta sitt grepp. Har du en favorittidning som irriterar dig genom att be dig betala för deras artiklar? Har du pengar? Här är lösningen!

3. Elhyvel. När jag fick min elhyvel trodde jag inte att jag skulle ha så mycket nytta av den – men hej vad jag bedrog mig! Nu hyvlar jag hela somrarna. Mina brädor blir tunnare och tunnare, och mina stolpar kortare och kortare (för med en elhyvel kan man även hyvla mot fibrerna, så länge man inte gör det hela vägen). Plågas du av brädor som är för tjocka för dina snickarprojekt? Sluta tvivla – börja hyvla!

4. Ny elvisp. Har ni också kvar er gamla elvisp från 90-talet, som låter som ett tröskverk och doftar svagt av bränd plast när ni vispar på högsta kapacitet? Köp en ny! Inte bara vispar de oerhört mycket mer effektivt (och är mer elsnåla?), de vispar dessutom så tyst att man kan föra en konversation! (Som om man behövde föra en konversation på de korta sekunder som den nya vispen kräver för att vispa upp en maräng.)

5. Den här äppelpajen. Efter att jag bakade den första gången, har min sambo förbjudit mig att baka andra äppelpajer. Men kom ihåg att använda syrliga äpplen (det gäller alla äppelpajer)! Är äpplet för surt för att äta, är det antagligen vansinnigt gott i din paj.

Jag hoppas att ni verkligen tar till er detta. Inte går väl min konsumentupplysning rakt ut i rymden? Ni gör väl äppelpaj nu, och hyvlar och läser e-böcker?

Om gränser

Posted on 9 november, 2017 by Sara Lövestam

Under #metoo-kampanjen har jag funderat på vad människan är kapabel till, vad människan anser sig ha rätt till och när människan inte uppfattar en gräns.

Om jag blev hyllad för allt jag gjorde, även när jag gick över gränser, skulle jag sluta uppfatta gränserna då? Skulle gränserna i själva verket inte finnas längre? Sociala gränser sätts ju upp i samspel med andra människor, att de gör det är själva grunden för en social gräns.

Ponera att jag hade lärt mig i skolan att man inte petar andra människor i örat. Men bland alla mina kompisar skämtade man om vilka man hade petat i örat, jag hade vänner som petade varandra i öronen när jag såg på, ingen runtomkring reagerade när de såg någon bli petad i örat, och om någon beklagade sig över att ha blivit petad i örat så var den allmänna uppfattningen att hen var överkänslig. Skulle det då bli min egen uppfattning också? Åtminstone så länge ingen petade mig i örat?

Om alla andra kör 120 på en 110-väg, blir det mer moraliskt riktigt för mig att också göra det? Börjar jag plötsligt tycka att hastighetsbegränsningen inte är så mycket en gräns som en jobbig lag där det gäller att undvika att bli upptäckt?

Om jag hade en sådan makt att människor skrattade åt mina skämt även när de inte var roliga, skulle jag tro att jag var rolig då? Hur skulle jag kunna skilja nivån på min humor från nivån på deras skratt?

Om alla mina kompisar gömde förmögenheter i Anguilla för att slippa skatta i Sverige, skulle jag då rättfärdiga för mig själv att jag också skulle göra det? Skulle jag rentav tycka att jag vore orättvis mot mig själv om jag inte gjorde det?

Om jag har ett aktiebolag och väljer att varje år ta ut exakt så mycket lön så att jag slipper statlig inkomstskatt och plockar ut vinst upp till gränsbeloppet, är det att se till att jag får samma fördelar som alla andra, eller att jag får orättvisa fördelar framför den som inte har ett aktiebolag?

Var är normen, när vi lever i olika skikt? Vems verklighetsbeskrivning ska jag lita på, den som går i mina skor eller den som tillhör de andra?

Om jag i fyrtio år uppfattade att jag uppfattades som en jovialisk fyr, harmlös och charmig, med en fräck humor som just därför var extra rolig, vad skulle krävas för att jag plötsligt skulle gå med på att jag inte alls var det? Att jag i själva verket hade gått över andra människors gränser, när jag bara varit den där personen som folk, enligt min uppfattning då, älskade. Skulle jag bedöma det så att den som sade emot min självbild nog hade psykiska problem? Eventuellt ingen humor?

Om jag själv mådde psykiskt dåligt, i hur hög grad skulle jag tycka att andra människor borde kunna ta mina känsloyttringar och jämka dem mot allt det goda och fina som jag faktiskt gav?

Om jag bodde i ett kallt land och världen höll på att gå under av klimatförändringar orsakade av bland annat flygutsläpp, skulle jag ändå åka på semester till Thailand? Om alla andra gjorde det? Om det nästan ansågs konstigt att inte göra det? Om jag verkligen hatade mörker och kyla?

Om min livsstil kunde betraktas som ett övergrepp på den fattiga delen av världen, men miljoner människor omkring mig köpte kläder från barnfabriker i Bangladesh, mobiltelefoner byggda på konfliktmineraler och olja som orsakade ändlösa krig, skulle jag då göra som de för att inte vara jobbig? Skulle jag intala mig att jag gjorde det för att inte vara jobbig, men i smyg njuta av att min Samsung-mobil hade bättre prestanda än Fairphone och att det ju var så skönt att ta bilen till Uppsala i stället för att åka tunnelbana till T-Centralen och sedan pendeltåg?

Jag har inga svar, jag bara funderar över detta med vad som är okej. Vi bestämmer tillsammans vad som är okej, med våra små människohjärnor, i intrikata sociala system av dominans och samförstånd, och det finns inget som säger att det faktiskt är det. Eftersom det alltid finns människor med motsatta åsikter finns det heller ingen konsensus, och det kan man alltid trösta sig med när det finns något man vill.

Jag tror egentligen att en människa kan rättfärdiga precis vad som helst för sig själv.

Om själva #metoo-kampanjen vill jag egentligen bara säga tre saker.

Styrkan i kampanjen består, enligt mig, i att det blir fullständigt uppenbart hur i princip alla kvinnor utsatts för sexuella övergrepp och kränkningar, och att normer som tillåtit detta att ske därmed synliggörs. Inte att enskilda män hängs ut.
För varje enskild kändis som pratas om i timmar på Expressen TV, finns det tusentals skitstövlar som inte jobbar på tv och som därför inte är av intresse för allmänheten, men som använder sin makt på precis samma sätt, tar sig rätten till andras kroppar på samma sätt, och lever vidare i tron att det de gör inte är övergrepp. Så länge signalerna inte ändras från dem i samma sociala petriskål.
Me too. Inte lika grovt som flera av mina kvinnliga vänner, men tillräckligt för att mina manliga vänner ska reagera med förvåning.

Råd till aspirerande författare

Posted on 6 oktober, 2017 by Sara Lövestam

Bestäm dig i förväg för vilken sorts författare du vill vara. När du väl blir utgiven kommer dina böcker att definiera ditt författarskap. Skriv inte en romantisk komedi om du någon gång vill bli betraktad som ett tungt litterärt namn, och skriv inte en relationsroman om du är ute efter deckarkonsumenterna.

Nej, förresten, glöm det. Skriv det du känner i din själ att du vill skriva. Det är inte ditt fel att marknaden vill placera författare i fack. Du ansvarar inte för hur litteratur betraktas.

Skriv det bästa du kan åstadkomma. Nöj dig inte med mindre än perfekta texter.

Nej, förresten, skriv det som får dig att utvecklas. Du får undersöka en stil, ett tema eller en genre utan krav på att du ska vara färdig. Du blir inte färdig. Bli inte färdig.

Bli färdig om du känner dig färdig och vill vara färdig. Vältra dig i din färdighet om du vill.

Skriv ett råmanus snabbt, för att få ur dig historien, och ägna sedan hundra gånger så mycket tid åt att redigera det. Det är i redigeringen det magiska händer. Alla råmanus är dåliga.

Fast så behöver det inte vara. Du kan vara en som redan har idén klar, och som i manusskrivandet lägger all din energi på att få texten rätt från början. Du kan vara en som skriver fem meningar på en dag och ägnar noll timmar åt att redigera i efterhand.

Du kan vara en som skriver kapitel utan att veta i vilken ordning de kommer att komma, eller en vars kapitel omöjligen kan skrivas utan att föregående kapitel är fulländat.

Du kan skriva fram din historia och låta den bli till med dina ord, eller tänka fram din historia och sedan omsorgsfullt klä den i ord. Du kan göra ett mellanting.

Bry dig om din historia, dina formuleringar, din rytm, din vision och ditt språk, men i den ordning och den takt som passar dig. Inget är finare. Inget är fint. Det är bara ditt sätt.

Skriv alltid synopsis. Skriv aldrig synopsis. Skriv synopsis om det hjälper dig. Behandla ditt synopsis som ett levande dokument. Brodera ut ditt synopsis tills det är en roman. Gör ditt synopsis i punktform. Följ synopsis. Frångå synopsis. Ändra i synopsis. Synopsis kan också vara en kreativ process. Skriv synopsis med hjärtat. Skriv inget synopsis om det inte är till hjälp.

Skriv där du står. Gå inte över ån efter vatten. Din egen historia, din egen bakgrund och din egen omgivning är intressanta nog, och det är bara du som har den levda erfarenheten att beskriva dem.

Skriv där du inte står. Din blick kan skärpas när den kommer utifrån, du kan se detaljer i andras liv som de själva missar, du kan uppfatta saker i en främmande miljö som för den infödde inte märks.

Skriv där du vill stå. Det måste vara ditt intresse som styr, och ofta är vi människor intresserade av det vi inte redan kan, det som är nytt och känns spännande. Skriv där det kittlar till hos dig själv, skriv om det du skulle vilja kunna mer om, skriv dig till expertis. Men, om du vill bli utgiven och uppskattad av dem som står där du vill stå, gör din research och gå till källorna.

Tänk på din läsare, att hon ska känna sig trygg med premisserna i din bok. Hon ska känna sig klok och upplyst, förförd och ostoppbar. Tänk på att hon och du inte vet samma saker, lämna inga luckor som hon kan haka upp sig på. Skriv så att hon inte kan sluta läsa. Tänk på att hon inte är i ditt huvud, putsa din text för att bereda henne vägen.

Nej, förresten, skriv inte för att bli läst. Skriv för dig själv. Lita på din egen smak och skriv det du vill läsa. Vem ska annars göra det? Uppskatta din egen röst för vad den är, var sann mot ditt eget uttryck. Det viktigaste med din text är att den är din. Världen behöver inte fler kopior.

Skapa en nisch eller bekänn dig till en befintlig nisch, på så vis når du läsare. Läsare vill veta vad de kan förvänta sig av din nästa bok. Läsare vill bara investera i en bok om de tror sig veta att den är värd det, och ju större osäkerhet kring vad du nu hittat på, desto färre bokköp gör de.

Nej, förresten, strunta i marknaden. Det är ditt skrivande, ditt liv och din kreativitet. Du har inget ansvar för att läsare ska veta vad de får, och den här branschen är för hård för att du ska gå in i den och inte skriva exakt det du vill.

Skriv det du vill skriva.

Skriv det du inte vill skriva. Om det gör ont i dig kan det få din text att bränna till. Din text kan bli större än du, när du göder den genom att blotta det som smärtar.

Skriv. De bästa böckerna är de som blir färdiga. Författare blir man på en procent inspiration och nittionio procent tålamod. Du kan trigga igång kreativiteten, sätt dig på stolen och stirra på din text tills det händer. Distrahera dig inte med annat. Bara skriv.

Skriv inte. Gör något annat en stund. Din bok skriver sig i ditt undermedvetna medan du diskar, går promenader, umgås med andra eller spelar spel på mobilen. Ha gärna tråkigt. Vila är kreativitetens ursprung.

Ta ditt skrivande på allvar. Ge det utrymme, avsätt tid. Ge ditt skrivande samma respekt som du skulle ge din träning, ditt arbete eller din relation. Köp en särskild penna, ordna en särskild skrivplats, eller berätta för en vän att du skriver.

Ta inte ditt skrivande på så stort allvar. Det du inte blir nöjd med kan du alltid skriva om. Jämför dig inte med andra. Lek fram din stil. Experimentera. Skäms inte för något du skrivit. Vartenda ord är ett steg på vägen i en utveckling du annars inte skulle ha åstadkommit.

Lyssna på andra, som kommit längre än du. Låna tekniker, perspektiv och tillvägagångssätt av etablerade författare som du beundrar. Titta på hur de har gjort, hör på vad de säger om skrivandet. Läs bloggar med etablerade författares skrivtips.

Skit i etablerade författares skrivtips.

Sofias frågor om research och skrivande

Posted on 6 september, 2017 by Sara Lövestam

Jag fick i morse en förtjusande bloggkommentar, som samtidigt var en kaskad av frågor, av en läsare vid namn Sofia. Eftersom jag sitter på tåget från Älmhult och är fri att göra vad jag vill, och eftersom jag har fått liknande frågor tidigare, tar jag tillfället i akt att besvara det så här offentligt.

Här är Sofias kommentar:

Jag blir så nyfiken! (Ja, på boken också, men nu fokuserar vi på något annat!!) Hur mycket research har du i ett bokprojekt? Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig. Sparar du flera utkast? Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar? Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

P.S. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck. Borde vi inte få veta datumet snart? Eller iallafall vad den kommer att heta?

Eftersom kommentaren består av nio frågor (vilket väl räknas som en kaskad?), delar jag upp den i nio:

1. Hur mycket research har du i ett bokprojekt?

Det beror en hel del på bokprojektet. Är det en historisk roman handlar säkert hälften av jobbet om att göra research, medan grammatikböckerna bara kräver att jag då och då dubbelkollar fakta i Svenska Akademiens Grammatik. En relationsbok i nutid på platser jag känner till och med omständigheter jag levt nära (som Udda) kräver nästan ingen research, medan en huvudperson med erfarenheter radikalt olika mina egna (som Kouplan) kräver både intervjuer och research om platser och situationer. Inför Tillbaka till henne (som handlar bland annat om kampen för kvinnlig rösträtt och en lärarinna i Tierp 1906) läste jag Selma Lagerlöfs brevväxlingar för att känna in språket och tiden, plus en massa andra böcker om allt från Tierps hembygdsförening till glasögonens historia. Och det känns som om researchen bara ökar. Förra sommaren åkte jag på en veckas roadtrip i Norrland (Östersund-Arvidsjaur-Jokkmokk-Övertorneå-Umeå) för att samla stoff till min kommande roman, och nästa år åker jag tillbaka till Arvidsjaur för att fortsätta. Jag har börjat släktforska, för att förstå en karaktär som släktforskar. I förrgår pratade jag i en timme i telefon med en man som växte upp på 50-talet i några kvarter jag ska skriva om. Till Luften är fri blev jag kompis med hemlösa heroinister och fick följa deras vardag, och förra veckan gick jag runt på Utö och kände på gamla gruvvagnar.

2 och 3. Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig.

Åh, att jobba med datorn hindrar en inte från att vara omgiven av pappershögar! Men du har rätt, researchen ligger inte där (vad är det egentligen för papper i högarna??). Jag har en mapp i datorn för varje bok. I den mappen ligger ett dokument som jag kallar bakgrund, ett som jag kallar plan, ett som jag kallar skick och ett som har bokens arbetstitel. I bakgrundsdokumentet sparar jag den skriftliga researchen – om det är en lättresearchad bok. Är det, som den boken jag börjat skriva på nu, en bok som kräver stora mängder research inom olika områden, så gör jag undermappar för varje researchområde. Jag skannar ofta in sidor ur böcker med en app på mobilen, och samlar dem som pdf-dokument. Jag har också en researchmapp i min webbläsare där jag samlar länkar under undermappar. Så fort jag har ett synopsis (det är dokumentet som jag kallar plan), brukar jag lägga in relevant research, eller hänvisningar till den, direkt i synopsis.

4. Sparar du flera utkast?

Nästan aldrig. Se fråga fem.

5. Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar?

Jag vet att det låter underligt, särskilt med tanke på vad man lärt sig om författande i andra kanaler, men jag ändrar inte särskilt mycket alls. Jag ändrar faktiskt nästan ingenting, förutom att jag kanske tar bort en upprepning eller ett kommatecken vid en omläsning. Däremot ägnar jag varje kapitel och varje stycke mycket arbete, både före och under tiden jag skriver det. Saker jag funderar över, innan jag skriver ett stycke eller ett kapitel, är:

Vad behövs här för att föra berättelsen vidare?
Kan jag förmedla flera saker med detta stycke?
Vad är poängen med stycket?
Vilken ingång kan jag ha, för att stycket inte ska bli platt?

Sedan skriver jag stycket, raderar lika mycket som (eller mer än) jag skriver, formar orden i munnen, känner in rytmen och lämnar inte stycket förrän jag tycker att det känns bra. Redigeringen sker alltså medan jag skriver, men nästan inget alls i efterhand, och därför har jag inte flera versioner.

Men! Ibland skriver jag ett stycke som jag bestämmer mig för att ta bort, men som jag ändå gillar för mycket för att radera ur universum. Då brukar jag klippa ut det och lägga in det i synopsis, i det kapitel där det skulle ha stått. Så finns det där, om jag skulle få för mig att lägga in det igen. (Det har dock aldrig hänt att jag gjort det.) Och ibland läser jag igenom ett kapitel och hittar ett stycke som jag är osäker på om det är överflödigt eller ej, och då rödmarkerar jag det. I en bok blir det kanske 4-5 rödmarkerade stycken, som jag sedan diskuterar med min redaktör. Hon brukar oftast tycka att de ska vara kvar.

6. Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

Den boken jag skriver på nu, med mycket historisk research, har en mapp som mäter 17 MB, medan Som eld bara har 478 KB. Störst mapp, i byte, är antagligen Hjärta av jazz på 45 MB. Men det säger egentligen inget om mängden information, då text tar så lite plats. Det som tar plats är framför allt ljudinspelningar och bilder.

7. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck.

Bra argument! Den kom ut i onsdags.

8. Borde vi inte få veta datumet snart?

Ni borde ha fått veta det för länge sedan. (Den kom alltså ut förra veckan.)

9. Eller iallafall vad den kommer att heta?

Den heter Finns det hjärterum! Och den lättlästa versionen heter Hjärterum. Jag är visst lite dålig på att informera om sådana viktiga saker här på bloggen. Min bästa informationskanal är antagligen Instagram, men följer man mig där måste man också titta på fåglar och skyltar. Jag uppdaterar också någorlunda ofta på Facebook (www.facebook.com/saralovestam), och där skriver jag också om när jag kommer och pratar på olika orter. Igår var jag till exempel i Älmhult.

Miljonbitarspusslet, eller: Att skriva historiskt

Posted on 11 augusti, 2017 by Sara Lövestam

Författaryrket är ett yrke där man ständigt är ganska mycket efter, alternativt före, beroende på perspektiv. Medan ni (förhoppningsvis) väntar på den fjärde och avslutande boken i min serie om den papperslöse detektiven Kouplan, har jag det senaste året jobbat på en bok som ni troligen kommer att få tillgång till tidigast 2019. Ur marknadsföringssynpunkt skulle det säkert vara smartare att publicera det här inlägget då, men jag har aldrig varit särskilt kompetent på marknadsföringsområdet.

Jag har ägnat de senaste åren åt att, ganska frenetiskt, undersöka några olika genrers plats i mitt skrivande. Efter två nutida romaner provade jag att skriva historiskt med kopplingar till nutid. Det gick så bra att min förläggare föreslog att jag skulle fortsätta med det, men jag skrev i stället en humoristisk grammatikbok, en ungdomsbok, en barnbok, två läroböcker och en bokserie som vacklar på gränsen till spänningsgenren. Jag brukar skoja om att jag inte planerar att skriva någon kokbok.

Det jag skriver på nu är för första gången en återgång till vad jag har gjort tidigare: En delvis historisk vuxenroman. Jag har behövt göra mer historisk research än till något tidigare projekt, vilket lett mig till följande reflektioner som jag tyckte var bloggvärdiga:

1. Folk är ofta generösa med sin tid och sina kunskaper, om de kan hjälpa en författare – och man måste inte vara etablerad! Innan jag fick en stadig läsekrets och började kunna leva på mina böcker, tvekade jag alltid att be andra om hjälp och information till mitt bokprojekt. Jag var ju ingen ”riktig” författare. Men sedan jag väl började känna mig som just en riktig författare och slutade vela, har jag märkt att tvekan var obefogad. Jag har skrivit brev och mejl till en mängd människor angående mitt nya projekt, och jag får så mycket hjälp både av dem som känner till mitt skrivande och dem som inte gör det. Jag talade alldeles nyss med en kvinna som vuxit upp på ett barnhem som jag berör i min kommande bok. Hon erbjöd mig en lunch och en utflykt till barnhemmet, och frågade sedan om jag har försökt skriva någon bok förut.

2. Det hjälper bara marginellt att ha ”bra koll” på en historisk period, när man ska skriva en roman. Det är så ofantligt mycket man ändå måste ta reda på, för en människa lever inte bara i en tidsperiod utan också i en väldigt specifik kontext. Jag kanske vet att industrialismen kom i slutet av 1800-talet, att folk flyttade till städerna, att religionens makt minskade, att många emigrerade till Amerika, att liberalismen fick inflytande i politiken och att socialismen gjorde sitt intåg. Men vilken läsebok studerade en elvaårig pojke i en arbetarfamilj i ett gruvsamhälle 1870, och vad åt han till frukost? Hur stor var maktskillnaden mellan hans pappa och gruvfogden, och bodde gruvägaren i närheten? Vad hade huset som han bodde i för sorts fönster, fanns det loft, hur var relationen mellan gruvarbetare och statare och hur mycket förväntades pojken hjälpa till i arbetet? Kunde de ha en get?

Jag brukar säga att min research till Tillbaka till henne var som att gå en trettiopoängskurs i ”lärarinneliv i Tierp 1906-1921”. För varje person jag skriver om måste jag läsa in mig på just den människans omständigheter, för det är helt olika saker att vara en statare i Nyköping, en renskötare i Nattavaara, en resande rom eller en adelsdam i Stockholm under exakt samma år. Det är så olika, att det inte går att sammanfatta i en historiebok, och därför kan jag inte uttrycka min tacksamhet till alla hembygdsföreningar, historienördar, fackboksförfattare och eldsjälar som ägnat tid åt att bevara just den kunskap jag behöver.

3. Det tar tid. På tisdag ska jag besöka mitt femtioelfte museum, köpa någon skrift om bara den bygdens historia (som bara går att köpa på just det museet, ibland även på den lokala icabutiken, ”be att få prata med Leif”) och hoppas möta någon som kan svara på mina vansinnigt specifika frågor. När egentligen allt jag vill göra är att skriva.

Jag pratade om det där med min författarkollega Elisabeth Östnäs, som också skriver historiska böcker. Hennes problem, sa hon, är att inte dras för långt in i researchen. Hon går så mycket upp i den, att hon ibland måste säga åt sig själv att komma ihåg att fokusera på romanen. Jag känner tvärtom: researchen är nödvändig, men jag gör den bara för att få skriva min roman. Jag blir så rastlös när det tar tid, när forskaren jag kontaktat tar veckor på sig att svara, när jag måste bärga mig tills jag faktiskt har besökt den där hembygdsgården, för allt jag vill göra är att skriva vidare om mina karaktärers öden. Det som jag måste säga åt mig själv, är att låta researchen sjunka in innan jag skriver vidare. Vilket för oss till den fjärde och sista punkten.

4. Man lär känna en tid, en plats och en situation nästan som man lär känna en karaktär. I början är det teoretiskt: jag tar reda på fakta om allt från möbler till maktrelationer, troliga lukter, temperaturer, politiska och kulturella strömningar, dagliga behov, matvanor och redskap. Helst läser jag om det flera gånger i olika källor, går på museer, skriver ner viktiga fakta och samlar bilder från nätet. Sakta blir kunskapen till vetskap, och plötsligt en dag behöver jag inte fundera: Det är självklart hur en viss person agerar i just den här miljön, just den här tiden, för att jag äntligen har lärt känna den. Jag märkte det inte minst häromveckan, när jag i mitt nya projekt skrev en scen som utspelade sig i en tid och en miljö jag skrivit om i en tidigare bok (jag vet, kryptiskt) och jag plötsligt inte behövde fundera.

Det tröstade mig också lite, att upptäcka det. Det gav mig känslan av att jag, bit för bit, pusslar ihop Sveriges historia genom ödena jag skriver om. Det är ett miljonbitarspussel som ingen någonsin kommer att kunna se i sin helhet, men jag har i alla fall tillgodogjort mig ett par pusselbitar.