Jag har på sätt och vis mitt rakade huvud att tacka för att jag är där jag är idag. Möjligen hade jag hamnat här ändå, men det går inte att förneka att skallighet spelat en roll när mina kort lagts.
Den första gången jag rakade huvudet var jag sjutton år. Jag hade hår till midjan när jag åkte till Hultsfred och inget när jag kom hem. Min mamma såg på mig med outgrundlig min för att inte råka säga något dumt. Ett par år senare var det dags igen. Här nedan en 20-årig Sara i en fotoautomat.

Det var alltid en befrielse när håret föll, och i mitt fall hade det mycket att göra med positioneringen av mig själv som könslig varelse. Den som säger att man inte kan se på någons frisyr om hon är lesbisk har bara delvis rätt – ganska många av oss kämpar hårt för att upprätthålla en så pass lesbisk frisyr att vi blir identifierbara av andra flator och håller män på kamratlängds avstånd. ”Det är en lesbisk markör” har jag börjat svara när gränslösa äldre damer (det är oftast damer) frågar varför jag har så kort hår på sidorna. Då svarar de ”åhå” med höjda ögonbryn, vilket är en mycket gemytligare reaktion än den där ogillande minen ni vet.
En gång skrev jag ett blogginlägg om det där med rakade huvuden och lesbisk identitet. Det var 2007, och en som läste min blogg var gästbokare till radioprogrammet Lantz i P1. I samband med att Britney Spears rakade av sig sitt hår fick Lantz-redaktionen idén att göra ett program om tjejers rakade huvuden, och så gick det till när jag fick frågan om att komma och prata om rakade huvuden i radio. Det var första gången jag träffade Annika Lantz. På grund av en annan gäst fick jag knappt en syl i vädret, men Annika fattade tycke för mig och bjöd in mig på nytt till ett annat program, och ja, här är vi nu. Sedan 2013 har jag varit domare i radiotävlingen Lantzkampen, vilket dels varit ett ypperligt extraknäck, dels lett till flera andra jobb i media. Hade jag suttit i Nyhetsmorgon och svarat på språkfrågor även om jag inte träffat Jenny Strömstedt när hon tävlade i Lantzkampen? Hade jag skrivit för språkspalten i SvD om jag inte redan gjort mig ett namn via Nyhetsmorgon? Kanske. Men jag tycker ändå att det finns fog för att säga att min karriär inte skulle ha varit densamma utan mitt rakade huvud.
Nu blev det dags igen, om än ofrivilligt. Jag väntade på att håret skulle falla av, jag ville ha den erfarenheten och inte raka av allt innan det ens började. Till saken hör att jag tycker att det är tråkigt att tvätta håret, så det kan hända att min sambo hörde mig stånka ”MENÅH jag trodde att jag skulle slippa tvätta håret fler gånger men det sitter fortfarande fast”. Kanske inte den vanligaste inställningen hos den som fått cancer och ställs inför att tappa håret.
I lördags hände det. Jag tog tag i en bit hår och drog, och biten hår protesterade inte utan följde bara med. Jag blev sittande med 1) en känsla av drömlikhet, ni vet när man öppnar munnen i en dröm och alla tänderna rasar ut, och 2) en känsla av att jag borde utnyttja detta. Det är så oerhört sällan i livet man sitter med hår som går att dra loss i stora testar. Vad gör man? En skräckfilm, ett bus? Någon på Twitter föreslog att jag skulle göra en film där jag blir förtvivlad och sliter mitt hår, vilket var en god idé, men då hade jag redan rakat av mig allt.
Många tycker att skalligheten är det värsta med cancerbehandlingen. Det blir på riktigt då, säger vissa. Det är då det syns att man har cancer. Andra mår dåligt för att håret är en del av deras identitet. Jag förstår allt detta, men känner inte riktigt så själv. Att håret faller är för mig ett bevis på att min cancer behandlas, vilket ju är avsevärt bättre än alternativet. I det andra avseendet har jag lite tur, som i flera år haft rakad skalle som en del av min identitet.

När jag skriver detta ligger jag på Danderyds sjukhus och får cytostatika. Den här behandlingsomgången kommer att resultera i att det hår som inte föll av förra gången spottas ut av min huvudsvål. Kanske även ögonbrynen, det vet man tydligen inte. Ögonbrynen är min favoritbehåring, och jag kommer att sörja dem om de faller. Samtidigt har jag redan köpt en ögonbrynspenna för 270 kronor, så en (svårt irrationell) del av mig hoppas att jag ska tappa ögonbrynen så att det inte ska visa sig vara ett onödigt inköp.
Om jag dör kommer jag ändå inte att sakna mina 270 kronor, säger en annan nyväckt del av mig som inleder varje mening med ”om jag dör”. Det följs av den delen av mig som försöker få perspektiv på livet och döden och kommer fram till att allt kring existensen är ologiskt. ”Allt är ändå så konstigt” skrev en som hette Göran till mig i ett mejl häromveckan, och om jag bara fick böja min arm (som är uppkopplad mot droppapparaten) skulle jag brodera det på en bonad.