Det är oerhört sällan jag bloggar om ägg, men här kommer det.

1. Hönor är intelligenta, sociala och coola djur som inte ska vara i trånga burar, äckliga miljöer eller för stora grupper. Det finns massor av andra argument för att inte äta ägg (framför allt industriellt producerade), så om du inte gör det, börja inte! Och om du gör det, skänk gärna hönorna en tanke när du väljer ägg. Detta inlägg ska inte ses som uppmuntran till äggätning! Här är en video med en höna som spelar piano, men jag vill understryka att även icke pianospelande hönor förtjänar värdiga liv.

2. Jag var en gång nära att köpa hus bara för att kunna ha höns.

3. Det behövs en internationell skala för att beskriva graden av hårdkokthet hos ett ägg. Det funkar inte att vi alla ska ange våra preferenser vad gäller kokta ägg i minuttal, då ett antal andra faktorer spelar in (spistyp, vattnets temperatur vid start, äggens färskhet, mängd och storlek etc). På min förra spis lade jag ägget i kallt vatten, och när det kokat upp kokade det i fem minuter för perfekt resultat. På min nya induktionshäll behövs det åtta minuter, då vattnet kokar upp snabbare, men bara sju om det är fler än två ägg i kastrullen. Vad är då ”perfekt resultat” enligt mig? Det skulle jag kunna förklara enkelt, om det bara funnes en etablerad skala! Så i juli gjorde jag ett utkast.

0 = okokt
1 = koagulerad vita i kanterna, ännu slemmig vita mot gulan, lös gula
2 = koagulerad men inte fast vita, lös gula
3 = fast till koagulerad vita, krämig kant på gulan men lös i mitten
4 = fast vita, krämig till fast kant på gulan, krämig gula i mitten
5 = fast vita, mestadels fast gula, krämig inre kärna av gulan
6 = fast vita, fast och smulig gula
7 = mycket fast vita, gummiaktig gula med blåaktig anstrykning

En livlig diskussion på min facebooksida följde.

Vi diskuterade också namnet på skalan. Lövestam-skalan föreslogs, men det jag fastnade för var förslaget LISOBE: Lövestam’s International Scale Of Boiled Eggs. Namnet har fördelen att det i framtiden kan användas i frågesporter och att nördar kan glänsa med kunskapen vad LISOBE egentligen är en förkortning för. En annan fördel är att man, när man säger ”lisobeskalan”, följer en lång tradition av att dubblera innebörden i ord (dvs åstadkomma en tautologisk sammansättning), som vi gör när vi till exempel säger cd-skiva eller mbl-lagen.

Jag har nu i ungefär fem månader testat skalan jag utformade i juli, med mycket gott resultat. Mina nära och kära använder nu lisobeskalan för att definiera sina ägg. Det kan låta så här:

”Hotellfrukosten var bra, men äggen var sjuor på lisobeskalan.”

”Hur vill du ha ditt ägg?”
”Runt en fyra om jag får välja.”

”Jag kokade det i åtta minuter men det blev ändå bara en trea på lisobe!”

Jag hoppas att även ni, mina fina läsare, kommer att upptäcka nyttan av lisobeskalan och sprida den i världen.* Om jag vore hemma och hade ett gäng ägg från min fasters hönsgård att koka, skulle jag göra en spridbar infobild med fotoillustration av varje steg på skalan, men jag sitter på tåget på väg hem från Hässleholm. Här är i alla fall en bild av ett frukostägg på Hotell City Hässleholm.

En stark trea på lisobeskalan.

*Jag har tidigare försökt sprida uttrycket kex-kex som svensk motsvarighet till potato-potato, och ett skämt om tre lesbiska kikärter, med varierande framgång.

Ibland får man kritik som är så smickrande att man behöver belysa den lite extra. En sådan kom nyligen i en kommentar på denna blogg:

Det finns en väldigt bra författare som skriver böcker som man knappt kan lägga ifrån sig, när man väl får tag i dem. Hon heter Sara Lövestam och 2018 kom hennes bok ”Gruvan” ut på Lilla Piratförlaget. Detta fick jag reda på genom att gå till mitt lokala bibliotek och söka efter en annan bok av samma författare. ”Grejen med ordföljd” som (faktiskt) har nämnts här på bloggen, var självklart utlånad men jag fick med mig ”Gruvan” hem. En farligt bra bok. (Varning för sträckläsning.)
Ingen av dessa böcker finns med på boksidorna på författarens hemsida (www.saralovestam.se) men i verkligheten finns de så sök i ditt närmsta bibliotek eller bokhandel så hittar du dem (förhoppningsvis, annars kan personalen köpa in böckerna).

Jag vet att det är svårt att hålla hemsidor uppdaterade. När ska man hitta tiden? Och jag vet att du Sara har Instagram där du lägger ut information. Men se, det har inte jag! Felet är inte som du antydde i ett tidigare inlägg att du skriver om dina böcker och gör folk förväntansfulla två år innan de ges ut, utan att du INTE skriver om dem NÄR de har givits ut. Förlåt mig om jag låter kritisk. Jag vill ju bara läsa dina böcker och det är mycket enklare när jag vet att de finns!

Jag vill härmed offentligt be om ursäkt för att jag inte hunnit uppdatera hemsidan, och vill som en bonus/kompensation meddela att det i höst kommer en bok som heter Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik! Jag skulle egentligen sätta mig och redigera den nu, men i stället tar jag nog och uppdaterar min boksida.

Ps. Den där instagramsidan som det dillas om och där jag uppdaterar mycket snabbare för att det är enklare, var hittar man den, undrar kanske någon. Jo, här! https://www.instagram.com/saralovestam/

Det är sällan jag gör reklam för mina föreläsningar eller annat jag pysslar med vid sidan av skrivandet. Men igår var jag i Helsingborg och höll en heldag för sfi-lärare, och då slog det mig hur trevligt jag tycker det är att göra just det.

När jag själv jobbade på sfi fick vi då och då fortbildning av olika slag. Ofta handlade det om att gå på en konferens och lyssna på en rad olika forskare som forskat i ämnen som ibland låg nära sfi-ämnet (andraspråksinlärning, bedömning) och ibland hade en något vagare koppling (barns utveckling, förstaspråkselever). Föreläsningen avslutades ibland, särskilt när temat låg långt ifrån sfi-lärares verklighet, med att vi lärare i publiken fick vända oss mot varandra och i tio minuter diskutera ”hur detta kan kopplas till vår verksamhet”.

Jag hade under mina elva år på sfi ofta anledning att fundera över hur jag själv hade velat utforma en dag för sfi-lärare. Vi pratade en del om det i arbetsrummet, vad vi önskade att vi hade tid till. Vi önskade att vi skulle få mer konkreta tips på saker man kan göra i klassrummet, ha tid att testa metoder, dra nytta av våra egna och varandras erfarenheter och omvandla forskning och kunskap till lektionsmoment.

När mina språkföreläsningar blev alltmer omtalade, min bok Grammatikundervisning för sfi och sva alltmer använd och lektionsserien Tio lektioner i språkdidaktik alltmer spridd, började det komma förfrågningar från sfi-skolor. Jag fick äntligen utforma den där dagen! Nu gör jag ett par fortbildningar för sfi-lärare varje termin – men jag har inte talat om att jag gör det, så man har bara fått reda på det om man mejlar mig och frågar eller om man känner någon annan som anlitat mig. Härmed låter jag världen veta!

Om man bokar en heldag med mig till en sfi-lärargrupp (upp till 30 lärare) innehåller den:

• två föreläsningar (förmiddag och eftermiddag) där kunskap och forskning kopplas till sfi-klassrummets förutsättningar.
• diskussioner där de deltagande lärarnas egna erfarenheter är en viktig del
• flera kreativa och beprövade metoder med tydliga instruktioner
• workshops där de deltagande lärarna själva får testa nya lektionsmoment och/eller producera material

Enligt rapport brukar deltagarna även få med sig:

• glädje och inspiration

Lärargruppen eller skolledningen kan välja teman för dagen, eller låta mig lägga upp den som jag själv tycker passar. En heldag kan täcka 2-6 teman, beroende på vilka de är och hur mycket vi väljer att fokusera på varje. Teman som jag ofta och gärna gör är:

• kreativ och produktionsstimulerande grammatikundervisning
• att använda inspelning för att träna tal och uttal
• läsning, om hur man kan utnyttja en enda lästext till ett flertal olika övningar för att förbättra både läsförståelse, skrivande och ordförråd
• lättläst litteratur, vad innebär det, hur är det att skriva lättläst och hur kan man använda lättläst litteratur i klassrummet?
• att använda musik i undervisningen
• att (våga) använda Smartboard och Notebook (fungerar bara om skolan har Smartboard)
• nya perspektiv på sfi-grammatik – bland annat om bestämdhet hos adjektiv+substantiv och den svåra distinktionen tycka-tänka-tro
• att få ut mer av hörövningar
• fyra enkla regler för att få struktur på svårbegripliga elevtexter
• att integrera grammatiken med resten av undervisningen
• digitala verktyg som kan göra undervisningen enklare, modernare och roligare

Så här ser min prislista för sfi-lärarfortbildning ut för tillfället (gäller för grupper med upp till 30 deltagare). Alla priser är exkl moms, resa och ev övernattning.

Föreläsning + frågestund 60-90 min: 10 000 kr (ej under läsåret 19/20)
Halvdag: 16 000 kr
Heldag: 28 000 kr

Man kan också välja att t.ex. kombinera en halvdag för lärare med en författarföreläsning på lätt svenska för eleverna (populärt!), eller skräddarsy på andra sätt.

Så nu vet ni det. Om nu någon blir sugen på lite fortbildning, så kan jag rekommendera att boka den i god tid. Sfi-dagarna trängs med biblioteksbesök, konferensföreläsningar och inte minst min avsatta skrivtid några månader om året.

Slut på reklam!

Det började med att jag behövde en keps. Ni vet hur det har varit den här sommaren. Efter några skarpa soldagar i maj hade jag en tydlig solglasögonbränna – bleka ögonhålor och starkt röd näsa. En keps skulle vara lösningen.

Efter att ha tittat i några kepsaffärer gick jag ut på nätet. Man vill ju inte köpa vilken keps som helst, utan helst en som speglar ens själ eller åtminstone är lite rolig. Jag googlade ”keps för lesbiska”, ”keps för språknördar”, ”fyndig keps” och annat i liknande genrer. Snubblade ganska snart över sidor där man kan designa sin egen keps, och då var det kört. Jag gick i ett par veckor och funderade över vad jag skulle designa.

Glasögonbrännan blev alltmer påtaglig.

En dag kom jag på det. Det var faktiskt inspirerat av en av er bloggläsare, som för några år sedan skickade en mössa till mig med påskriften ”verbfras”. Jag vet inte till hundra procent varför, eftersom en mössa inte är en verbfras, men jag tror att det hade något att göra med min enda youtubehit: Vad är grejen med verbfras.

”En mössa” är inte en verbfras. Men ”en keps” är en nominalfras! (Även ”en mössa” är en nominalfras, men nu var det ju en keps jag var i behov av.) Jag gav mig genast på att beställa en keps med påskriften ”Denna keps är en nominalfras”.

En nominalfras, för den som har glömt det eller så, är en fras som består av ett huvudord som vanligen är ett substantiv (t.ex. ”keps”) eller ett pronomen, plus eventuella attribut såsom artiklar (t.ex. ”en” eller ”den”), adjektiv och annat. Om du känner att din nyfikenhet på nominalfrasen inte tillfredsställdes av denna korta beskrivning kan jag rekommendera kapitlet Nominalfrasen – den rimliga frasen i min bok Grejen med substantiv.

Jag tyckte själv att min kepsidé var så rolig (för att jag är en nörd) så att jag började leka med tanken på att beställa ett helt gäng nominalfraskepsar, varpå min sambo frågade om inte Piratförlaget (där lejonparten av mina böcker kommer ut) sysslar med merchandise. Eller ”merch” som man säger i branschen. Jag mejlade en öppen fråga om huruvida de tyckte att det var en bra idé, och fick tillbaka ett telefonsamtal: ”Jag håller på och ska beställa de här kepsarna nu, vad tycker du om blått på svart?”

Och idag kom den! Här sitter jag, framför mina för en gångs skull dignande tomatplantor, och har äntligen en keps! Jag har redan fått in tre beställningar, och en ska jag behålla själv pga behöver en keps, så det finns 196 stycken kvar att skickas ut i samband med release av Grejen med ordföljd, tas med på de nördigaste mässorna och skydda några av landets språkfantaster från solglasögonbränna. Inte hade jag anat detta, när solen började steka min huvudsvål i maj.

Jag förstår att din kulturförening, festival eller litteratursällskap har ont om pengar och inte vill lägga tusentals kronor på föreläsare, som ni dock ändå vill lyssna på. Det känns kanske (hoppas jag) svårt att be någon att komma och jobba gratis, men du tänker att den här författaren ändå får något ut av det i och med att en föreläsning ju samtidigt är en sorts marknadsföring. Kanske erbjuder du mig att gratis äta middag på er tillställning, och poängterar att det kommer att bli väldigt trevligt för alla inblandade. Vem säger nej till en middag med trevligt sällskap och tillfälle till marknadsföring?

Jo, förhoppningsvis de flesta författare. En av våra arbetsuppgifter, och också mångas viktigaste inkomstkälla, är att göra författarbesök och föreläsningar. En sådan föreläsning innebär mycket mer än att njuta av en trevlig kväll och prata lite om sig själv. Bland saker som ingår är:

• Kommunikation kring bokning och föreläsningens innehåll. Mejlväxlingen som föregår en föreläsning är ofta lång, och en del av min arbetsdag går nästan alltid till att underhålla dessa mejlväxlingar. Ofta ber bokaren om en beskrivning av mig själv och mitt föredrag, som jag formulerar anpassat till sammanhanget.
• Bokning av t.ex. tågbiljetter och annan logistik.
• Planering av föreläsningen. Även om det är den enklaste sortens besök, såsom ”författarbesök på bibliotek för intresserad allmänhet”, behöver jag anpassa den efter sådant som exempelvis 1) huruvida biblioteket tror att det kommer nyanlända andraspråkstalare (då mina lättlästa böcker har en stor läsekrets och sfi-lärare ibland kommer på tanken att gå med hela klasser på mina biblioteksframträdanden – detta rekommenderas för övrigt inte!! Är du en sfi-lärare som vill gå med din klass på ett av mina framträdanden, se till att biblioteket i stället bokar en föreläsning med mig på lätt svenska!), 2) om biblioteket har haft t.ex. en läsecirkel som läst någon av mina tidigare böcker som jag därmed bör fokusera på, 3) om mina böcker har någon särskild koppling till orten eller till aktuella händelser eller 4) om jag har varit på denna ort flera gånger tidigare och besökarna därmed kan antas ha hört vissa saker förut. Med mera. Gäller det en mer specificerad föreläsning, t.ex. ”en motiverande språkföreläsning för yrkeslärare på gymnasiet som träffar många nyanlända och behöver verktyg för att möta dem språkligt” behöver jag förstås förbereda mig mycket mer.
• Att välja kläder som passar för sammanhanget, sminka mig, fixa håret – och göra motsvarande på det mentala planet. Att klä på mig föreläsarrollen, helt enkelt.
• Att förbereda tekniken, antingen det innebär att trä på mig ett headset eller sätta ihop en powerpointpresentation, koppla in min dator, få med mig rätt kablar och presentationspekare, samt få ljud och ljus att fungera.
• Fokus. Även om föreläsningen bara tar en timme, och även om jag har resten av dagen för mig själv, kan det vara svårt att växla om och försjunka i romanskrivande eller något annat. Om föreläsningen ska bli bra måste ibland hela dagen handla om den.
• Resa och övernattning. Att bara resa till Norrköping och tillbaka (vilket jag ser som en lätt och kort resa) kräver fem timmar av min dag. Andra föreläsningar kräver att jag byter tåg och buss flera gånger, eller sover över på orten. (Att bo på hotell låter lyxigt, tills man har gjort det tillräckligt många gånger.)
• Allmän väntan. Att vara i god tid till en föreläsning innebär en bra stunds väntan, där man inte kan arbeta med något annat. Tågbyten och bussbyten är väntan. Efter föreläsningen väntar jag i upp till två timmar på tåget tillbaka – mycket längre om det krävs övernattning förstås. Jag brukar åka hemifrån en timme innan tåget går från Stockholm Central – då brukar jag klara även förseningar i tunnelbanan och inte missa tåget, men oftast innebär det en rejäl stunds väntan bland myllret på Stockholms centralstation. Det är kul att sitta och fika med bibliotekarier i väntan på att klockan ska bli 18. Det är också tid som inte går att använda till annat, alltså är det arbetstid.
• Själva föreläsningen.

Detta är något jag gör 50-70 gånger om året. Jag föreläser på kulturfestivaler, bibliotek, skolor, bokmässor, konferenser, föreningsdagar, lärarmöten, jubileumsfiranden, prisutdelningar, myndigheter och företag. Det är ett jobb jag verkligen tycker är roligt, men det tar samtidigt mycket tid, kräver mycket energi och utgör en tredjedel av min inkomst. Ska man dessutom räkna in all obetald tid jag har lagt ned på att få den expertis som gör att du vill anlita just mig (de refuserade romanmanusen jag skrev för att lära mig, extratimmarna jag lagt ner på att utveckla min sfi-undervisning, tiden jag lagt på att läsa språkartiklar och avhandlingar, all läsning som förbättrat mitt skrivande) är det kanske inte förvånande att min entusiasm inför erbjudandet att komma och föreläsa gratis är måttlig.

Men som sagt, jag förstår dig. Ni har inte budget för det här, och ni vill ändå att jag kommer och föreläser. Du vill göra en bra grej. Därför har jag ett förslag. (Observera att detta förslag är seriöst! Gäller dock bara för bokning till behjärtansvärt evenemang inom 2 timmars resa från Stockholm.)

Jag och min sambo har en mycket liten sommarstuga mitt på en ö i Stockholms skärgård. Hösten 2016 lät vi hugga ned tio stora aspar och ett par andra träd, som sedan låg över tomten i form av grenar och uppsågade stammar. Vi har tagit hand om en del, men det är mycket kvar. Målet är att dra grenarna till ett stort bål på ängen intill, mala sönder kvistarna i vår kompostkvarn, klyva ”stubbarna” med en vedklyv samt stapla veden. Vi behöver även måla snickarboden, klippa hundratals aspskott samt riva ett litet skjul.

Mitt förslag är att jag kommer till er och föreläser, och ett par av er kommer ut och jobbar hos oss en dag i sommar. Vi kan tyvärr inte erbjuda någon reseersättning (båtresan kostar cirka 200 kr tur och retur från Stockholm) men bjuder på god grillad mat och trevligt sällskap.

Jag skriver detta från en soffa i Arvidsjaur. Utanför ligger snön tjock och bylsig på taken. Vid vägen står snötyngda granar som hämtade ur en sagobok, SMHI-appen meddelar tjugo minusgrader hela dagen och igår var jag på mitt livs första renskiljning.

Jag är en tillbakadragen person som helst sitter hemma, som ogillar att telefoner kan ringa när som helst och vars första instinkt när någon föreslår en aktivitet är ”nej!”. Lyckligtvis är jag författare, och förstår att erfarenhet är till nytta för det jag skriver. Det är så jag får i mig upplevelser.

”Du vill kanske följa med på renskiljningen?” frågade i måndags min samiska informant i Arvidsjaur, den glade och sympatiske Ivan.

Det blir väl kallt och svårt, sa min första instinkt. Det låter som om jag måste umgås med nya människor, som kanske inte vill ha mig där. Jag skulle väl bara vara i vägen. Jag har andra planer för onsdag.

Men det var författaren i mig som svarade.

”Det vore fantastiskt!”

Författaren i mig hade rätt. Det var något alldeles särskilt att stå i en hage tillsammans med fem hundra renar. Några i taget drevs de in i ”silen”, där män och kvinnor med livet fullt av renerfarenhet tog dem i hornen, identifierade dem med hjälp av öronmärkningarna och styrde in dem i sina respektive ägares fållor. Emellanåt kunde man gå in i en kåta och värma sig, dricka kaffe och äta matsäck. Kaffepannorna vid den öppna elden vittnade om generationers samling vid samma sorts eldar, men man behövde inte gå till kaffepannorna för att få en glimt av gamla tider. Ingvar, 88 år, berättade gärna om hur han började sköta renar vid tolv års ålder, ”det var året innan de skulle börja med sju års skolgång, så vi hade roligt åt kullen under oss som var tvungna att gå två år till”. På den tiden skidade man förstås och hade inte skoter, men nu för tiden kunde ju ungdomar inte – ”du ska fotografera han där, som fortfarande skidar, om du vill ha en raritet på bild.”

Det var en sån där dag som man aldrig glömmer. Jag har haft några sådana de senaste åren, och flera av dem har jag författaren i mig att tacka för. Hon säger nästan alltid ja, och när min mer skygga personlighet protesterar kommer hon med argumentet som inte går att säga emot: Det här kommer att gynna skrivandet. Ren är mitt nya favoritdjur och mitt hår doftar fortfarande eld.

Ps. Jag har som mål att inte flyga under 2018. Det kommer att skita sig, för en av mina franska förläggare är oerhört angelägen om att jag kommer och ger intervjuer i Paris i slutet av januari, men i övrigt försöker jag hålla det. Jag har tackat nej till föreläsningar som tidsmässigt krävt att jag flugit, och styrt om en skrivarresa från Spanien till Stockholms skärgård (det finns fortfarande ett litet antal platser kvar!). Och för att komma till Arvidsjaur åkte jag nattåg och buss. Det fungerade utmärkt.