Sara Lövestam

Äntligen är vi framme vid lucka 24 i denna julkalender, som jag bara kan beklaga om du dragits in i. I den här luckan tänkte jag att jag lägger det äldsta jag har hittat i flytten, så att ni andra hamstrar ska känna igen er ordentligt. Det visade sig att det äldsta som dök upp i flytten var äldre än alla oss.

Ja visst, det är en tjugofjärdedels riksdaler anno 1772! Jag har haft detta mynt sedan jag var liten och trodde att det kanske var borta, men så dök det upp i flytten. Jag vet inte var jag fick tag i det till att börja med. En lågoddsare är min farfar frimärkssamlaren, men misstänkta är också 1) övergivna utgrävningsplatser där jag som barn lekte arkeolog och 2) andra platser där vuxna inte har koll på vad som ligger på marken.

När jag googlar på saken finns det visst någon som för fem år sedan sålde ett likadant mynt för 800 kronor, vilket ändå är hyfsat eftersom en daler motsvarar cirka 30 kronor idag. Mitt lilla mynt är dock så skamfilat att det inte borde motivera någon numismatiker att försöka komma över denna skatt. Men en gång i tiden köpte det något! Tanken svindlar, man vill skriva en roman.

Vad ska jag ha mitt 1700-talsmynt till, undrar ni kanske nu? Jag ska naturligtvis ha det till samma sak som när jag var barn, nämligen att ha det.

Det var lucka 24, det! Sammantaget har denna julkalender lyckats åstadkomma sjutton luckor, vilket naturligtvis är under all kritik men mer än jag trodde när jag började skriva den. Jag har ju haft fullt upp med min andra julkalender och själva flytten som är orsaken till att saker har kommit fram och kunnat omskrivas.

Tanken kommer oinbjuden: Jag borde ha lagt upp allt detta i Radiohjälpens auktioner.

Ledsen att det kanske blir lite väl intimt nu, men vi har ju redan etablerat att denna julkalender inte är föredömlig. Temat ”saker som dykt upp i flytten” följer de i alla fall, dessa visdomständer ur min överkäke som jag uppenbarligen inte nänts kasta bort. Man slänger väl inte tänder? Då är de ju borta sen.

Saker man skulle kunna göra av sina gamla tänder:

• halsband
• dockor med verklighetstrogna munnar
• mobiler för bebisar att blicka upp på
• dekorera möbler i kombination med intarsia
• löständer
• ersätta knappar på tangentbord eller maskiner
• örhängen
• lägga på mordplatser om man behöver förvilla polisen
• skicka i kuvert till någon man vill förbrylla
• ha i munnen för att uppleva främlingskapet mot något som en gång var en del av en
• taktila tavlor

Ja, sannerligen är ens gamla tänder bra att ha – och inte har man chans att skaffa sig särskilt många heller, så det gäller att ta vara på dem man har. I flytten hittade jag dem djupt inne i någon låda. De hamnar nu: djupt inne i en låda.

Äntligen något som verkligen kvalar in i den här ”julkalenderns” tema, saker som dykt upp i flytten.

Förra gången jag flyttade var 2018. Sedan följde fyra år nästan helt utan smycken. Jag märkte det inte först, för jag bryr mig inte jättemycket om smycken generellt, men när jag till exempel skulle gå på fest eller vara på tv upplevde jag att jag hade väldigt lite att välja på. Faktiskt ingenting, om man skulle vara noga. Visst hade jag väl ägt smycken? Jag mindes distinkt åtminstone ett par armband. Letade efter dem i rimliga lådor och flyttkartonger, men utan framgång.

Åren gick. Jag köpte några nya armband och ett halsband. Hängde dem på ett smyckesträd som dekorerade byrån i sovrummet tillsammans med min antika skrivmaskin och en kopparpanna. Gav ut böcker, fick ett syskonbarn, genomlevde en pandemi och en cancerbehandling. Köpte ett hus.

Och i flytten till huset tyckte jag, när jag packade upp kopparpannan, att den kändes för kompakt för att vara tom. Och se där, i lucka 22 finner vi: smycken från förr!

Ni som lusläst denna blogg med kommentarer vet att jag fick storslagna planer när ingen åt upp tårtdekorationerna jag gjort till releasefesten för sista delen i Monikatrilogin:

Jag tänkte att jag, en vindstilla dag, skulle ta ut figurerna i deras naturliga miljö och fotografera dem där. Micke på sin motorcykel på en landsväg, renskötaren Sara i ett snölandskap, rallaren Sten i skogen.

Problemet var att det inte blev vindstilla, inte på flera veckor. Och sen köpte jag ett hus i juni, vilket fick till konsekvens att jag måste sälja lägenheten. Eftersom man ska låta sin lägenhet till försäljning vara så intetsägande som möjligt kunde jag inte låta sockerfigurerna stanna som eklektisk dekoration i bostaden, utan tog dem till min snälla syster där de fick ligga arrangerade i fyra papperskassar medan vi visade lägenheten. Och inte fick några bud, emedan bostadsmarknaden hade fått en stroke. Och väntade i fyra veckor för att annonsen skulle nollställas och ingen skulle se orden alla mäklare fruktar: ”23 dagar på Hemnet”. Vi lade upp lägenheten på nytt, fick den lyckligtvis såld, började packa, insåg att sockerfigurerna var säkras hos min syster, fick senare på hösten tillträde till nya huset och hämtade, i mitten av november, figurerna.

Så de har inte dykt upp i flytten, vilket egentligen diskvalificerar dem från denna julkalender, så man kan säga att detta är ytterligare ett sätt på vilket denna julkalender suger. Men eftersom det har hänt så drastiska saker med figurerna, i synnerhet Sten (men även Stina som tappat en arm!) får de vara med här ändå.

Sten Nilsson, den stolte, starke rallaren som lade rälsen på Inlandsbanan och ett antal andra järnvägar och levde hela livet med en skuld i sitt hjärta, såg på tårtan ut så här:

Men jag vet inte vad som hände hemma hos min syster, om det var något med värmen eller luftfuktigheten, för när jag hämtade honom hade han tyvärr tappat huvudet.

Om ni inte förstått tidigare att denna julkalender suger så förstår ni det kanske nu, när det varit avbrott (eller, skulle man kunna hävda, ”luckor”) två dagar i rad. Men på den tredje dagen uppstod den, för titta vad som dök upp i flytten: en näsflöjt!

Jag har troligen ägt denna flöjt i över 15 år, men aldrig försökt spela på den för att det verkar äckligt. Men det kanske det inte är? Jag skriver detta medan min sambo snyter skallen ur sig, vilket kan grumla mitt omdöme. Borde jag prova den? Har jag en näsflöjtist inom mig som bara väntar på att träda fram?

Oavsett kommer jag förstås inte att göra mig av med den, då det finns något ärofyllt i att äga många instrument. Näsflöjten får stanna med munspelet och mungigan på en hylla någonstans i närheten av pianot, gitarren, trumman, ukulelen och dragspelet.

Tillsammans med diverse annat pyssel, som jag pysslat någon pysseldag, dök detta påskägg upp i flytten för att nu hamna i lucka 15. Frågor och svar följer:

När målade jag detta? Jag vet inte, men det är över tolv år sedan.

Varför står det inget i pratbubblan? Antagligen för att det kan stå vad som helst i den så länge det inte står något. Det är lite som att ha pengar. Så länge man inte köper något kan man köpa vad som helst för dem, men så fort man spenderat dem kan man inte potentiellt köpa något annat.

Kommer det någonsin att användas? Ja, kanske om jag dör och den hamnar hos någon mindre sentimental släkting som skriver ”glad påsk bae” i pratbubblan och ger påskägget till någon fling som struntar i vem som har målat fågeln och bara bryr sig om godiset inuti. Eller om mitt dödsbo säljs på loppis och någon tänker ”tio spänn, det är i alla fall billigare än påskäggen på Ica” och ger det till sitt barn som tjurar för att det inte är som påskäggen alla hens kompisar fått och skriker ”aldrig kan du bara göra något normalt, mamma!” Annars, troligen inte.

Den här gamla skrivboken dök upp i flytten och kvalificerar sig därför till en lucka i denna julkalender på tema ”saker som dykt upp i flytten”.

Jag hade som barn för vana att ta en skrivbok som jag fått i skolan, klippa bort de redan skrivna sidorna och använda de tomma sidorna åt mina berättelser eller i det här fallet: skrivhjälp.

Boken hade tidigare använts till OÄ, vilket hjälper oss att datera den till låg- eller mellanstadiet (troligen mellan). Skrivhjälpen består av denna sida med anföringsverb samt en sida med synonymer till ”log”.

Man hade kunnat tro att jag inte fick skrivböcker av mina föräldrar. Det skulle jag säkert ha fått, men jag har hela livet betett mig som om det är kris i landet, jag inte kan räkna med undsättning och varje papperslapp måste tagas tillvara. Resultatet ser vi nu, när jag inte ens trettio år senare nänns slänga denna ”skrivhjälp”. ”Den kommer aldrig att behövas” suckar ni kanske nu, men vänta bara tills ni tröttnat på era sade och krisen har drabbat landet så att synonymlistan i Word slutat fungera!

I lucka 13 i denna bedrövligt sporadiska ”julkalender” finner vi en rockring för vuxna!

Jag var allt utom en atlet i skolan, ja ni vet, sist vald på jympan och så vidare. Men en enda aktivitet bevisade att även jag hade en köttkropp med potential till både muskler, koordination och balans: rockringen.

En gång slog jag skolgårdsrekord, vilket inte var jättesvårt eftersom man, när man väl fattar hur man rockar rockring, kan göra det hur länge som helst. De andra barnen stod runt mig och räknade minuter. En klasskamrat sprang till läraren och sa att de måste förlänga rasten eftersom ett rekord var på väg att slås. Jag var i centrum och jag åstadkom något exceptionellt.

Jag lekte cirkus med dem hemma. Rockade med foten, upp till midjan, upp på handen, flera samtidigt, hoppade över, kröp igenom mitt i rullet. Någonstans finns en dikt om mina två rockringar, återstår att se om även den kommer fram i flytten.

Spola fram tjugo år. En kompis har skaffat en rockring för vuxna, som är ganska tung, har små bulor på insidan och alltså räknas som träningsredskap. Jag drabbas av habegär – inte konstigt när ens enda glansdag i grundskolan inträffat tack vare den hårda plastringens dans med centrifugalkrafterna – och köper genast en egen.

Stuvar undan alla möbler i vardagsrummet och rockar järnet i en dag. Får blåmärken av de små bulorna runt hela midjan. Måste ställa tillbaka möblerna. Tänker att jag en dag kommer att ha ett större vardagsrum eller en trädgård, och lägger tills vidare rockringen i förrådet. Den åker med i flytten, och sedan i nästa flytt, till synes dömd till att för alltid, med sin kompromisslösa otymplighet, blockera saker man vill komma åt i ett förråd. Här är den nu, tio år senare.

Så nu vet ni vad jag kommer att göra i min trädgård i sommar.

Var det någon som blev förvånad när det inte kom någon lucka igår? I så fall har ni inte läst luckorna ordentligt, så jag säger det igen och ännu tydligare: Det är HÖGST OSANNOLIKT varje gång det kommer en lucka i denna ”julkalender” på tema saker som dykt upp i flytten.

Att det inte kom någon lucka innebär förstås inte att det inte dykt upp saker i flytten. Som den här zebramålade stövelknekten! Den har jag faktiskt letat efter ända sedan förra gången jag flyttade.

Idag pratade jag med en branschkollega om hur debuterande författares kontraktsskrivning borde gå till för att matcha den starka känslan av overklighet och this is it som den debuterande författaren ofta känner. Att göra en digital underskrift på bussen hem från förlagsmötet räcker gott, kan jag intyga, för den som redan gett ut 20 böcker. Men när man får ge ut sin första bok, ofta efter månader eller år av försök, borde det ske med lite mer pompa och ståt.

Det borde ske på en scen, med en fanfar, blomsterkvast och Aftonbladet på plats för att göra en intervju. Ett femtiotal personer borde skåla. Och kontraktet borde vara i åtminstone A2-storlek, gärna i hårdkartong så att den debuterande författaren och förlagschefen kan skriva på det stående, framför fotoblixtar och till folkets jubel.

Ungefär som när jag debuterade, alltså. I flytten dök det här 13 år gamla kontraktet upp, vilket det har en tendens att göra då dess storlek inte tillåter att man sätter in det i en pärm. I lucka 9 i denna julkalender över saker som kommit fram i flytten hittar vi alltså mitt första förlagskontrakt! Vill ni signera ett avtal under riktigt festliga former, se till att vinna det i en tävling.

Jo jag åkte till Helsingborg, men så kom jag ju hem innan det hunnit bli den 9:e, så även idag blev det en lucka i denna julkalender. I morgon får vi se.

Saker som dykt upp i flytten nr 8 blir alltså några gamla ID-kort. Går de att ha till något? Nej! Behöver jag dem? Nej! Kommer jag att behålla dem och lägga dem i en låda eftersom jag ju sparat dem sedan 2006 och inte kan svika mitt tidigare jag genom att slänga dem nu? Ja!

När jag var i tjugoårsåldern jobbade jag extra på Systembolaget. Några år senare började jag jobba som sfi-lärare, och fick så småningom kollegan Jerry – som bland annat formgivit omslagen till mina Grejen-böcker. Men, visade det sig när jag packade en flyttkartong med saker som legat i en låda, det är inte det enda Jerry gjort för mig. Han har också illustrerat detta minne från Systembolaget, och jag har gjort det man gör när man får en sådan gåva: sparat det.

Denna seriestripp från livet får alltså bli lucka 7 i denna julkalender på tema ”saker som dykt upp i flytten”, som inte är någon riktig julkalender då jag verkligen inte har någon intention att skriva något varje dag. I skrivande stund är jag på väg till Helsingborg och det var ren tur att detta foto redan låg i mobilen, annars hade det till exempel inte blivit någon lucka idag.

Och i morgon ÄR jag i Helsingborg, då är det i princip omöjligt att skriva en lucka om något som dykt upp i flytten ända uppe i Stockholm. Bara så att ni vet. Räkna inte med en lucka 8!

Detta papper hittade jag i flytten, fastsatt i en av mina två antika skrivmaskiner. Eftersom man strängt taget bara behöver en antik skrivmaskin sålde jag denna på Blocket – men räddade pappret.

Detta är en saga som jag och min syster skrev till vår andra syster när hon var i Peru år 2010. Vi tänkte att hon kanske saknade gamla hederliga svenska sagor, sådana som vi växte upp med där hälften av orden var obegripliga men godtagbara pga sagighet. Vi hade mycket roligt när vi skrev den, och blev alltmer kreativa i vår sagovokabulär vartefter sagan växte fram. Vår syster i Peru var däremot måttligt road.

Med anledning av kritiken på lucka 4, där ni alltså inte fick slutet på spökhistorien, har jag dessutom letat upp hela sagan på min dator. Håll tillgodo!

Fortsätt läsa Lucka 6: en saga

Jag var visserligen i Kungsängen och föreläste för lärare om förändringar i svenska språket idag, men sen kom jag ju hem. Och titta vad som låg i en kartong: min mammas farmors högklackade skor från cirka 40-talet (eller tidigare?)!

De är i storlek 35, vilket innebär att jag, med pråmar i storlek 36, aldrig kommer att få på mig dem. Ändå släpar jag med mig dem från bostad till bostad, för nöjet att få utbrista ”titta vilka fina skor min mammas farmor hade!” till den som råkar vara i närheten.

Någon som vill köpa ett par högklackade vintageskor i storlek 35 förresten?

Idag skulle det förvisso inte bli någon lucka i icke-julkalendern med tema ”saker som dykt upp i flytten” – men i en av lådorna med böcker som packats upp under helgen låg ett skolhäfte från tredje eller fjärde klass med en spökhistoria i. På en av sidorna hittade jag ett sådant koncentrat av icke åldersadekvat språkbehandling, att det nog får bli en lucka även idag.

Bekymmersamt! Slå sig i backen! Baddare! Påminn mig om att åter börja använda ord som jag ledigt slängde mig med i tioårsåldern!

I morgon ska jag åka till Kungsängen och föreläsa för lärare, så då blir det helt säkert ingen lucka i den här ”julkalendern”.

Det skulle inte bli någon lucka idag, då detta inte är en riktig julkalender där man serveras något varje dag – men så låg den här i en flyttkasse som jag kollade igenom i jakt på något jag faktiskt behövde.

Min gamla safarihatt! Jag misstänker att den inköptes i Kenya, då det står Kenya på sidorna. Jag var nio år och min familj skulle bo i Zimbabwe ett halvår med anledning av min pappas jobb. När vi skulle byta plan i Kenya var vårt plan försenat och vi missade bytet, så vi var tvungna att bo på hotell i Kenya i två dagar medan nya biljetter bokades. Troligen köptes denna hatt då.

Minnen från hotellet i Kenya: Täcket var ett lakan och en filt, som satt stenhårt inkilade om madrassen så att man fick pressa sig in med hela sin nioåriga kraft. Till frukost fanns inte ost och gröt, men i stället fick man sylt (!!!) på formfranskan. Vi fick inte gå ut då vi inte var vaccinerade mot gula febern, men vi hade våra klippdockor. Det var 17 grader varmt ute, vilket i kombination med att inte få gå ut gjorde hela afrikagrejen lite underväldigande. Jag skrev i min dagbok: Nu har jag för första gången satt min fot på afrikansk mark.

Hatten har jag inte använt på över 30 år. Ska jag slänga den eller kanske sälja på loppis? Ja, säger min sambo, som inte tycks förstå att jag har levt ett liv fullt av äventyr som manifesteras i saker som rosa safarihattar. Kanske kan min systerdotter ärva den, om hon skulle behöva gå på safari någon gång – då finns i alla fall chansen att föra vidare den storslagna berättelsen om när mamma och moster lekte med klippdockor på hotell i Nairobi. Bäst jag lägger den på ett bra ställe.

Så nu hade ni tur, ni lilla skara som följer denna kalender, som alltså för nytillkomna läsare har temat ”saker som dykt upp i flytten”. I morgon är det söndag och jag kommer inte att prioritera denna kalender! Det är ingen idé att ni ens kollar.

Jaha, det verkar redan vara andra december! Jag kommer verkligen inte att hinna göra luckor till hela denna kalender, det hoppas jag att ni förstår, men eftersom flera av er har klickat ”gilla” och det till och med inkommit någon kommentar på lucka 1 måste jag ju försöka leva upp till något även idag.

I dagens lucka i denna julkalender på tema saker som dykt upp i flytten hittar vi: tre skolfoton!

De måste ha åkt ur ett fotoalbum någonstans, för de låg på botten av en flyttkartong. Den enda jag känner igen på bilderna är människan i mitten, vilket är jag själv i sjunde klass. Vem är killen till vänster? Möjligen en som var på samma musikläger som jag och spelade väldigt bra piano. Han (om det är han) och en som hette Jocke var två, som vi andra uppfattade dem, gangstrar med gudabenådad musikalitet på kommunala musikskolans sommarläger cirka 1993. Vem är tjejen till höger? Jag vet inte, men om du läser detta och är tjejen på bilden så får du komma ihåg att detta är 25-30 år sedan och jag har väldigt dåligt ansiktsminne. Det är inte du, det är jag.

Slänger jag nu dessa foton, eftersom jag inte vet vilka de föreställer och verkligen aldrig kommer att ha behov av dem? Nej, jag planerar självklart att sätta tillbaka dem i fotoalbumet, som för tillfället ännu är nedpackat. Jag lägger dem tills vidare på ett Bra ställe™.

Vad roligt, det blev en lucka idag ändå! Men räkna inte med att det blir någon i morgon.

Nä hörni, var det någon som trodde att jag skulle hinna 1) bli klar med den nya hemsidan och 2) skriva luckor till en adventskalender (utöver den jag redan skriver i SvD) 3) få mitt nya arbetsrum i ordning eller 4) ens BLINKA innan det blev december? Den enda adventskalender jag kan erbjuda er på denna sida är möjligen en på temat ”saker som dykt upp i flytten”. Då jag kan ha svårt att få ihop tiden att skriva en lucka varje dag, riskerar det att bli en oerhört sporadisk julkalender, vilket diskvalificerar den från att kallas julkalender.

I lucka 1 har vi … ta-da! Ett februariuppslag från 2002. Denna kalender dyker alltid upp när jag flyttar, och jag nänns aldrig slänga den så den åker med till nästa ställe för att placeras lika långt in i nästa byrålåda.

Kommentaren ”få öl som en flyttgubbe” den 8 februari är väl det mest fantasieggande här, med tanke på att jag aldrig gillat öl. Vad hände den där dagen för över tjugo år sedan? Vad är en ”enbo”? Det mesta angående detta event är höljt i dunkel, vilket gäller fler saker som kommit fram i flytten.

Vad kommer nästa lucka att bjuda på? Det får vi veta i morgon – kanske!

… varför min nuna är så stor, där längst uppe på sidan, så är det för att jag gör om min hemsida och just nu ligger mitt ansikte där. Ju större skärm du har, desto mer påträngande känns antagligen mitt ansikte, men jag kan lugna er alla med att hemsidan i slutänden kommer att se annorlunda ut.

Likheterna med mitt hem är slående. Jag har de senaste veckorna fått nyckeln till ett nytt hus, betalat snickare, elektriker och målare för att ta ner väggar, bygga upp andra väggar, dra om el, spackla, måla och lägga golv, för att under sluttampen själv flytta in. Inte helt själv förresten, jag är över 40 och har således betalat en flyttfirma som i nio (!) timmar flyttade färdigpackade flyttkartonger och möbler de fyrahundra meter jag har mellan mitt gamla hem och mitt nya.

Nu ska vi ”bara” komma i ordning.

Har ni någonsin byggt om en hemsida förstår ni styrkan i denna parallell. Och likt hur jag hoppas komma i ordning i mitt nya hus i tid för att välkomna sjutton släktingar på julfirande, hoppas jag bli klar med den nya hemsidan för att – peppar peppar – från och med den 1 december leverera någon typ av julkalender till er som troget klickar in på denna blogg i hopp om nya inlägg.

Tills vidare kan ni alltså beskåda mitt fejs.

Vi kan inledningsvis etablera att jag inte är Haruki Murakami. Där långdistanslöpning präglar denne författares hela tillvaro, präglar den så lite som möjligt av min då jag i grunden avskyr att springa. Jag är dock uppvuxen med två hurtiga föräldrar som ännu efter pensionen springer varje dag, går på Friskis & Svettis (mamma) och inleder dagen med 65 armhävningar för att 70 blir för jobbigt för ryggen (pappa). Jag nämner det för att jag inte kan komma på någon annan anledning till att jag tror att jag måste springa för att vara vuxen.

Jag började försöka springa någon gång i 27-årsåldern. Jag hade hört att man ”kommer in i det” och ägnade därför ett helt år åt att jogga runt Rotebro centrum tre gånger i veckan, med en sån där modern mp3-spelare i fickan. Resultat: jag blev flåsig i halsen tre gånger i veckan.

Fortsätt läsa Vad jag talar om när jag talar om löpning