Inlägg

Publicerat den

Om ni undrar…

… varför min nuna är så stor, där längst uppe på sidan, så är det för att jag gör om min hemsida och just nu ligger mitt ansikte där. Ju större skärm du har, desto mer påträngande känns antagligen mitt ansikte, men jag kan lugna er alla med att hemsidan i slutänden kommer att se annorlunda ut.

Likheterna med mitt hem är slående. Jag har de senaste veckorna fått nyckeln till ett nytt hus, betalat snickare, elektriker och målare för att ta ner väggar, bygga upp andra väggar, dra om el, spackla, måla och lägga golv, för att under sluttampen själv flytta in. Inte helt själv förresten, jag är över 40 och har således betalat en flyttfirma som i nio (!) timmar flyttade färdigpackade flyttkartonger och möbler de fyrahundra meter jag har mellan mitt gamla hem och mitt nya.

Nu ska vi ”bara” komma i ordning.

Inredningsinspo: mitt nya arbetsrum.

Har ni någonsin byggt om en hemsida förstår ni styrkan i denna parallell. Och likt hur jag hoppas komma i ordning i mitt nya hus i tid för att välkomna sjutton släktingar på julfirande, hoppas jag bli klar med den nya hemsidan för att – peppar peppar – från och med den 1 december leverera någon typ av julkalender till er som troget klickar in på denna blogg i hopp om nya inlägg.

Tills vidare kan ni alltså beskåda mitt fejs.

Publicerat den

Vad jag talar om när jag talar om löpning

Vi kan inledningsvis etablera att jag inte är Haruki Murakami. Där långdistanslöpning präglar denne författares hela tillvaro, präglar den så lite som möjligt av min då jag i grunden avskyr att springa. Jag är dock uppvuxen med två hurtiga föräldrar som ännu efter pensionen springer varje dag, går på Friskis & Svettis (mamma) och inleder dagen med 65 armhävningar för att 70 blir för jobbigt för ryggen (pappa). Jag nämner det för att jag inte kan komma på någon annan anledning till att jag tror att jag måste springa för att vara vuxen.

Jag började försöka springa någon gång i 27-årsåldern. Jag hade hört att man ”kommer in i det” och ägnade därför ett helt år åt att jogga runt Rotebro centrum tre gånger i veckan, med en sån där modern mp3-spelare i fickan. Resultat: jag blev flåsig i halsen tre gånger i veckan.

Fortsätt läsa Vad jag talar om när jag talar om löpning
Publicerat den

Premiärnerver och recensionsdag

Idag var det recensionsdatum för den sista romanen i sviten jag skrivit på i nio års tid, och jag var riktigt nervös. Inte inför recensionerna, då jag är en komplex person med skeva prioriteringar, utan inför en helt annan grej: min och Mian Lodalens poddpremiär i morgon (torsdag).

Det började med våra kursdeltagare. En dag föreslog de att vi skulle starta en podd, vilket vi tyckte lät ruskigt modernt, svårt och självutlämnande. Var det kursdeltagarnas vädjande blickar? Var det argumentet ”Alex och Sigge tjänar miljoner på sin podd”? Eller var det helt enkelt insikten att vi, om vi startar en podd, får hänga mer med varandra och bre ut oss om precis vad vi vill?

Något var det i alla fall, för plötsligt hade Mian raggat upp en studio och en ljudtekniker, vi hade möten och argumenterade i över en månad om huruvida podden skulle heta ”Döda en darling med Mian och Sara” (min preferens) eller ”Döda din darling med Mian och Sara” (Mians preferens). Mycken energi gick åt till just denna diskussion, vilket gör det något ironiskt att vi till slut landade i namnet ”Mian och Saras skrivarlya”. För att det, när titeln stod svart på vitt, inte var kul att ha ordet ”döda” i den, och för att det låter mysigt att bjuda in våra lyssnare till en lya.

Nu sitter jag här och laddar upp våra två första avsnitt. De ska släppas i morgon bitti, och det känns så avklätt att jag häromnatten drömde att jag hade ställt upp i att vara med i ett tv-program där en kändis berättar sina sexuella fantasier och sedan matchas med en partner och allt, inklusive umgänget, klipps ihop till ett smakfullt men utlämnande tv-program på bästa sändningstid.

Recensionerna på den sista boken i romanserien jag arbetat på i nio års tid? Jo, jag känner lättnaden över att kunna meddela att de varit strålande. Särskilt fin var denna text av Anna Andersson, som utöver att vara en recension också kan stå för sig själv. Men den här blänkaren i Aftonbladet tål också att nämnas!

Nu ska jag sova och försöka att inte nattvåndas över att Mian och Saras skrivarlya släpps ut i etern i morgon. Som Anna Andersson skrev: Den som vaknar i vargtimmen och tycker att livet är precis som det ska kan ju anmäla sig i valfri reception.

Ps. Snart kommer ett riktigt inlägg om boken, om releasefesten förra veckan och om en releasetårta som tog mig en arbetsvecka att åstadkomma. Och då bakade jag inte ens själva tårtan.

Publicerat den

Krönika över ett i stort sett pissigt år

År 2021 var tråkiga besked (februari) som visade sig vara dåliga besked (mars), som visade sig vara värre besked (april). Lagom tills Ljudet av fötter skulle komma ut var jag nyopererad, hade kastats in i klimakteriet som en följd av operationen, fått besked om att livmoderkroppscancern var spridd till en lymfkörtel, samt omedelbart påbörjat cytostatikabehandling.

År 2021 var dagliga promenader, först för att återhämta mig från operationen och sedan för att inte försvagas av cytostatikan. Jag promenerade runt köket de första dagarna efter operationen. Sedan runt huset, till Hökarängsbadet, hela vägen till Stora Sköndal, till Gubbängen och runt, runt i Fagersjöspåret. Jag promenerade med syskon och föräldrar, med vänner och kollegor, och ensam med musik, podd, telefon eller natur i öronen. En gång följde en räv med en bit. Jag promenerade i regn, sol och blåst. Satte ena foten framför den andra, och upprepade.

Fortsätt läsa Krönika över ett i stort sett pissigt år
Publicerat den

Felhörningar som förgyller livet

Det var nästan omöjligt att välja, när jag till dagens Språklucka (min julkalender i SvD) frågade mina vänner och bekanta vilka sångtexter de hört fel på och fick en Facebooktråd på 185 kommentarer. Här kommer några som inte fick plats i Språkluckan!

”I wonder how we can survive the snowman” (I wonder how we can survive this romance) i låten Waiting for you!

Jag brukade gå på ett träningspass där Rick Guards ”Stop it” spelades. Det kändes alltid lite makabert att göra framåthopp med huggande armrörelser till fraserna ”stab, stab, stab, stab, stab it, I like it; stab, stab, stab, stab, stab, it feels good!”. Särskilt efter strofer som ”but when I look at their lips and the swing of their hips well a man can lose his soul”.

Teddybjörnen Fredriksson, Jansson hette han. (Jag hade ju två efternamn, men lite märkligt var det).

Fortsätt läsa Felhörningar som förgyller livet
Publicerat den

Kära e-fakturadagbok

Det är december och alla som fått pengar kvar av 2021 års budget beställer föreläsningar med kort varsel som ska faktureras före årsskiftet men helst igår. Jag gillar att föreläsa och välkomnar bokningar (kolla här, jag har lagt till en föreläsning om förändringar i svenska språket!). Min heliga julvrede väcks däremot, traditionsenligt numera, av e-fakturahelvetet. Ni som var med i somras minns kanske att en återkommande tanke hos mig under cancerbehandlingen var ”om jag dör slipper jag i alla fall e-fakturera”.

Att staten inte helt enkelt bestämt att alla ska använda en viss gratisportal, vilket resulterar i att vi som skickar fakturor hänvisas till mängder av olika portaler, handlar om den fria marknaden. Problemet är bara att den som väljer portal är mottagaren av fakturor. Vi som skickar fakturor och som är så små småföretagare att vi inte har en egen ”fakturaväxel” (citattecken för att jag inte har någon och därmed inte vet vad det är), vi har inget fritt val. Jo, vi har valet att använda portalen som mottagaren valt, eller att inte fakturera alls. Vissa väljer det senare för att inte förlora sin själ.

Men jag har en dröm. (Läs gärna följande med pampig musik i bakgrunden.)

Att en dag alla som vill att man e-fakturerar skickar en länk. När man följer länken får man fylla i sina uppgifter på en sida med användarvänligt gränssnitt – och uppgifter man redan tidigare skrivit in (när man fakturerat andra) ligger kvar. Man behöver inte söka efter referenskoder, GLN eller skrolla i långa listor efter mottagare. Man behöver inte lusläsa sidor som den här för att ens hitta vilken sida man ska behöva bli medlem på för att kunna skicka en faktura. Man behöver inte ansöka om att bli godkänd leverantör till varje fakturamottagare. Allt är redan fixat innan de skickar länken.

Man bara fyller i summa, momssats, fakturanummer (om man inte har allt på automatik vilket man inte kan om man fortfarande skickar en del pappersfakturor) och vad man fakturerar för*. Sedan klickar man ”skicka”.

Jag vet, det låter extremt. Men julen är ändå miraklens tid, och man måste få drömma. All I want for Christmas is en rimlig e-fakturalösning för småföretagare.

*I en perfekt värld skulle även detta vara automatiskt ifyllt och genereras redan vid bokningen, men dit vågar jag knappt tänka. Just nu vill jag bara att ”skicka faktura” inte ska vara en punkt på listan som man måste vika två arbetsdagar och all sin under sommarmånaderna ackumulerade energi åt.

Publicerat den

Frågorna som aldrig ställdes i Högdalen

För någon vecka sedan var jag inbjuden till Högdalens bibliotek, där jag under gemytliga former blev tillbörligen presenterad och intervjuad och fick möta läsare och läsfrämjare. En av läsfrämjarna, händelsevis den som kanske lobbat mest för att jag skulle komma, fick obönhörliga förhinder och kunde alltså inte ställa alla frågor hon planerat. Därför kommer de här, som ett blogginlägg!

1. Du har sagt att Monika-sviten är viktigare för dig än andra böcker du skrivit. Känns det likadant med det nu när del 2 kommer? Och när kommer del 3?

Ja, det känns fortfarande så! Jag ser det knappt som tre böcker, eftersom det är en enda lång berättelse, och nu känns det som om mittendelen är utkrystad. Del 3 kommer i vår.

1.b Är du nöjd med gensvaret på den, från läsare och recensenter? Förstår de den rätt, på det stora hela?

Det är lätt att svara ja på den frågan, när recensionerna varit så översvallande! Jag är verkligen smickrad och tagen av hur mycket folk tyckt om Monika, och det gläder mig särskilt när de talar om henne som en existerande person, en vän som de bryr sig om. Det är nästan det viktigaste för mig.

Några gånger har jag också märkt att recensenter uppfattat ytterligare aspekter av vad jag velat göra. I SvD beskrev DN:s bokrecensent Lotta Olsson Ljudet av fötter som ”en långt större historia [än bara en bok om ofrivillig barnlöshet], med barn och föräldraskap som ett nav”. Och i recensionen av Andra Monikabok skrev Bodil Juggas i Dala-Demokraten så här: ”Romanerna är Monikas egen, haltande, skapelseberättelse. Men handlar också om berättarskapandet i sig. Hur människan skapar berättelser, och hur berättelserna skapar människan.” Jag blir förstås väldigt glad av omdömen som ”går under huden, det går inte att värja sig eller förbli oberörd” (Expressen) eller ”läsvärt på riktigt” (Barometern) men det spritter i mig lite extra när jag läser analyser som snuddar vid mina intentioner när jag skrev Monikasviten.

Huruvida den första boken blivit rätt förstådd är nästan svårt att svara på, eftersom det bara är första delen och de som velat tolka den inte haft mer än en tredjedel av berättelsen. Många har analyserat Ljudet av fötter som om jag berättar ”kvinnohistoria” och att jag velat skildra ”kvinnors villkor genom historien” – och det är ju jättefint att de läser boken så, men det var inte direkt min avsikt med Monikasviten. Visst var det en av alla tankar jag fick, eller ”trådar” som jag brukar se det som, när jag skrev böckerna, men inte alls huvudtemat ur mitt perspektiv. Det blir spännande att se vad som skrivs efter att den tredje boken kommit ut!

2. Jag tycker ofta dina böcker känns väldigt filmiska, kommer det inte nån filmatisering snart? En stadsvandring med Lövestam-tema skulle också vara roligt btw.

Det är bortom min kontroll. Som författare är det bara att hoppas att någon vill köpa filmrättigheterna (aka att ens agent lyckas sälja filmrättigheterna) och sedan att det faktiskt blir en film av det (vilket det sällan blir även om man sålt rättigheterna). Det har funnits intresse för att filmatisera mina böcker, särskilt i Frankrike, men än så länge har det inte blivit något konkret.

En stadsvandring låter också kul! Men var? Mina böcker råkar ju utspela sig i Tierp, Fryksdalen i Värmland, Stockholm, Östersund (Lugnvik), Sveg, Arvidsjaur, Nattavaara och norra samt södra Stockholms skärgård. Även ett par avstickare i Göteborg och Jönköping. Det får kanske bli en tågluff?

3. Över till nåt annat, vad betyder bibliotek för dig? Eller vad har det betytt tidigare? 

Utan bibliotek hade min barndom varit betydligt torftigare! Som bokslukare i mellanstadieåldern gick jag upp till Sigtunastiftelsens bibliotek, som låg bara ett par minuter från mitt hem, och lånade högvis med böcker åt gången. Och när vi ibland åkte till Uppsala var det givet att gå till biblioteket, för att bland annat låna sagosamlingar som inte fanns på Sigtunastiftelsen. Det hade helt enkelt inte gått att tillfredsställa mitt läsbehov utan bibliotek, och av alla platser utanför hemmet (skola, kyrka, sporthall etc) var biblioteket den plats jag kände mig mest hemma på.

4. Om man inte läst dig tidigare, vilken bok skulle du rekommendera? (Jag tycker inte Första Monikabok, för det var kul att ha läst En stark nolla innan, iom att många figurer i romanerna är med i andra böcker och det var så även med dem.)

Jag håller med dig – visserligen tror jag att det går utmärkt att läsa Monikaböckerna utan att först ha läst något annat av mig, men det finns några blinkningar till tidigare böcker som jag hoppas ger en kick till dem som läst dem först. Vilken man ska börja med beror såklart på vilken sorts böcker man tycker om, men generellt brukar jag tipsa om att läsa Hjärta av jazz först.

Det är roligt att du säger att du fick behållning av att ha läst En stark nolla innan du började läsa Monikaböckerna! En stark nolla utspelar sig samtidigt med Bära och Brista (Andra Monikabok), så jag skulle faktiskt föreslå ordningen Ljudet av fötter (Första Monikabok), En stark nolla (ungdomsbok med Monikas granne Texas som huvudperson), Bära och brista (Andra Monikabok), Nu Levande (Tredje Monikabok) om man vill läsa allt om Monika och Texas.

5. Vad kommer det för grammatikbok härnäst?

Vet ej! Men jag håller på med några olika saker. Kanske blir det en uppföljare till Handbok för språkpoliser, eftersom det finns så många fler språkliga egenheter (eller som språkpolisen skulle säga: fel) att skriva om. Exempel på kapitelrubriker som står i utkastet till en uppföljare är ”även fast”, ”samma” i stället för ”lika”, ”varav” i stället för ”varför” och ”motivering eller motivation”.

6. Kan du berätta nåt om internationellt gensvar? Kommer Monika-sviten att översättas? (Jag vill gärna ha den på franska❤️)

Det är svårt att säga något alls om det, eftersom de utländska förlagen inte vill läsa förrän de fått alla delarna. Den tredje delen har inte gått igenom korret i Sverige, så inga utländska förlag har fått hela det slutgiltiga manuset än. Men jag har hört att det finns intresse. I övrigt är senaste nytt på den internationella sidan att Hjärta av jazz just blivit såld till Ryssland!

Publicerat den

Beklagar förlusten av ”beklagar sorgen”

I min senaste språkspalt för SvD skriver jag om missförståndet att det skulle vara bättre att säga ”jag beklagar din förlust” än ”jag beklagar sorgen”. Förlåt, salig Magdalena Ribbing, men här var du ute och cyklade. Kort sagt (eftersom alla inte har tillgång till min språkspalt): ”Beklagar sorgen” har använts i århundraden, och har som kondoleans varit mycket vanligare än ”beklagar förlusten”. I uttrycket ingår att man beklagar hela situationen som lett till sorg. Dessutom är sorg jättetungt och jobbigt, och att någon behöver gå igenom den är inte alls konstigt att beklaga.

Belägg för ”beklaga sorgen” från 1705. ”Hertigens av Veragua(?) Son är af Konungen skickad till Paris til at t (…)det hofwet beklaga sorgen öfwer hertigens af Bretagne dödeliga frånfälle” skriver Ordinarie Stockholmske Posttidender. (Hertigen ifråga dog vid 1 års ålder.)

Eftersom det som vanligt finns mer att säga än vad jag får plats med i en teckenbegränsad språkspalt, kommer här några ytterligare reflektioner:

”Jag beklagar din/er förlust” är ord som visserligen går att hitta i äldre texter, men dels var det ovanligt, dels användes det oftast inte synonymt med ”jag beklagar sorgen”. Frasen ”beklagar förlusten” användes främst när det var man själv som tyckte att det var bedrövligt att någon gått bort, oftast i officiella sammanhang som när ett järnvägsföretag beklagade förlusten av en lokförare eller så. Fast för det mesta nationer eller härförare som beklagade förlusten av kaptener och majorer.

  • Stockholmsposten 1798: Jag beklagar förlusten af Capitaine Westcott på Skeppet Majestic, hwilken stupade straxt i actionens början.
  • Linköpingsbladet 1823: Grekerna beklaga förlusten af en af deras bästa anförare, Capitaine Harnaris Travelas, hwilken föll med wapen i hand.

Frasen ”jag beklagar din förlust” som en sorts standardkondoleans är ganska ny, och jag gissar att mycket av dess framgång på senare tid kan härledas till 1) Magdalena Ribbing, som så fort hon fick chansen förklarade att man inte kan beklaga en sorg och 2) engelskan, där ”sorry for your loss” är standardfrasen. Frasen är alltså inte ny för svenskan, men engelskans inflytande kan ha spelat en roll för dess nutida spridning och användning.

  • Halwar beklagar några bönders förlust av sina stugor i en brand.
  • Herr Steller beklagar herr Stühns förlust av pengar och ägodelar.

Om man i historiska arkiv vill hitta belägg för ”jag beklagar din förlust” gör man bäst i att söka efter ”jag beklagar er förlust”. Frasen är så formell att knappt någon skulle använda den för någon så närstående att den (enligt tidens normer) kunde duas. Resultatet, om man till exempel söker i ett gammalt tidningsarkiv, blir en blandning av beklagandet av diverse förluster av egendom (se ovan), och beklagandet av förlusten av någon närstående (se nedan). De senare är nästan alltid översättningar!

Den som vill dissekera och kritisera folks språkbruk hittar alltid ett sätt. Titta här, hur någon avfärdar engelskans ”sorry for your loss” – den engelska versionen av vad många svenska språkpoliser (missledda av Ribbing) anser vara det rätta! ”Loss – as if the bereaved could have held on” (‘förlust – som om den berövade kunde ha hållit kvar [personen]’) argumenterar skribenten. Ett underligt argument, eftersom 1) det inte är det man menar och 2) ordet loss/förlust inte antyder att man hade kunnat behålla saken/personen ifråga. Varför skriver jag det här? För att visa att det är enkelt att slå ner på vilken artighetsfras som helst.

Själv stör jag mig på ”krya på dig” eftersom jag tolkar det som en (jättekonstig) uppmaning, men fattar ju att ingen menar det så.

Till den som läser denna text i hopp om att få veta om det är okej att säga ”beklagar sorgen” och inte för att läsa en massa gamla tidningsurklipp (men vem blir inte livad av gamla tidningsurklipp?): Ja, det är okej att säga ”beklagar sorgen”. Och om någon försöker stoppa dig, kan du hänvisa till den här texten.

Publicerat den

En röjarfest för själen

Jag är anmäld till sån där cancerrehab, där man får gå igenom olika områden av livet och mjuka upp återgången till den vardag där man ska vara en vanlig människa igen, om än med det ständiga spänningsmomentet att man var tredje månad ska kolla om cancern kan vara tillbaka.

Men efter att ha åkt på två skrivläger (där jag själv och Mian Lodalen är kursledare) på kort tid känner jag att jag inte behöver det. Allt jag behövde var två gäng otroliga kursdeltagare, skärgårdsluft, att se skrivande människor i varje skrymsle och på varje uteplats, att vråla karaoke, dricka mojitos, bada naken och skratta halvt ihjäl mig.

Jag är matt och lycklig, och själsligen defibrillrerad. Tack alla inblandade, ni vet vilka ni är!

”Grundkursen” 19-23 augusti
”Fortsättningslägret” 2-6 september
Publicerat den

Tips för cancerbehandlingen

Jag hoppas att det här blir mitt sista inlägg om cancer. Hoppas är ju allt man kan göra – jag, ni, alla – när det gäller att inte få, eller inte få tillbaka, cancer. På fredag får jag min sista planerade behandling (!!), och sedan hoppas jag att alla mina kommande inlägg kommer att handla om skrivläger (om tre veckor åker jag och Mian Lodalen iväg med 21 nya deltagare), odling (min gurkplanta gav i år tio knubbiga gurkor innan den dräptes av spinnkvalster), skrivande, bokreleaser (Bära och brista – Andra Monikabok kommer ut i oktober) och språk (kolla den här intressanta twittertråden om hur Karl Oskar och Kristina egentligen lät!).

Men nu kommer alltså ännu ett inlägg om cancer, och det ska handla om vad jag har lärt mig. Inte vad jag har lärt mig om livets underlighet och förgänglighet – det har jag skrivit om tidigare både på bloggen och i Svenska Dagbladet. Nej, vad jag de senaste månaderna har lärt mig om kroppen och behandlingen genom erfarenhet, andras tips och egen research. På denna blogg har ni tidigare bland annat fått tips för aubergineodling, tips för IT-hjälp vid romanskrivande, allmänna tips och tips för pepparkakshuset – idag kommer tips för cancerbehandlingen!

Fortsätt läsa Tips för cancerbehandlingen
Publicerat den

Rapport från frontlinjen

Jag märkte inte när det började, men plötsligt flankeras mina tre kvarvarande ögonfransar av en hel rad millimeterkorta fransungar. I enad front skjuter de ut ur mina ögonkanter och påminner om att cytostatikans herravälde är över – säkerligen i några månader framöver, förhoppningsvis för alltid.

Den vanligaste frågan jag får just nu är när jag kommer att veta ”om behandlingen har lyckats”. Det skulle jag kanske också ha frågat i samma läge, för innan jag plötsligt hade cancer visste jag inte mycket om cancerbehandling. Nu blir mina svar lika svävande som läkarnas, när jag ställde frågan till dem.

För det första såg man inte någon spridning av min cancer när jag undersöktes i mars. Den upptäcktes bara genom cellprov och analys av mina utopererade organ, och metastasen de hittade var så liten att den inte syntes på röntgenbilderna. Med andra ord: Bästa möjliga utfall är att man på röntgenbilderna efter behandlingen inte ser någon skillnad jämfört med bilderna före behandlingen – när jag alltså hade metastaser (möjligen bara en metastas) som inte syntes.

För det andra vet man aldrig vad cancerceller hittar på. Deras största intresse är att föröka sig, och om det ligger någon liten cell kvar i en skyttegrav efter att detta bombardemang av cellgifter och strålning är avslutat är det klart att den snart börjar ägna sig åt denna hobby igen när läget känns säkert. Därför gör man upprepade kontroller med några månaders mellanrum i fem år, och om man inte kan se några nya tumörer på röntgen under den tiden så beräknas man sedan löpa lika stor/liten risk att få cancer som vilken person som helst = vara frisk.

Som ni märkte hakade jag helhjärtat på krigsmetaforerna i föregående stycke. Det har skrivits en del om dem, sedan Susan Sontag år 1978 gav ut essän Sjukdom som metafor. Hon lyfte bland annat problemet med att prata som om graden av tillfrisknande beror på den cancerdrabbades kämpaglöd, vilket får till effekt att det framstår som om den som dör av cancer inte kämpat tillräckligt. (Som ni kan utläsa av den målande beskrivningen ovan pågår visst någon typ av kamp, men den utkämpas mellan sjukdom och behandling, inte mellan människa och sjukdom.)

En annan poäng, som jag tycker är intressant, är att vissa sjukdomar ses som mer krigiska än andra. Sällan ser vi det beskrivas som om någon ”kämpar mot fibromyalgi” eller ”förlorade kriget mot lunginflammationen”, medan cancer kodas maskulint och krigiskt. Den är något som invaderar och attackerar, något man kämpar och krigar mot, vilket låter mycket jobbigare än (eller framför allt olikt) det jag gör: ligger i en strålmaskin, får dropp, mår stundom dåligt, är trött. Kanske kan det muntra upp en och annan att se sina strålframkallade diarréer som ett kraftfullt slag mot fienden, själv blir jag stressad av konflikter och skulle antagligen bli den som försökte medla mellan tumörer och cellgifter i ett krig. Titta här förresten: en magisteruppsats av Julia Sandström undersökte cancermetaforer i svenska tidningsartiklar och hittade femton varianter varav de vanligaste är ”cancer är kamp”, ”cancer är människa”, ”cancer är resa”, ”cancer är krig” och ”cancer är rättegång”. (Jag täckte in ”cancer är krig” i mitt stycke om skyttegravarna, men också ”cancer är människa” i och med att jag skrev att cancerceller hittar på, har intressen och hobbyer.)

Åter till ögonfransarna. Jag vet inte när de kom, men är det några som står i givakt som ett gäng unga kadetter så är det de. Tre tappra generaler från den (för de unga fransarna) mytomspunna tiden före cytostatikan står som sagt kvar, men om jag rycker lite lätt i dem släpper de taget och lämnar plats till det nya gardet.

Att håret kommer tillbaka betyder inte att prövningen är över, även om det verkligen skulle vara en stark symbol om det gjorde det. I princip betyder det ingenting, utöver att jag inte längre får cytostatika och att det snart inte kommer att synas på mig att jag behandlas för cancer. Jag ska fortfarande få strålbehandling i tre veckor till, och det är fortfarande oklart hur eventuella cancerceller i min kropp reagerat på behandlingen. Jag knallar på (för att använda en promenadmetafor), aka tar en sjukresetaxi till Karolinska varje dag, lägger mig i en maskin som består av några bumlingar som roterar kring mitt mellangärde och skjuter osynliga strålar som försöker undvika tarmarna och träffa lymfsystemet.

Idag är det förresten min födelsedag. ”Det är din dag och vi kan göra precis vad du vill” sa min sambo. ”Jag vill att vi lär oss hela texten till If ya getting down” svarade jag, så nu sitter vi här och rappar.

Publicerat den

Guldmjölk på tillvaron

Aprikoskärnor, kolloidalt silver, sång (helst i skogen), keto-diet, yoga, syrafri kost, gurkmeja och homeopati är några av de företeelser jag rekommenderats när folk fått nys om min cancer. Jag är kritisk men också nyfiken, så för varje nytt kosttips undersöker jag vilka vetenskapliga studier som finns samt rådfrågar min syster, dietistforskaren. När hon inte vet svaret frågar hon sina dietistkompisar med onkologisk kompetens, framför allt en som doktorerat i nutrition för cancerpatienter och dessutom själv haft cancer. Det är bara att inse att en sådan människa har mer insikt i den djungel som utgörs av kostråd för cancerdrabbade, så när jag fick veta att hon åt gurkmeja under sin cancerbehandling – främst i syfte att dämpa biverkningarna – bestämde jag mig för att också göra det. (Först kollade jag förstås med sjukhusdietisten om gurkmeja skulle förstöra effekten av min cytostatikabehandling, och hon sa att det inte är någon fara så länge det är ett ”naturligt intag” och inte i koncentrerad form.) Det godaste sättet jag hittat att få i sig gurkmeja varje dag är att dricka så kallad guldmjölk. Som en bonus visade det sig vara en av de få saker som smakar gott även under de jobbiga dagarna med smakförändringar.

För att göra guldmjölk behöver man först gurkmejapasta. ”Pastan” är egentligen en pastej, och personligen tycker jag att man borde utnyttja tillfället att kalla det gurkamoja, men nu är det som det är. Gurkmejapastan (om tillräckligt många kallar det gurkamoja kommer det att heta gurkamoja) blandar man ut i ett glas varm mjölk av något slag, och vips har man en gul och varm dryck som kallas guldmjölk. Själv blandar jag ut den i en halv kopp kokhett vatten och tillsätter havremjölk och mandelmjölk.

På nätet finns många olika recept på gurkmejapasta (eller gurkamoja). Själv har jag kommit fram till ett som ser ut så här:

  • 0,5 dl malen gurkmeja
  • 2 msk malen ingefära
  • 1 msk malen kanel
  • 2 tsk finmalen kardemumma
  • 0,5 tsk finmalen svartpeppar (behövs tydligen för att aktivera gurkmejans goda substanser)
  • Eventuellt lite vaniljpulver
  • 1,5 dl vatten

Detta kokas ihop på medelhög värme tills det blir som en trög gröt. Rör om under tiden. När det har svalnat kan pastejen förvaras i kylskåp upp till två veckor (står det på nätet).

Jag har nu druckit guldmjölk exakt varje dag sedan jag började med cellgifter, det vill säga i tio veckors tid. Jag kan inte säga om det har förbättrat min cellgiftsupplevelse, då denna i sig inte haft några försonande drag. Jag har haft smakbortfall, muskelvärk, stelhet, ont under huden, håravfall, migrän, förstoppning från helvetet, domningar, hjärntrötthet, svamp i munnen, svaghet och orkeslöshet, en konstig smärta som känns som om den sitter i skelettet, hudutslag och balanssvårigheter. Jag har däremot sluppit illamående, och även hudproblem utöver de två dagarna i början när jag hade de där utslagen. Illamående slipper de flesta numera, har jag förstått, men hudproblem skulle jag förvänta mig, och jag förskrevs en stor flaska mjukgörande salva lagom till när huden skulle börja fnasa.

Men min hud började aldrig fnasa. Faktum är att ju längre min cytostatikabehandling fortskred, desto bättre blev min hud. Den har hittills varit en medioker sorts hud; ganska torr, inget sandpapper men inte heller någon babyrumpa. Tills nu. Min hud är så len att jag kommer på mig själv med att sitta och förstrött klappa mig själv på armarna. ”Händer det att folk får bättre hud av cytostatika?” har jag frågat sköterskorna, som skrattat och gratulerat mig, och sagt att nej, du är den första. Har jag dragit någon sorts vinstlott – har ”hudförändringarna” som står bland biverkningarna i FASS av något kemiskt sammanträffande råkat gå åt rätt håll för mig?

Det var först för några dagar sedan som tanken slog mig: Vänta nu. (Det är vid sådana här tillfällen jag tvivlar på att recensenterna som kallat mig ”geni” har rätt.) Vänta lite här nu. Jag har visserligen gått på cytostatika i tio veckor, men jag har också ätit gurkmeja varje dag i tio veckor. Jag googlade ”gurkmeja hy” och det visade sig att gurkmeja används i traditionella behandlingar mot hudbesvär och rekommenderas av hudterapeuter. Det var ju, när man tänkte efter, mer logiskt än att en cellgiftsbehandling skulle resultera i sagolik persikohy.

Jag började betrakta ärendet som avslutat – men ett par dagar senare fick jag av en icke guldmjölksdrickande person höra att även hennes hud förbättrats under cytostatikabehandlingen! Det är alltså möjligt. Å andra sidan kanske mindre konstigt för henne, vars förbättring är att hon gått från fet hy till mindre fet av en behandling som sägs ge torr hud. (Om någon läst så här långt och börjat fråga sig varför dessa cancerdrabbade människor intresserar sig för så världsliga saker som hudkvalitet kan jag svara att 1) kroppen har inte serverat jättemånga källor till glädje på senaste tiden så man tar vad man får och 2) jag är aldrig främmande för ett mysterium och 3) om man har len hud kan man muntra upp sig nästan när som helst genom att klappa sig själv på armen.)

Vetenskaplighet framför allt: Nu ska min sambo börja tacka ja till mina erbjudanden om guldmjölk för att se om även hennes hud påverkas. I så fall kommer denna lägenhet framöver att bebos av två vansinnigt lenhudade människor med gurkamoja (tidigare känt som gurkmejapasta) som fast inventarium i kylen. Jag återkommer med resultat om några veckor, och om de är positiva kommer jag alltså att ha åstadkommit mitt livs första hudvårdsrekommendation! Säga vad man vill om 2021, men året bjuder sannerligen på överraskningar.

UPPDATERING 2021-07-14
Två saker har hänt med min och min sambos respektive hud. Min sambos hud har blivit lenare, vilket hon ger guldmjölken all cred för. Min egen hud har däremot förfallit till sin tidigare mediokritet, helt utan att jag slutat dricka guldmjölk. Det började samtidigt som mitt hår började växa igen. När jag nämnde det för min moster, som också har haft cancer, sa hon ”åh ja, man får ju så babylen hud av cytostatika!”. Jag borde med andra ord ha konsulterat henne redan från början. En mystisk sak är att jag inte hittat någon annan som nämnt denna bieffekt av cytostatika, vare sig i läkemedelsinformation, på nätet eller hos sjuksköterskor. Men om någon googlar på ”len hud cancer” så finns här i alla fall min och min mosters erfarenhet att spegla sig i.

Publicerat den

23 nyanser av barnlöshet

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. De har lagt den dagen före mors dag, och jag kan inte bestämma mig för om det är okänsligt eller genialt, men eftersom det lär vara ofrivilligt barnlösa som har bestämt det är det antagligen genialt.

Det finns så mycket att säga om barnlöshet, som sällan blir sagt. För ett par veckor sedan sammanfattade jag några saker jag vill att folk ska veta i tjugotre tweets, här hopsamlade till en text:

Alla vet att det är ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Många vet att det är mer än jobbigt och att det kan få hela livet att kännas förstört. Men vad är det som är så hemskt? Svaret kan vara ganska komplext. En sak är förstås att inte få ett barn. Det är den objektivt tydligaste effekten av barnlöshet, att det inte bor något barn hos en. Det blir en sorg, när man har tänkt sig att det skulle göra det.

Men det är inte bara avsaknaden av ett barn som är det ”jobbiga” med ofrivillig barnlöshet. Ibland är det inte ens det jobbigaste. En tung sak är till exempel känslan av att gå omkring i ett konstant misslyckande. Något som alla andra klarar – råttor, människor, amöbor – klarar inte jag. Och man påminns om det i regelbundna tvåveckorsintervaller, månad efter månad. Livet delas in efter de där intervallerna. Två veckor av hopp följda av två veckors förtvivlan. Varje gång man går på toaletten och inte har blod i trosan blir man lättad. Varje gång avslutas det med att blodet ändå kommer. Får man behandling är det tunga hormonkurer, sprutor i magen, otaliga besök i gynekologstolen där man gång på gång exponerar sitt kön i hopp om att den här gången.

En aspekt jag inte själv har erfarenhet av är fertilitetsproblemens påverkan på sexlivet. Lägger ändå in det här: Är man i en sådan relation där sex potentiellt kan leda till barn, men inte gör det, kan pressen och kalkylerandet förstöra hela nöjet.

För många pågår försöken i flera år, och den ständiga växelverkan mellan hopp och förtvivlan ackompanjerar hela resten av tillvaron. När man går på toaletten före ett möte och har fått mens. När någon glatt annonserar en graviditet. Vilket förstås är en annan av aspekterna: Alla tillfällen då man påminns om sitt pågående trauma, för att barn – naturligtvis – är en naturlig del av mångas liv och en källa till glädje för dem.

Ur Ljudet av fötter: Jag har inte råd att gråta varje gång någon får ett barn, har ett barn, bär ett barn, talar om ett barn. Jag har inte råd att vara en alien. Jag sväljer inte gråten, jag trycker tillbaka den med min hårda andning. Min gråt sitter i musklerna som packad snö.

Man kan inte undvika att höra om folk som får barn. Men folk skulle däremot kunna undvika att fråga om man ska ”skaffa” barn. Det gör de inte. Och vissa som frågar lägger inte ens ner när man svarar ”jag vill helst inte prata om det”. Det är så naturligt att många inte ens kommer på tanken att frågan skulle vara inkräktande. Och det gör den barnlösa ännu mer alienerad, för man fattar ju det. Det är man själv som är avvikelsen. Självklart borde man inte ta illa upp. (Jfr alla andra normbrytanden.)

Vilket för oss till normen. Att inte ha barn är att inte ha små människor hemma. Men det är också att inte dela samtalsämnen med andra. Att inte gemensamt kunna beklaga sig eller instämma när andra pratar om sina liv. Att inte vara med. Precis som alla andra normbrytare måste man hitta berättelsen om sitt eget liv utanför den gängse – och inte sällan försvara den och dess lika värde. (Den här punkten gäller förstås i högsta grad även frivilligt barnlösa/barnfria.)

Värdet av ens liv får ibland en ganska tydlig definition utifrån. Som när folk säger ”man vet inte vad kärlek är förrän man fått barn” eller ”barn är meningen med livet.” Som om de levt allas liv.

Det är, kort sagt, en mängd aspekter som gör det ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Vissa har med avsaknad av barn att göra, men många har med allt annat att göra. Därför är den barnlösa inte heller dömd till olycka, som vissa tycks tro. Själv mådde jag så dåligt under åren jag försökte få barn att jag aldrig skulle kunna skriva en sådan här offentlig text, eller genomföra en intervju på temat. Det ständiga misslyckandet var så påtagligt. (Däremot skrev jag alltså en romansvit.) Men att sluta försöka få barn var ett av mina bästa beslut i livet. Det är kanske inte så för alla, men för mig och fler än man kanske tror. Man väljer en ny väg. Definierar ett nytt liv. QX intervjuade mig om det där. Och romansviten jag började skriva under de värsta åren blev till Monikaböckerna, först ut Ljudet av fötter. Kan man säga att det var värt det, för att få dessa ord av Lotta Olsson? Ja, för en författare kan det faktiskt vara det.

Det jag vill säga är att barnlöshet är komplext. (Mer komplext än dessa tweets, det är bland annat därför jag skrivit tre romaner på temat.) Avslutar med ett råd åt varje håll: Du som inte är ofrivilligt barnlös: Var försiktig med vad du frågar, och medveten om att många inte orkar prata om ett pågående trauma. Se inte ner på barnlösa liv. I övrigt har jag inga övergripande råd, eftersom alla barnlösa har olika behov och är i olika skeden. Du som är ofrivilligt barnlös: Följ din inre kompass, både när det gäller att satsa och att släppa. Du är inte misslyckad. Hitta något roligt att berika ditt liv med, för till och med om du får barn kommer de att ha sina egna liv, och du ditt. Ta hand om dig.

Det där om att man inte behöver bli olycklig är kanske det man allra minst talar om, när man talar om ofrivillig barnlöshet. Jag tror att det har en mängd orsaker, exempelvis:

  • Uppfattningen att endast barn ger mening och lycka
  • Insikten att barnlöshet är jobbigt (och därför kommer att fortsätta vara jobbigt för alltid)
  • Uppfattningen att den som försöker få barn är redo att göra och offra ALLT för att få ett barn och inte har några alternativa drömmar
  • Bristen på offentliga berättelser om folk som slutat med fertilitetsbehandlingar och gått vidare med livet

Därför lyfter jag gärna det när jag pratar om mina egna erfarenheter. Jag visste, även när jag var mitt i det och hade mina mörkaste stunder, att jag skulle komma ur det oavsett om det blev något barn. När jag skrev anteckningen om gråten som sitter i musklerna som packad snö visste jag att jag skulle kunna prata om det i framtiden, och jag visste att Monika (som är huvudpersonen i Ljudet av fötter) skulle ha humor mitt i det svarta. ”Överlevnadshumor” som Ellen Jelinek beskrev det, när vi träffades under ljudboksinspelningen.

Egentligen finns det förstås fler än tjugotre saker att säga om barnlöshet – det är som sagt bland annat därför jag har skrivit Monikaböckerna. Det finns nyanser i nyanserna, det finns spektrum av reaktioner hos den som inte får något barn – och hos den som får dem. Eftersom Monikas berättelse och temat om både föräldraskap och barnlöshet går genom hela romansviten om Monika (men på ganska olika sätt) bildsätter jag detta blogginlägg med alla tre böckerna. Och för att jag väntar så otåligt på att andra och tredje Monikabok ska komma ut.

Publicerat den

Livet

Häromdagen refererade någon till mig som ”svårt sjuk”, och jag förstod knappt att det handlade om mig. Inte för att jag har svårt att acceptera mitt cancerbesked eller av annan anledning vill leva i förnekelse, men för att jag helt enkelt aldrig har märkt av någon cancer.

Det förenar mig troligen med en stor mängd andra cancerdrabbade människor, som liksom jag fått sina diagnoser innan cancern gjort något väsen av sig. Min lilla tumör upptäcktes på grund av att man vid en fertilitetsbehandling opererade ut en harmlös polyp i livmodern och hittade en ofarlig cellförändring som sedan följdes upp en gång om året. Bröstcancer och livmoderhalscancer upptäcks ofta genom rutinkontroller, och jag antar att den som får ett sådant besked efter en mammografi eller ett cellprov känner lika lite cancer som jag kände när jag fick mitt.

Hade man inte undersökt min livmoder, hade jag inte märkt av någon cancer. Kanske inte på hela resten av året, kanske inte på flera år. I ett parallellt universum hade jag suttit här i full kalufs och haft releasefest för Ljudet av fötter, samtidigt som några mycket små celler fortsatte dela sig i mina inre organ. Om jag inte hade försökt få barn hade ingen tagit cellprover i min livmoder, och hade jag till äventyrs gått till en läkare och sagt: ”Jag är så orolig för cancer, kan ni kolla mig?” så skulle inte ens en röntgen ha visat någonting. Metastasen de hittade i lymfkörteln de opererade ut var fyra millimeter, för liten för att synas på en röntgenbild. Inte mycket större än en bit pärlsocker.

Jag äter mycket pärlsocker just nu, därav associationen. De första sju dagarna efter cytostatikabehandlingen har jag smakförändringar som bland annat resulterar i att:

  • Syrlighet helt försvinner
  • Salt smakar som något ur ett kemilabb (dock ej salt)
  • Vatten smakar diskvatten

Jag har hittat en (1) typ av fast föda som smakar rimligt: Chokladbollar. Om jag gör dem på fiberhavregryn är det nästan nyttigt. Dessutom innehåller de mycket fett och kolhydrater, vilket får bland annat min syster dietistforskaren att heja på. Medan många människor, så fort de får höra att jag har cancer, sätter upp ett pekfinger och säger ”undvik socker, det göder cancercellerna!”, vill dietisterna bara att jag ska äta. Gärna kolhydrater, så att jag har energi nog för hela behandlingen. ”Jag måste undersöka om chokladbollar fungerar för fler som får smakförändringar av cytostatika”, säger min syster dietistforskaren. ”Tror du att det skulle funka med lite nötter i?” funderar hon, och jag utmanar henne att lansera boken Besegra cancer med chokladbollsdieten. Hon tror inte att det skulle sälja så bra, vilket säger allt om varför hon aldrig bör ge sig in i bokbranschen.

Två typer av flytande föda fungerar för mig under smakförändringarnas tid: havre-O’boy och guldmjölk. Den som läst hela chokladbollspassagen med tilltagande hets i andningen för att jag helt ignorerar sockerhotet, känner kanske nu ett visst lugn (åtminstone om hen inte fastnade på O’boy), för guldmjölk är den mest rekommenderade gula drycken bland alla som engagerar sig i relationen mellan mat och cancer. Om den fungerar ska jag låta vara osagt, men dietisten på Karolinska (och min syster) säger att den åtminstone inte gör någon skada.

Utöver att äta ordentligt, dricka sin guldmjölk och sova ordentligt finns det inte så mycket man kan göra för att hjälpa cytostatikan på traven – om ens dessa åtgärder påverkar. Det finns till och med frustrerande lite att göra, åtminstone om man frågar vetenskapen. (Frågar man andra finns det ingen ände på vad man kan göra.) Förutom en sak: träning.

All forskning jag har läst pekar på att träning lindrar biverkningar, ger goda långtidseffekter och inte är farligt för den som får cytostatika. Träningen tar inte bort några cancerceller, men är viktig för att man ska orka genomgå behandlingar som kan göra det. Det är ju själva attan, för en som 1) litar på forskningen och 2) avskyr att träna. Men jag är jätteförtjust i att leva och må bra, så ända sedan operationen har jag gått en promenad varje dag, och när läkningen tillät lade jag till ett dagligt rehabprogram med styrkeövningar. Jag konditionstränar när jag har extra ork, och avslutar alltid promenaden med att springa uppför fem trappor. Kanske (troligen) är det därför jag ”studsat tillbaka” ganska snabbt fysiskt efter varje behandling hittills och, som det står i forskningsrapporterna, ”upplevt hälsa”.

I morgon inleder jag min sista cytostatikaperiod – förhoppningsvis någonsin. Då påbörjas min sista kortisonvecka, eller med ett positivare ord: chokladbollsvecka, och jag kommer att känna mig redigt cellförgiftad. Men idag sätter jag mig i glittret och glammet i Tv4 Nyhetsmorgon och pratar om de nya orden i Svensk Ordbok.

Jag ärnar prata om hur s-pluralen etablerat sig alltmer i svenska språket, skulle jag säga om det nu inte slagits fast att ”ärna” är ett förlegat hjälpverb.

Uppdatering: Hur hårt jag än ärnade, så hann vi inte till s-pluralen. Men titta den 24:e juni så får ni allt plural ni någonsin önskat.

Publicerat den

Mitt rakade huvuds öden och äventyr

Jag har på sätt och vis mitt rakade huvud att tacka för att jag är där jag är idag. Möjligen hade jag hamnat här ändå, men det går inte att förneka att skallighet spelat en roll när mina kort lagts.

Den första gången jag rakade huvudet var jag sjutton år. Jag hade hår till midjan när jag åkte till Hultsfred och inget när jag kom hem. Min mamma såg på mig med outgrundlig min för att inte råka säga något dumt. Ett par år senare var det dags igen. Här nedan en 20-årig Sara i en fotoautomat.

Det var alltid en befrielse när håret föll, och i mitt fall hade det mycket att göra med positioneringen av mig själv som könslig varelse. Den som säger att man inte kan se på någons frisyr om hon är lesbisk har bara delvis rätt – ganska många av oss kämpar hårt för att upprätthålla en så pass lesbisk frisyr att vi blir identifierbara av andra flator och håller män på kamratlängds avstånd. ”Det är en lesbisk markör” har jag börjat svara när gränslösa äldre damer (det är oftast damer) frågar varför jag har så kort hår på sidorna. Då svarar de ”åhå” med höjda ögonbryn, vilket är en mycket gemytligare reaktion än den där ogillande minen ni vet.

En gång skrev jag ett blogginlägg om det där med rakade huvuden och lesbisk identitet. Det var 2007, och en som läste min blogg var gästbokare till radioprogrammet Lantz i P1. I samband med att Britney Spears rakade av sig sitt hår fick Lantz-redaktionen idén att göra ett program om tjejers rakade huvuden, och så gick det till när jag fick frågan om att komma och prata om rakade huvuden i radio. Det var första gången jag träffade Annika Lantz. På grund av en annan gäst fick jag knappt en syl i vädret, men Annika fattade tycke för mig och bjöd in mig på nytt till ett annat program, och ja, här är vi nu. Sedan 2013 har jag varit domare i radiotävlingen Lantzkampen, vilket dels varit ett ypperligt extraknäck, dels lett till flera andra jobb i media. Hade jag suttit i Nyhetsmorgon och svarat på språkfrågor även om jag inte träffat Jenny Strömstedt när hon tävlade i Lantzkampen? Hade jag skrivit för språkspalten i SvD om jag inte redan gjort mig ett namn via Nyhetsmorgon? Kanske. Men jag tycker ändå att det finns fog för att säga att min karriär inte skulle ha varit densamma utan mitt rakade huvud.

Nu blev det dags igen, om än ofrivilligt. Jag väntade på att håret skulle falla av, jag ville ha den erfarenheten och inte raka av allt innan det ens började. Till saken hör att jag tycker att det är tråkigt att tvätta håret, så det kan hända att min sambo hörde mig stånka ”MENÅH jag trodde att jag skulle slippa tvätta håret fler gånger men det sitter fortfarande fast”. Kanske inte den vanligaste inställningen hos den som fått cancer och ställs inför att tappa håret.

I lördags hände det. Jag tog tag i en bit hår och drog, och biten hår protesterade inte utan följde bara med. Jag blev sittande med 1) en känsla av drömlikhet, ni vet när man öppnar munnen i en dröm och alla tänderna rasar ut, och 2) en känsla av att jag borde utnyttja detta. Det är så oerhört sällan i livet man sitter med hår som går att dra loss i stora testar. Vad gör man? En skräckfilm, ett bus? Någon på Twitter föreslog att jag skulle göra en film där jag blir förtvivlad och sliter mitt hår, vilket var en god idé, men då hade jag redan rakat av mig allt.

Många tycker att skalligheten är det värsta med cancerbehandlingen. Det blir på riktigt då, säger vissa. Det är då det syns att man har cancer. Andra mår dåligt för att håret är en del av deras identitet. Jag förstår allt detta, men känner inte riktigt så själv. Att håret faller är för mig ett bevis på att min cancer behandlas, vilket ju är avsevärt bättre än alternativet. I det andra avseendet har jag lite tur, som i flera år haft rakad skalle som en del av min identitet.

När jag skriver detta ligger jag på Danderyds sjukhus och får cytostatika. Den här behandlingsomgången kommer att resultera i att det hår som inte föll av förra gången spottas ut av min huvudsvål. Kanske även ögonbrynen, det vet man tydligen inte. Ögonbrynen är min favoritbehåring, och jag kommer att sörja dem om de faller. Samtidigt har jag redan köpt en ögonbrynspenna för 270 kronor, så en (svårt irrationell) del av mig hoppas att jag ska tappa ögonbrynen så att det inte ska visa sig vara ett onödigt inköp.

Om jag dör kommer jag ändå inte att sakna mina 270 kronor, säger en annan nyväckt del av mig som inleder varje mening med ”om jag dör”. Det följs av den delen av mig som försöker få perspektiv på livet och döden och kommer fram till att allt kring existensen är ologiskt. ”Allt är ändå så konstigt” skrev en som hette Göran till mig i ett mejl häromveckan, och om jag bara fick böja min arm (som är uppkopplad mot droppapparaten) skulle jag brodera det på en bonad.

Publicerat den

Toppmåndag

Jag har döpt mina veckor. Veckan efter cellgiftsbehandling kallar jag kortisonveckan, för då är jag nyförgiftad och knallröd i ansiktet av kortisontabletterna jag ska ta för att motverka allergiska reaktioner. Den andra veckan har fått namnet farliga veckan, baserat på att det är perioden då mitt immunförsvar är som lägst. Jag vill inte ens tänka på hur få vita blodkroppar jag kan få att rycka ut i tjänst om det skulle behövas under farliga veckan. Den tredje veckan kallar jag toppveckan, för att det åtminstone teoretiskt är veckan då jag har störst chans att må som närmast hur jag mår utan cellgifter. Det är veckan då kroppen återhämtar sig, ryggmärgen börjar tro på sig själv igen och blodvärdet går upp, omedvetet om att nästa smäll väntar runt knuten.

Jag gillar att kalla det toppveckan för den psykologiska effekten. Åtminstone den här perioden efter min första cellgiftsbehandling har det fungerat: Mitt smaksinne har återställts efter att ha försett allt med en metallisk anstrykning i ett par veckor, den inledande hjärndimman har lättat och jag har tagit mig genom ett elljusspår delvis joggande. Jag har sagt ja till flera saker: På torsdag (topptorsdagen) är jag på Nyhetsmorgon i tv 4 kl 9.45, spelar in Lantzkampen inför fredagen och sänder Bokprat med Pekka Heino på Instagram 18.00. På fredag lägger jag mig på Danderyds tillfälliga onkologiavdelning och tankar kroppen full med gift och kortison.

Jag vet inte mycket. Hur kommer de kommande behandlingarna att tufsa till mig, hur mycket kommer jag att orka? Kommer även den andra, tredje och fjärde periodens ”toppvecka” att tillåta mig att jogga i ett elljusspår? Kommer behandlingen att ta kål på cancercellerna som (eventuellt) finns kvar i kroppen? Kommer jag att dö innan jag är 42, eller kommer jag att bli en 90-årig tant som bland annat haft cancer?

Å andra sidan, vad vet man? Allt man har är sannolikhet, i mitt fall (enligt vissa studier) 47 procents sannolikhet att jag lever om fem år, men hur sannolikt var det att just de spermier och de ägg som blev till just oss möttes? En nattlig ejakulation åt fel håll så skulle man ha blivit någon annan. Hur sannolikt är det att något som helst, som har hänt, skulle ha hänt?

Som min romankaraktär Monika skulle ha sagt (och säger): Man får vara glad att man inte blev dödfödd. Jag är glad att jag har vänner och släktingar som går med mig på mina dagliga rehabpromenader. Att jag får sjukpenning när jag inte kan jobba, och inte behöver oroa mig för ekonomin ovanpå allt. Att jag har en kompis som stickar en mössa till mig, en kompis som skräddarsytt ett träningsprogram åt mig, före detta skrivkursdeltagare som skickat presenter och uppdragsgivare som låter mig jobba så mycket som jag vill och orkar. Jag är glad över att märka att ni är så många vid min sida, och jag är faktiskt jätteglad för de här recensionerna i Aftonbladet och Barometern.

”Schvung och uppkäftighet!” utropar jag och min syster skrattar. ”Ja, och den häftiga utandningen som tagit dig åtta år.”

Publicerat den

Kära cancerdagbok

Jag har idag beställt en sminkprodukt som jag ska rita ögonbryn med när mina vanliga börjar falla av. Det är bara en av alla otippade aktiviteter jag ägnat mig åt denna vår. Egentligen var det väl otippat att vi alla skulle träda in i 2021 under piskan hos ett globalt virus, och i förlängningen är ju allt helt oförutsägbart. Det har visat sig vara en trösterik tanke.

Det finns i alla fall metoder för att rita verklighetstrogna ögonbryn när man inte har några, och flera vackra själar som tagit till Youtube för att förmedla dem. Det finns unga tjejer som under andra omständigheter skulle ha youtubat sina åsikter om Eurovision Song Contest eller klimatkrisen, som nu youtubar sina ”cancerresor” och får andra att känna sig mindre ensamma. Gör sitt bästa av sin stund på jorden, som förhoppningsvis blir lång.

Det gör ni sannerligen också. Jag visste inte hur många ni var som brydde er om mig, för att vara ärlig. Ni är tidigare deltagare på mina skrivkurser, ni är grannar och klasskamrater från förr, ni är mina före detta sfi-elever, mina föräldrars vänner, läsare av mina böcker, av mina språkkrönikor, av bloggen jag skrev innan någon kunde stava mitt efternamn, ni är Lantzkampens lyssnare och Nyhetsmorgons tittare, och ni bryr er om att jag har fått cancer.

Ni har skrivit att jag har betytt något för er, och det berör mig som nästan inget annat, för oavsett om man lever tills man är 16 eller 40 eller 95 så är man på jorden en kort stund, och man kan bara önska att man hinner betyda något. Ni har delat med er av era egna smärtor, skickat uppmuntran av olika slag och tips av varierande vetenskaplighet, och jag ser er omtanke. Så mycket kärlek har strömmat emot mig att jag flera gånger om dagen bestämt mig för att bli en bättre människa (en sådan som direkt vet vad man ska säga när någon annan råkat illa ut och det skär i en inuti men allt man kommer på att säga låter banalt). Några av er har anmodat mig att krya på mig och jo, jag gör mitt bästa. Igår joggade jag till exempel.

Det var en upplevelse. För det första har jag aldrig varit någon strålande joggare. För det andra genomgick jag en bukoperation för sju veckor sedan och har inte gjort ens ett lättare hopp över en vattenpöl sedan dess. För det tredje fick jag min första dos cellgifter förra veckan, och bland biverkningarna finner man en påfallande svaghet samt att fötter och händer känns lätt avdomnade. ”Nu joggar jag lite”, sa jag och trodde att jag började jogga. Men benen var som två säckar sand, de rörde sig knappt. För att få till något som ens liknade jogg fick jag säga åt min kropp att riktigt spurta, kuta som om det gällde bussen. Då skumpade kroppen igång i ett skrattretande modest tempo (jag vet att det var skrattretande eftersom min sambo började skratta), och höll i så länge det var platt terräng (cirka 300 meter). Men det viktigaste är inte att springa vackert, utan att få upp pulsen. Det har jag läst på en av alla miljoner sidor jag googlat upp, och som bland annat instruerat mig att ”träna hårt under cellgiftsbehandling” samt äta gurkmeja.

Det känns overkligt att skriva det här blogginlägget, för att jag inte kan hindra mig från att se det utifrån. Det kan vara början på tillfrisknandet av en sjukdom jag aldrig märkt att jag haft (såvida inte den lilla petitessen att jag inte lyckades få barn på åtta år hade med cellförändringarna i livmodern att göra, i så fall är det ju en sorts symptom). Men det kan också bli blogginlägget som ligger kvar på internet efter att jag är borta. ”När hon skrev det där hade hon ännu hopp”-inlägget. Jag har läst en del cancerbloggar på senaste tiden. Vissa av dem har övergått till att handla om annat än cancer, andra avslutas med ett sista inlägg från de anhöriga. Vad det här blogginlägget får för roll i den större historien om mig får tiden utvisa, precis som det mesta annat. Jag har tänkt mycket på min eventuella död de senaste veckorna, från avgrundstanken ”min treåriga systerdotter och mitt gudbarn kommer aldrig att lära känna mig” till det mer lättviktade ”om jag dör slipper jag i alla fall e-faktura”. Men idag lyser faktiskt dödsångesten med sin frånvaro, och det beror på två saker:

1. Att det varit en sådan lättnad att berätta om cancern och upptäcka hur många ni är som är med mig.

2. Att jag gjorde en koloskopi i torsdags. Det var första gången för mig, och även om Google föreslog ”koloskopi död” som första sökfras när jag gjorde min research kände jag på mig att det inte var själva undersökningen jag behövde frukta. Mycket riktigt, det var förberedelsen. Den var, som min vän Johan Hilton formulerade det, ”som något ur Fear Factor”. En veckas lågfiberdiet (jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att äta så lite fibrer), flytande föda och Movicol skulle på undersökningsdagen krönas med att man går upp klockan 5 på morgonen för att dricka sin första liter Movprep. Det stod så, som om det gick att bara instruera någon att dricka en liter av något (varvat med ännu en liter ”klara vätskor”) för att det ska fungera. Pro tip: det gör det inte. Det första glaset gick bra, jag minns till och med att jag tänkte ”det här var ju inte så farligt”. Sedan började kroppen arbeta emot min läkares tydliga instruktion. Det kan hjälpa att röra på sig, läste jag, så när min sambo kom upp vid åttatiden vandrade jag runt, runt i lägenheten, darrig av cellgifter samt efter att inte ha druckit annat än klara vätskor sedan klockan 12 på onsdagen, och med en vätskestation på diskbänken där jag försökte tvinga i mig en deciliter i taget av den av apelsinsmak halvt kamouflerade helvetesdrycken. Till sist protesterade kroppen medelst regelrätta kväljningar – det var under timmen när jag instruerats dricka den andra litern Movprep – och säkert fem deciliter omsorgsfullt nedtvingad dryck kom upp igen. Jag hade då även lyckats få migrän, och lade mig som en oseende och urlakad spillra av en människa i sängen tills det var dags att åka och koloskoperas. (Koloskopin gick bra.)

Hur som helst, efter att ha genomlidit detta kan jag inte våndas över döden, eller något alls egentligen. Jag är bara så lycklig över att inte behöva dricka Movprep. Så fort jag får en dyster tanke kommer det som ett litet flöte och trycker upp den: Jag slipper dricka Movprep! Jag slipper dricka det nu, och nu, och nu, och nu! Hoppas att ni alla som läser detta känner hur glada ni är över att slippa dricka Movprep.*

Nu lägger jag till kategorin cancer på den här bloggen. Vi ska ju dras med det här ett tag, såvida jag inte omgående blir träffad av ett fallande isblock och dör. I så fall vet jag inte om jag ska 1) vara nöjd över att jag ägnat de senaste veckorna åt ångest över min dödlighet (de flesta som dör av fallande isblock hinner ju inte med den biten), eller 2) ångra att jag ens gick på mina kontroller så att jag fick veta att jag hade cancer, när det ändå inte blev den som tog mig.

*Om du har googlat Movprep för att du måste dricka det och hamnat här beklagar jag min glädje över att slippa, som förstås för dig måste kännas som ett hån. Kanske kan du finna lite tröst i att du inte har cancer. Såvida du inte har cancer förstås. I så fall kan jag bara säga att allt är helt bisarrt, och att kackerlackorna ändå kommer att överleva människorna med hästlängder (de kommer förstås inte veta att det är hästlängder, bland annat för att de även kommer att överleva hästarna).

Publicerat den

Den sjuka våren

Jag har längtat efter våren 2021 i flera år. Ända sedan 2013, när jag började mejsla ut romanpersonen Monika, har jag sett fram emot stunden då den här boken ska komma ut. Jag har gett ut många böcker (varav flera skrivits under tiden som jag arbetade med Monika), och inte många boksläpp känns längre särskilt speciella för mig, men det här är annorlunda. Jag blev pirrig i magen när min förläggare gav respons, förälskad i omslaget vi till sist valde, så oerhört exalterad när jag såg boken utlagd på nätbokhandlarnas sidor med utgivningsdatum.

Oj vad jag skulle fira. Och göra allt jag kunde för att ge Ljudet av fötter en flygande start. Prata om egna trauman i tv om det krävdes, med risk för att gråta offentligt, för att Monikas fertilitetsbehandlingar bygger på mina egna. Bara folk läser boken så är det värt det.

Sedan fick jag dåliga nyheter, följda av dåliga nyheter. I februari meddelades jag, efter en rutinundersökning, att jag hade en liten, elak cellförändring i livmodern och måste operera ut den. Med största sannolikhet skulle det räcka, eftersom de hittat tumören i ett tidigt stadium. Men för säkerhets skull opererade man också ut äggstockar och lymfkörtlar, som skickades på analys. En doktor skulle ringa mig och meddela när de fått de sannolikt negativa analysresultaten, så att jag kunde gå vidare med livet.

Förra torsdagen kom resultaten, i form av ett gäng remisser till onkolog, ny kontaktsköterska och insättning av venkateter. Jag är tydligen så unik att jag inte bara råkat bli vänsterhänt och gay, jag har också blivit det lilla undantaget vars cancer i tidigt stadium visst spridit sig – vilket per definition gör det till ett sent stadium. I fredags fick jag min första cytostatika i form av sex timmars dropp, vilket ska upprepas tre gånger till med tre veckors mellanrum och sedan toppas av fem veckors strålbehandling runt min födelsedag i juli. Sitter nu här, skakig av de första cellgifterna och röd i ansiktet av kortison. Räknar med en episk skitvår.

Jag är så ledsen när jag skriver det här. Inte bara för allt som cancern för med sig i mitt privatliv (hej dödsångest), utan också för att den stulit min efterlängtade bokrelease. ”Kan jag göra något?” frågar många och det kanske låter som ett världsfrånvänt svar, men: Läs gärna Ljudet av fötter. Meddela världen, eller mig, om den får er att skratta eller gråta (hoppas både och). Det skulle göra mig glad om den får spridning, även om jag själv inte kommer att vara i form att sprida den. Det här är ju Monikas vår.