Jag smygundervisar. Det är officiellt två år sedan jag slutade jobba på sfi, men det är som en drog. Bara en till förklaring av hjälpverb med infinitiv. Bara en till preteritumgest med armen (ni sfi-lärare vet vad jag menar, den där bakåtvinkande rörelsen som ska få eleven att förstå att vi menar dåtid). ”Jag kan sluta när jag vill”.

Min före detta chef är min, som det heter i missbrukssammanhang, möjliggörare. ”I’m gonna give you an offer you can’t refuse”, väser hon i telefonen och frågar om jag kan hålla en skrivkurs två gånger i veckan fram till maj. ”För elever som behöver få struktur i sina texter”, säger hon. Honung i hennes ord.

I lärarrummet får min själ det den längtat efter. I nördarnas paradis benämner kollega J ett kroatiskt kasus som ”jävlativ” och en annan kollega hävdar att jag är mer av en nominalfrastjej än en bisatstjej (vilket jag INTE är). Fnissande skriver de rätt-eller-fel-frågor: Att han åkte fast betyder att han körde fort, rätt eller fel?

I klassrummet letar vi subjekt och verb – kan man skriva regnar utan det, och vem är annars den här mystiska det som regnar? Någon frågar hur man säger ”skratta mycket” och jag ger dem gapskratta och asgarva med tillägget att det senare är slang. Vi jämför formella och informella brev, kan man skriva hej banken, vad händer om man avslutar ett brev till sin chef med puss och kram (tips från elev: om man inte kan stava till puss och kram går det bra att skriva pok). ”Är det något speciellt ni vill träna på nästa vecka?” frågar jag och möts av ett rungande: ”BISATS!”

De är medberoende. Receptionisten ringer och erbjuder mig fler timmar. Svenska staten understödjer mitt undervisningsmissbruk, och min egen sambos försök att få mig att sluta förklara satsadverbialets position i hävdad bisats är på sin höjd halvhjärtade. Det är kört.

Vid det här laget kanske det är någon som har märkt att jag och Språktidningens Patrik Hadenius emellanåt sitter och pratar språkfrågor i Nyhetsmorgon i TV 4. Det brukar vara på torsdagar, och det brukar gå tre veckor mellan gångerna. Oftast är det kvart i nio, men ibland kvart i tio (vilket förgyller hela min dag då jag får sova en välsignad timme till innan jag ska åka och bli sminkad, lockad och tuperad).

Gemensamt för alla Språkakutens sändningar är att vi bara hinner säga en bråkdel av allt vi vill få med. Det är nog bra för gemene man som även vill hinna se veckans mode, kakbak, lottskrapning och hälsotips, men så finns det kanske de som väldigt gärna vill veta mer om svenskans pluralböjningar och sitter snopna framför tv-rutan när reklamen drar igång. Det här inlägget är till er.

Först kan ni titta på veckans inslag, om ni vill: Veckans inslag. Där bemöter jag en brevskrivare som ondgör sig över journalisters ofog att säga ”flicker” i stället för ”flickor”, ”papper” i stället för ”pappor” etc. Mitt svar var (och är) att denna sorts ändelser är vanliga i väldigt många av Sveriges dialekter och regionala uttal, och att skriftspråket bygger på en av de få dialekter som böjt tidigare feminina substantiv med just –or. Or-ändelserna är förstås det enda rätta i skriftspråk, men talspråkligt är det inget ”slarvigt” med att säga varer och skjorter, utan helt i linje med hur svenskar troligtvis har talat i århundraden.

Igår kväll, när jag hade fått veta vad ämnena för veckan skulle vara, bestämde jag mig för att undersöka vilka dialekter som egentligen har -or-böjning i naturligt tillstånd. Eftersom dialekter förändras, kunde jag inte få reda på hur de lät på 1500-talet, då Sverige kan sägas ha fått sitt första moderna skriftspråk med latinska bokstäver. Men jag kunde i alla fall gå in på dialektarkivet hos institutet för språk och folkminnen. Där samlas inspelade historier och samtal från hela Sverige, ofta inspelade på 70-talet med människor som var födda på 1800-talet. Vissa historier är riktigt roliga, som till exempel mannen från Fårö som lurade en golfspelare.

Det var en lycklig (och ganska lång) stund, stunden då jag igår kväll gick igenom alla inspelningarna på sidan och sökte böjningar av gamla femininer. Här har ni dem, och jag bör kanske nämna att dialektarkivet består av oproportionerligt många inspelningar från Dalarna, så att dalmål utgör ungefär hälften av det sammanlagda materialet. Vi börjar därför med alla som inte är från Dalarna:

Rosåm – rosor (Jämtland, Frösön)

Kärrer – kärror (Jämtland, Ragunda)

Rutan – rutorna (Jämtland, Ragunda)

Strômpan – strumporna (Jämtland, Ragunda)

Skolflickera – skolflickorna (Öland)

Flickuna – flickorna (Västmanland, Munktorps socken)

Röttera – råttorna (Västergötland, Floby)

Kroner – kronor (Västergötland, Stora Mellby)

Gräshöppen – gräshoppor (Västerbotten, Umeå)

Lövskärer – lövskäror (Uppland, Gräsö)

Bonnsmiur – bondsmedjor (Uppland, Gräsö)

Veckur – veckor (Uppland, Gräsö)

Bonnböner – bondbönor (Uppland, Täby)

Pierna – pigorna (Småland, Angelstad)

Bôrkeslaner – björkslanor (Småland, Barkeryd)

Bôuera – bågorna (Småland, Barkeryd)

Laer – lador (Smålanb, Barkeryd)

Tännstickera – tändstickorna (Småland, Högsby)

Ruter – rutor (Småland, Högsby)

Kagor – kakor (Skåne)

Halmtjybår – halmkupor (Skåne, Vitaby)

Slagera – slagorna (Närke, Lerbäck)

Vanner – vannor (Närke, Lerbäck)

Varer – varor (Närke, Lillkyrka)

Sjidän – skidorna (Lappland, Arjeplog)

Triller – trillor (Hälsingland, Bergsjö)

Bujäntar – bujäntorna (Hälsingland, Ängersjö)

Spånar – spånor (Gotland, Hellvi)

Stugera – stugorna (Dalsland, Frändefors)

Männsker – människor (Bohuslän, Morlanda)

Steinkagör – stenkakor (Blekinge, Jämshög)

Och här kommer alla från Dalarna:

Falluckur – falluckor (Dalarna, Bjursås)

Rötton – råttorna (Dalarna, Bjursås)

Röttur – råttor (Dalarna, Bjursås)

Buttä – byttor (Dalarna, Falun)

Bullsjivä – bullskivor (Dalarna, Falun)

Tunnä – tunnor (Dalarna, Falun)

Sjinnvarä – skinnvaror (Dalarna, Falun)

Gatene – gatorna (Dalarna, Falun)

Sparebössä – sparbössor (Dalarna, Falun)

Stugur – stugor (Dalarna, Gagnef)

Ryssjur – ryssjor (Dalarna, Husby)

Varmtjiller – varmkällor (Dalarna, Idre)

Klevjan – klövjorna (Dalarna)

Kullor – kullor (Dalarna, Nås)

Flugör – flugor (Dalarna, Orsa)

Luppor – loppor (Dalarna, Orsa)

Löngsuckor – långsockor (Dalarna, Orsa)

Ullsuckor – ullsockor (Dalarna, Orsa)

Milur – milor (Dalarna, Svärdsjö)

Byxom – byxorna (Dalarna, Svärdsjö)

Kronur – kronor (Dalarna, Söderbärke)

Vändur – vändor (Dalarna, Söderbärke)

Sjtjier – skidor (Dalarna, Transtrand)

Pertur – pertorna (Dalarna, Älvdalen)

Vi ser alltså, till vår förtjusning, att or-böjning i det här materialet bara förekommer i tre landskap: Dalarna, Uppland och Skåne. Och då har jag ändå varit generös och räknat -ur som -or, vilket det strängt taget inte är. Vi ser också att suffixet -ur/-or inte är konsekvent använt för alla ord som idag får en or-böjning i plural ens i dessa landskap, till exempel skidor och byttor i Dalarna och bönor och skäror i Uppland.

Kan det rentav vara så att den som irriterar sig mest på -er-uttal ofta kommer från Dalarna eller Uppland och därför uppfattar det som enbart slappt och inte dialektalt? Eller är det tvärtom, att de som stör sig mest är människor som kommer från platser där man instinktivt säger skider och stjärner och har blivit rättade av arga svensklärare tills både kunskapen och ilskan blivit en del av dem själva? Det förtäljer inte historien.

Men det roligaste, enligt mig, är de många böjningssuffixen som varken är -er, -ör eller -ur, utan helt andra. Oftast hittar vi dem i plural bestämd form, som i jämtländska rosåm, rutan och strômpan. Jag ska inte fördjupa mig i eventuella dativ- och ackusativformer och annan grammatisk distinktion som kan påverka dessa former, för det fokuserade jag inte på i min lilla undersökning, utan presenterar bara följande reflektion: Tänk om Sveriges maktcentrum hade legat i Ragunda i stället för kring Mälardalen, när grunden lades för Sveriges moderna skriftspråk. Då hade något helt annat varit rätt, och folk hade skrivit arga brev om de journalister som så slarvigt sade saker som ”rosor”, ”rutorna” och ”strumporna”.