Mitt rakade huvuds öden och äventyr

Posted on 16 april, 2021 by Sara Lövestam

Jag har på sätt och vis mitt rakade huvud att tacka för att jag är där jag är idag. Möjligen hade jag hamnat här ändå, men det går inte att förneka att skallighet spelat en roll när mina kort lagts.

Den första gången jag rakade huvudet var jag sjutton år. Jag hade hår till midjan när jag åkte till Hultsfred och inget när jag kom hem. Min mamma såg på mig med outgrundlig min för att inte råka säga något dumt. Ett par år senare var det dags igen. Här nedan en 20-årig Sara i en fotoautomat.

Det var alltid en befrielse när håret föll, och i mitt fall hade det mycket att göra med positioneringen av mig själv som könslig varelse. Den som säger att man inte kan se på någons frisyr om hon är lesbisk har bara delvis rätt – ganska många av oss kämpar hårt för att upprätthålla en så pass lesbisk frisyr att vi blir identifierbara av andra flator och håller män på kamratlängds avstånd. ”Det är en lesbisk markör” har jag börjat svara när gränslösa äldre damer (det är oftast damer) frågar varför jag har så kort hår på sidorna. Då svarar de ”åhå” med höjda ögonbryn, vilket är en mycket gemytligare reaktion än den där ogillande minen ni vet.

En gång skrev jag ett blogginlägg om det där med rakade huvuden och lesbisk identitet. Det var 2007, och en som läste min blogg var gästbokare till radioprogrammet Lantz i P1. I samband med att Britney Spears rakade av sig sitt hår fick Lantz-redaktionen idén att göra ett program om tjejers rakade huvuden, och så gick det till när jag fick frågan om att komma och prata om rakade huvuden i radio. Det var första gången jag träffade Annika Lantz. På grund av en annan gäst fick jag knappt en syl i vädret, men Annika fattade tycke för mig och bjöd in mig på nytt till ett annat program, och ja, här är vi nu. Sedan 2013 har jag varit domare i radiotävlingen Lantzkampen, vilket dels varit ett ypperligt extraknäck, dels lett till flera andra jobb i media. Hade jag suttit i Nyhetsmorgon och svarat på språkfrågor även om jag inte träffat Jenny Strömstedt när hon tävlade i Lantzkampen? Hade jag skrivit för språkspalten i SvD om jag inte redan gjort mig ett namn via Nyhetsmorgon? Kanske. Men jag tycker ändå att det finns fog för att säga att min karriär inte skulle ha varit densamma utan mitt rakade huvud.

Nu blev det dags igen, om än ofrivilligt. Jag väntade på att håret skulle falla av, jag ville ha den erfarenheten och inte raka av allt innan det ens började. Till saken hör att jag tycker att det är tråkigt att tvätta håret, så det kan hända att min sambo hörde mig stånka ”MENÅH jag trodde att jag skulle slippa tvätta håret fler gånger men det sitter fortfarande fast”. Kanske inte den vanligaste inställningen hos den som fått cancer och ställs inför att tappa håret.

I lördags hände det. Jag tog tag i en bit hår och drog, och biten hår protesterade inte utan följde bara med. Jag blev sittande med 1) en känsla av drömlikhet, ni vet när man öppnar munnen i en dröm och alla tänderna rasar ut, och 2) en känsla av att jag borde utnyttja detta. Det är så oerhört sällan i livet man sitter med hår som går att dra loss i stora testar. Vad gör man? En skräckfilm, ett bus? Någon på Twitter föreslog att jag skulle göra en film där jag blir förtvivlad och sliter mitt hår, vilket var en god idé, men då hade jag redan rakat av mig allt.

Många tycker att skalligheten är det värsta med cancerbehandlingen. Det blir på riktigt då, säger vissa. Det är då det syns att man har cancer. Andra mår dåligt för att håret är en del av deras identitet. Jag förstår allt detta, men känner inte riktigt så själv. Att håret faller är för mig ett bevis på att min cancer behandlas, vilket ju är avsevärt bättre än alternativet. I det andra avseendet har jag lite tur, som i flera år haft rakad skalle som en del av min identitet.

När jag skriver detta ligger jag på Danderyds sjukhus och får cytostatika. Den här behandlingsomgången kommer att resultera i att det hår som inte föll av förra gången spottas ut av min huvudsvål. Kanske även ögonbrynen, det vet man tydligen inte. Ögonbrynen är min favoritbehåring, och jag kommer att sörja dem om de faller. Samtidigt har jag redan köpt en ögonbrynspenna för 270 kronor, så en (svårt irrationell) del av mig hoppas att jag ska tappa ögonbrynen så att det inte ska visa sig vara ett onödigt inköp.

Om jag dör kommer jag ändå inte att sakna mina 270 kronor, säger en annan nyväckt del av mig som inleder varje mening med ”om jag dör”. Det följs av den delen av mig som försöker få perspektiv på livet och döden och kommer fram till att allt kring existensen är ologiskt. ”Allt är ändå så konstigt” skrev en som hette Göran till mig i ett mejl häromveckan, och om jag bara fick böja min arm (som är uppkopplad mot droppapparaten) skulle jag brodera det på en bonad.

Toppmåndag

Posted on 12 april, 2021 by Sara Lövestam

Jag har döpt mina veckor. Veckan efter cellgiftsbehandling kallar jag kortisonveckan, för då är jag nyförgiftad och knallröd i ansiktet av kortisontabletterna jag ska ta för att motverka allergiska reaktioner. Den andra veckan har fått namnet farliga veckan, baserat på att det är perioden då mitt immunförsvar är som lägst. Jag vill inte ens tänka på hur få vita blodkroppar jag kan få att rycka ut i tjänst om det skulle behövas under farliga veckan. Den tredje veckan kallar jag toppveckan, för att det åtminstone teoretiskt är veckan då jag har störst chans att må som närmast hur jag mår utan cellgifter. Det är veckan då kroppen återhämtar sig, ryggmärgen börjar tro på sig själv igen och blodvärdet går upp, omedvetet om att nästa smäll väntar runt knuten.

Jag gillar att kalla det toppveckan för den psykologiska effekten. Åtminstone den här perioden efter min första cellgiftsbehandling har det fungerat: Mitt smaksinne har återställts efter att ha försett allt med en metallisk anstrykning i ett par veckor, den inledande hjärndimman har lättat och jag har tagit mig genom ett elljusspår delvis joggande. Jag har sagt ja till flera saker: På torsdag (topptorsdagen) är jag på Nyhetsmorgon i tv 4 kl 9.45, spelar in Lantzkampen inför fredagen och sänder Bokprat med Pekka Heino på Instagram 18.00. På fredag lägger jag mig på Danderyds tillfälliga onkologiavdelning och tankar kroppen full med gift och kortison.

Jag vet inte mycket. Hur kommer de kommande behandlingarna att tufsa till mig, hur mycket kommer jag att orka? Kommer även den andra, tredje och fjärde periodens ”toppvecka” att tillåta mig att jogga i ett elljusspår? Kommer behandlingen att ta kål på cancercellerna som (eventuellt) finns kvar i kroppen? Kommer jag att dö innan jag är 42, eller kommer jag att bli en 90-årig tant som bland annat haft cancer?

Å andra sidan, vad vet man? Allt man har är sannolikhet, i mitt fall (enligt vissa studier) 47 procents sannolikhet att jag lever om fem år, men hur sannolikt var det att just de spermier och de ägg som blev till just oss möttes? En nattlig ejakulation åt fel håll så skulle man ha blivit någon annan. Hur sannolikt är det att något som helst, som har hänt, skulle ha hänt?

Som min romankaraktär Monika skulle ha sagt (och säger): Man får vara glad att man inte blev dödfödd. Jag är glad att jag har vänner och släktingar som går med mig på mina dagliga rehabpromenader. Att jag får sjukpenning när jag inte kan jobba, och inte behöver oroa mig för ekonomin ovanpå allt. Att jag har en kompis som stickar en mössa till mig, en kompis som skräddarsytt ett träningsprogram åt mig, före detta skrivkursdeltagare som skickat presenter och uppdragsgivare som låter mig jobba så mycket som jag vill och orkar. Jag är glad över att märka att ni är så många vid min sida, och jag är faktiskt jätteglad för de här recensionerna i Aftonbladet och Barometern.

”Schvung och uppkäftighet!” utropar jag och min syster skrattar. ”Ja, och den häftiga utandningen som tagit dig åtta år.”

Kära cancerdagbok

Posted on 4 april, 2021 by Sara Lövestam

Jag har idag beställt en sminkprodukt som jag ska rita ögonbryn med när mina vanliga börjar falla av. Det är bara en av alla otippade aktiviteter jag ägnat mig åt denna vår. Egentligen var det väl otippat att vi alla skulle träda in i 2021 under piskan hos ett globalt virus, och i förlängningen är ju allt helt oförutsägbart. Det har visat sig vara en trösterik tanke.

Det finns i alla fall metoder för att rita verklighetstrogna ögonbryn när man inte har några, och flera vackra själar som tagit till Youtube för att förmedla dem. Det finns unga tjejer som under andra omständigheter skulle ha youtubat sina åsikter om Eurovision Song Contest eller klimatkrisen, som nu youtubar sina ”cancerresor” och får andra att känna sig mindre ensamma. Gör sitt bästa av sin stund på jorden, som förhoppningsvis blir lång.

Det gör ni sannerligen också. Jag visste inte hur många ni var som brydde er om mig, för att vara ärlig. Ni är tidigare deltagare på mina skrivkurser, ni är grannar och klasskamrater från förr, ni är mina före detta sfi-elever, mina föräldrars vänner, läsare av mina böcker, av mina språkkrönikor, av bloggen jag skrev innan någon kunde stava mitt efternamn, ni är Lantzkampens lyssnare och Nyhetsmorgons tittare, och ni bryr er om att jag har fått cancer.

Ni har skrivit att jag har betytt något för er, och det berör mig som nästan inget annat, för oavsett om man lever tills man är 16 eller 40 eller 95 så är man på jorden en kort stund, och man kan bara önska att man hinner betyda något. Ni har delat med er av era egna smärtor, skickat uppmuntran av olika slag och tips av varierande vetenskaplighet, och jag ser er omtanke. Så mycket kärlek har strömmat emot mig att jag flera gånger om dagen bestämt mig för att bli en bättre människa (en sådan som direkt vet vad man ska säga när någon annan råkat illa ut och det skär i en inuti men allt man kommer på att säga låter banalt). Några av er har anmodat mig att krya på mig och jo, jag gör mitt bästa. Igår joggade jag till exempel.

Det var en upplevelse. För det första har jag aldrig varit någon strålande joggare. För det andra genomgick jag en bukoperation för sju veckor sedan och har inte gjort ens ett lättare hopp över en vattenpöl sedan dess. För det tredje fick jag min första dos cellgifter förra veckan, och bland biverkningarna finner man en påfallande svaghet samt att fötter och händer känns lätt avdomnade. ”Nu joggar jag lite”, sa jag och trodde att jag började jogga. Men benen var som två säckar sand, de rörde sig knappt. För att få till något som ens liknade jogg fick jag säga åt min kropp att riktigt spurta, kuta som om det gällde bussen. Då skumpade kroppen igång i ett skrattretande modest tempo (jag vet att det var skrattretande eftersom min sambo började skratta), och höll i så länge det var platt terräng (cirka 300 meter). Men det viktigaste är inte att springa vackert, utan att få upp pulsen. Det har jag läst på en av alla miljoner sidor jag googlat upp, och som bland annat instruerat mig att ”träna hårt under cellgiftsbehandling” samt äta gurkmeja.

Det känns overkligt att skriva det här blogginlägget, för att jag inte kan hindra mig från att se det utifrån. Det kan vara början på tillfrisknandet av en sjukdom jag aldrig märkt att jag haft (såvida inte den lilla petitessen att jag inte lyckades få barn på åtta år hade med cellförändringarna i livmodern att göra, i så fall är det ju en sorts symptom). Men det kan också bli blogginlägget som ligger kvar på internet efter att jag är borta. ”När hon skrev det där hade hon ännu hopp”-inlägget. Jag har läst en del cancerbloggar på senaste tiden. Vissa av dem har övergått till att handla om annat än cancer, andra avslutas med ett sista inlägg från de anhöriga. Vad det här blogginlägget får för roll i den större historien om mig får tiden utvisa, precis som det mesta annat. Jag har tänkt mycket på min eventuella död de senaste veckorna, från avgrundstanken ”min treåriga systerdotter och mitt gudbarn kommer aldrig att lära känna mig” till det mer lättviktade ”om jag dör slipper jag i alla fall e-faktura”. Men idag lyser faktiskt dödsångesten med sin frånvaro, och det beror på två saker:

1. Att det varit en sådan lättnad att berätta om cancern och upptäcka hur många ni är som är med mig.

2. Att jag gjorde en koloskopi i torsdags. Det var första gången för mig, och även om Google föreslog ”koloskopi död” som första sökfras när jag gjorde min research kände jag på mig att det inte var själva undersökningen jag behövde frukta. Mycket riktigt, det var förberedelsen. Den var, som min vän Johan Hilton formulerade det, ”som något ur Fear Factor”. En veckas lågfiberdiet (jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att äta så lite fibrer), flytande föda och Movicol skulle på undersökningsdagen krönas med att man går upp klockan 5 på morgonen för att dricka sin första liter Movprep. Det stod så, som om det gick att bara instruera någon att dricka en liter av något (varvat med ännu en liter ”klara vätskor”) för att det ska fungera. Pro tip: det gör det inte. Det första glaset gick bra, jag minns till och med att jag tänkte ”det här var ju inte så farligt”. Sedan började kroppen arbeta emot min läkares tydliga instruktion. Det kan hjälpa att röra på sig, läste jag, så när min sambo kom upp vid åttatiden vandrade jag runt, runt i lägenheten, darrig av cellgifter samt efter att inte ha druckit annat än klara vätskor sedan klockan 12 på onsdagen, och med en vätskestation på diskbänken där jag försökte tvinga i mig en deciliter i taget av den av apelsinsmak halvt kamouflerade helvetesdrycken. Till sist protesterade kroppen medelst regelrätta kväljningar – det var under timmen när jag instruerats dricka den andra litern Movprep – och säkert fem deciliter omsorgsfullt nedtvingad dryck kom upp igen. Jag hade då även lyckats få migrän, och lade mig som en oseende och urlakad spillra av en människa i sängen tills det var dags att åka och koloskoperas. (Koloskopin gick bra.)

Hur som helst, efter att ha genomlidit detta kan jag inte våndas över döden, eller något alls egentligen. Jag är bara så lycklig över att inte behöva dricka Movprep. Så fort jag får en dyster tanke kommer det som ett litet flöte och trycker upp den: Jag slipper dricka Movprep! Jag slipper dricka det nu, och nu, och nu, och nu! Hoppas att ni alla som läser detta känner hur glada ni är över att slippa dricka Movprep.*

Nu lägger jag till kategorin cancer på den här bloggen. Vi ska ju dras med det här ett tag, såvida jag inte omgående blir träffad av ett fallande isblock och dör. I så fall vet jag inte om jag ska 1) vara nöjd över att jag ägnat de senaste veckorna åt ångest över min dödlighet (de flesta som dör av fallande isblock hinner ju inte med den biten), eller 2) ångra att jag ens gick på mina kontroller så att jag fick veta att jag hade cancer, när det ändå inte blev den som tog mig.

*Om du har googlat Movprep för att du måste dricka det och hamnat här beklagar jag min glädje över att slippa, som förstås för dig måste kännas som ett hån. Kanske kan du finna lite tröst i att du inte har cancer. Såvida du inte har cancer förstås. I så fall kan jag bara säga att allt är helt bisarrt, och att kackerlackorna ändå kommer att överleva människorna med hästlängder (de kommer förstås inte veta att det är hästlängder, bland annat för att de även kommer att överleva hästarna).

Den sjuka våren

Posted on 30 mars, 2021 by Sara Lövestam

Jag har längtat efter våren 2021 i flera år. Ända sedan 2013, när jag började mejsla ut romanpersonen Monika, har jag sett fram emot stunden då den här boken ska komma ut. Jag har gett ut många böcker (varav flera skrivits under tiden som jag arbetade med Monika), och inte många boksläpp känns längre särskilt speciella för mig, men det här är annorlunda. Jag blev pirrig i magen när min förläggare gav respons, förälskad i omslaget vi till sist valde, så oerhört exalterad när jag såg boken utlagd på nätbokhandlarnas sidor med utgivningsdatum.

Oj vad jag skulle fira. Och göra allt jag kunde för att ge Ljudet av fötter en flygande start. Prata om egna trauman i tv om det krävdes, med risk för att gråta offentligt, för att Monikas fertilitetsbehandlingar bygger på mina egna. Bara folk läser boken så är det värt det.

Sedan fick jag dåliga nyheter, följda av dåliga nyheter. I februari meddelades jag, efter en rutinundersökning, att jag hade en liten, elak cellförändring i livmodern och måste operera ut den. Med största sannolikhet skulle det räcka, eftersom de hittat tumören i ett tidigt stadium. Men för säkerhets skull opererade man också ut äggstockar och lymfkörtlar, som skickades på analys. En doktor skulle ringa mig och meddela när de fått de sannolikt negativa analysresultaten, så att jag kunde gå vidare med livet.

Förra torsdagen kom resultaten, i form av ett gäng remisser till onkolog, ny kontaktsköterska och insättning av venkateter. Jag är tydligen så unik att jag inte bara råkat bli vänsterhänt och gay, jag har också blivit det lilla undantaget vars cancer i tidigt stadium visst spridit sig – vilket per definition gör det till ett sent stadium. I fredags fick jag min första cytostatika i form av sex timmars dropp, vilket ska upprepas tre gånger till med tre veckors mellanrum och sedan toppas av fem veckors strålbehandling runt min födelsedag i juli. Sitter nu här, skakig av de första cellgifterna och röd i ansiktet av kortison. Räknar med en episk skitvår.

Jag är så ledsen när jag skriver det här. Inte bara för allt som cancern för med sig i mitt privatliv (hej dödsångest), utan också för att den stulit min efterlängtade bokrelease. ”Kan jag göra något?” frågar många och det kanske låter som ett världsfrånvänt svar, men: Läs gärna Ljudet av fötter. Meddela världen, eller mig, om den får er att skratta eller gråta (hoppas både och). Det skulle göra mig glad om den får spridning, även om jag själv inte kommer att vara i form att sprida den. Det här är ju Monikas vår.

Tips för pepparkakshuset

Posted on 18 december, 2020 by Sara Lövestam

Ni är alltför många som har frågat om min kristyr nu, för att jag inte ska agera. Här kommer inlägget om mina tips för pepparkakshuset. Eller vad man nu bygger.

Jag gör mina pepparkaksbyggen av endast pepparkaka, kristyr, smält socker och non-stop. Vi kan kalla det en kreativ begränsning, och den beror på att det var så vi gjorde pepparkakshus när jag växte upp. Någon gång har jag jag dristat mig till att använda gelatin till fönsterglas, men då hela huset bör vara aptitligt gör jag det helst inte. Jag är inte superinvesterad i själva pepparkakan, som vissa andra, utan lägger mitt krut på kristyren. Och jag är på inget sätt en professionell sockerbagare, utan endast en glad amatör. Med det sagt, här är mina bästa tips:

Läs mer →

Pepparkakshönshuset

Posted on 8 december, 2020 by Sara Lövestam

Ett pepparkakshönshus med grästak av grön kristyr, och en utegård med staket runt. På taket står en höna och tittar ner, och på gården finns fyra hönor och en tupp i kristyr. Huset och gården är dekorerade med blommor i vit, rosa och blå kristyr.

Ibland när jag gör författarbesök, pratar om romaner och skrivande och språk, och efteråt hinner hålla en liten frågestund, är det då och då någon som räcker upp handen och frågar: ”Vad blir det för pepparkakshus i år?” En udda fråga, kan tyckas, men det är förstås roligt att folk engagerar sig även i mina pepparkakshus!

Svaret är i år: En önskedröm. Jag har velat ha höns i flera år, men bor i lägenhet och kan (ännu) inte erbjuda hönorna det liv de förtjänar. Dessa hönor är gjorda i pepparkaka och kristyr, och har det ganska trevligt på sin gård.

Läs mer →

Grejen med språkpoliser

Posted on 6 september, 2020 by Sara Lövestam

Det är lustigt egentligen, hur så få böcker skrivits om språkpoliser. Bara ordet språkpolis är ju eggande nog! Först språk, vilket är varje människas specialintresse då vi behöver det för vår arts favoritgrej, kommunikation med andra människor. Och sedan polis, vilket är ett beryktat yrke med utrustning, uniform och det stora ansvar som följer på ett våldsmonopol.

I mina språkböcker har de skymtat fram, framför allt i Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik, där mopedburna språkpoliser jagar katakreser, arresterar strandade prepositioner och kallas till extrainsatser när en programledare har råkat säga ”spendera” i stället för ”tillbringa.

Och vi har dem alla inom oss! Även till synes ointresserade tweenies känner den språkpolisiära vreden välla fram när deras föräldrar använder ord som ”cringe” på fel sätt (eller över huvud taget). Till och med liberala lingvister, som ägnar dagarna åt att fascineras av språklig förändring, kan lockas ingripa när någon närstående envisas med att använda ordet ”björntjänst” på fel sätt.

Samtidigt är ordet i sig ett slags skällsord. Efterledet -polis insinuerar att språkpolisen styr och ställer, ja kanske rentav utövar en sorts våld, och termen tas ofta till när någon hakar upp sig över språkliga fel i sammanhang där innehållet borde överskugga formen. Om någon pratar om att ta självmord är det inte läge att pränta in att det heter ”begå”.

Det är lätt att raljera över språkpoliser. En tonåring kan himla med ögonen åt en moster som tycker att det viktigaste i världen är att kunna skilja mellan de och dem. En liberal lingvist kan överlägset påpeka att språket förändras och att den som går runt och försöker upprätthålla rådande struktur är en enkelspårig bakåtsträvare.

Men sanningen är att språkpoliser behövs. De finns överallt där språk finns, och det beror på vad språk är. Språket är en enorm, komplex och stundom åbäkig överenskommelse mellan människor om vad kombinationer av olika ljud och bokstäver ska betyda. För att överenskommelsen ska fungera måste vi ständigt se till att alla har ungefär samma uppfattning. Om en jeppe på ett bygge säger ”skiftnyckel” fastän han menar ”insexnyckel” kommer de andra byggarna ha svårt att förstå vad han menar. Om han säger ”insektsnyckel” kommer alla att förstå vad han menar, men någon mer välinformerad kommer antingen att flina varje gång han säger det eller i språkpolisiär anda underrätta honom om felet. (Och om/när tillräckligt många säger ”insektsnyckel” kommer det förr eller senare in i SAOL och betraktas som en del av överenskommelsen.)

När jag skrev Handbok för språkpoliser kunde jag inte vara mig själv. Dels är jag personligen en av de där språkliberala lingvisterna som saknar tillräcklig kåranda för att betros en batong. Dels hade språkpoliskåren i mina böcker (framför allt Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik) utrustats med en hel värld, där Ordbruksministern läst satsvetenskap och språkpoliser examineras från Språkpolishögskolan.

Jag bestämde mig för att kanalisera Språkpolishögskolan. Dess ledning är tydlig och rak, och vet till skillnad från mitt civila jag exakt hur mycket våld en Bad Cop bör använda mot en särskrivare. Resultatet kommer ut nästa vecka, en handbok för alla sorters språkpoliser med en uppslagsdel över vår vanligaste språkkriminalitet. Det ska bli mycket spännande att följa dess väg ut i världen.

Lärdomar om att odla aubergine inomhus

Posted on 1 september, 2020 by Sara Lövestam

Man har inte roligare än man gör sig, särskilt när ett virus härjar i världen så att man inte ens kan krama sin nevö. (Jag har både en nevö och en niece, men det är roligare att säga nevö. När jag träffar honom tilltalar jag honom oftast som ”min välartade nevö”, för han är än så länge välartad.) I ett försök att muntra upp mig själv har jag denna sommar odlat aubergine.

Fördelar med att odla aubergine:

Man blir mer intressant än en person som odlar tomater. Alla förstår att man är en ganska avancerad odlare.
Det går fort att få en stor planta. Två av mina tre frön grodde, och sedan växte de i en rasande fart.
De får fina blommor, som får en att känna sig väldigt kompetent och tro att de kommer att utvecklas till fantastiska frukter.
Man har chans att få gratis aubergine, om man bortser från fröna (29 kr), jorden (99 kr), nematoderna för att bekämpa sorgmyggorna (99 kr) och den extra växtbelysningen (699 kr).

I förgrunden pluttiga tomatplantor. I bakgrunden aubergineplantorna, som redan väller över kanten på sina mycket större krukor. Förstår inte varför jag inte tog bättre foton av dem.

Nackdelar med att odla aubergine: Läs mer →

Att skriva historiskt – ett diagram

Posted on 23 januari, 2020 by Sara Lövestam

Jag gjorde ett diagram över min upplevda nedlagda arbetstid på den historiska romanen jag skriver just nu (och har skrivit på de senaste fem åren), apropå en fråga om hur många timmar om dagen jag ”skriver”. Några kommentarer:

Skriv inte historiskt om du inte verkligen måste! Eller älskar research.
Det mesta av min redigering ingår i punkten ”skrivande” eftersom jag redigerar medan jag skriver. Olika författare gör olika, för många skulle förhållandet mellan skrivande och redigering vara det omvända.
Skriv inte historiskt!
Om du ändå skriver historiskt, hitta ett bra sätt att arkivera din research så att du lätt hittar den när du behöver komma ihåg exakt hur man fiskgarvar ett skinn eller vilken grässort som passar till skohö!
Andelen som representerar funderande fick bli nattblå pga anledning. Hur vet man hur mycket man skriver, när mycket av det sker i glappet mellan natt och sömn?
Skriv inte historiskt om du inte älskar att belamra alla dina lediga ytor med faktaböcker om äggkonservering, limkokning, insaltning, dialekter, timring, folksagor, koskötsel, spjutjakt, amerikabrev, slöjd, skogsavverkning, renskötsel, prostitutionspolitik, myrdikning, barnhemshistoria, folkminnen, bygdehistoria, skolsystem och språkpolitik.
Varje gång jag har skrivit en historisk bok tänker jag: Aldrig mer en historisk bok.
Om någon undrar hur man syr en lomsäck eller vem som använde den första svetsen i Nattavaara, kan ni fråga mig.

När läsarna leder en rätt in i en själv

Posted on 22 december, 2019 by Sara Lövestam

Det är tio år sedan jag, på ett ganska spektakulärt vis faktiskt, kom över utgivningströskeln och fick ge ut min första roman. När det väl hände, hade jag redan ett antal år bakom mig av refuseringar, frustration och de där kasten mellan att känna sig värdelös och briljant. Jag hade dragit ett antal lärdomar, inte alls olika Augustin Erbas i den här (låsta) DN-artikeln, och jag hade insett att den där tröskeln var enormt mycket högre än jag trodde när jag som nittonåring beslöt mig för att debutera som författare.

Därför såg jag till att lägga krut på mitt skrivande, när jag väl kom över den. Jag skrev två nutidsromaner, två demihistoriska romaner, fyra spänningsromaner (om de nu inte också är romaner), fyra lättlästa versioner av dessa, två barnböcker för ”bokslukaråldern”, en bilderbok, en ungdomsbok, fyra humoristiska böcker om grammatik och två grammatikläroböcker.

Varje gång jag har sneglat på vad andra skriver har jag fyllts av tvivel. Borde jag kanske skriva så – lite mer korthugget/blommigt/vardagligt/kargt/spektakulärt/hur nu mitt läsprojekt för stunden är beskaffat?

Varje gång jag har sneglat på topplistorna har jag haft svårt att placera mig själv. Borde jag kanske skriva ”riktiga” deckare i stället för min ganska psykologiska svit om den papperslöse Kouplan? Blir jag läst för att jag skruvar på perspektiven, använder orden som jag gör och har en stundom nördig humor, eller blir jag läst trots det? Vem är jag, i det här litterära landskapet?

Borde jag hålla mig till en genre? Tänka mig in mer i läsarens perspektiv, putsa bort eventuella skarpa kanter? Döda fler darlings? De där kasten mellan att känna mig värdelös och briljant har inte försvunnit, på sin höjd har de ändrat fason.

När mitt författarskap nu skulle fylla tio år, ville jag göra något för mina läsare. Det är ju ni som har fått det att bli så stort som det är. Mitt författarskap skulle inte vara någonting utan er.

Lagom till mitt tioårsjubileum lade Piratförlaget ut en tävling, som var för er. Inte för den som är nyfiken på mina böcker, och inte för den som aldrig läst dem men är duktig på att vinna tävlingar (men de försökte), utan för er som varit med. Instruktionen löd: ”Dela med dig av din bästa Lövestam-upplevelse med ditt favoritcitat ur en bok av Sara Lövestam.” Högsta vinsten: Ett bokpaket med alla mina böcker utgivna på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget.

Jag skriver egentligen det här blogginlägget för att förklara för er hur mycket era tävlingsbidrag har betytt för mig. Ni valde stycken ur mina böcker som jag själv skulle ha valt. Ni känner som jag kände när jag skrev dem. Mina egenheter, som gör att jag ibland undrar om någon mer än jag kommer att tycka att det här är roligt, viktigt eller tänkvärt, ni delar dem.

Mina tvivel handlar ofta om just det, ifall det som kommer inifrån mig är begripligt och berörande, jämfört med det jag hämtar från eller justerar efter omvärlden – varje text är ju en blandning av de två. De citat ni valde gav mig alla svaren. Här är några av dem (från både Instagram och Facebook).

Läs mer →

Angående e-fakturahelvetet

Posted on 15 december, 2019 by Sara Lövestam

Det finns en ny lag i Sverige, som gäller sedan april 2019 och som man inte känner till såvida man inte är ekonomiansvarig i offentlig verksamhet eller har ett företag som skickar faktura till någon aktör i offentlig verksamhet. Det är en lag som fått småföretagare att gråta, skrika och baka bullar i ren frustration.

Lagen heter Lag (2018:1277) om elektroniska fakturor till följd av offentlig upphandling och den går ut på att alla leverantörer till offentlig verksamhet måste fakturera med e-faktura.

En ”leverantör” är till exempel en stackars författare som har föreläst för en föräldragrupp i en skola om läsningens fördelar eller hållit en skrivarworkshop med mellanstadiebarn i Örebro.

E-faktura är inte samma sak som att skicka t.ex. en pdf-faktura med mejl.

Hur skickar man då en e-faktura? Jo, för den som redan har ett elektroniskt ekonomisystem med en fakturaväxel är det jättelätt. Man väljer ”e-faktura” i sitt befintliga system och skriver in några koder. Men så finns det ett helt gäng småföretagare, inte sällan författare, som kanske skickar 10-100 fakturor på ett år, och som därför inte har något sådant system. För dessa småföretagare erbjuder myndigheten eller kommunen ofta ett gratisalternativ; myndigheterna för att de måste, kommunerna kanske för att de inser behovet. (Inte alla kommuner.)

Vilket detta gratisalternativ är, varierar storligen. Många använder InExchange, som blir gratis för leverantören (t.ex. den stackars författaren) när kunden (t.ex. kommunen) är registrerad som mottagare där. Om kunden inte är det, behöver leverantören i stället betala för en registrering för att skicka sin faktura med InExchange. Andra gratisalternativ, med liknande upplägg, som kan erbjudas är till exempel Pagero, Proceedo, Fakturaportalen och en uppsjö andra portaler. Oftast behöver man ansöka om att bli godkänd leverantör till berörd kund, och vänta på bekräftelse innan man kan skicka sin faktura. På alla portalerna behöver man skaffa inloggning. Vissa portaler har en kundtjänst till vilken man måste skaffa en separat inloggning (för man kommer troligen att behöva kundtjänsten). Alla portalerna fungerar olika, ser olika ut och navigeras olika.

Jag har blivit van vid att varje faktura till kommun eller myndighet kräver timmar av väntan, registrering, felsökning och mejlväxling. Här nedan ett utdrag:

(Att jag skrev ”väljer mellan … eller” är om något ett belägg för mitt sinnestillstånd vid tillfället.)

Det finns änglar där ute på ekonomikontoren!

Men det blir värre. För mig hände det när jag skulle fakturera Stockholms stad. Jag fick en länk till informationen om deras e-fakturahantering, och jag delar den gärna med er som söndagsläsning: https://foretag.stockholm.se/Upphandling–Entreprenad/Fakturor-till-Stockholms-stad-och-stadens-bolag/

Här stod det ingenting om vilken portal de erbjöd, så jag kastade mig in i ännu en mejlväxling med en ekonomiavdelning. Betänk, när ni läser detta att jag 1) skrivit i mitt mejl att jag kontaktar dem apropå den nya lagen och informationen att de tar emot SveFaktura och 2) att jag inte är någon ekonom. Jag avslutar mitt mejl med: ”Jag har ingen ekonomiavdelning. Jag har en redovisningsfirma som sköter min bokföring, men de sköter inte min fakturering. Jag har ingen ‘systemleverantör’. Allt jag vill är att skicka en faktura. Vad ska jag göra?”

Jag pratade med min redovisningsbyrå (alla författare är inte så lyckligt lottade att de ens har en sådan) – de föreslog att jag skulle köpa in mig på deras faktureringssystem för en årsavgift på 1 500 kronor plus en avgift per skickad faktura. Jag kollade med min bank – de har möjlighet till e-fakturering för en anslutningsavgift på 250 kronor och sedan en månatlig avgift plus en avgift per skickad faktura. Det är säkert jättebra, om man skickar betydligt fler än 10 e-fakturor på ett år. För mig skulle det bli en kostnad på 50-70 kronor per e-faktura, eller 493,50 för denna enda faktura eftersom övriga e-fakturamottagare har erbjudit kostnadsfria alternativ.

I det här fallet slutade det med att jag betalade min redovisningsfirma för att skicka e-fakturan åt mig.

Jag är inte ensam. När jag lade ut min frustration på Facebook, fick jag bland annat dessa kommentarer av andra författare som jag känner:

Jag fick totalt utbrott av exakt samma anledning för några veckor sen. Skulle fakturera en skruttsumma, men fick lägga fler timmar på att få fakturan att fungera, än de timmar jag fakturerade (kan tillägga att jag inte heller lyckades, nån snäll människa på kundtjänst förbarmade sig till slut och gjorde ”undantag” för mig)

Förr i tiden researchade författare och skrev böcker, kommer folk snart säga… Nuförtiden hinner de bara skriva mejl när de försöker fakturera.

Helt koko med e-faktura och att det är olika system. Jag gav idag upp efter en chatt med någon som troligen var en dator. Skickade vanlig faktura. Känner mig som en gangster. Kanske får jag inget betalt. Spänningen är oliiiiidlig.

Åh gud jag hatar det där så intensivt. Har också just kämpat mig igenom en sån där djungel. Så sjukt. Jag valde inte att lajva ekonomassistent på ett kommunalt kontor.

Var nyligen rätt frestad att lägga på en timmes administration på en faktura pga den tid det tog att fakturera. Då har jag inte räknat med de tre veckor jag fått vänta för att få info om vilket system de använder, registrera mig, bli godkänd och till sist äntligen få skicka fakturan… (Väntar nu på betalning, olidligt spännande!)

Jag övervägde på allvar att inte fakturera 15 000 för att e-fakturan höll på att ta kål på mig.

Det är därför jag skriver det här blogginlägget. Någon kommer att googla sig hit i förvirring, när hen möts av sitt livs första krav på e-faktura. Någon annan kommer kanske att hänvisa till det här inlägget för att förklara för sin partner varför hen skriker och slår på väggarna i frustration. Förhoppningsvis kommer också någon på andra sidan (lagstiftare, ekonomichefer i offentlig verksamhet) att läsa det, och kanske fundera över hur man kan hjälpa sällanfakturerare att behålla sin mentala hälsa.

Någon i mina facebooktrådar (jag har ett återkommande inslag som jag kallar ”kära e-fakturadagbok”) föreslog att jag ska lägga på en administrationsavgift för alla kunder som kräver e-faktura. Jag har också fått tips om några olika onlinetjänster, som jag ska beta mig igenom. Bland annat har jag hört gott om Bokio. Om du som läser detta är en fixare och känner ett behov av att tipsa mig och andra i min situation om en lösning, betänk att vissa av oss kanske bara skickar en eller två e-fakturor någonsin, och att lösningen alltså inte får innehålla anslutningsavgift eller månadsavgift – däremot skulle jag gärna betala motsvarande portokostnaden för att enkelt kunna skicka alla mina e-fakturor från ett och samma ställe.

Jag önskar att jag kunde fakturera någon för all extratid det tar att bli medlem i nya e-fakturaportaler och fylla i dem på ett alldeles unikt vis, ladda hem olika mallar för olika kommuner, spara ner fakturor i olika format till min egen redovisning. Men även om det funnes någon att fakturera skulle jag inte orka. Förslag till den som stiftar såna här lagar: Utse en (1) gratis portal som alla kan använda.

Nedan bild på bullarna.

2019-10-04 14.33.31

Uppdatering: En dag efter att detta blogginlägg publicerades, har webbsidan om fakturering till Stockholms stad uppdaterats, och nu finns där en möjlighet till att ”i undantagsfall” skicka mejl med pdf-faktura. Vilken lättnad för dem som kommer efter mig, stort tack för det och jag hoppas att det sätter en trend!

Att skriva helhjärtat

Posted on 8 december, 2019 by Sara Lövestam

Jag tänkte formulera något om att skriva helhjärtat. Egentligen finns det inget annat sätt att göra litteratur, så man kan säga att jag tänkte formulera något om att skriva.

Det helhjärtade med skrivandet är både ett problem och en lisa.

Problemet består i att det inte går att fejka engagemang.

Det händer att förlag eller andra aktörer hör av sig och vill att jag ska skriva för dem. En lättläst bok för en viss målgrupp. En text för ljudbok på så och så många tecken. En novell till en antologi. Ibland tackar jag ja, men när jag skriver mitt eget skjuter det ur mig som ett ljus, och när jag skriver på beställning får jag tända konstgjorda eldar för att hålla det igång. Jag är säker på att det märks.

En gång fick jag en beställning av ett förlag som tjatade ganska mycket för att få mig att säga ja, och när jag lämnade in det jag hade skrivit ändrade de sig och tackade nej. Jag tror att förläggarens ordagranna svar var ”det vore tjänstefel att ge ut detta”.

Andra gånger är det jag som lurar mig själv att jag är engagerad. Jag hittar ett ämne som fascinerar mig, tror att det är tillräckligt, och tänker att ”skriva böcker kan jag ju”. Jag mejslar fram några karaktärer, jag gör ett synopsis, jag har gett ut 22 böcker och tänker att hantverket ju sitter. En vändning här. Ett hinder där. Starka och svaga sidor hos varje karaktär, något som sticker ut. Men det räcker inte. Jag har skrivit hela böcker (fast inte många) som aldrig har kommit ut, för att jag själv inte kan stå för dem, för att jag glömde lägga ner min själ.

Ibland är det en kortare passage i någon roman, som jag skrivit på hantverk men inte grundat i känsla. Man kommer ganska långt på det, men aldrig hela vägen. För den känsligt läsande går det alltid att upptäcka, precis som man märker när musik inte svänger. Jag tar åt mig när recensenter sätter fingret på något där jag inte lyckades investera allt, för de har rätt (i det fallet. I andra fall kan recensenter ha mycket fel. Som till exempel när de tror att jag skrivit spänningsromaner och grammatikböcker för att mitt förlag räknat med att tjäna mer pengar på det än på mina romaner. I själva verket mejlar mitt förlag regelbundet för att fråga hur det går med romanen jag skrivit på de senaste fyra-fem åren).

Det är svårt att vara helhjärtad. Det räcker inte med att tänka ”nu ska jag verkligen koncentrera mig på det här”. Nej. En bit av själen måste investeras.

Lisan består i att det inte går att tänka på något annat medan man skriver.

Som många av er andra tänker jag ofta på vitt skilda saker samtidigt, och det gör det stökigt i huvudet. När min sambo frågar mig vad jag tänker på, blir ofta svaret ungefär: ”min föreläsning på måndag och den ökade rasismen i samhället och vilken tårta jag ska baka till Isabelles födelsedag och världsläget och de där omöjliga e-fakturorna till Stockholms kommun” (detta med e-fakturehelvetet förtjänar ett eget blogginlägg). Jag fick full pott på simultantestet i dokumentärserien Din hjärna.

När jag frågar min sambo vad hon tänker på, kan hon svara ”den här låten som vi lyssnar på”. Hon tänker inte ens på vem som har skrivit den, eller hur texten går, eller när hon hörde den senast. Hon låter bara låten uppfylla hennes tankar. Hon gör det för att hon har MS och bokstavligen har behövt träna sig till denna mindfulness för att må bra, men det gör det inte mindre beundransvärt. Hennes tankar är en landsväg. Mina tankar är fem landsvägar, i olika ändar av landet. Men när jag skriver går de ihop.

Det kräver alla fokus jag har, att skriva en roman.

Den första landsvägen handlar om att se scenen jag skriver från ett makroperspektiv och bedöma hur den passar in i den stora berättelsen. Vilka trådar från tidigare scener kan plockas upp i den här, vilka trådar kan läggas ut i den här för att plockas upp i en annan? Vad i den stora berättelsen gör den här scenen nödvändig?

Den andra vägen viker in bredvid, den är kollen på personerna som ingår i scenen. Vad vet läsaren redan om dem, vad vet jag som läsaren inte vet, vad hos dem ska synas i den här scenen, hur ska deras relationer utvecklas och deras personligheter utmanas?

Den tredje vägen som ansluter är själva innehållet i den scen jag skriver. Vad händer, vad säger folk, vad är det som beskrivs? Här kan jag få infall, saker som jag sett eller hört eller filosofiska resonemang jag tänkt på kan få en plats i berättelsen. Jag jämkar dem mot de andra vägarna – funkar det att skriva det här, här?

Den fjärde vägen är balansen, som vi också kan kalla känslan. Vad behöver ta stor plats i den här scenen, och vad är mindre viktigt? Hur mycket ska vara dialog respektive brödtext? Hur rakt ska jag skriva, och hur poetiskt? En dialog får en annan känsla om den berättas indirekt, ett kapitel får en annan känsla om det är mycket kortare än de övriga.

Och den femte vägen är språket. Jag grubblar över ordval, grammatik och meningslängd redan i mitt första utkast – olika författare gör olika, men jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag formar orden i munnen och skriver om en mening tjugo gånger för att uppnå den rytm jag vill åt. Det tar mig evigheter att skriva ett stycke, men när det är färdigt har redaktören sällan förslag på ändringar.

(Man kan argumentera för att själen ska vara med där som en väg också, om det nu ska vara helhjärtat, men själen är som bekant inte ett tankespår. Den bara finns där, eller inte. Finns den där så faller tankespåren inte nödvändigtvis lättare på plats, men alltid på bättre plats.)

Jag försökte förklara det här, när jag föreläste på ett gymnasium för några veckor sedan, hur mina fem irrande vägar i huvudet går ihop till en femfilig motorväg när jag skriver roman. Jag berättade hur jag kan bli stirrig och orolig när jag inte skriver, och hur jag blir lugn efter en dags romanskrivande. Efteråt kom skolbibliotekarien fram till mig och sa att hon har gått en stresshanteringskurs. Där pratade de om den splittrade hjärnan, och de fick prova tekniker för att samla sina tankespår. ”Det lät precis som hur du förklarar att dina olika vägar går ihop i en enda riktning när du skriver”, sa hon. ”Du har hittat din meditation.”

Ps. Jag och Mian Lodalen har precis gått ut med våra nya skrivläger, på vår lika nya hemsida, www.skrivmedmianochsara.se. Kursen i maj blev preliminärt fullbokad på 48 timmar, men det går fortfarande att ställa sig på väntelistan, i händelse av att någon blir tvungen att avboka. Man kan också skriva upp sig på en intresselista, vilket innebär att man bland annat kommer att få förhandsinformation när kommande kurser släpps!

Skalan över kokta ägg och hur den kommer att förenkla ditt liv

Posted on 6 november, 2019 by Sara Lövestam

Det är oerhört sällan jag bloggar om ägg, men här kommer det.

1. Hönor är intelligenta, sociala och coola djur som inte ska vara i trånga burar, äckliga miljöer eller för stora grupper. Det finns massor av andra argument för att inte äta ägg (framför allt industriellt producerade), så om du inte gör det, börja inte! Och om du gör det, skänk gärna hönorna en tanke när du väljer ägg. Detta inlägg ska inte ses som uppmuntran till äggätning! Här är en video med en höna som spelar piano, men jag vill understryka att även icke pianospelande hönor förtjänar värdiga liv.

2. Jag var en gång nära att köpa hus bara för att kunna ha höns.

3. Det behövs en internationell skala för att beskriva graden av hårdkokthet hos ett ägg. Det funkar inte att vi alla ska ange våra preferenser vad gäller kokta ägg i minuttal, då ett antal andra faktorer spelar in (spistyp, vattnets temperatur vid start, äggens färskhet, mängd och storlek etc). På min förra spis lade jag ägget i kallt vatten, och när det kokat upp kokade det i fem minuter för perfekt resultat. På min nya induktionshäll behövs det åtta minuter, då vattnet kokar upp snabbare, men bara sju om det är fler än två ägg i kastrullen. Vad är då ”perfekt resultat” enligt mig? Det skulle jag kunna förklara enkelt, om det bara funnes en etablerad skala! Så i juli gjorde jag ett utkast.

0 = okokt
1 = koagulerad vita i kanterna, ännu slemmig vita mot gulan, lös gula
2 = koagulerad men inte fast vita, lös gula
3 = fast till koagulerad vita, krämig kant på gulan men lös i mitten
4 = fast vita, krämig till fast kant på gulan, krämig gula i mitten
5 = fast vita, mestadels fast gula, krämig inre kärna av gulan
6 = fast vita, fast och smulig gula
7 = mycket fast vita, gummiaktig gula med blåaktig anstrykning

En livlig diskussion på min facebooksida följde.

Vi diskuterade också namnet på skalan. Lövestam-skalan föreslogs, men det jag fastnade för var förslaget LISOBE: Lövestam’s International Scale Of Boiled Eggs. Namnet har fördelen att det i framtiden kan användas i frågesporter och att nördar kan glänsa med kunskapen vad LISOBE egentligen är en förkortning för. En annan fördel är att man, när man säger ”lisobeskalan”, följer en lång tradition av att dubblera innebörden i ord (dvs åstadkomma en tautologisk sammansättning), som vi gör när vi till exempel säger cd-skiva eller mbl-lagen.

Jag har nu i ungefär fem månader testat skalan jag utformade i juli, med mycket gott resultat. Mina nära och kära använder nu lisobeskalan för att definiera sina ägg. Det kan låta så här:

”Hotellfrukosten var bra, men äggen var sjuor på lisobeskalan.”

”Hur vill du ha ditt ägg?”
”Runt en fyra om jag får välja.”

”Jag kokade det i åtta minuter men det blev ändå bara en trea på lisobe!”

Jag hoppas att även ni, mina fina läsare, kommer att upptäcka nyttan av lisobeskalan och sprida den i världen.* Om jag vore hemma och hade ett gäng ägg från min fasters hönsgård att koka, skulle jag göra en spridbar infobild med fotoillustration av varje steg på skalan, men jag sitter på tåget på väg hem från Hässleholm. Här är i alla fall en bild av ett frukostägg på Hotell City Hässleholm.

En stark trea på lisobeskalan.

*Jag har tidigare försökt sprida uttrycket kex-kex som svensk motsvarighet till potato-potato, och ett skämt om tre lesbiska kikärter, med varierande framgång.

Det kom en kommentar…

Posted on 2 maj, 2019 by Sara Lövestam

Ibland får man kritik som är så smickrande att man behöver belysa den lite extra. En sådan kom nyligen i en kommentar på denna blogg:

Det finns en väldigt bra författare som skriver böcker som man knappt kan lägga ifrån sig, när man väl får tag i dem. Hon heter Sara Lövestam och 2018 kom hennes bok ”Gruvan” ut på Lilla Piratförlaget. Detta fick jag reda på genom att gå till mitt lokala bibliotek och söka efter en annan bok av samma författare. ”Grejen med ordföljd” som (faktiskt) har nämnts här på bloggen, var självklart utlånad men jag fick med mig ”Gruvan” hem. En farligt bra bok. (Varning för sträckläsning.)
Ingen av dessa böcker finns med på boksidorna på författarens hemsida (www.saralovestam.se) men i verkligheten finns de så sök i ditt närmsta bibliotek eller bokhandel så hittar du dem (förhoppningsvis, annars kan personalen köpa in böckerna).

Jag vet att det är svårt att hålla hemsidor uppdaterade. När ska man hitta tiden? Och jag vet att du Sara har Instagram där du lägger ut information. Men se, det har inte jag! Felet är inte som du antydde i ett tidigare inlägg att du skriver om dina böcker och gör folk förväntansfulla två år innan de ges ut, utan att du INTE skriver om dem NÄR de har givits ut. Förlåt mig om jag låter kritisk. Jag vill ju bara läsa dina böcker och det är mycket enklare när jag vet att de finns!

Jag vill härmed offentligt be om ursäkt för att jag inte hunnit uppdatera hemsidan, och vill som en bonus/kompensation meddela att det i höst kommer en bok som heter Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik! Jag skulle egentligen sätta mig och redigera den nu, men i stället tar jag nog och uppdaterar min boksida.

Ps. Den där instagramsidan som det dillas om och där jag uppdaterar mycket snabbare för att det är enklare, var hittar man den, undrar kanske någon. Jo, här! https://www.instagram.com/saralovestam/

Fortbildning/utvecklingsdag för sfi-lärare (reklam!)

Posted on 14 mars, 2019 by Sara Lövestam

Det är sällan jag gör reklam för mina föreläsningar eller annat jag pysslar med vid sidan av skrivandet. Men igår var jag i Helsingborg och höll en heldag för sfi-lärare, och då slog det mig hur trevligt jag tycker det är att göra just det.

När jag själv jobbade på sfi fick vi då och då fortbildning av olika slag. Ofta handlade det om att gå på en konferens och lyssna på en rad olika forskare som forskat i ämnen som ibland låg nära sfi-ämnet (andraspråksinlärning, bedömning) och ibland hade en något vagare koppling (barns utveckling, förstaspråkselever). Föreläsningen avslutades ibland, särskilt när temat låg långt ifrån sfi-lärares verklighet, med att vi lärare i publiken fick vända oss mot varandra och i tio minuter diskutera ”hur detta kan kopplas till vår verksamhet”.

Jag hade under mina elva år på sfi ofta anledning att fundera över hur jag själv hade velat utforma en dag för sfi-lärare. Vi pratade en del om det i arbetsrummet, vad vi önskade att vi hade tid till. Vi önskade att vi skulle få mer konkreta tips på saker man kan göra i klassrummet, ha tid att testa metoder, dra nytta av våra egna och varandras erfarenheter och omvandla forskning och kunskap till lektionsmoment.

När mina språkföreläsningar blev alltmer omtalade, min bok Grammatikundervisning för sfi och sva alltmer använd och lektionsserien Tio lektioner i språkdidaktik alltmer spridd, började det komma förfrågningar från sfi-skolor. Jag fick äntligen utforma den där dagen! Nu gör jag ett par fortbildningar för sfi-lärare varje termin – men jag har inte talat om att jag gör det, så man har bara fått reda på det om man mejlar mig och frågar eller om man känner någon annan som anlitat mig. Härmed låter jag världen veta!

Om man bokar en heldag med mig till en sfi-lärargrupp (upp till 30 lärare) innehåller den:

två föreläsningar (förmiddag och eftermiddag) där kunskap och forskning kopplas till sfi-klassrummets förutsättningar.
diskussioner där de deltagande lärarnas egna erfarenheter är en viktig del
flera kreativa och beprövade metoder med tydliga instruktioner
workshops där de deltagande lärarna själva får testa nya lektionsmoment och/eller producera material

Enligt rapport brukar deltagarna även få med sig:

glädje och inspiration

Lärargruppen eller skolledningen kan välja teman för dagen, eller låta mig lägga upp den som jag själv tycker passar. En heldag kan täcka 2-6 teman, beroende på vilka de är och hur mycket vi väljer att fokusera på varje. Teman som jag ofta och gärna gör är:

kreativ och produktionsstimulerande grammatikundervisning
att använda inspelning för att träna tal och uttal
läsning, om hur man kan utnyttja en enda lästext till ett flertal olika övningar för att förbättra både läsförståelse, skrivande och ordförråd
lättläst litteratur, vad innebär det, hur är det att skriva lättläst och hur kan man använda lättläst litteratur i klassrummet?
att använda musik i undervisningen
att (våga) använda Smartboard och Notebook (fungerar bara om skolan har Smartboard)
nya perspektiv på sfi-grammatik – bland annat om bestämdhet hos adjektiv+substantiv och den svåra distinktionen tycka-tänka-tro
att få ut mer av hörövningar
fyra enkla regler för att få struktur på svårbegripliga elevtexter
att integrera grammatiken med resten av undervisningen
digitala verktyg som kan göra undervisningen enklare, modernare och roligare

Så här ser min prislista för lärarfortbildning ut för tillfället (gäller för grupper med upp till 30 deltagare). Alla priser är exkl moms, resa och ev övernattning.

Föreläsning + frågestund 60-90 min: 10 000 kr
Halvdag: 16 000 kr
Heldag: 28 000 kr

Man kan också välja att t.ex. kombinera en halvdag för lärare med en författarföreläsning på lätt svenska för eleverna (populärt!), eller skräddarsy på andra sätt.

Så nu vet ni det. Om nu någon blir sugen på lite fortbildning, så kan jag rekommendera att boka den i god tid. Sfi-dagarna trängs med biblioteksbesök, konferensföreläsningar och inte minst min avsatta skrivtid några månader om året.

Slut på reklam!

Historien om min keps (eller: detta blogginlägg är en nominalfras)

Posted on 7 augusti, 2018 by Sara Lövestam

Det började med att jag behövde en keps. Ni vet hur det har varit den här sommaren. Efter några skarpa soldagar i maj hade jag en tydlig solglasögonbränna – bleka ögonhålor och starkt röd näsa. En keps skulle vara lösningen.

Efter att ha tittat i några kepsaffärer gick jag ut på nätet. Man vill ju inte köpa vilken keps som helst, utan helst en som speglar ens själ eller åtminstone är lite rolig. Jag googlade ”keps för lesbiska”, ”keps för språknördar”, ”fyndig keps” och annat i liknande genrer. Snubblade ganska snart över sidor där man kan designa sin egen keps, och då var det kört. Jag gick i ett par veckor och funderade över vad jag skulle designa.

Glasögonbrännan blev alltmer påtaglig.

En dag kom jag på det. Det var faktiskt inspirerat av en av er bloggläsare, som för några år sedan skickade en mössa till mig med påskriften ”verbfras”. Jag vet inte till hundra procent varför, eftersom en mössa inte är en verbfras, men jag tror att det hade något att göra med min enda youtubehit: Vad är grejen med verbfras.

”En mössa” är inte en verbfras. Men ”en keps” är en nominalfras! (Även ”en mössa” är en nominalfras, men nu var det ju en keps jag var i behov av.) Jag gav mig genast på att beställa en keps med påskriften ”Denna keps är en nominalfras”.

En nominalfras, för den som har glömt det eller så, är en fras som består av ett huvudord som vanligen är ett substantiv (t.ex. ”keps”) eller ett pronomen, plus eventuella attribut såsom artiklar (t.ex. ”en” eller ”den”), adjektiv och annat. Om du känner att din nyfikenhet på nominalfrasen inte tillfredsställdes av denna korta beskrivning kan jag rekommendera kapitlet Nominalfrasen – den rimliga frasen i min bok Grejen med substantiv.

Jag tyckte själv att min kepsidé var så rolig (för att jag är en nörd) så att jag började leka med tanken på att beställa ett helt gäng nominalfraskepsar, varpå min sambo frågade om inte Piratförlaget (där lejonparten av mina böcker kommer ut) sysslar med merchandise. Eller ”merch” som man säger i branschen. Jag mejlade en öppen fråga om huruvida de tyckte att det var en bra idé, och fick tillbaka ett telefonsamtal: ”Jag håller på och ska beställa de här kepsarna nu, vad tycker du om blått på svart?”

Och idag kom den! Här sitter jag, framför mina för en gångs skull dignande tomatplantor, och har äntligen en keps! Jag har redan fått in tre beställningar, och en ska jag behålla själv pga behöver en keps, så det finns 196 stycken kvar att skickas ut i samband med release av Grejen med ordföljd, tas med på de nördigaste mässorna och skydda några av landets språkfantaster från solglasögonbränna. Inte hade jag anat detta, när solen började steka min huvudsvål i maj.

Öppet brev till alla som ber mig att föreläsa gratis

Posted on 4 juni, 2018 by Sara Lövestam

Jag förstår att din kulturförening, festival eller litteratursällskap har ont om pengar och inte vill lägga tusentals kronor på föreläsare, som ni dock ändå vill lyssna på. Det känns kanske (hoppas jag) svårt att be någon att komma och jobba gratis, men du tänker att den här författaren ändå får något ut av det i och med att en föreläsning ju samtidigt är en sorts marknadsföring. Kanske erbjuder du mig att gratis äta middag på er tillställning, och poängterar att det kommer att bli väldigt trevligt för alla inblandade. Vem säger nej till en middag med trevligt sällskap och tillfälle till marknadsföring?

Jo, förhoppningsvis de flesta författare. En av våra arbetsuppgifter, och också mångas viktigaste inkomstkälla, är att göra författarbesök och föreläsningar. En sådan föreläsning innebär mycket mer än att njuta av en trevlig kväll och prata lite om sig själv. Bland saker som ingår är:

Kommunikation kring bokning och föreläsningens innehåll. Mejlväxlingen som föregår en föreläsning är ofta lång, och en del av min arbetsdag går nästan alltid till att underhålla dessa mejlväxlingar. Ofta ber bokaren om en beskrivning av mig själv och mitt föredrag, som jag formulerar anpassat till sammanhanget.
Bokning av t.ex. tågbiljetter och annan logistik.
Planering av föreläsningen. Även om det är den enklaste sortens besök, såsom ”författarbesök på bibliotek för intresserad allmänhet”, behöver jag anpassa den efter sådant som exempelvis 1) huruvida biblioteket tror att det kommer nyanlända andraspråkstalare (då mina lättlästa böcker har en stor läsekrets och sfi-lärare ibland kommer på tanken att gå med hela klasser på mina biblioteksframträdanden – detta rekommenderas för övrigt inte!! Är du en sfi-lärare som vill gå med din klass på ett av mina framträdanden, se till att biblioteket i stället bokar en föreläsning med mig på lätt svenska!), 2) om biblioteket har haft t.ex. en läsecirkel som läst någon av mina tidigare böcker som jag därmed bör fokusera på, 3) om mina böcker har någon särskild koppling till orten eller till aktuella händelser eller 4) om jag har varit på denna ort flera gånger tidigare och besökarna därmed kan antas ha hört vissa saker förut. Med mera. Gäller det en mer specificerad föreläsning, t.ex. ”en motiverande språkföreläsning för yrkeslärare på gymnasiet som träffar många nyanlända och behöver verktyg för att möta dem språkligt” behöver jag förstås förbereda mig mycket mer.
Att välja kläder som passar för sammanhanget, sminka mig, fixa håret – och göra motsvarande på det mentala planet. Att klä på mig föreläsarrollen, helt enkelt.
Att förbereda tekniken, antingen det innebär att trä på mig ett headset eller sätta ihop en powerpointpresentation, koppla in min dator, få med mig rätt kablar och presentationspekare, samt få ljud och ljus att fungera.
Fokus. Även om föreläsningen bara tar en timme, och även om jag har resten av dagen för mig själv, kan det vara svårt att växla om och försjunka i romanskrivande eller något annat. Om föreläsningen ska bli bra måste ibland hela dagen handla om den.
Resa och övernattning. Att bara resa till Norrköping och tillbaka (vilket jag ser som en lätt och kort resa) kräver fem timmar av min dag. Andra föreläsningar kräver att jag byter tåg och buss flera gånger, eller sover över på orten. (Att bo på hotell låter lyxigt, tills man har gjort det tillräckligt många gånger.)
Allmän väntan. Att vara i god tid till en föreläsning innebär en bra stunds väntan, där man inte kan arbeta med något annat. Tågbyten och bussbyten är väntan. Efter föreläsningen väntar jag i upp till två timmar på tåget tillbaka – mycket längre om det krävs övernattning förstås. Jag brukar åka hemifrån en timme innan tåget går från Stockholm Central – då brukar jag klara även förseningar i tunnelbanan och inte missa tåget, men oftast innebär det en rejäl stunds väntan bland myllret på Stockholms centralstation. Det är kul att sitta och fika med bibliotekarier i väntan på att klockan ska bli 18. Det är också tid som inte går att använda till annat, alltså är det arbetstid.
Själva föreläsningen.

Detta är något jag gör 50-70 gånger om året. Jag föreläser på kulturfestivaler, bibliotek, skolor, bokmässor, konferenser, föreningsdagar, lärarmöten, jubileumsfiranden, prisutdelningar, myndigheter och företag. Det är ett jobb jag verkligen tycker är roligt, men det tar samtidigt mycket tid, kräver mycket energi och utgör en tredjedel av min inkomst. Ska man dessutom räkna in all obetald tid jag har lagt ned på att få den expertis som gör att du vill anlita just mig (de refuserade romanmanusen jag skrev för att lära mig, extratimmarna jag lagt ner på att utveckla min sfi-undervisning, tiden jag lagt på att läsa språkartiklar och avhandlingar, all läsning som förbättrat mitt skrivande) är det kanske inte förvånande att min entusiasm inför erbjudandet att komma och föreläsa gratis är måttlig.

Men som sagt, jag förstår dig. Ni har inte budget för det här, och ni vill ändå att jag kommer och föreläser. Du vill göra en bra grej. Därför har jag ett förslag. (Observera att detta förslag är seriöst! Gäller dock bara för bokning till behjärtansvärt evenemang inom 2 timmars resa från Stockholm.)

Jag och min sambo har en mycket liten sommarstuga mitt på en ö i Stockholms skärgård. Hösten 2016 lät vi hugga ned tio stora aspar och ett par andra träd, som sedan låg över tomten i form av grenar och uppsågade stammar. Vi har tagit hand om en del, men det är mycket kvar. Målet är att dra grenarna till ett stort bål på ängen intill, mala sönder kvistarna i vår kompostkvarn, klyva ”stubbarna” med en vedklyv samt stapla veden. Vi behöver även måla snickarboden, klippa hundratals aspskott samt riva ett litet skjul.

Mitt förslag är att jag kommer till er och föreläser, och ett par av er kommer ut och jobbar hos oss en dag i sommar. Vi kan tyvärr inte erbjuda någon reseersättning (båtresan kostar cirka 200 kr tur och retur från Stockholm) men bjuder på god grillad mat och trevligt sällskap.

IT-hjälpmedel vid research och romanskrivande

Posted on 16 januari, 2018 by Sara Lövestam

Jag kan inte längre hålla denna information för mig själv, när jag vet att det finns folk där ute som avgett nyårslöften om att äntligen skriva den där romanen. Låt mig presentera: Några webbsidor och appar jag använder särskilt mycket när jag gör research och skriver romaner.

Kalkylera mera har en sida där man enkelt kan ta reda på vilken veckodag det var ett visst datum. Fungerar även långt bak i tiden, och när jag skriver historiskt går jag ständigt in där för att inte råka lägga gudstjänsten på en tisdag eller skoldagen på en söndag.

Jag går till olika sidor med namnstatistik, för att ge mina karaktärer rimligt tidstypiska namn.

För att namnge karaktärer i äldre tider använder jag Arkiv Digital, där jag har ett abonnemang. Har man inget abonnemang kan jag tipsa om att Riksarkivets digitala forskarsal SVAR kommer att vara gratis från och med den 1 februari! Oftast går jag in i den aktuella ortens födelsebok för året då min karaktär ska vara född, och söker tills jag hittar ett namn som känns rätt. Om man inte är van vid att söka i arkiv är det kanske enklare att göra på andra sätt.

När jag söker synonymer använder jag oftast synonymfunktionen i Microsoft Word, som man får fram genom att trycka shift+F7. Men ibland finns inte den synonym jag söker, särskilt när det gäller fula ord, och då går jag i stället till synonymer.se.

För att göra platsresearch utan att vara på plats, brukar jag använda Google Earth, Google Maps och Eniros karttjänst. Det är förstås inte samma sak som att vara på plats, men fungerar bra för platser som bara ska glimta förbi eller som inte ska skildras ingående. På Google Maps kan man välja gatuvy (”street view”) för att få en så verklighetsnära bild som möjligt av gatan man vill skriva om.

CamScanner är en app som låter en göra tydliga pdf-dokument av boksidor, skyltar och annan text man vill ha. Tänk dig att du läser en bok och fotograferar sidorna för att spara dem – i CamScanner blir sidorna dessutom uträtade (om man fotograferat ur en icke-rät vinkel) och kontrasten dras upp så att man får svart text på vit botten. När jag läser research och hittar ett avsnitt som jag vill spara, fotograferar jag boksidorna med CamScanner, ger dokumentet ett namn (t.ex. ”mjölka getter förr”) och laddar upp det till Dropbox. Det gör att det går fort att hitta informationen när jag senare (ibland över ett år senare) skriver på min bok och behöver den. Erfarenheten har lärt mig att detta är ett bättre sätt än att läsa ett tjogtal böcker och då och då tänka ”det här ska jag komma ihåg”.

Dropbox är en molntjänst, dvs ett ställe på nätet där man kan spara dokument i stället för att bara spara dem på datorn. Dropbox lägger sig dessutom som en mapp på datorn där du har installerat den. Jag har alla mina romanprojekt i Dropbox för att kunna skriva på dem oavsett om jag är på min stationära dator (ja, jag har en sådan), på min laptop eller på mobilen.

Jag använder däremot inga appar/webbsidor för att komma på idén till en roman (inte för att de inte finns), orka sitta alla timmar som krävs för att skriva den eller balansera på den tunna linjen mellan självhat och storhetsvansinne. Lite utmaning ska det ju vara.

Har jag glömt något, eller har du andra tips? Fyll på i kommentarerna!

Fem hundra renar och en eld

Posted on 11 januari, 2018 by Sara Lövestam

Jag skriver detta från en soffa i Arvidsjaur. Utanför ligger snön tjock och bylsig på taken. Vid vägen står snötyngda granar som hämtade ur en sagobok, SMHI-appen meddelar tjugo minusgrader hela dagen och igår var jag på mitt livs första renskiljning.

Jag är en tillbakadragen person som helst sitter hemma, som ogillar att telefoner kan ringa när som helst och vars första instinkt när någon föreslår en aktivitet är ”nej!”. Lyckligtvis är jag författare, och förstår att erfarenhet är till nytta för det jag skriver. Det är så jag får i mig upplevelser.

”Du vill kanske följa med på renskiljningen?” frågade i måndags min samiska informant i Arvidsjaur, den glade och sympatiske Ivan.

Det blir väl kallt och svårt, sa min första instinkt. Det låter som om jag måste umgås med nya människor, som kanske inte vill ha mig där. Jag skulle väl bara vara i vägen. Jag har andra planer för onsdag.

Men det var författaren i mig som svarade.

”Det vore fantastiskt!”

Författaren i mig hade rätt. Det var något alldeles särskilt att stå i en hage tillsammans med fem hundra renar. Några i taget drevs de in i ”silen”, där män och kvinnor med livet fullt av renerfarenhet tog dem i hornen, identifierade dem med hjälp av öronmärkningarna och styrde in dem i sina respektive ägares fållor. Emellanåt kunde man gå in i en kåta och värma sig, dricka kaffe och äta matsäck. Kaffepannorna vid den öppna elden vittnade om generationers samling vid samma sorts eldar, men man behövde inte gå till kaffepannorna för att få en glimt av gamla tider. Ingvar, 88 år, berättade gärna om hur han började sköta renar vid tolv års ålder, ”det var året innan de skulle börja med sju års skolgång, så vi hade roligt åt kullen under oss som var tvungna att gå två år till”. På den tiden skidade man förstås och hade inte skoter, men nu för tiden kunde ju ungdomar inte – ”du ska fotografera han där, som fortfarande skidar, om du vill ha en raritet på bild.”

Det var en sån där dag som man aldrig glömmer. Jag har haft några sådana de senaste åren, och flera av dem har jag författaren i mig att tacka för. Hon säger nästan alltid ja, och när min mer skygga personlighet protesterar kommer hon med argumentet som inte går att säga emot: Det här kommer att gynna skrivandet. Ren är mitt nya favoritdjur och mitt hår doftar fortfarande eld.

Ps. Jag har som mål att inte flyga under 2018. Det kommer att skita sig, för en av mina franska förläggare är oerhört angelägen om att jag kommer och ger intervjuer i Paris i slutet av januari, men i övrigt försöker jag hålla det. Jag har tackat nej till föreläsningar som tidsmässigt krävt att jag flugit, och styrt om en skrivarresa från Spanien till Stockholms skärgård (det finns fortfarande ett litet antal platser kvar!). Och för att komma till Arvidsjaur åkte jag nattåg och buss. Det fungerade utmärkt.

Dagens rekommendationer

Posted on 11 november, 2017 by Sara Lövestam

Det är ett par år sedan jag idkade konsumentrådgivning senast, så det börjar bli dags. Här är fem saker som gjort mitt liv bättre det senaste året.

1. Läsplatta. Är ni som jag, så har ni en hög bestående av 5-10 böcker vid sängen, 5-10 lånade biblioteksböcker drällande i hemmet och ständigt någon beställd biblioteksbok på väg till ert lokala bibliotek. Vidare har ni 3-5 böcker med er när ni åker tåg, och är ni som jag så gör ni längre tågresor ett trettiotal gånger en genomsnittlig oktober. Det blir mycket bärande av böcker. Efter ett par års funderande och googlande slog jag för ett par veckor till och köpte en läsplatta, och jag rekommenderar det så starkt till alla som är som jag!

En läsplatta är inte samma sak som en surfplatta. Läsplattan har en skärm av så kallat elektroniskt papper, vilket gör att den inte lyser, utan bara reflekterar ljus. Den ser alltså ut som ett papper, snarare än en skärm, vilket gör att det känns som om man läser en bok. Eller som om man läser en bok, fast i framtiden. Som om man kombinerar det bästa i boken med det bästa i digital teknik. Med min läsplatta kan jag ha med mig åtta tusen böcker om jag vill. Jag kan välja stor text om jag har svårt att läsa liten. Läsplattan minns var jag slutade läsa senast, och om jag kommer på att jag vill läsa en viss bok (som finns i e-format) kan jag inom några sekunder ha den i min platta. Den platta jag köpte heter Adlibris Letto Frontlight 2, och den säljs just nu med rabatt på Adlibris. Jag får inte betalt av dem för att skriva det här, men jag borde. Om någon är intresserad av dess för- och nackdelar, säg till i kommentarerna!

2. Prenumeration på DN. Ni vet, när ens vänner länkat till en artikel, citerat en intresseväckande bit och man klickar på länken full av förväntan? Och allt som möter en är en betalvägg? Och det händer gång på gång, och man visserligen känner till manövern för att komma förbi betalväggen på sin dator, men man ändå känner sig smutsig när man gör det? Jag har känt mig som en plankare på tunnelbanan, för en betalvägg betyder, likt en spärr i tunnelbanan, att man förväntas betala och att dessa pengar antagligen går till tjänsten man förser sig med. Well, mina dagar av dåligt samvete och irritation över betalvägg är över! Dörren står öppen för mig, jag sponsrar oberoende journalistik, och clickbait och fake news förlorar sakta sitt grepp. Har du en favorittidning som irriterar dig genom att be dig betala för deras artiklar? Har du pengar? Här är lösningen!

3. Elhyvel. När jag fick min elhyvel trodde jag inte att jag skulle ha så mycket nytta av den – men hej vad jag bedrog mig! Nu hyvlar jag hela somrarna. Mina brädor blir tunnare och tunnare, och mina stolpar kortare och kortare (för med en elhyvel kan man även hyvla mot fibrerna, så länge man inte gör det hela vägen). Plågas du av brädor som är för tjocka för dina snickarprojekt? Sluta tvivla – börja hyvla!

4. Ny elvisp. Har ni också kvar er gamla elvisp från 90-talet, som låter som ett tröskverk och doftar svagt av bränd plast när ni vispar på högsta kapacitet? Köp en ny! Inte bara vispar de oerhört mycket mer effektivt (och är mer elsnåla?), de vispar dessutom så tyst att man kan föra en konversation! (Som om man behövde föra en konversation på de korta sekunder som den nya vispen kräver för att vispa upp en maräng.)

5. Den här äppelpajen. Efter att jag bakade den första gången, har min sambo förbjudit mig att baka andra äppelpajer. Men kom ihåg att använda syrliga äpplen (det gäller alla äppelpajer)! Är äpplet för surt för att äta, är det antagligen vansinnigt gott i din paj.

Jag hoppas att ni verkligen tar till er detta. Inte går väl min konsumentupplysning rakt ut i rymden? Ni gör väl äppelpaj nu, och hyvlar och läser e-böcker?