Författaryrket är ett yrke där man ständigt är ganska mycket efter, alternativt före, beroende på perspektiv. Medan ni (förhoppningsvis) väntar på den fjärde och avslutande boken i min serie om den papperslöse detektiven Kouplan, har jag det senaste året jobbat på en bok som ni troligen kommer att få tillgång till tidigast 2019. Ur marknadsföringssynpunkt skulle det säkert vara smartare att publicera det här inlägget då, men jag har aldrig varit särskilt kompetent på marknadsföringsområdet.

Jag har ägnat de senaste åren åt att, ganska frenetiskt, undersöka några olika genrers plats i mitt skrivande. Efter två nutida romaner provade jag att skriva historiskt med kopplingar till nutid. Det gick så bra att min förläggare föreslog att jag skulle fortsätta med det, men jag skrev i stället en humoristisk grammatikbok, en ungdomsbok, en barnbok, två läroböcker och en bokserie som vacklar på gränsen till spänningsgenren. Jag brukar skoja om att jag inte planerar att skriva någon kokbok.

Det jag skriver på nu är för första gången en återgång till vad jag har gjort tidigare: En delvis historisk vuxenroman. Jag har behövt göra mer historisk research än till något tidigare projekt, vilket lett mig till följande reflektioner som jag tyckte var bloggvärdiga:

1. Folk är ofta generösa med sin tid och sina kunskaper, om de kan hjälpa en författare – och man måste inte vara etablerad! Innan jag fick en stadig läsekrets och började kunna leva på mina böcker, tvekade jag alltid att be andra om hjälp och information till mitt bokprojekt. Jag var ju ingen ”riktig” författare. Men sedan jag väl började känna mig som just en riktig författare och slutade vela, har jag märkt att tvekan var obefogad. Jag har skrivit brev och mejl till en mängd människor angående mitt nya projekt, och jag får så mycket hjälp både av dem som känner till mitt skrivande och dem som inte gör det. Jag talade alldeles nyss med en kvinna som vuxit upp på ett barnhem som jag berör i min kommande bok. Hon erbjöd mig en lunch och en utflykt till barnhemmet, och frågade sedan om jag har försökt skriva någon bok förut.

2. Det hjälper bara marginellt att ha ”bra koll” på en historisk period, när man ska skriva en roman. Det är så ofantligt mycket man ändå måste ta reda på, för en människa lever inte bara i en tidsperiod utan också i en väldigt specifik kontext. Jag kanske vet att industrialismen kom i slutet av 1800-talet, att folk flyttade till städerna, att religionens makt minskade, att många emigrerade till Amerika, att liberalismen fick inflytande i politiken och att socialismen gjorde sitt intåg. Men vilken läsebok studerade en elvaårig pojke i en arbetarfamilj i ett gruvsamhälle 1870, och vad åt han till frukost? Hur stor var maktskillnaden mellan hans pappa och gruvfogden, och bodde gruvägaren i närheten? Vad hade huset som han bodde i för sorts fönster, fanns det loft, hur var relationen mellan gruvarbetare och statare och hur mycket förväntades pojken hjälpa till i arbetet? Kunde de ha en get?

Jag brukar säga att min research till Tillbaka till henne var som att gå en trettiopoängskurs i ”lärarinneliv i Tierp 1906-1921”. För varje person jag skriver om måste jag läsa in mig på just den människans omständigheter, för det är helt olika saker att vara en statare i Nyköping, en renskötare i Nattavaara, en resande rom eller en adelsdam i Stockholm under exakt samma år. Det är så olika, att det inte går att sammanfatta i en historiebok, och därför kan jag inte uttrycka min tacksamhet till alla hembygdsföreningar, historienördar, fackboksförfattare och eldsjälar som ägnat tid åt att bevara just den kunskap jag behöver.

3. Det tar tid. På tisdag ska jag besöka mitt femtioelfte museum, köpa någon skrift om bara den bygdens historia (som bara går att köpa på just det museet, ibland även på den lokala icabutiken, ”be att få prata med Leif”) och hoppas möta någon som kan svara på mina vansinnigt specifika frågor. När egentligen allt jag vill göra är att skriva.

Jag pratade om det där med min författarkollega Elisabeth Östnäs, som också skriver historiska böcker. Hennes problem, sa hon, är att inte dras för långt in i researchen. Hon går så mycket upp i den, att hon ibland måste säga åt sig själv att komma ihåg att fokusera på romanen. Jag känner tvärtom: researchen är nödvändig, men jag gör den bara för att få skriva min roman. Jag blir så rastlös när det tar tid, när forskaren jag kontaktat tar veckor på sig att svara, när jag måste bärga mig tills jag faktiskt har besökt den där hembygdsgården, för allt jag vill göra är att skriva vidare om mina karaktärers öden. Det som jag måste säga åt mig själv, är att låta researchen sjunka in innan jag skriver vidare. Vilket för oss till den fjärde och sista punkten.

4. Man lär känna en tid, en plats och en situation nästan som man lär känna en karaktär. I början är det teoretiskt: jag tar reda på fakta om allt från möbler till maktrelationer, troliga lukter, temperaturer, politiska och kulturella strömningar, dagliga behov, matvanor och redskap. Helst läser jag om det flera gånger i olika källor, går på museer, skriver ner viktiga fakta och samlar bilder från nätet. Sakta blir kunskapen till vetskap, och plötsligt en dag behöver jag inte fundera: Det är självklart hur en viss person agerar i just den här miljön, just den här tiden, för att jag äntligen har lärt känna den. Jag märkte det inte minst häromveckan, när jag i mitt nya projekt skrev en scen som utspelade sig i en tid och en miljö jag skrivit om i en tidigare bok (jag vet, kryptiskt) och jag plötsligt inte behövde fundera.

Det tröstade mig också lite, att upptäcka det. Det gav mig känslan av att jag, bit för bit, pusslar ihop Sveriges historia genom ödena jag skriver om. Det är ett miljonbitarspussel som ingen någonsin kommer att kunna se i sin helhet, men jag har i alla fall tillgodogjort mig ett par pusselbitar.

Vad lycklig man skulle vara om man kunde försörja sig som författare.

Nja. Det underliga är att lyckan alltid gäckar en. Om man alltid har varit en glad och nöjd person, är man det fortfarande när man blivit författare på heltid. Om man alltid har strävat efter nästa mål, gör man det fortfarande. Om man alltid har haft ångest, har man det antagligen fortfarande. Det som är skönt med att kunna leva på författarskapet är att man har tid att skriva. Det kan bidra till lycka, särskilt om man upplevt att aldrig ha tid att skriva, men sig själv och sin rastlösa själ har man kvar.

Det bästa med jobbet måste vara att bli bjuden på kändisfester, mingel och galor.

Nej. Jag tvekar varje gång jag får en inbjudan. Alla ”stora personligheter” som är underhållande och ofta väldigt fina människor, men som ger mig intryck att bearbeta resten av månaden. Mingelfärdigheterna som jag kämpat mig till (tips: skaffa sommarstuga så har du ett samtalsämne som varje känd eller rik människa kan relatera till). Att gå på fest och samtidigt representera sitt varumärke, som i princip är en retuscherad version av en själv. Jag har blivit bättre på det, och nu när jag lärt känna många fina människor i branschen kan jag se fram emot att träffa dem. Det är roligt att bli inbjuden till releaser, och det finns fantastiska kulturupplevelser som jag skulle ha missat annars. Men det är inte det bästa med jobbet.

Det värsta måste vara att se sin bok reas ut för halva priset på Ica.

Nej. Så här fungerar det med rean: Det är ofta inte ett kvarblivet lager som reas ut! Det är i stället så att jag får mejl av försäljningsavdelningen på mitt förlag, som undrar om jag vill ha med en viss bok på årets rea. Om jag säger ja, så trycks nya billiga böcker upp, som kommer på rean. Och hamnar de då i en realåda på Ica Maxi, så innebär det att min bok räknas som storsäljare i nivå med kexchokladen som säljs två för femton i samma affär!

Vad härligt ändå att sitta och skriva och filosofera hela dagarna.

Idag har jag svarat på mejl, upptäckt ett mindre sakfel i en tidigare utgiven bok, mejlat redaktören och föreslagit en ändring till nästa utgåva, betalat en faktura, bokat ett biblioteksframträdande, skrivit en faktura, haft ett telefonmöte, planerat ett tv-inslag (Språkakuten i morgon bitti) och skapat en pdf till åhörarna av en föreläsning jag höll igår. Nu är det lunch och jag har fortfarande inte skrivit ett ord på min roman. För mig och många författare hör föreläsningar kring böckerna till jobbet, men även om man tar bort föreläsningarna är det mycket administrativt arbete – se det här tidigare inlägget.

Till det måste läggas prokrastineringen. Det är segt ibland, till exempel idag, att komma in i manuset, och till skillnad från hobbyförfattare måste en yrkesförfattare skriva både när det känns lätt och när det tar emot. Alltså, måste. För att man inte har en alternativ inkomst.

Exempel på prokrastinering: Skriva ett blogginlägg om myter kring författarskapet.

Jag är på upploppet i mitt lilla projekt ”skriva fyra spänningsromaner om en papperslös detektiv”, och känner att det är läge att dela med mig av erfarenheterna.

Att skriva spänning är svårt och ansträngande, för en som helst skriver om sådant som möten, perspektiv, hemligheter och livet. Samtliga dessa ingredienser går visserligen att väva in i en spänningsroman, men det spänningsromaner gör som inte vanliga romaner gör, är att de kräver ett ständigt fokus på intrig, händelser och viss action.

Efter dessa fyra böcker om Kouplan kan jag krasst konstatera: Jag är inte född till spänningsförfattare. Det tar all min energi att tvinga bort mig från psykologin och karaktärerna tillräckligt för att få brottet och dess lösning att stå i centrum. Jag har misslyckats med flera saker som hör till deckargenren, såsom: Behandla alltid grova brott såsom mord och kidnappningar. Låt brottet vara i fokus för historien. Ha misstänkta.

Jag har låtit min detektiv stå i centrum för historien, och låtit brotten bli till illustrationer av psykologi och karaktärer. Hade jag inte förhållit mig till deckargenren, hade det tagit över mer. Men andra sidan av myntet ”svårt” är ju ”utmaning”, och jag har lärt mig en hel massa på att försöka skriva spänning. Jag har fått kämpa med mina akilleshälar varav en är actionscener. Jag har dragit synopsis till sin (eller åtminstone min) spets – i det sista manuset om Kouplan skrev jag en kort beskrivning av vartenda kapitel innan jag ens började skriva.

Jag vill gärna tillägga att det har gått bra. Den första boken om Kouplan vann Deckarakademins pris för bästa deckardebut, den tredje blev nominerad till årets bok av samma akademi förra året. Den har sålts till ett antal länder. I Frankrike är den upptagen i bokklubbar och nominerad till ELLE:s läsarpris, och jag vet många som längtar efter fjärde delen. Det är inte det jag menar, när jag säger att det varit svårt.

Jag minns hur jag längtade efter att skriva Kouplan. Det var när jag var i slutet av manuset till Hjärta av jazz. Jag var trött på all historisk research och allt som skulle ske i det lilla, mellan människorna, i stämningarna. Och så hade jag den här historien i huvudet, om en liten flicka som försvinner på ett sätt jag aldrig läst om i en bok. Tänk att få skriva i nutid! Tänk att få göra en riktigt oskriven deckarhjälte skriven och leva ut min inre detektiv! (När jag var i elvaårsåldern gick jag alltid omkring med kolpulver i min midjeväska, ifall jag skulle behöva ta några fingeravtryck.)

Nu har jag gjort det, och jag kan konstatera en enorm beundran för alla som orkar skriva fler än fyra deckare. Mitt nästa bokprojekt blir ett plågsamt njutbart lååångt skrivande om en människas inre, med mer historisk research än inför någon bok jag tidigare skrivit, prövande av form och berättargrepp, grävande i själar såsom min huvudpersons och min egen, och ett berättande som använder sig av intrigen – inte tvärtom.

Jag längtar lika mycket som den där gången för fyra år sedan när jag längtade efter att skriva Kouplan. Minst.