Sofias frågor om research och skrivande

Jag fick i morse en förtjusande bloggkommentar, som samtidigt var en kaskad av frågor, av en läsare vid namn Sofia. Eftersom jag sitter på tåget från Älmhult och är fri att göra vad jag vill, och eftersom jag har fått liknande frågor tidigare, tar jag tillfället i akt att besvara det så här offentligt.

Här är Sofias kommentar:

Jag blir så nyfiken! (Ja, på boken också, men nu fokuserar vi på något annat!!) Hur mycket research har du i ett bokprojekt? Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig. Sparar du flera utkast? Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar? Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

P.S. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck. Borde vi inte få veta datumet snart? Eller iallafall vad den kommer att heta?

Eftersom kommentaren består av nio frågor (vilket väl räknas som en kaskad?), delar jag upp den i nio:

1. Hur mycket research har du i ett bokprojekt?

Det beror en hel del på bokprojektet. Är det en historisk roman handlar säkert hälften av jobbet om att göra research, medan grammatikböckerna bara kräver att jag då och då dubbelkollar fakta i Svenska Akademiens Grammatik. En relationsbok i nutid på platser jag känner till och med omständigheter jag levt nära (som Udda) kräver nästan ingen research, medan en huvudperson med erfarenheter radikalt olika mina egna (som Kouplan) kräver både intervjuer och research om platser och situationer. Inför Tillbaka till henne (som handlar bland annat om kampen för kvinnlig rösträtt och en lärarinna i Tierp 1906) läste jag Selma Lagerlöfs brevväxlingar för att känna in språket och tiden, plus en massa andra böcker om allt från Tierps hembygdsförening till glasögonens historia. Och det känns som om researchen bara ökar. Förra sommaren åkte jag på en veckas roadtrip i Norrland (Östersund-Arvidsjaur-Jokkmokk-Övertorneå-Umeå) för att samla stoff till min kommande roman, och nästa år åker jag tillbaka till Arvidsjaur för att fortsätta. Jag har börjat släktforska, för att förstå en karaktär som släktforskar. I förrgår pratade jag i en timme i telefon med en man som växte upp på 50-talet i några kvarter jag ska skriva om. Till Luften är fri blev jag kompis med hemlösa heroinister och fick följa deras vardag, och förra veckan gick jag runt på Utö och kände på gamla gruvvagnar.

2 och 3. Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig.

Åh, att jobba med datorn hindrar en inte från att vara omgiven av pappershögar! Men du har rätt, researchen ligger inte där (vad är det egentligen för papper i högarna??). Jag har en mapp i datorn för varje bok. I den mappen ligger ett dokument som jag kallar bakgrund, ett som jag kallar plan, ett som jag kallar skick och ett som har bokens arbetstitel. I bakgrundsdokumentet sparar jag den skriftliga researchen – om det är en lättresearchad bok. Är det, som den boken jag börjat skriva på nu, en bok som kräver stora mängder research inom olika områden, så gör jag undermappar för varje researchområde. Jag skannar ofta in sidor ur böcker med en app på mobilen, och samlar dem som pdf-dokument. Jag har också en researchmapp i min webbläsare där jag samlar länkar under undermappar. Så fort jag har ett synopsis (det är dokumentet som jag kallar plan), brukar jag lägga in relevant research, eller hänvisningar till den, direkt i synopsis.

4. Sparar du flera utkast?

Nästan aldrig. Se fråga fem.

5. Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar?

Jag vet att det låter underligt, särskilt med tanke på vad man lärt sig om författande i andra kanaler, men jag ändrar inte särskilt mycket alls. Jag ändrar faktiskt nästan ingenting, förutom att jag kanske tar bort en upprepning eller ett kommatecken vid en omläsning. Däremot ägnar jag varje kapitel och varje stycke mycket arbete, både före och under tiden jag skriver det. Saker jag funderar över, innan jag skriver ett stycke eller ett kapitel, är:

  • Vad behövs här för att föra berättelsen vidare?
  • Kan jag förmedla flera saker med detta stycke?
  • Vad är poängen med stycket?
  • Vilken ingång kan jag ha, för att stycket inte ska bli platt?

Sedan skriver jag stycket, raderar lika mycket som (eller mer än) jag skriver, formar orden i munnen, känner in rytmen och lämnar inte stycket förrän jag tycker att det känns bra. Redigeringen sker alltså medan jag skriver, men nästan inget alls i efterhand, och därför har jag inte flera versioner.

Men! Ibland skriver jag ett stycke som jag bestämmer mig för att ta bort, men som jag ändå gillar för mycket för att radera ur universum. Då brukar jag klippa ut det och lägga in det i synopsis, i det kapitel där det skulle ha stått. Så finns det där, om jag skulle få för mig att lägga in det igen. (Det har dock aldrig hänt att jag gjort det.) Och ibland läser jag igenom ett kapitel och hittar ett stycke som jag är osäker på om det är överflödigt eller ej, och då rödmarkerar jag det. I en bok blir det kanske 4-5 rödmarkerade stycken, som jag sedan diskuterar med min redaktör. Hon brukar oftast tycka att de ska vara kvar.

6. Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

Den boken jag skriver på nu, med mycket historisk research, har en mapp som mäter 17 MB, medan Som eld bara har 478 KB. Störst mapp, i byte, är antagligen Hjärta av jazz på 45 MB. Men det säger egentligen inget om mängden information, då text tar så lite plats. Det som tar plats är framför allt ljudinspelningar och bilder.

7. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck.

Bra argument! Den kom ut i onsdags.

8. Borde vi inte få veta datumet snart?

Ni borde ha fått veta det för länge sedan. (Den kom alltså ut förra veckan.)

9. Eller iallafall vad den kommer att heta?

Den heter Finns det hjärterum! Och den lättlästa versionen heter Hjärterum. Jag är visst lite dålig på att informera om sådana viktiga saker här på bloggen. Min bästa informationskanal är antagligen Instagram, men följer man mig där måste man också titta på fåglar och skyltar. Jag uppdaterar också någorlunda ofta på Facebook (www.facebook.com/saralovestam), och där skriver jag också om när jag kommer och pratar på olika orter. Igår var jag till exempel i Älmhult.

Annonser

Miljonbitarspusslet, eller: Att skriva historiskt

Författaryrket är ett yrke där man ständigt är ganska mycket efter, alternativt före, beroende på perspektiv. Medan ni (förhoppningsvis) väntar på den fjärde och avslutande boken i min serie om den papperslöse detektiven Kouplan, har jag det senaste året jobbat på en bok som ni troligen kommer att få tillgång till tidigast 2019. Ur marknadsföringssynpunkt skulle det säkert vara smartare att publicera det här inlägget då, men jag har aldrig varit särskilt kompetent på marknadsföringsområdet.

Jag har ägnat de senaste åren åt att, ganska frenetiskt, undersöka några olika genrers plats i mitt skrivande. Efter två nutida romaner provade jag att skriva historiskt med kopplingar till nutid. Det gick så bra att min förläggare föreslog att jag skulle fortsätta med det, men jag skrev i stället en humoristisk grammatikbok, en ungdomsbok, en barnbok, två läroböcker och en bokserie som vacklar på gränsen till spänningsgenren. Jag brukar skoja om att jag inte planerar att skriva någon kokbok.

Det jag skriver på nu är för första gången en återgång till vad jag har gjort tidigare: En delvis historisk vuxenroman. Jag har behövt göra mer historisk research än till något tidigare projekt, vilket lett mig till följande reflektioner som jag tyckte var bloggvärdiga:

1. Folk är ofta generösa med sin tid och sina kunskaper, om de kan hjälpa en författare – och man måste inte vara etablerad! Innan jag fick en stadig läsekrets och började kunna leva på mina böcker, tvekade jag alltid att be andra om hjälp och information till mitt bokprojekt. Jag var ju ingen ”riktig” författare. Men sedan jag väl började känna mig som just en riktig författare och slutade vela, har jag märkt att tvekan var obefogad. Jag har skrivit brev och mejl till en mängd människor angående mitt nya projekt, och jag får så mycket hjälp både av dem som känner till mitt skrivande och dem som inte gör det. Jag talade alldeles nyss med en kvinna som vuxit upp på ett barnhem som jag berör i min kommande bok. Hon erbjöd mig en lunch och en utflykt till barnhemmet, och frågade sedan om jag har försökt skriva någon bok förut.

2. Det hjälper bara marginellt att ha ”bra koll” på en historisk period, när man ska skriva en roman. Det är så ofantligt mycket man ändå måste ta reda på, för en människa lever inte bara i en tidsperiod utan också i en väldigt specifik kontext. Jag kanske vet att industrialismen kom i slutet av 1800-talet, att folk flyttade till städerna, att religionens makt minskade, att många emigrerade till Amerika, att liberalismen fick inflytande i politiken och att socialismen gjorde sitt intåg. Men vilken läsebok studerade en elvaårig pojke i en arbetarfamilj i ett gruvsamhälle 1870, och vad åt han till frukost? Hur stor var maktskillnaden mellan hans pappa och gruvfogden, och bodde gruvägaren i närheten? Vad hade huset som han bodde i för sorts fönster, fanns det loft, hur var relationen mellan gruvarbetare och statare och hur mycket förväntades pojken hjälpa till i arbetet? Kunde de ha en get?

Jag brukar säga att min research till Tillbaka till henne var som att gå en trettiopoängskurs i ”lärarinneliv i Tierp 1906-1921”. För varje person jag skriver om måste jag läsa in mig på just den människans omständigheter, för det är helt olika saker att vara en statare i Nyköping, en renskötare i Nattavaara, en resande rom eller en adelsdam i Stockholm under exakt samma år. Det är så olika, att det inte går att sammanfatta i en historiebok, och därför kan jag inte uttrycka min tacksamhet till alla hembygdsföreningar, historienördar, fackboksförfattare och eldsjälar som ägnat tid åt att bevara just den kunskap jag behöver.

3. Det tar tid. På tisdag ska jag besöka mitt femtioelfte museum, köpa någon skrift om bara den bygdens historia (som bara går att köpa på just det museet, ibland även på den lokala icabutiken, ”be att få prata med Leif”) och hoppas möta någon som kan svara på mina vansinnigt specifika frågor. När egentligen allt jag vill göra är att skriva.

Jag pratade om det där med min författarkollega Elisabeth Östnäs, som också skriver historiska böcker. Hennes problem, sa hon, är att inte dras för långt in i researchen. Hon går så mycket upp i den, att hon ibland måste säga åt sig själv att komma ihåg att fokusera på romanen. Jag känner tvärtom: researchen är nödvändig, men jag gör den bara för att få skriva min roman. Jag blir så rastlös när det tar tid, när forskaren jag kontaktat tar veckor på sig att svara, när jag måste bärga mig tills jag faktiskt har besökt den där hembygdsgården, för allt jag vill göra är att skriva vidare om mina karaktärers öden. Det som jag måste säga åt mig själv, är att låta researchen sjunka in innan jag skriver vidare. Vilket för oss till den fjärde och sista punkten.

4. Man lär känna en tid, en plats och en situation nästan som man lär känna en karaktär. I början är det teoretiskt: jag tar reda på fakta om allt från möbler till maktrelationer, troliga lukter, temperaturer, politiska och kulturella strömningar, dagliga behov, matvanor och redskap. Helst läser jag om det flera gånger i olika källor, går på museer, skriver ner viktiga fakta och samlar bilder från nätet. Sakta blir kunskapen till vetskap, och plötsligt en dag behöver jag inte fundera: Det är självklart hur en viss person agerar i just den här miljön, just den här tiden, för att jag äntligen har lärt känna den. Jag märkte det inte minst häromveckan, när jag i mitt nya projekt skrev en scen som utspelade sig i en tid och en miljö jag skrivit om i en tidigare bok (jag vet, kryptiskt) och jag plötsligt inte behövde fundera.

Det tröstade mig också lite, att upptäcka det. Det gav mig känslan av att jag, bit för bit, pusslar ihop Sveriges historia genom ödena jag skriver om. Det är ett miljonbitarspussel som ingen någonsin kommer att kunna se i sin helhet, men jag har i alla fall tillgodogjort mig ett par pusselbitar.

En undervisningsjunkies bekännelser

Jag smygundervisar. Det är officiellt två år sedan jag slutade jobba på sfi, men det är som en drog. Bara en till förklaring av hjälpverb med infinitiv. Bara en till preteritumgest med armen (ni sfi-lärare vet vad jag menar, den där bakåtvinkande rörelsen som ska få eleven att förstå att vi menar dåtid). ”Jag kan sluta när jag vill”.

Min före detta chef är min, som det heter i missbrukssammanhang, möjliggörare. ”I’m gonna give you an offer you can’t refuse”, väser hon i telefonen och frågar om jag kan hålla en skrivkurs två gånger i veckan fram till maj. ”För elever som behöver få struktur i sina texter”, säger hon. Honung i hennes ord.

I lärarrummet får min själ det den längtat efter. I nördarnas paradis benämner kollega J ett kroatiskt kasus som ”jävlativ” och en annan kollega hävdar att jag är mer av en nominalfrastjej än en bisatstjej (vilket jag INTE är). Fnissande skriver de rätt-eller-fel-frågor: Att han åkte fast betyder att han körde fort, rätt eller fel?

I klassrummet letar vi subjekt och verb – kan man skriva regnar utan det, och vem är annars den här mystiska det som regnar? Någon frågar hur man säger ”skratta mycket” och jag ger dem gapskratta och asgarva med tillägget att det senare är slang. Vi jämför formella och informella brev, kan man skriva hej banken, vad händer om man avslutar ett brev till sin chef med puss och kram (tips från elev: om man inte kan stava till puss och kram går det bra att skriva pok). ”Är det något speciellt ni vill träna på nästa vecka?” frågar jag och möts av ett rungande: ”BISATS!”

De är medberoende. Receptionisten ringer och erbjuder mig fler timmar. Svenska staten understödjer mitt undervisningsmissbruk, och min egen sambos försök att få mig att sluta förklara satsadverbialets position i hävdad bisats är på sin höjd halvhjärtade. Det är kört.

Ord är slippery suckers

När jag skriver går det inte undan. Mer om det en annan gång, om hur man (jag) sitter timme efter timme och gnager på diverse ord och försöker foga ihop dem på bästa möjliga sätt. Jag har alltid tänkt mycket på ord, och ordvalen har alltid varit basen för mitt författande. Jag har också undervisat i många år, ibland om grammatik och uttal men allra mest om ord. Vad de betyder, hur de böjs och stavas och vilken valens de har (alltså hur man kan använda dem med andra ord). Nämnde jag att jag har en magisterexamen i svenska? Nämnde jag att jag skrivit flera uppsatser just på tema ord?

Och ändå. I en av mina böcker som lever och frodas ute i bokhandeln, står det inte ändå ett felaktigt ord på en viss sida?

Glömde jag att nämna att bokmanus på förlag passerar ett flertal ögon, tillhörande människor som inte gör annat än att jobba med ord, innan det går till tryck? Om vi tar min debutbok som exempel, så gick manuset genom testläsare, förläggare, redaktör (flera vändor) och korrläsare, innan boken skulle tryckas. Precis innan manuset skickades till tryck var det någon på förlaget som av en slump läste en mening och reagerade: Finns verkligen ordet abnormalitet? Heter det inte abnormitet? Det är svårt att pusta ut över att ha klarat sig undan en sådan sak, för vetskapen molar: Boken har 49 460 ord till. De har visserligen gått genom testläsare, förläggare, redaktör och korrläsare. Men det har abnormalitet också.

Ord är slippery suckers, och hjärnan är en rackare på att hitta sammanhang och perfektion där det inte finns. De flesta läsare missar ord som dubbelskrivits (oftast i konstruktioner där författaren ändrat omvänd ordföljd till rak och glömt ta bort ett av subjekten) och är generösa med att tolka vissa ords valens (”Premiären av” eller ”premiären på”? ”Basen i mitt skrivande” eller ”basen för mitt skrivande”?) Kanske för att språket uppstod för att vi skulle förstå varandra, och inte för att vi skulle ha något att slå varandra i huvudet med. Särskilt svårt är det att se sina egna misstag, något lättare om man ändrar textens teckensnitt eller läser den högt för sig själv.

Som författare, och kanske särskilt som författare och språkvetare, vill man sjunka genom jorden när det visar sig att ett ord från 50-talet har slunkit med i en dialog som ska utspela sig 1912, när man skrivit härröra i stället för härleda, när man har använt ett ord som inte finns eller om det på andra sätt visat sig att ens hjärna är mänsklig. Känslan kan liknas vid hur jag vid den här årstiden 1985 skrev ett stort antal påskkort med texten GLAD POSK, och senare insåg att post och påsk, trots deras fonetiska likheter, inte följde samma stavningsmönster. Mamma sa att det inte gjorde något och att säkert ingen skulle märka det, men hon kunde inte ta ifrån mig skammen.

Jag kan se mig själv, som förtvivlad femåring med tjugotalet felstavade påskkort och min första erfarenhet av vad jag nu förstår är en mycket nördig typ av upplevd förnedring. Om jag kunde möta mig själv, skulle jag ta mig själv i famnen och låta mig gråta ut skammen. Jag skulle berätta att jag en gång skrev spendera i stället för tillbringa och att det faktiskt inte gjorde mig till en sämre människa. ”Ord”, skulle jag förklara medan mitt femåriga jags hulkningar sakta avtog, ”är helt enkelt slippery suckers.”

 

Denna text publicerades ursprungligen på litteraturmagazinet.

Myter om författarskapet

Vad lycklig man skulle vara om man kunde försörja sig som författare.

Nja. Det underliga är att lyckan alltid gäckar en. Om man alltid har varit en glad och nöjd person, är man det fortfarande när man blivit författare på heltid. Om man alltid har strävat efter nästa mål, gör man det fortfarande. Om man alltid har haft ångest, har man det antagligen fortfarande. Det som är skönt med att kunna leva på författarskapet är att man har tid att skriva. Det kan bidra till lycka, särskilt om man upplevt att aldrig ha tid att skriva, men sig själv och sin rastlösa själ har man kvar.

Det bästa med jobbet måste vara att bli bjuden på kändisfester, mingel och galor.

Nej. Jag tvekar varje gång jag får en inbjudan. Alla ”stora personligheter” som är underhållande och ofta väldigt fina människor, men som ger mig intryck att bearbeta resten av månaden. Mingelfärdigheterna som jag kämpat mig till (tips: skaffa sommarstuga så har du ett samtalsämne som varje känd eller rik människa kan relatera till). Att gå på fest och samtidigt representera sitt varumärke, som i princip är en retuscherad version av en själv. Jag har blivit bättre på det, och nu när jag lärt känna många fina människor i branschen kan jag se fram emot att träffa dem. Det är roligt att bli inbjuden till releaser, och det finns fantastiska kulturupplevelser som jag skulle ha missat annars. Men det är inte det bästa med jobbet.

Det värsta måste vara att se sin bok reas ut för halva priset på Ica.

Nej. Så här fungerar det med rean: Det är ofta inte ett kvarblivet lager som reas ut! Det är i stället så att jag får mejl av försäljningsavdelningen på mitt förlag, som undrar om jag vill ha med en viss bok på årets rea. Om jag säger ja, så trycks nya billiga böcker upp, som kommer på rean. Och hamnar de då i en realåda på Ica Maxi, så innebär det att min bok räknas som storsäljare i nivå med kexchokladen som säljs två för femton i samma affär!

Vad härligt ändå att sitta och skriva och filosofera hela dagarna.

Idag har jag svarat på mejl, upptäckt ett mindre sakfel i en tidigare utgiven bok, mejlat redaktören och föreslagit en ändring till nästa utgåva, betalat en faktura, bokat ett biblioteksframträdande, skrivit en faktura, haft ett telefonmöte, planerat ett tv-inslag (Språkakuten i morgon bitti) och skapat en pdf till åhörarna av en föreläsning jag höll igår. Nu är det lunch och jag har fortfarande inte skrivit ett ord på min roman. För mig och många författare hör föreläsningar kring böckerna till jobbet, men även om man tar bort föreläsningarna är det mycket administrativt arbete – se det här tidigare inlägget.

Till det måste läggas prokrastineringen. Det är segt ibland, till exempel idag, att komma in i manuset, och till skillnad från hobbyförfattare måste en yrkesförfattare skriva både när det känns lätt och när det tar emot. Alltså, måste. För att man inte har en alternativ inkomst.

Exempel på prokrastinering: Skriva ett blogginlägg om myter kring författarskapet.

att orka skriva deckare

Jag är på upploppet i mitt lilla projekt ”skriva fyra spänningsromaner om en papperslös detektiv”, och känner att det är läge att dela med mig av erfarenheterna.

Att skriva spänning är svårt och ansträngande, för en som helst skriver om sådant som möten, perspektiv, hemligheter och livet. Samtliga dessa ingredienser går visserligen att väva in i en spänningsroman, men det spänningsromaner gör som inte vanliga romaner gör, är att de kräver ett ständigt fokus på intrig, händelser och viss action.

Efter dessa fyra böcker om Kouplan kan jag krasst konstatera: Jag är inte född till spänningsförfattare. Det tar all min energi att tvinga bort mig från psykologin och karaktärerna tillräckligt för att få brottet och dess lösning att stå i centrum. Jag har misslyckats med flera saker som hör till deckargenren, såsom: Behandla alltid grova brott såsom mord och kidnappningar. Låt brottet vara i fokus för historien. Ha misstänkta.

Jag har låtit min detektiv stå i centrum för historien, och låtit brotten bli till illustrationer av psykologi och karaktärer. Hade jag inte förhållit mig till deckargenren, hade det tagit över mer. Men andra sidan av myntet ”svårt” är ju ”utmaning”, och jag har lärt mig en hel massa på att försöka skriva spänning. Jag har fått kämpa med mina akilleshälar varav en är actionscener. Jag har dragit synopsis till sin (eller åtminstone min) spets – i det sista manuset om Kouplan skrev jag en kort beskrivning av vartenda kapitel innan jag ens började skriva.

Jag vill gärna tillägga att det har gått bra. Den första boken om Kouplan vann Deckarakademins pris för bästa deckardebut, den tredje blev nominerad till årets bok av samma akademi förra året. Den har sålts till ett antal länder. I Frankrike är den upptagen i bokklubbar och nominerad till ELLE:s läsarpris, och jag vet många som längtar efter fjärde delen. Det är inte det jag menar, när jag säger att det varit svårt.

Jag minns hur jag längtade efter att skriva Kouplan. Det var när jag var i slutet av manuset till Hjärta av jazz. Jag var trött på all historisk research och allt som skulle ske i det lilla, mellan människorna, i stämningarna. Och så hade jag den här historien i huvudet, om en liten flicka som försvinner på ett sätt jag aldrig läst om i en bok. Tänk att få skriva i nutid! Tänk att få göra en riktigt oskriven deckarhjälte skriven och leva ut min inre detektiv! (När jag var i elvaårsåldern gick jag alltid omkring med kolpulver i min midjeväska, ifall jag skulle behöva ta några fingeravtryck.)

Nu har jag gjort det, och jag kan konstatera en enorm beundran för alla som orkar skriva fler än fyra deckare. Mitt nästa bokprojekt blir ett plågsamt njutbart lååångt skrivande om en människas inre, med mer historisk research än inför någon bok jag tidigare skrivit, prövande av form och berättargrepp, grävande i själar såsom min huvudpersons och min egen, och ett berättande som använder sig av intrigen – inte tvärtom.

Jag längtar lika mycket som den där gången för fyra år sedan när jag längtade efter att skriva Kouplan. Minst.

pepparkakshemmets öden och äventyr, sista kapitlet

Pepparkakshemmet hamnade till slut på Stadsmissionens eget kafé, i Grillska huset, Gamla stan, Stockholm. Det var ett vanskligt projekt att frakta det dit – vi började med att slå in det. I papper alltså.

2016-12-30-13-33-41

Försiktigt, så oerhört försiktigt, bar vi sedan ut paketet till en baklucka, som vi preparerat med tre hopvikta täcken.

2016-12-30-14-28-04

Och med lättheten hos en ängel tryckte min sambo på gasen. Sedan krypkörde vi från min förort och in till gyttrigaste innerstan, medan bilisterna omkring oss kanske inte fullt ut blängde, men sneglade undrande på vår framfärd. Vi borde, påpekade vi ett flertal gånger, ha satt en skylt där bak: Kör försiktigt, pepparkakshus.

Det knepigaste momentet, förutom det faktum att de hade grävt upp asfalten på en del av vår utfart, var när vi kom in i Gamla stan, där folk, fä och kullersten hotade vår mjuka framfart. Men då denna historia är befolkad av hjältar, lyckades vi ta oss ända upp till Stortorget. Där bar jag och min syster paketet till Grillska huset medan köparen Inger skötte dörrservice och min sambo körde iväg bilen till en parkering, där hon för övrigt fick sitt eget lilla äventyr.

På Grillska hade de först tänkt att vi skulle sätta pepparkakshuset på en liten byrå vid väggen. Den skulle möjligen ha kunnat husera badrummet, så det var tur att de hade ställt fram ett större bord. Vi satte paketet på detta och började pilla av tejpen. Det var en rafflande stund. Hur mycket skulle ha överlevt den stundom knaggliga resan? Jo, visade det sig: Allt.

matsal

Till och med kandelabrarna och spetsduken.

2016-12-30-15-17

Där lämnade vi vårt hem, skyddat av intet mer än två röda rep. Sedan dess har jag fått rapporter av folk som varit där. Alla vittnar om barn som andäktigt betraktar huset, barn som springer runt huset och gör alla nervösa, barn och vuxna som fotar med sina mobiltelefoner, barn som vill se, barn som skyddar huset från andra barn. Men mirakulöst nog verkar allt stå kvar, ännu elva dagar efter frakten!

barn-sudd grillska

Idag fick jag varslet om rivning. ”Hemmet står fortfarande, även om det börjar säcka lite. De tar bort det i morgon torsdag.” Så är det någon som vill se det, bege er alltså genast (om ni kan) till Gamla Stan i Stockholm!

Jag är väldigt nöjd med allt som hände med det här hemmet. Från bygget av en massa pyttemöbler, till auktionen som Inger vann med ett bud på 10 000 kronor, som gick till Stadsmissionens arbete för hemlösa, till Ingers beslut att låta pepparkakshemmet dekorera Stadsmissionens eget kafé, till att det faktiskt höll ända till nu. Slutet gott, allting gott! Eller åtminstone ätbart.