Med anledning av mitt kanske starkaste tv-framträdande någonsin (klicka här för att titta) har det uppstått ett enormt intresse för min äggskala. Den hittar ni här! Och här nedan finns en ny omröstning eftersom den gamla har blivit låst på något sätt.

Jag är anmäld till sån där cancerrehab, där man får gå igenom olika områden av livet och mjuka upp återgången till den vardag där man ska vara en vanlig människa igen, om än med det ständiga spänningsmomentet att man var tredje månad ska kolla om cancern kan vara tillbaka.

Men efter att ha åkt på två skrivläger (där jag själv och Mian Lodalen är kursledare) på kort tid känner jag att jag inte behöver det. Allt jag behövde var två gäng otroliga kursdeltagare, skärgårdsluft, att se skrivande människor i varje skrymsle och på varje uteplats, att vråla karaoke, dricka mojitos, bada naken och skratta halvt ihjäl mig.

Jag är matt och lycklig, och själsligen defibrillrerad. Tack alla inblandade, ni vet vilka ni är!

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. De har lagt den dagen före mors dag, och jag kan inte bestämma mig för om det är okänsligt eller genialt, men eftersom det lär vara ofrivilligt barnlösa som har bestämt det är det antagligen genialt.

Det finns så mycket att säga om barnlöshet, som sällan blir sagt. För ett par veckor sedan sammanfattade jag några saker jag vill att folk ska veta i tjugotre tweets, här hopsamlade till en text:

Alla vet att det är ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Många vet att det är mer än jobbigt och att det kan få hela livet att kännas förstört. Men vad är det som är så hemskt? Svaret kan vara ganska komplext. En sak är förstås att inte få ett barn. Det är den objektivt tydligaste effekten av barnlöshet, att det inte bor något barn hos en. Det blir en sorg, när man har tänkt sig att det skulle göra det.

Men det är inte bara avsaknaden av ett barn som är det ”jobbiga” med ofrivillig barnlöshet. Ibland är det inte ens det jobbigaste. En tung sak är till exempel känslan av att gå omkring i ett konstant misslyckande. Något som alla andra klarar – råttor, människor, amöbor – klarar inte jag. Och man påminns om det i regelbundna tvåveckorsintervaller, månad efter månad. Livet delas in efter de där intervallerna. Två veckor av hopp följda av två veckors förtvivlan. Varje gång man går på toaletten och inte har blod i trosan blir man lättad. Varje gång avslutas det med att blodet ändå kommer. Får man behandling är det tunga hormonkurer, sprutor i magen, otaliga besök i gynekologstolen där man gång på gång exponerar sitt kön i hopp om att den här gången.

En aspekt jag inte själv har erfarenhet av är fertilitetsproblemens påverkan på sexlivet. Lägger ändå in det här: Är man i en sådan relation där sex potentiellt kan leda till barn, men inte gör det, kan pressen och kalkylerandet förstöra hela nöjet.

För många pågår försöken i flera år, och den ständiga växelverkan mellan hopp och förtvivlan ackompanjerar hela resten av tillvaron. När man går på toaletten före ett möte och har fått mens. När någon glatt annonserar en graviditet. Vilket förstås är en annan av aspekterna: Alla tillfällen då man påminns om sitt pågående trauma, för att barn – naturligtvis – är en naturlig del av mångas liv och en källa till glädje för dem.

Ur Ljudet av fötter: Jag har inte råd att gråta varje gång någon får ett barn, har ett barn, bär ett barn, talar om ett barn. Jag har inte råd att vara en alien. Jag sväljer inte gråten, jag trycker tillbaka den med min hårda andning. Min gråt sitter i musklerna som packad snö.

Man kan inte undvika att höra om folk som får barn. Men folk skulle däremot kunna undvika att fråga om man ska ”skaffa” barn. Det gör de inte. Och vissa som frågar lägger inte ens ner när man svarar ”jag vill helst inte prata om det”. Det är så naturligt att många inte ens kommer på tanken att frågan skulle vara inkräktande. Och det gör den barnlösa ännu mer alienerad, för man fattar ju det. Det är man själv som är avvikelsen. Självklart borde man inte ta illa upp. (Jfr alla andra normbrytanden.)

Vilket för oss till normen. Att inte ha barn är att inte ha små människor hemma. Men det är också att inte dela samtalsämnen med andra. Att inte gemensamt kunna beklaga sig eller instämma när andra pratar om sina liv. Att inte vara med. Precis som alla andra normbrytare måste man hitta berättelsen om sitt eget liv utanför den gängse – och inte sällan försvara den och dess lika värde. (Den här punkten gäller förstås i högsta grad även frivilligt barnlösa/barnfria.)

Värdet av ens liv får ibland en ganska tydlig definition utifrån. Som när folk säger ”man vet inte vad kärlek är förrän man fått barn” eller ”barn är meningen med livet.” Som om de levt allas liv.

Det är, kort sagt, en mängd aspekter som gör det ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Vissa har med avsaknad av barn att göra, men många har med allt annat att göra. Därför är den barnlösa inte heller dömd till olycka, som vissa tycks tro. Själv mådde jag så dåligt under åren jag försökte få barn att jag aldrig skulle kunna skriva en sådan här offentlig text, eller genomföra en intervju på temat. Det ständiga misslyckandet var så påtagligt. (Däremot skrev jag alltså en romansvit.) Men att sluta försöka få barn var ett av mina bästa beslut i livet. Det är kanske inte så för alla, men för mig och fler än man kanske tror. Man väljer en ny väg. Definierar ett nytt liv. QX intervjuade mig om det där. Och romansviten jag började skriva under de värsta åren blev till Monikaböckerna, först ut Ljudet av fötter. Kan man säga att det var värt det, för att få dessa ord av Lotta Olsson? Ja, för en författare kan det faktiskt vara det.

Det jag vill säga är att barnlöshet är komplext. (Mer komplext än dessa tweets, det är bland annat därför jag skrivit tre romaner på temat.) Avslutar med ett råd åt varje håll: Du som inte är ofrivilligt barnlös: Var försiktig med vad du frågar, och medveten om att många inte orkar prata om ett pågående trauma. Se inte ner på barnlösa liv. I övrigt har jag inga övergripande råd, eftersom alla barnlösa har olika behov och är i olika skeden. Du som är ofrivilligt barnlös: Följ din inre kompass, både när det gäller att satsa och att släppa. Du är inte misslyckad. Hitta något roligt att berika ditt liv med, för till och med om du får barn kommer de att ha sina egna liv, och du ditt. Ta hand om dig.

Det där om att man inte behöver bli olycklig är kanske det man allra minst talar om, när man talar om ofrivillig barnlöshet. Jag tror att det har en mängd orsaker, exempelvis:

• Uppfattningen att endast barn ger mening och lycka
• Insikten att barnlöshet är jobbigt (och därför kommer att fortsätta vara jobbigt för alltid)
• Uppfattningen att den som försöker få barn är redo att göra och offra ALLT för att få ett barn och inte har några alternativa drömmar
• Bristen på offentliga berättelser om folk som slutat med fertilitetsbehandlingar och gått vidare med livet

Därför lyfter jag gärna det när jag pratar om mina egna erfarenheter. Jag visste, även när jag var mitt i det och hade mina mörkaste stunder, att jag skulle komma ur det oavsett om det blev något barn. När jag skrev anteckningen om gråten som sitter i musklerna som packad snö visste jag att jag skulle kunna prata om det i framtiden, och jag visste att Monika (som är huvudpersonen i Ljudet av fötter) skulle ha humor mitt i det svarta. ”Överlevnadshumor” som Ellen Jelinek beskrev det, när vi träffades under ljudboksinspelningen.

Egentligen finns det förstås fler än tjugotre saker att säga om barnlöshet – det är som sagt bland annat därför jag har skrivit Monikaböckerna. Det finns nyanser i nyanserna, det finns spektrum av reaktioner hos den som inte får något barn – och hos den som får dem. Eftersom Monikas berättelse och temat om både föräldraskap och barnlöshet går genom hela romansviten om Monika (men på ganska olika sätt) bildsätter jag detta blogginlägg med alla tre böckerna. Och för att jag väntar så otåligt på att andra och tredje Monikabok ska komma ut.

Det finns en ny lag i Sverige, som gäller sedan april 2019 och som man inte känner till såvida man inte är ekonomiansvarig i offentlig verksamhet eller har ett företag som skickar faktura till någon aktör i offentlig verksamhet. Det är en lag som fått småföretagare att gråta, skrika och baka bullar i ren frustration.

Lagen heter Lag (2018:1277) om elektroniska fakturor till följd av offentlig upphandling och den går ut på att alla leverantörer till offentlig verksamhet måste fakturera med e-faktura.

En ”leverantör” är till exempel en stackars författare som har föreläst för en föräldragrupp i en skola om läsningens fördelar eller hållit en skrivarworkshop med mellanstadiebarn i Örebro.

E-faktura är inte samma sak som att skicka t.ex. en pdf-faktura med mejl.

Hur skickar man då en e-faktura? Jo, för den som redan har ett elektroniskt ekonomisystem med en fakturaväxel är det jättelätt. Man väljer ”e-faktura” i sitt befintliga system och skriver in några koder. Men så finns det ett helt gäng småföretagare, inte sällan författare, som kanske skickar 10-100 fakturor på ett år, och som därför inte har något sådant system. För dessa småföretagare erbjuder myndigheten eller kommunen ofta ett gratisalternativ; myndigheterna för att de måste, kommunerna kanske för att de inser behovet. (Inte alla kommuner.)

Vilket detta gratisalternativ är, varierar storligen. Många använder InExchange, som blir gratis för leverantören (t.ex. den stackars författaren) när kunden (t.ex. kommunen) är registrerad som mottagare där. Om kunden inte är det, behöver leverantören i stället betala för en registrering för att skicka sin faktura med InExchange. Andra  gratisalternativ, med liknande upplägg, som kan erbjudas är till exempel Pagero, Proceedo, Fakturaportalen och en uppsjö andra portaler. Oftast behöver man ansöka om att bli godkänd leverantör till berörd kund, och vänta på bekräftelse innan man kan skicka sin faktura. På alla portalerna behöver man skaffa inloggning. Vissa portaler har en kundtjänst till vilken man måste skaffa en separat inloggning (för man kommer troligen att behöva kundtjänsten). Alla portalerna fungerar olika, ser olika ut och navigeras olika.

Jag har blivit van vid att varje faktura till kommun eller myndighet kräver timmar av väntan, registrering, felsökning och mejlväxling. Här nedan ett utdrag:

(Att jag skrev ”väljer mellan … eller” är om något ett belägg för mitt sinnestillstånd vid tillfället.)

Det finns änglar där ute på ekonomikontoren!

Men det blir värre. För mig hände det när jag skulle fakturera Stockholms stad. Jag fick en länk till informationen om deras e-fakturahantering, och jag delar den gärna med er som söndagsläsning: https://foretag.stockholm.se/Upphandling–Entreprenad/Fakturor-till-Stockholms-stad-och-stadens-bolag/

Här stod det ingenting om vilken portal de erbjöd, så jag kastade mig in i ännu en mejlväxling med en ekonomiavdelning. Betänk, när ni läser detta att jag 1) skrivit i mitt mejl att jag kontaktar dem apropå den nya lagen och informationen att de tar emot SveFaktura och 2) att jag inte är någon ekonom. Jag avslutar mitt mejl med: ”Jag har ingen ekonomiavdelning. Jag har en redovisningsfirma som sköter min bokföring, men de sköter inte min fakturering. Jag har ingen ‘systemleverantör’. Allt jag vill är att skicka en faktura. Vad ska jag göra?”

Jag pratade med min redovisningsbyrå (alla författare är inte så lyckligt lottade att de ens har en sådan) – de föreslog att jag skulle köpa in mig på deras faktureringssystem för en årsavgift på 1 500 kronor plus en avgift per skickad faktura. Jag kollade med min bank – de har möjlighet till e-fakturering för en anslutningsavgift på 250 kronor och sedan en månatlig avgift plus en avgift per skickad faktura. Det är säkert jättebra, om man skickar betydligt fler än 10 e-fakturor på ett år. För mig skulle det bli en kostnad på 50-70 kronor per e-faktura, eller 493,50 för denna enda faktura eftersom övriga e-fakturamottagare har erbjudit kostnadsfria alternativ.

I det här fallet slutade det med att jag betalade min redovisningsfirma för att skicka e-fakturan åt mig.

Jag är inte ensam. När jag lade ut min frustration på Facebook, fick jag bland annat dessa kommentarer av andra författare som jag känner:

Jag fick totalt utbrott av exakt samma anledning för några veckor sen. Skulle fakturera en skruttsumma, men fick lägga fler timmar på att få fakturan att fungera, än de timmar jag fakturerade (kan tillägga att jag inte heller lyckades, nån snäll människa på kundtjänst förbarmade sig till slut och gjorde ”undantag” för mig)

Förr i tiden researchade författare och skrev böcker, kommer folk snart säga… Nuförtiden hinner de bara skriva mejl när de försöker fakturera.

Helt koko med e-faktura och att det är olika system. Jag gav idag upp efter en chatt med någon som troligen var en dator. Skickade vanlig faktura. Känner mig som en gangster. Kanske får jag inget betalt. Spänningen är oliiiiidlig.

Åh gud jag hatar det där så intensivt. Har också just kämpat mig igenom en sån där djungel. Så sjukt. Jag valde inte att lajva ekonomassistent på ett kommunalt kontor.

Var nyligen rätt frestad att lägga på en timmes administration på en faktura pga den tid det tog att fakturera. Då har jag inte räknat med de tre veckor jag fått vänta för att få info om vilket system de använder, registrera mig, bli godkänd och till sist äntligen få skicka fakturan… (Väntar nu på betalning, olidligt spännande!)

Jag övervägde på allvar att inte fakturera 15 000 för att e-fakturan höll på att ta kål på mig.

Det är därför jag skriver det här blogginlägget. Någon kommer att googla sig hit i förvirring, när hen möts av sitt livs första krav på e-faktura. Någon annan kommer kanske att hänvisa till det här inlägget för att förklara för sin partner varför hen skriker och slår på väggarna i frustration. Förhoppningsvis kommer också någon på andra sidan (lagstiftare, ekonomichefer i offentlig verksamhet) att läsa det, och kanske fundera över hur man kan hjälpa sällanfakturerare att behålla sin mentala hälsa.

Någon i mina facebooktrådar (jag har ett återkommande inslag som jag kallar ”kära e-fakturadagbok”) föreslog att jag ska lägga på en administrationsavgift för alla kunder som kräver e-faktura. Jag har också fått tips om några olika onlinetjänster, som jag ska beta mig igenom. Bland annat har jag hört gott om Bokio. Om du som läser detta är en fixare och känner ett behov av att tipsa mig och andra i min situation om en lösning, betänk att vissa av oss kanske bara skickar en eller två e-fakturor någonsin, och att lösningen alltså inte får innehålla anslutningsavgift eller månadsavgift – däremot skulle jag gärna betala motsvarande portokostnaden för att enkelt kunna skicka alla mina e-fakturor från ett och samma ställe.

Jag önskar att jag kunde fakturera någon för all extratid det tar att bli medlem i nya e-fakturaportaler och fylla i dem på ett alldeles unikt vis, ladda hem olika mallar för olika kommuner, spara ner fakturor i olika format till min egen redovisning. Men även om det funnes någon att fakturera skulle jag inte orka. Förslag till den som stiftar såna här lagar: Utse en (1) gratis portal som alla kan använda.

Nedan bild på bullarna.

Uppdatering: En dag efter att detta blogginlägg publicerades, har webbsidan om fakturering till Stockholms stad uppdaterats, och nu finns där en möjlighet till att ”i undantagsfall” skicka mejl med pdf-faktura. Vilken lättnad för dem som kommer efter mig, stort tack för det och jag hoppas att det sätter en trend!