Tips för cancerbehandlingen

Posted on 27 juli, 2021 by Sara Lövestam

Jag hoppas att det här blir mitt sista inlägg om cancer. Hoppas är ju allt man kan göra – jag, ni, alla – när det gäller att inte få, eller inte få tillbaka, cancer. På fredag får jag min sista planerade behandling (!!), och sedan hoppas jag att alla mina kommande inlägg kommer att handla om skrivläger (om tre veckor åker jag och Mian Lodalen iväg med 21 nya deltagare), odling (min gurkplanta gav i år tio knubbiga gurkor innan den dräptes av spinnkvalster), skrivande, bokreleaser (Bära och brista – Andra Monikabok kommer ut i oktober) och språk (kolla den här intressanta twittertråden om hur Karl Oskar och Kristina egentligen lät!).

Men nu kommer alltså ännu ett inlägg om cancer, och det ska handla om vad jag har lärt mig. Inte vad jag har lärt mig om livets underlighet och förgänglighet – det har jag skrivit om tidigare både på bloggen och i Svenska Dagbladet. Nej, vad jag de senaste månaderna har lärt mig om kroppen och behandlingen genom erfarenhet, andras tips och egen research. På denna blogg har ni tidigare bland annat fått tips för aubergineodling, tips för IT-hjälp vid romanskrivande, allmänna tips och tips för pepparkakshuset – idag kommer tips för cancerbehandlingen!

Läs mer →

Rapport från frontlinjen

Posted on 13 juli, 2021 by Sara Lövestam

Jag märkte inte när det började, men plötsligt flankeras mina tre kvarvarande ögonfransar av en hel rad millimeterkorta fransungar. I enad front skjuter de ut ur mina ögonkanter och påminner om att cytostatikans herravälde är över – säkerligen i några månader framöver, förhoppningsvis för alltid.

Den vanligaste frågan jag får just nu är när jag kommer att veta ”om behandlingen har lyckats”. Det skulle jag kanske också ha frågat i samma läge, för innan jag plötsligt hade cancer visste jag inte mycket om cancerbehandling. Nu blir mina svar lika svävande som läkarnas, när jag ställde frågan till dem.

För det första såg man inte någon spridning av min cancer när jag undersöktes i mars. Den upptäcktes bara genom cellprov och analys av mina utopererade organ, och metastasen de hittade var så liten att den inte syntes på röntgenbilderna. Med andra ord: Bästa möjliga utfall är att man på röntgenbilderna efter behandlingen inte ser någon skillnad jämfört med bilderna före behandlingen – när jag alltså hade metastaser (möjligen bara en metastas) som inte syntes.

För det andra vet man aldrig vad cancerceller hittar på. Deras största intresse är att föröka sig, och om det ligger någon liten cell kvar i en skyttegrav efter att detta bombardemang av cellgifter och strålning är avslutat är det klart att den snart börjar ägna sig åt denna hobby igen när läget känns säkert. Därför gör man upprepade kontroller med några månaders mellanrum i fem år, och om man inte kan se några nya tumörer på röntgen under den tiden så beräknas man sedan löpa lika stor/liten risk att få cancer som vilken person som helst = vara frisk.

Som ni märkte hakade jag helhjärtat på krigsmetaforerna i föregående stycke. Det har skrivits en del om dem, sedan Susan Sontag år 1978 gav ut essän Sjukdom som metafor. Hon lyfte bland annat problemet med att prata som om graden av tillfrisknande beror på den cancerdrabbades kämpaglöd, vilket får till effekt att det framstår som om den som dör av cancer inte kämpat tillräckligt. (Som ni kan utläsa av den målande beskrivningen ovan pågår visst någon typ av kamp, men den utkämpas mellan sjukdom och behandling, inte mellan människa och sjukdom.)

En annan poäng, som jag tycker är intressant, är att vissa sjukdomar ses som mer krigiska än andra. Sällan ser vi det beskrivas som om någon ”kämpar mot fibromyalgi” eller ”förlorade kriget mot lunginflammationen”, medan cancer kodas maskulint och krigiskt. Den är något som invaderar och attackerar, något man kämpar och krigar mot, vilket låter mycket jobbigare än (eller framför allt olikt) det jag gör: ligger i en strålmaskin, får dropp, mår stundom dåligt, är trött. Kanske kan det muntra upp en och annan att se sina strålframkallade diarréer som ett kraftfullt slag mot fienden, själv blir jag stressad av konflikter och skulle antagligen bli den som försökte medla mellan tumörer och cellgifter i ett krig. Titta här förresten: en magisteruppsats av Julia Sandström undersökte cancermetaforer i svenska tidningsartiklar och hittade femton varianter varav de vanligaste är ”cancer är kamp”, ”cancer är människa”, ”cancer är resa”, ”cancer är krig” och ”cancer är rättegång”. (Jag täckte in ”cancer är krig” i mitt stycke om skyttegravarna, men också ”cancer är människa” i och med att jag skrev att cancerceller hittar på, har intressen och hobbyer.)

Åter till ögonfransarna. Jag vet inte när de kom, men är det några som står i givakt som ett gäng unga kadetter så är det de. Tre tappra generaler från den (för de unga fransarna) mytomspunna tiden före cytostatikan står som sagt kvar, men om jag rycker lite lätt i dem släpper de taget och lämnar plats till det nya gardet.

Att håret kommer tillbaka betyder inte att prövningen är över, även om det verkligen skulle vara en stark symbol om det gjorde det. I princip betyder det ingenting, utöver att jag inte längre får cytostatika och att det snart inte kommer att synas på mig att jag behandlas för cancer. Jag ska fortfarande få strålbehandling i tre veckor till, och det är fortfarande oklart hur eventuella cancerceller i min kropp reagerat på behandlingen. Jag knallar på (för att använda en promenadmetafor), aka tar en sjukresetaxi till Karolinska varje dag, lägger mig i en maskin som består av några bumlingar som roterar kring mitt mellangärde och skjuter osynliga strålar som försöker undvika tarmarna och träffa lymfsystemet.

Idag är det förresten min födelsedag. ”Det är din dag och vi kan göra precis vad du vill” sa min sambo. ”Jag vill att vi lär oss hela texten till If ya getting down” svarade jag, så nu sitter vi här och rappar.

Guldmjölk på tillvaron

Posted on 6 juni, 2021 by Sara Lövestam

Aprikoskärnor, kolloidalt silver, sång (helst i skogen), keto-diet, yoga, syrafri kost, gurkmeja och homeopati är några av de företeelser jag rekommenderats när folk fått nys om min cancer. Jag är kritisk men också nyfiken, så för varje nytt kosttips undersöker jag vilka vetenskapliga studier som finns samt rådfrågar min syster, dietistforskaren. När hon inte vet svaret frågar hon sina dietistkompisar med onkologisk kompetens, framför allt en som doktorerat i nutrition för cancerpatienter och dessutom själv haft cancer. Det är bara att inse att en sådan människa har mer insikt i den djungel som utgörs av kostråd för cancerdrabbade, så när jag fick veta att hon åt gurkmeja under sin cancerbehandling – främst i syfte att dämpa biverkningarna – bestämde jag mig för att också göra det. (Först kollade jag förstås med sjukhusdietisten om gurkmeja skulle förstöra effekten av min cytostatikabehandling, och hon sa att det inte är någon fara så länge det är ett ”naturligt intag” och inte i koncentrerad form.) Det godaste sättet jag hittat att få i sig gurkmeja varje dag är att dricka så kallad guldmjölk. Som en bonus visade det sig vara en av de få saker som smakar gott även under de jobbiga dagarna med smakförändringar.

För att göra guldmjölk behöver man först gurkmejapasta. ”Pastan” är egentligen en pastej, och personligen tycker jag att man borde utnyttja tillfället att kalla det gurkamoja, men nu är det som det är. Gurkmejapastan (om tillräckligt många kallar det gurkamoja kommer det att heta gurkamoja) blandar man ut i ett glas varm mjölk av något slag, och vips har man en gul och varm dryck som kallas guldmjölk. Själv blandar jag ut den i en halv kopp kokhett vatten och tillsätter havremjölk och mandelmjölk.

På nätet finns många olika recept på gurkmejapasta (eller gurkamoja). Själv har jag kommit fram till ett som ser ut så här:

0,5 dl malen gurkmeja
2 msk malen ingefära
1 msk malen kanel
2 tsk finmalen kardemumma
0,5 tsk finmalen svartpeppar (behövs tydligen för att aktivera gurkmejans goda substanser)
Eventuellt lite vaniljpulver
1,5 dl vatten

Detta kokas ihop på medelhög värme tills det blir som en trög gröt. Rör om under tiden. När det har svalnat kan pastejen förvaras i kylskåp upp till två veckor (står det på nätet).

Jag har nu druckit guldmjölk exakt varje dag sedan jag började med cellgifter, det vill säga i tio veckors tid. Jag kan inte säga om det har förbättrat min cellgiftsupplevelse, då denna i sig inte haft några försonande drag. Jag har haft smakbortfall, muskelvärk, stelhet, ont under huden, håravfall, migrän, förstoppning från helvetet, domningar, hjärntrötthet, svamp i munnen, svaghet och orkeslöshet, en konstig smärta som känns som om den sitter i skelettet, hudutslag och balanssvårigheter. Jag har däremot sluppit illamående, och även hudproblem utöver de två dagarna i början när jag hade de där utslagen. Illamående slipper de flesta numera, har jag förstått, men hudproblem skulle jag förvänta mig, och jag förskrevs en stor flaska mjukgörande salva lagom till när huden skulle börja fnasa.

Men min hud började aldrig fnasa. Faktum är att ju längre min cytostatikabehandling fortskred, desto bättre blev min hud. Den har hittills varit en medioker sorts hud; ganska torr, inget sandpapper men inte heller någon babyrumpa. Tills nu. Min hud är så len att jag kommer på mig själv med att sitta och förstrött klappa mig själv på armarna. ”Händer det att folk får bättre hud av cytostatika?” har jag frågat sköterskorna, som skrattat och gratulerat mig, och sagt att nej, du är den första. Har jag dragit någon sorts vinstlott – har ”hudförändringarna” som står bland biverkningarna i FASS av något kemiskt sammanträffande råkat gå åt rätt håll för mig?

Det var först för några dagar sedan som tanken slog mig: Vänta nu. (Det är vid sådana här tillfällen jag tvivlar på att recensenterna som kallat mig ”geni” har rätt.) Vänta lite här nu. Jag har visserligen gått på cytostatika i tio veckor, men jag har också ätit gurkmeja varje dag i tio veckor. Jag googlade ”gurkmeja hy” och det visade sig att gurkmeja används i traditionella behandlingar mot hudbesvär och rekommenderas av hudterapeuter. Det var ju, när man tänkte efter, mer logiskt än att en cellgiftsbehandling skulle resultera i sagolik persikohy.

Jag började betrakta ärendet som avslutat – men ett par dagar senare fick jag av en icke guldmjölksdrickande person höra att även hennes hud förbättrats under cytostatikabehandlingen! Det är alltså möjligt. Å andra sidan kanske mindre konstigt för henne, vars förbättring är att hon gått från fet hy till mindre fet av en behandling som sägs ge torr hud. (Om någon läst så här långt och börjat fråga sig varför dessa cancerdrabbade människor intresserar sig för så världsliga saker som hudkvalitet kan jag svara att 1) kroppen har inte serverat jättemånga källor till glädje på senaste tiden så man tar vad man får och 2) jag är aldrig främmande för ett mysterium och 3) om man har len hud kan man muntra upp sig nästan när som helst genom att klappa sig själv på armen.)

Vetenskaplighet framför allt: Nu ska min sambo börja tacka ja till mina erbjudanden om guldmjölk för att se om även hennes hud påverkas. I så fall kommer denna lägenhet framöver att bebos av två vansinnigt lenhudade människor med gurkamoja (tidigare känt som gurkmejapasta) som fast inventarium i kylen. Jag återkommer med resultat om några veckor, och om de är positiva kommer jag alltså att ha åstadkommit mitt livs första hudvårdsrekommendation! Säga vad man vill om 2021, men året bjuder sannerligen på överraskningar.

UPPDATERING 2021-07-14
Två saker har hänt med min och min sambos respektive hud. Min sambos hud har blivit lenare, vilket hon ger guldmjölken all cred för. Min egen hud har däremot förfallit till sin tidigare mediokritet, helt utan att jag slutat dricka guldmjölk. Det började samtidigt som mitt hår började växa igen. När jag nämnde det för min moster, som också har haft cancer, sa hon ”åh ja, man får ju så babylen hud av cytostatika!”. Jag borde med andra ord ha konsulterat henne redan från början. En mystisk sak är att jag inte hittat någon annan som nämnt denna bieffekt av cytostatika, vare sig i läkemedelsinformation, på nätet eller hos sjuksköterskor. Men om någon googlar på ”len hud cancer” så finns här i alla fall min och min mosters erfarenhet att spegla sig i.

23 nyanser av barnlöshet

Posted on 29 maj, 2021 by Sara Lövestam

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. De har lagt den dagen före mors dag, och jag kan inte bestämma mig för om det är okänsligt eller genialt, men eftersom det lär vara ofrivilligt barnlösa som har bestämt det är det antagligen genialt.

Det finns så mycket att säga om barnlöshet, som sällan blir sagt. För ett par veckor sedan sammanfattade jag några saker jag vill att folk ska veta i tjugotre tweets, här hopsamlade till en text:

Alla vet att det är ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Många vet att det är mer än jobbigt och att det kan få hela livet att kännas förstört. Men vad är det som är så hemskt? Svaret kan vara ganska komplext. En sak är förstås att inte få ett barn. Det är den objektivt tydligaste effekten av barnlöshet, att det inte bor något barn hos en. Det blir en sorg, när man har tänkt sig att det skulle göra det.
Men det är inte bara avsaknaden av ett barn som är det ”jobbiga” med ofrivillig barnlöshet. Ibland är det inte ens det jobbigaste. En tung sak är till exempel känslan av att gå omkring i ett konstant misslyckande. Något som alla andra klarar – råttor, människor, amöbor – klarar inte jag. Och man påminns om det i regelbundna tvåveckorsintervaller, månad efter månad. Livet delas in efter de där intervallerna. Två veckor av hopp följda av två veckors förtvivlan. Varje gång man går på toaletten och inte har blod i trosan blir man lättad. Varje gång avslutas det med att blodet ändå kommer. Får man behandling är det tunga hormonkurer, sprutor i magen, otaliga besök i gynekologstolen där man gång på gång exponerar sitt kön i hopp om att den här gången.
En aspekt jag inte själv har erfarenhet av är fertilitetsproblemens påverkan på sexlivet. Lägger ändå in det här: Är man i en sådan relation där sex potentiellt kan leda till barn, men inte gör det, kan pressen och kalkylerandet förstöra hela nöjet.
För många pågår försöken i flera år, och den ständiga växelverkan mellan hopp och förtvivlan ackompanjerar hela resten av tillvaron. När man går på toaletten före ett möte och har fått mens. När någon glatt annonserar en graviditet. Vilket förstås är en annan av aspekterna: Alla tillfällen då man påminns om sitt pågående trauma, för att barn – naturligtvis – är en naturlig del av mångas liv och en källa till glädje för dem.
Ur Ljudet av fötter: Jag har inte råd att gråta varje gång någon får ett barn, har ett barn, bär ett barn, talar om ett barn. Jag har inte råd att vara en alien. Jag sväljer inte gråten, jag trycker tillbaka den med min hårda andning. Min gråt sitter i musklerna som packad snö.
Man kan inte undvika att höra om folk som får barn. Men folk skulle däremot kunna undvika att fråga om man ska ”skaffa” barn. Det gör de inte. Och vissa som frågar lägger inte ens ner när man svarar ”jag vill helst inte prata om det”. Det är så naturligt att många inte ens kommer på tanken att frågan skulle vara inkräktande. Och det gör den barnlösa ännu mer alienerad, för man fattar ju det. Det är man själv som är avvikelsen. Självklart borde man inte ta illa upp. (Jfr alla andra normbrytanden.)
Vilket för oss till normen. Att inte ha barn är att inte ha små människor hemma. Men det är också att inte dela samtalsämnen med andra. Att inte gemensamt kunna beklaga sig eller instämma när andra pratar om sina liv. Att inte vara med. Precis som alla andra normbrytare måste man hitta berättelsen om sitt eget liv utanför den gängse – och inte sällan försvara den och dess lika värde. (Den här punkten gäller förstås i högsta grad även frivilligt barnlösa/barnfria.)
Värdet av ens liv får ibland en ganska tydlig definition utifrån. Som när folk säger ”man vet inte vad kärlek är förrän man fått barn” eller ”barn är meningen med livet.” Som om de levt allas liv.
Det är, kort sagt, en mängd aspekter som gör det ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Vissa har med avsaknad av barn att göra, men många har med allt annat att göra. Därför är den barnlösa inte heller dömd till olycka, som vissa tycks tro. Själv mådde jag så dåligt under åren jag försökte få barn att jag aldrig skulle kunna skriva en sådan här offentlig text, eller genomföra en intervju på temat. Det ständiga misslyckandet var så påtagligt. (Däremot skrev jag alltså en romansvit.) Men att sluta försöka få barn var ett av mina bästa beslut i livet. Det är kanske inte så för alla, men för mig och fler än man kanske tror. Man väljer en ny väg. Definierar ett nytt liv. QX intervjuade mig om det där. Och romansviten jag började skriva under de värsta åren blev till Monikaböckerna, först ut Ljudet av fötter. Kan man säga att det var värt det, för att få dessa ord av Lotta Olsson? Ja, för en författare kan det faktiskt vara det.
Det jag vill säga är att barnlöshet är komplext. (Mer komplext än dessa tweets, det är bland annat därför jag skrivit tre romaner på temat.) Avslutar med ett råd åt varje håll: Du som inte är ofrivilligt barnlös: Var försiktig med vad du frågar, och medveten om att många inte orkar prata om ett pågående trauma. Se inte ner på barnlösa liv. I övrigt har jag inga övergripande råd, eftersom alla barnlösa har olika behov och är i olika skeden. Du som är ofrivilligt barnlös: Följ din inre kompass, både när det gäller att satsa och att släppa. Du är inte misslyckad. Hitta något roligt att berika ditt liv med, för till och med om du får barn kommer de att ha sina egna liv, och du ditt. Ta hand om dig.

Det där om att man inte behöver bli olycklig är kanske det man allra minst talar om, när man talar om ofrivillig barnlöshet. Jag tror att det har en mängd orsaker, exempelvis:

Uppfattningen att endast barn ger mening och lycka
Insikten att barnlöshet är jobbigt (och därför kommer att fortsätta vara jobbigt för alltid)
Uppfattningen att den som försöker få barn är redo att göra och offra ALLT för att få ett barn och inte har några alternativa drömmar
Bristen på offentliga berättelser om folk som slutat med fertilitetsbehandlingar och gått vidare med livet

Därför lyfter jag gärna det när jag pratar om mina egna erfarenheter. Jag visste, även när jag var mitt i det och hade mina mörkaste stunder, att jag skulle komma ur det oavsett om det blev något barn. När jag skrev anteckningen om gråten som sitter i musklerna som packad snö visste jag att jag skulle kunna prata om det i framtiden, och jag visste att Monika (som är huvudpersonen i Ljudet av fötter) skulle ha humor mitt i det svarta. ”Överlevnadshumor” som Ellen Jelinek beskrev det, när vi träffades under ljudboksinspelningen.

Egentligen finns det förstås fler än tjugotre saker att säga om barnlöshet – det är som sagt bland annat därför jag har skrivit Monikaböckerna. Det finns nyanser i nyanserna, det finns spektrum av reaktioner hos den som inte får något barn – och hos den som får dem. Eftersom Monikas berättelse och temat om både föräldraskap och barnlöshet går genom hela romansviten om Monika (men på ganska olika sätt) bildsätter jag detta blogginlägg med alla tre böckerna. Och för att jag väntar så otåligt på att andra och tredje Monikabok ska komma ut.

Livet

Posted on 27 maj, 2021 by Sara Lövestam

Häromdagen refererade någon till mig som ”svårt sjuk”, och jag förstod knappt att det handlade om mig. Inte för att jag har svårt att acceptera mitt cancerbesked eller av annan anledning vill leva i förnekelse, men för att jag helt enkelt aldrig har märkt av någon cancer.

Det förenar mig troligen med en stor mängd andra cancerdrabbade människor, som liksom jag fått sina diagnoser innan cancern gjort något väsen av sig. Min lilla tumör upptäcktes på grund av att man vid en fertilitetsbehandling opererade ut en harmlös polyp i livmodern och hittade en ofarlig cellförändring som sedan följdes upp en gång om året. Bröstcancer och livmoderhalscancer upptäcks ofta genom rutinkontroller, och jag antar att den som får ett sådant besked efter en mammografi eller ett cellprov känner lika lite cancer som jag kände när jag fick mitt.

Hade man inte undersökt min livmoder, hade jag inte märkt av någon cancer. Kanske inte på hela resten av året, kanske inte på flera år. I ett parallellt universum hade jag suttit här i full kalufs och haft releasefest för Ljudet av fötter, samtidigt som några mycket små celler fortsatte dela sig i mina inre organ. Om jag inte hade försökt få barn hade ingen tagit cellprover i min livmoder, och hade jag till äventyrs gått till en läkare och sagt: ”Jag är så orolig för cancer, kan ni kolla mig?” så skulle inte ens en röntgen ha visat någonting. Metastasen de hittade i lymfkörteln de opererade ut var fyra millimeter, för liten för att synas på en röntgenbild. Inte mycket större än en bit pärlsocker.

Jag äter mycket pärlsocker just nu, därav associationen. De första sju dagarna efter cytostatikabehandlingen har jag smakförändringar som bland annat resulterar i att:

Syrlighet helt försvinner
Salt smakar som något ur ett kemilabb (dock ej salt)
Vatten smakar diskvatten

Jag har hittat en (1) typ av fast föda som smakar rimligt: Chokladbollar. Om jag gör dem på fiberhavregryn är det nästan nyttigt. Dessutom innehåller de mycket fett och kolhydrater, vilket får bland annat min syster dietistforskaren att heja på. Medan många människor, så fort de får höra att jag har cancer, sätter upp ett pekfinger och säger ”undvik socker, det göder cancercellerna!”, vill dietisterna bara att jag ska äta. Gärna kolhydrater, så att jag har energi nog för hela behandlingen. ”Jag måste undersöka om chokladbollar fungerar för fler som får smakförändringar av cytostatika”, säger min syster dietistforskaren. ”Tror du att det skulle funka med lite nötter i?” funderar hon, och jag utmanar henne att lansera boken Besegra cancer med chokladbollsdieten. Hon tror inte att det skulle sälja så bra, vilket säger allt om varför hon aldrig bör ge sig in i bokbranschen.

Två typer av flytande föda fungerar för mig under smakförändringarnas tid: havre-O’boy och guldmjölk. Den som läst hela chokladbollspassagen med tilltagande hets i andningen för att jag helt ignorerar sockerhotet, känner kanske nu ett visst lugn (åtminstone om hen inte fastnade på O’boy), för guldmjölk är den mest rekommenderade gula drycken bland alla som engagerar sig i relationen mellan mat och cancer. Om den fungerar ska jag låta vara osagt, men dietisten på Karolinska (och min syster) säger att den åtminstone inte gör någon skada.

Utöver att äta ordentligt, dricka sin guldmjölk och sova ordentligt finns det inte så mycket man kan göra för att hjälpa cytostatikan på traven – om ens dessa åtgärder påverkar. Det finns till och med frustrerande lite att göra, åtminstone om man frågar vetenskapen. (Frågar man andra finns det ingen ände på vad man kan göra.) Förutom en sak: träning.

All forskning jag har läst pekar på att träning lindrar biverkningar, ger goda långtidseffekter och inte är farligt för den som får cytostatika. Träningen tar inte bort några cancerceller, men är viktig för att man ska orka genomgå behandlingar som kan göra det. Det är ju själva attan, för en som 1) litar på forskningen och 2) avskyr att träna. Men jag är jätteförtjust i att leva och må bra, så ända sedan operationen har jag gått en promenad varje dag, och när läkningen tillät lade jag till ett dagligt rehabprogram med styrkeövningar. Jag konditionstränar när jag har extra ork, och avslutar alltid promenaden med att springa uppför fem trappor. Kanske (troligen) är det därför jag ”studsat tillbaka” ganska snabbt fysiskt efter varje behandling hittills och, som det står i forskningsrapporterna, ”upplevt hälsa”.

I morgon inleder jag min sista cytostatikaperiod – förhoppningsvis någonsin. Då påbörjas min sista kortisonvecka, eller med ett positivare ord: chokladbollsvecka, och jag kommer att känna mig redigt cellförgiftad. Men idag sätter jag mig i glittret och glammet i Tv4 Nyhetsmorgon och pratar om de nya orden i Svensk Ordbok.

Jag ärnar prata om hur s-pluralen etablerat sig alltmer i svenska språket, skulle jag säga om det nu inte slagits fast att ”ärna” är ett förlegat hjälpverb.

Uppdatering: Hur hårt jag än ärnade, så hann vi inte till s-pluralen. Men titta den 24:e juni så får ni allt plural ni någonsin önskat.

Att välja att skriva tjävr

Posted on 24 april, 2021 by Sara Lövestam

Välkomna in i mitt huvud, under den korta stunden av mitt liv när jag under skrivandet av SvD:s språkspalt skulle illustrera Carl Gustaf af Leopolds* stavningsreform genom påpekandet att den franska osten chèvre skulle ha fått en helt annan stavning om den funnits i det svenska ordförrådet före 1801.

Läs mer →

Mitt rakade huvuds öden och äventyr

Posted on 16 april, 2021 by Sara Lövestam

Jag har på sätt och vis mitt rakade huvud att tacka för att jag är där jag är idag. Möjligen hade jag hamnat här ändå, men det går inte att förneka att skallighet spelat en roll när mina kort lagts.

Den första gången jag rakade huvudet var jag sjutton år. Jag hade hår till midjan när jag åkte till Hultsfred och inget när jag kom hem. Min mamma såg på mig med outgrundlig min för att inte råka säga något dumt. Ett par år senare var det dags igen. Här nedan en 20-årig Sara i en fotoautomat.

Det var alltid en befrielse när håret föll, och i mitt fall hade det mycket att göra med positioneringen av mig själv som könslig varelse. Den som säger att man inte kan se på någons frisyr om hon är lesbisk har bara delvis rätt – ganska många av oss kämpar hårt för att upprätthålla en så pass lesbisk frisyr att vi blir identifierbara av andra flator och håller män på kamratlängds avstånd. ”Det är en lesbisk markör” har jag börjat svara när gränslösa äldre damer (det är oftast damer) frågar varför jag har så kort hår på sidorna. Då svarar de ”åhå” med höjda ögonbryn, vilket är en mycket gemytligare reaktion än den där ogillande minen ni vet.

En gång skrev jag ett blogginlägg om det där med rakade huvuden och lesbisk identitet. Det var 2007, och en som läste min blogg var gästbokare till radioprogrammet Lantz i P1. I samband med att Britney Spears rakade av sig sitt hår fick Lantz-redaktionen idén att göra ett program om tjejers rakade huvuden, och så gick det till när jag fick frågan om att komma och prata om rakade huvuden i radio. Det var första gången jag träffade Annika Lantz. På grund av en annan gäst fick jag knappt en syl i vädret, men Annika fattade tycke för mig och bjöd in mig på nytt till ett annat program, och ja, här är vi nu. Sedan 2013 har jag varit domare i radiotävlingen Lantzkampen, vilket dels varit ett ypperligt extraknäck, dels lett till flera andra jobb i media. Hade jag suttit i Nyhetsmorgon och svarat på språkfrågor även om jag inte träffat Jenny Strömstedt när hon tävlade i Lantzkampen? Hade jag skrivit för språkspalten i SvD om jag inte redan gjort mig ett namn via Nyhetsmorgon? Kanske. Men jag tycker ändå att det finns fog för att säga att min karriär inte skulle ha varit densamma utan mitt rakade huvud.

Nu blev det dags igen, om än ofrivilligt. Jag väntade på att håret skulle falla av, jag ville ha den erfarenheten och inte raka av allt innan det ens började. Till saken hör att jag tycker att det är tråkigt att tvätta håret, så det kan hända att min sambo hörde mig stånka ”MENÅH jag trodde att jag skulle slippa tvätta håret fler gånger men det sitter fortfarande fast”. Kanske inte den vanligaste inställningen hos den som fått cancer och ställs inför att tappa håret.

I lördags hände det. Jag tog tag i en bit hår och drog, och biten hår protesterade inte utan följde bara med. Jag blev sittande med 1) en känsla av drömlikhet, ni vet när man öppnar munnen i en dröm och alla tänderna rasar ut, och 2) en känsla av att jag borde utnyttja detta. Det är så oerhört sällan i livet man sitter med hår som går att dra loss i stora testar. Vad gör man? En skräckfilm, ett bus? Någon på Twitter föreslog att jag skulle göra en film där jag blir förtvivlad och sliter mitt hår, vilket var en god idé, men då hade jag redan rakat av mig allt.

Många tycker att skalligheten är det värsta med cancerbehandlingen. Det blir på riktigt då, säger vissa. Det är då det syns att man har cancer. Andra mår dåligt för att håret är en del av deras identitet. Jag förstår allt detta, men känner inte riktigt så själv. Att håret faller är för mig ett bevis på att min cancer behandlas, vilket ju är avsevärt bättre än alternativet. I det andra avseendet har jag lite tur, som i flera år haft rakad skalle som en del av min identitet.

När jag skriver detta ligger jag på Danderyds sjukhus och får cytostatika. Den här behandlingsomgången kommer att resultera i att det hår som inte föll av förra gången spottas ut av min huvudsvål. Kanske även ögonbrynen, det vet man tydligen inte. Ögonbrynen är min favoritbehåring, och jag kommer att sörja dem om de faller. Samtidigt har jag redan köpt en ögonbrynspenna för 270 kronor, så en (svårt irrationell) del av mig hoppas att jag ska tappa ögonbrynen så att det inte ska visa sig vara ett onödigt inköp.

Om jag dör kommer jag ändå inte att sakna mina 270 kronor, säger en annan nyväckt del av mig som inleder varje mening med ”om jag dör”. Det följs av den delen av mig som försöker få perspektiv på livet och döden och kommer fram till att allt kring existensen är ologiskt. ”Allt är ändå så konstigt” skrev en som hette Göran till mig i ett mejl häromveckan, och om jag bara fick böja min arm (som är uppkopplad mot droppapparaten) skulle jag brodera det på en bonad.

Toppmåndag

Posted on 12 april, 2021 by Sara Lövestam

Jag har döpt mina veckor. Veckan efter cellgiftsbehandling kallar jag kortisonveckan, för då är jag nyförgiftad och knallröd i ansiktet av kortisontabletterna jag ska ta för att motverka allergiska reaktioner. Den andra veckan har fått namnet farliga veckan, baserat på att det är perioden då mitt immunförsvar är som lägst. Jag vill inte ens tänka på hur få vita blodkroppar jag kan få att rycka ut i tjänst om det skulle behövas under farliga veckan. Den tredje veckan kallar jag toppveckan, för att det åtminstone teoretiskt är veckan då jag har störst chans att må som närmast hur jag mår utan cellgifter. Det är veckan då kroppen återhämtar sig, ryggmärgen börjar tro på sig själv igen och blodvärdet går upp, omedvetet om att nästa smäll väntar runt knuten.

Jag gillar att kalla det toppveckan för den psykologiska effekten. Åtminstone den här perioden efter min första cellgiftsbehandling har det fungerat: Mitt smaksinne har återställts efter att ha försett allt med en metallisk anstrykning i ett par veckor, den inledande hjärndimman har lättat och jag har tagit mig genom ett elljusspår delvis joggande. Jag har sagt ja till flera saker: På torsdag (topptorsdagen) är jag på Nyhetsmorgon i tv 4 kl 9.45, spelar in Lantzkampen inför fredagen och sänder Bokprat med Pekka Heino på Instagram 18.00. På fredag lägger jag mig på Danderyds tillfälliga onkologiavdelning och tankar kroppen full med gift och kortison.

Jag vet inte mycket. Hur kommer de kommande behandlingarna att tufsa till mig, hur mycket kommer jag att orka? Kommer även den andra, tredje och fjärde periodens ”toppvecka” att tillåta mig att jogga i ett elljusspår? Kommer behandlingen att ta kål på cancercellerna som (eventuellt) finns kvar i kroppen? Kommer jag att dö innan jag är 42, eller kommer jag att bli en 90-årig tant som bland annat haft cancer?

Å andra sidan, vad vet man? Allt man har är sannolikhet, i mitt fall (enligt vissa studier) 47 procents sannolikhet att jag lever om fem år, men hur sannolikt var det att just de spermier och de ägg som blev till just oss möttes? En nattlig ejakulation åt fel håll så skulle man ha blivit någon annan. Hur sannolikt är det att något som helst, som har hänt, skulle ha hänt?

Som min romankaraktär Monika skulle ha sagt (och säger): Man får vara glad att man inte blev dödfödd. Jag är glad att jag har vänner och släktingar som går med mig på mina dagliga rehabpromenader. Att jag får sjukpenning när jag inte kan jobba, och inte behöver oroa mig för ekonomin ovanpå allt. Att jag har en kompis som stickar en mössa till mig, en kompis som skräddarsytt ett träningsprogram åt mig, före detta skrivkursdeltagare som skickat presenter och uppdragsgivare som låter mig jobba så mycket som jag vill och orkar. Jag är glad över att märka att ni är så många vid min sida, och jag är faktiskt jätteglad för de här recensionerna i Aftonbladet och Barometern.

”Schvung och uppkäftighet!” utropar jag och min syster skrattar. ”Ja, och den häftiga utandningen som tagit dig åtta år.”

Kära cancerdagbok

Posted on 4 april, 2021 by Sara Lövestam

Jag har idag beställt en sminkprodukt som jag ska rita ögonbryn med när mina vanliga börjar falla av. Det är bara en av alla otippade aktiviteter jag ägnat mig åt denna vår. Egentligen var det väl otippat att vi alla skulle träda in i 2021 under piskan hos ett globalt virus, och i förlängningen är ju allt helt oförutsägbart. Det har visat sig vara en trösterik tanke.

Det finns i alla fall metoder för att rita verklighetstrogna ögonbryn när man inte har några, och flera vackra själar som tagit till Youtube för att förmedla dem. Det finns unga tjejer som under andra omständigheter skulle ha youtubat sina åsikter om Eurovision Song Contest eller klimatkrisen, som nu youtubar sina ”cancerresor” och får andra att känna sig mindre ensamma. Gör sitt bästa av sin stund på jorden, som förhoppningsvis blir lång.

Det gör ni sannerligen också. Jag visste inte hur många ni var som brydde er om mig, för att vara ärlig. Ni är tidigare deltagare på mina skrivkurser, ni är grannar och klasskamrater från förr, ni är mina före detta sfi-elever, mina föräldrars vänner, läsare av mina böcker, av mina språkkrönikor, av bloggen jag skrev innan någon kunde stava mitt efternamn, ni är Lantzkampens lyssnare och Nyhetsmorgons tittare, och ni bryr er om att jag har fått cancer.

Ni har skrivit att jag har betytt något för er, och det berör mig som nästan inget annat, för oavsett om man lever tills man är 16 eller 40 eller 95 så är man på jorden en kort stund, och man kan bara önska att man hinner betyda något. Ni har delat med er av era egna smärtor, skickat uppmuntran av olika slag och tips av varierande vetenskaplighet, och jag ser er omtanke. Så mycket kärlek har strömmat emot mig att jag flera gånger om dagen bestämt mig för att bli en bättre människa (en sådan som direkt vet vad man ska säga när någon annan råkat illa ut och det skär i en inuti men allt man kommer på att säga låter banalt). Några av er har anmodat mig att krya på mig och jo, jag gör mitt bästa. Igår joggade jag till exempel.

Det var en upplevelse. För det första har jag aldrig varit någon strålande joggare. För det andra genomgick jag en bukoperation för sju veckor sedan och har inte gjort ens ett lättare hopp över en vattenpöl sedan dess. För det tredje fick jag min första dos cellgifter förra veckan, och bland biverkningarna finner man en påfallande svaghet samt att fötter och händer känns lätt avdomnade. ”Nu joggar jag lite”, sa jag och trodde att jag började jogga. Men benen var som två säckar sand, de rörde sig knappt. För att få till något som ens liknade jogg fick jag säga åt min kropp att riktigt spurta, kuta som om det gällde bussen. Då skumpade kroppen igång i ett skrattretande modest tempo (jag vet att det var skrattretande eftersom min sambo började skratta), och höll i så länge det var platt terräng (cirka 300 meter). Men det viktigaste är inte att springa vackert, utan att få upp pulsen. Det har jag läst på en av alla miljoner sidor jag googlat upp, och som bland annat instruerat mig att ”träna hårt under cellgiftsbehandling” samt äta gurkmeja.

Det känns overkligt att skriva det här blogginlägget, för att jag inte kan hindra mig från att se det utifrån. Det kan vara början på tillfrisknandet av en sjukdom jag aldrig märkt att jag haft (såvida inte den lilla petitessen att jag inte lyckades få barn på åtta år hade med cellförändringarna i livmodern att göra, i så fall är det ju en sorts symptom). Men det kan också bli blogginlägget som ligger kvar på internet efter att jag är borta. ”När hon skrev det där hade hon ännu hopp”-inlägget. Jag har läst en del cancerbloggar på senaste tiden. Vissa av dem har övergått till att handla om annat än cancer, andra avslutas med ett sista inlägg från de anhöriga. Vad det här blogginlägget får för roll i den större historien om mig får tiden utvisa, precis som det mesta annat. Jag har tänkt mycket på min eventuella död de senaste veckorna, från avgrundstanken ”min treåriga systerdotter och mitt gudbarn kommer aldrig att lära känna mig” till det mer lättviktade ”om jag dör slipper jag i alla fall e-faktura”. Men idag lyser faktiskt dödsångesten med sin frånvaro, och det beror på två saker:

1. Att det varit en sådan lättnad att berätta om cancern och upptäcka hur många ni är som är med mig.

2. Att jag gjorde en koloskopi i torsdags. Det var första gången för mig, och även om Google föreslog ”koloskopi död” som första sökfras när jag gjorde min research kände jag på mig att det inte var själva undersökningen jag behövde frukta. Mycket riktigt, det var förberedelsen. Den var, som min vän Johan Hilton formulerade det, ”som något ur Fear Factor”. En veckas lågfiberdiet (jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att äta så lite fibrer), flytande föda och Movicol skulle på undersökningsdagen krönas med att man går upp klockan 5 på morgonen för att dricka sin första liter Movprep. Det stod så, som om det gick att bara instruera någon att dricka en liter av något (varvat med ännu en liter ”klara vätskor”) för att det ska fungera. Pro tip: det gör det inte. Det första glaset gick bra, jag minns till och med att jag tänkte ”det här var ju inte så farligt”. Sedan började kroppen arbeta emot min läkares tydliga instruktion. Det kan hjälpa att röra på sig, läste jag, så när min sambo kom upp vid åttatiden vandrade jag runt, runt i lägenheten, darrig av cellgifter samt efter att inte ha druckit annat än klara vätskor sedan klockan 12 på onsdagen, och med en vätskestation på diskbänken där jag försökte tvinga i mig en deciliter i taget av den av apelsinsmak halvt kamouflerade helvetesdrycken. Till sist protesterade kroppen medelst regelrätta kväljningar – det var under timmen när jag instruerats dricka den andra litern Movprep – och säkert fem deciliter omsorgsfullt nedtvingad dryck kom upp igen. Jag hade då även lyckats få migrän, och lade mig som en oseende och urlakad spillra av en människa i sängen tills det var dags att åka och koloskoperas. (Koloskopin gick bra.)

Hur som helst, efter att ha genomlidit detta kan jag inte våndas över döden, eller något alls egentligen. Jag är bara så lycklig över att inte behöva dricka Movprep. Så fort jag får en dyster tanke kommer det som ett litet flöte och trycker upp den: Jag slipper dricka Movprep! Jag slipper dricka det nu, och nu, och nu, och nu! Hoppas att ni alla som läser detta känner hur glada ni är över att slippa dricka Movprep.*

Nu lägger jag till kategorin cancer på den här bloggen. Vi ska ju dras med det här ett tag, såvida jag inte omgående blir träffad av ett fallande isblock och dör. I så fall vet jag inte om jag ska 1) vara nöjd över att jag ägnat de senaste veckorna åt ångest över min dödlighet (de flesta som dör av fallande isblock hinner ju inte med den biten), eller 2) ångra att jag ens gick på mina kontroller så att jag fick veta att jag hade cancer, när det ändå inte blev den som tog mig.

*Om du har googlat Movprep för att du måste dricka det och hamnat här beklagar jag min glädje över att slippa, som förstås för dig måste kännas som ett hån. Kanske kan du finna lite tröst i att du inte har cancer. Såvida du inte har cancer förstås. I så fall kan jag bara säga att allt är helt bisarrt, och att kackerlackorna ändå kommer att överleva människorna med hästlängder (de kommer förstås inte veta att det är hästlängder, bland annat för att de även kommer att överleva hästarna).

Den sjuka våren

Posted on 30 mars, 2021 by Sara Lövestam

Jag har längtat efter våren 2021 i flera år. Ända sedan 2013, när jag började mejsla ut romanpersonen Monika, har jag sett fram emot stunden då den här boken ska komma ut. Jag har gett ut många böcker (varav flera skrivits under tiden som jag arbetade med Monika), och inte många boksläpp känns längre särskilt speciella för mig, men det här är annorlunda. Jag blev pirrig i magen när min förläggare gav respons, förälskad i omslaget vi till sist valde, så oerhört exalterad när jag såg boken utlagd på nätbokhandlarnas sidor med utgivningsdatum.

Oj vad jag skulle fira. Och göra allt jag kunde för att ge Ljudet av fötter en flygande start. Prata om egna trauman i tv om det krävdes, med risk för att gråta offentligt, för att Monikas fertilitetsbehandlingar bygger på mina egna. Bara folk läser boken så är det värt det.

Sedan fick jag dåliga nyheter, följda av dåliga nyheter. I februari meddelades jag, efter en rutinundersökning, att jag hade en liten, elak cellförändring i livmodern och måste operera ut den. Med största sannolikhet skulle det räcka, eftersom de hittat tumören i ett tidigt stadium. Men för säkerhets skull opererade man också ut äggstockar och lymfkörtlar, som skickades på analys. En doktor skulle ringa mig och meddela när de fått de sannolikt negativa analysresultaten, så att jag kunde gå vidare med livet.

Förra torsdagen kom resultaten, i form av ett gäng remisser till onkolog, ny kontaktsköterska och insättning av venkateter. Jag är tydligen så unik att jag inte bara råkat bli vänsterhänt och gay, jag har också blivit det lilla undantaget vars cancer i tidigt stadium visst spridit sig – vilket per definition gör det till ett sent stadium. I fredags fick jag min första cytostatika i form av sex timmars dropp, vilket ska upprepas tre gånger till med tre veckors mellanrum och sedan toppas av fem veckors strålbehandling runt min födelsedag i juli. Sitter nu här, skakig av de första cellgifterna och röd i ansiktet av kortison. Räknar med en episk skitvår.

Jag är så ledsen när jag skriver det här. Inte bara för allt som cancern för med sig i mitt privatliv (hej dödsångest), utan också för att den stulit min efterlängtade bokrelease. ”Kan jag göra något?” frågar många och det kanske låter som ett världsfrånvänt svar, men: Läs gärna Ljudet av fötter. Meddela världen, eller mig, om den får er att skratta eller gråta (hoppas både och). Det skulle göra mig glad om den får spridning, även om jag själv inte kommer att vara i form att sprida den. Det här är ju Monikas vår.

Tips för pepparkakshuset

Posted on 18 december, 2020 by Sara Lövestam

Ni är alltför många som har frågat om min kristyr nu, för att jag inte ska agera. Här kommer inlägget om mina tips för pepparkakshuset. Eller vad man nu bygger.

Jag gör mina pepparkaksbyggen av endast pepparkaka, kristyr, smält socker och non-stop. Vi kan kalla det en kreativ begränsning, och den beror på att det var så vi gjorde pepparkakshus när jag växte upp. Någon gång har jag jag dristat mig till att använda gelatin till fönsterglas, men då hela huset bör vara aptitligt gör jag det helst inte. Jag är inte superinvesterad i själva pepparkakan, som vissa andra, utan lägger mitt krut på kristyren. Och jag är på inget sätt en professionell sockerbagare, utan endast en glad amatör. Med det sagt, här är mina bästa tips:

Läs mer →

Pepparkakshönshuset

Posted on 8 december, 2020 by Sara Lövestam

Ett pepparkakshönshus med grästak av grön kristyr, och en utegård med staket runt. På taket står en höna och tittar ner, och på gården finns fyra hönor och en tupp i kristyr. Huset och gården är dekorerade med blommor i vit, rosa och blå kristyr.

Ibland när jag gör författarbesök, pratar om romaner och skrivande och språk, och efteråt hinner hålla en liten frågestund, är det då och då någon som räcker upp handen och frågar: ”Vad blir det för pepparkakshus i år?” En udda fråga, kan tyckas, men det är förstås roligt att folk engagerar sig även i mina pepparkakshus!

Svaret är i år: En önskedröm. Jag har velat ha höns i flera år, men bor i lägenhet och kan (ännu) inte erbjuda hönorna det liv de förtjänar. Dessa hönor är gjorda i pepparkaka och kristyr, och har det ganska trevligt på sin gård.

Läs mer →

Grejen med språkpoliser

Posted on 6 september, 2020 by Sara Lövestam

Det är lustigt egentligen, hur så få böcker skrivits om språkpoliser. Bara ordet språkpolis är ju eggande nog! Först språk, vilket är varje människas specialintresse då vi behöver det för vår arts favoritgrej, kommunikation med andra människor. Och sedan polis, vilket är ett beryktat yrke med utrustning, uniform och det stora ansvar som följer på ett våldsmonopol.

I mina språkböcker har de skymtat fram, framför allt i Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik, där mopedburna språkpoliser jagar katakreser, arresterar strandade prepositioner och kallas till extrainsatser när en programledare har råkat säga ”spendera” i stället för ”tillbringa.

Och vi har dem alla inom oss! Även till synes ointresserade tweenies känner den språkpolisiära vreden välla fram när deras föräldrar använder ord som ”cringe” på fel sätt (eller över huvud taget). Till och med liberala lingvister, som ägnar dagarna åt att fascineras av språklig förändring, kan lockas ingripa när någon närstående envisas med att använda ordet ”björntjänst” på fel sätt.

Samtidigt är ordet i sig ett slags skällsord. Efterledet -polis insinuerar att språkpolisen styr och ställer, ja kanske rentav utövar en sorts våld, och termen tas ofta till när någon hakar upp sig över språkliga fel i sammanhang där innehållet borde överskugga formen. Om någon pratar om att ta självmord är det inte läge att pränta in att det heter ”begå”.

Det är lätt att raljera över språkpoliser. En tonåring kan himla med ögonen åt en moster som tycker att det viktigaste i världen är att kunna skilja mellan de och dem. En liberal lingvist kan överlägset påpeka att språket förändras och att den som går runt och försöker upprätthålla rådande struktur är en enkelspårig bakåtsträvare.

Men sanningen är att språkpoliser behövs. De finns överallt där språk finns, och det beror på vad språk är. Språket är en enorm, komplex och stundom åbäkig överenskommelse mellan människor om vad kombinationer av olika ljud och bokstäver ska betyda. För att överenskommelsen ska fungera måste vi ständigt se till att alla har ungefär samma uppfattning. Om en jeppe på ett bygge säger ”skiftnyckel” fastän han menar ”insexnyckel” kommer de andra byggarna ha svårt att förstå vad han menar. Om han säger ”insektsnyckel” kommer alla att förstå vad han menar, men någon mer välinformerad kommer antingen att flina varje gång han säger det eller i språkpolisiär anda underrätta honom om felet. (Och om/när tillräckligt många säger ”insektsnyckel” kommer det förr eller senare in i SAOL och betraktas som en del av överenskommelsen.)

När jag skrev Handbok för språkpoliser kunde jag inte vara mig själv. Dels är jag personligen en av de där språkliberala lingvisterna som saknar tillräcklig kåranda för att betros en batong. Dels hade språkpoliskåren i mina böcker (framför allt Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik) utrustats med en hel värld, där Ordbruksministern läst satsvetenskap och språkpoliser examineras från Språkpolishögskolan.

Jag bestämde mig för att kanalisera Språkpolishögskolan. Dess ledning är tydlig och rak, och vet till skillnad från mitt civila jag exakt hur mycket våld en Bad Cop bör använda mot en särskrivare. Resultatet kommer ut nästa vecka, en handbok för alla sorters språkpoliser med en uppslagsdel över vår vanligaste språkkriminalitet. Det ska bli mycket spännande att följa dess väg ut i världen.

Lärdomar om att odla aubergine inomhus

Posted on 1 september, 2020 by Sara Lövestam

Man har inte roligare än man gör sig, särskilt när ett virus härjar i världen så att man inte ens kan krama sin nevö. (Jag har både en nevö och en niece, men det är roligare att säga nevö. När jag träffar honom tilltalar jag honom oftast som ”min välartade nevö”, för han är än så länge välartad.) I ett försök att muntra upp mig själv har jag denna sommar odlat aubergine.

Fördelar med att odla aubergine:

Man blir mer intressant än en person som odlar tomater. Alla förstår att man är en ganska avancerad odlare.
Det går fort att få en stor planta. Två av mina tre frön grodde, och sedan växte de i en rasande fart.
De får fina blommor, som får en att känna sig väldigt kompetent och tro att de kommer att utvecklas till fantastiska frukter.
Man har chans att få gratis aubergine, om man bortser från fröna (29 kr), jorden (99 kr), nematoderna för att bekämpa sorgmyggorna (99 kr) och den extra växtbelysningen (699 kr).

I förgrunden pluttiga tomatplantor. I bakgrunden aubergineplantorna, som redan väller över kanten på sina mycket större krukor. Förstår inte varför jag inte tog bättre foton av dem.

Nackdelar med att odla aubergine: Läs mer →

Att skriva historiskt – ett diagram

Posted on 23 januari, 2020 by Sara Lövestam

Jag gjorde ett diagram över min upplevda nedlagda arbetstid på den historiska romanen jag skriver just nu (och har skrivit på de senaste fem åren), apropå en fråga om hur många timmar om dagen jag ”skriver”. Några kommentarer:

Skriv inte historiskt om du inte verkligen måste! Eller älskar research.
Det mesta av min redigering ingår i punkten ”skrivande” eftersom jag redigerar medan jag skriver. Olika författare gör olika, för många skulle förhållandet mellan skrivande och redigering vara det omvända.
Skriv inte historiskt!
Om du ändå skriver historiskt, hitta ett bra sätt att arkivera din research så att du lätt hittar den när du behöver komma ihåg exakt hur man fiskgarvar ett skinn eller vilken grässort som passar till skohö!
Andelen som representerar funderande fick bli nattblå pga anledning. Hur vet man hur mycket man skriver, när mycket av det sker i glappet mellan natt och sömn?
Skriv inte historiskt om du inte älskar att belamra alla dina lediga ytor med faktaböcker om äggkonservering, limkokning, insaltning, dialekter, timring, folksagor, koskötsel, spjutjakt, amerikabrev, slöjd, skogsavverkning, renskötsel, prostitutionspolitik, myrdikning, barnhemshistoria, folkminnen, bygdehistoria, skolsystem och språkpolitik.
Varje gång jag har skrivit en historisk bok tänker jag: Aldrig mer en historisk bok.
Om någon undrar hur man syr en lomsäck eller vem som använde den första svetsen i Nattavaara, kan ni fråga mig.

När läsarna leder en rätt in i en själv

Posted on 22 december, 2019 by Sara Lövestam

Det är tio år sedan jag, på ett ganska spektakulärt vis faktiskt, kom över utgivningströskeln och fick ge ut min första roman. När det väl hände, hade jag redan ett antal år bakom mig av refuseringar, frustration och de där kasten mellan att känna sig värdelös och briljant. Jag hade dragit ett antal lärdomar, inte alls olika Augustin Erbas i den här (låsta) DN-artikeln, och jag hade insett att den där tröskeln var enormt mycket högre än jag trodde när jag som nittonåring beslöt mig för att debutera som författare.

Därför såg jag till att lägga krut på mitt skrivande, när jag väl kom över den. Jag skrev två nutidsromaner, två demihistoriska romaner, fyra spänningsromaner (om de nu inte också är romaner), fyra lättlästa versioner av dessa, två barnböcker för ”bokslukaråldern”, en bilderbok, en ungdomsbok, fyra humoristiska böcker om grammatik och två grammatikläroböcker.

Varje gång jag har sneglat på vad andra skriver har jag fyllts av tvivel. Borde jag kanske skriva så – lite mer korthugget/blommigt/vardagligt/kargt/spektakulärt/hur nu mitt läsprojekt för stunden är beskaffat?

Varje gång jag har sneglat på topplistorna har jag haft svårt att placera mig själv. Borde jag kanske skriva ”riktiga” deckare i stället för min ganska psykologiska svit om den papperslöse Kouplan? Blir jag läst för att jag skruvar på perspektiven, använder orden som jag gör och har en stundom nördig humor, eller blir jag läst trots det? Vem är jag, i det här litterära landskapet?

Borde jag hålla mig till en genre? Tänka mig in mer i läsarens perspektiv, putsa bort eventuella skarpa kanter? Döda fler darlings? De där kasten mellan att känna mig värdelös och briljant har inte försvunnit, på sin höjd har de ändrat fason.

När mitt författarskap nu skulle fylla tio år, ville jag göra något för mina läsare. Det är ju ni som har fått det att bli så stort som det är. Mitt författarskap skulle inte vara någonting utan er.

Lagom till mitt tioårsjubileum lade Piratförlaget ut en tävling, som var för er. Inte för den som är nyfiken på mina böcker, och inte för den som aldrig läst dem men är duktig på att vinna tävlingar (men de försökte), utan för er som varit med. Instruktionen löd: ”Dela med dig av din bästa Lövestam-upplevelse med ditt favoritcitat ur en bok av Sara Lövestam.” Högsta vinsten: Ett bokpaket med alla mina böcker utgivna på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget.

Jag skriver egentligen det här blogginlägget för att förklara för er hur mycket era tävlingsbidrag har betytt för mig. Ni valde stycken ur mina böcker som jag själv skulle ha valt. Ni känner som jag kände när jag skrev dem. Mina egenheter, som gör att jag ibland undrar om någon mer än jag kommer att tycka att det här är roligt, viktigt eller tänkvärt, ni delar dem.

Mina tvivel handlar ofta om just det, ifall det som kommer inifrån mig är begripligt och berörande, jämfört med det jag hämtar från eller justerar efter omvärlden – varje text är ju en blandning av de två. De citat ni valde gav mig alla svaren. Här är några av dem (från både Instagram och Facebook).

Läs mer →

Angående e-fakturahelvetet

Posted on 15 december, 2019 by Sara Lövestam

Det finns en ny lag i Sverige, som gäller sedan april 2019 och som man inte känner till såvida man inte är ekonomiansvarig i offentlig verksamhet eller har ett företag som skickar faktura till någon aktör i offentlig verksamhet. Det är en lag som fått småföretagare att gråta, skrika och baka bullar i ren frustration.

Lagen heter Lag (2018:1277) om elektroniska fakturor till följd av offentlig upphandling och den går ut på att alla leverantörer till offentlig verksamhet måste fakturera med e-faktura.

En ”leverantör” är till exempel en stackars författare som har föreläst för en föräldragrupp i en skola om läsningens fördelar eller hållit en skrivarworkshop med mellanstadiebarn i Örebro.

E-faktura är inte samma sak som att skicka t.ex. en pdf-faktura med mejl.

Hur skickar man då en e-faktura? Jo, för den som redan har ett elektroniskt ekonomisystem med en fakturaväxel är det jättelätt. Man väljer ”e-faktura” i sitt befintliga system och skriver in några koder. Men så finns det ett helt gäng småföretagare, inte sällan författare, som kanske skickar 10-100 fakturor på ett år, och som därför inte har något sådant system. För dessa småföretagare erbjuder myndigheten eller kommunen ofta ett gratisalternativ; myndigheterna för att de måste, kommunerna kanske för att de inser behovet. (Inte alla kommuner.)

Vilket detta gratisalternativ är, varierar storligen. Många använder InExchange, som blir gratis för leverantören (t.ex. den stackars författaren) när kunden (t.ex. kommunen) är registrerad som mottagare där. Om kunden inte är det, behöver leverantören i stället betala för en registrering för att skicka sin faktura med InExchange. Andra gratisalternativ, med liknande upplägg, som kan erbjudas är till exempel Pagero, Proceedo, Fakturaportalen och en uppsjö andra portaler. Oftast behöver man ansöka om att bli godkänd leverantör till berörd kund, och vänta på bekräftelse innan man kan skicka sin faktura. På alla portalerna behöver man skaffa inloggning. Vissa portaler har en kundtjänst till vilken man måste skaffa en separat inloggning (för man kommer troligen att behöva kundtjänsten). Alla portalerna fungerar olika, ser olika ut och navigeras olika.

Jag har blivit van vid att varje faktura till kommun eller myndighet kräver timmar av väntan, registrering, felsökning och mejlväxling. Här nedan ett utdrag:

(Att jag skrev ”väljer mellan … eller” är om något ett belägg för mitt sinnestillstånd vid tillfället.)

Det finns änglar där ute på ekonomikontoren!

Men det blir värre. För mig hände det när jag skulle fakturera Stockholms stad. Jag fick en länk till informationen om deras e-fakturahantering, och jag delar den gärna med er som söndagsläsning: https://foretag.stockholm.se/Upphandling–Entreprenad/Fakturor-till-Stockholms-stad-och-stadens-bolag/

Här stod det ingenting om vilken portal de erbjöd, så jag kastade mig in i ännu en mejlväxling med en ekonomiavdelning. Betänk, när ni läser detta att jag 1) skrivit i mitt mejl att jag kontaktar dem apropå den nya lagen och informationen att de tar emot SveFaktura och 2) att jag inte är någon ekonom. Jag avslutar mitt mejl med: ”Jag har ingen ekonomiavdelning. Jag har en redovisningsfirma som sköter min bokföring, men de sköter inte min fakturering. Jag har ingen ‘systemleverantör’. Allt jag vill är att skicka en faktura. Vad ska jag göra?”

Jag pratade med min redovisningsbyrå (alla författare är inte så lyckligt lottade att de ens har en sådan) – de föreslog att jag skulle köpa in mig på deras faktureringssystem för en årsavgift på 1 500 kronor plus en avgift per skickad faktura. Jag kollade med min bank – de har möjlighet till e-fakturering för en anslutningsavgift på 250 kronor och sedan en månatlig avgift plus en avgift per skickad faktura. Det är säkert jättebra, om man skickar betydligt fler än 10 e-fakturor på ett år. För mig skulle det bli en kostnad på 50-70 kronor per e-faktura, eller 493,50 för denna enda faktura eftersom övriga e-fakturamottagare har erbjudit kostnadsfria alternativ.

I det här fallet slutade det med att jag betalade min redovisningsfirma för att skicka e-fakturan åt mig.

Jag är inte ensam. När jag lade ut min frustration på Facebook, fick jag bland annat dessa kommentarer av andra författare som jag känner:

Jag fick totalt utbrott av exakt samma anledning för några veckor sen. Skulle fakturera en skruttsumma, men fick lägga fler timmar på att få fakturan att fungera, än de timmar jag fakturerade (kan tillägga att jag inte heller lyckades, nån snäll människa på kundtjänst förbarmade sig till slut och gjorde ”undantag” för mig)

Förr i tiden researchade författare och skrev böcker, kommer folk snart säga… Nuförtiden hinner de bara skriva mejl när de försöker fakturera.

Helt koko med e-faktura och att det är olika system. Jag gav idag upp efter en chatt med någon som troligen var en dator. Skickade vanlig faktura. Känner mig som en gangster. Kanske får jag inget betalt. Spänningen är oliiiiidlig.

Åh gud jag hatar det där så intensivt. Har också just kämpat mig igenom en sån där djungel. Så sjukt. Jag valde inte att lajva ekonomassistent på ett kommunalt kontor.

Var nyligen rätt frestad att lägga på en timmes administration på en faktura pga den tid det tog att fakturera. Då har jag inte räknat med de tre veckor jag fått vänta för att få info om vilket system de använder, registrera mig, bli godkänd och till sist äntligen få skicka fakturan… (Väntar nu på betalning, olidligt spännande!)

Jag övervägde på allvar att inte fakturera 15 000 för att e-fakturan höll på att ta kål på mig.

Det är därför jag skriver det här blogginlägget. Någon kommer att googla sig hit i förvirring, när hen möts av sitt livs första krav på e-faktura. Någon annan kommer kanske att hänvisa till det här inlägget för att förklara för sin partner varför hen skriker och slår på väggarna i frustration. Förhoppningsvis kommer också någon på andra sidan (lagstiftare, ekonomichefer i offentlig verksamhet) att läsa det, och kanske fundera över hur man kan hjälpa sällanfakturerare att behålla sin mentala hälsa.

Någon i mina facebooktrådar (jag har ett återkommande inslag som jag kallar ”kära e-fakturadagbok”) föreslog att jag ska lägga på en administrationsavgift för alla kunder som kräver e-faktura. Jag har också fått tips om några olika onlinetjänster, som jag ska beta mig igenom. Bland annat har jag hört gott om Bokio. Om du som läser detta är en fixare och känner ett behov av att tipsa mig och andra i min situation om en lösning, betänk att vissa av oss kanske bara skickar en eller två e-fakturor någonsin, och att lösningen alltså inte får innehålla anslutningsavgift eller månadsavgift – däremot skulle jag gärna betala motsvarande portokostnaden för att enkelt kunna skicka alla mina e-fakturor från ett och samma ställe.

Jag önskar att jag kunde fakturera någon för all extratid det tar att bli medlem i nya e-fakturaportaler och fylla i dem på ett alldeles unikt vis, ladda hem olika mallar för olika kommuner, spara ner fakturor i olika format till min egen redovisning. Men även om det funnes någon att fakturera skulle jag inte orka. Förslag till den som stiftar såna här lagar: Utse en (1) gratis portal som alla kan använda.

Nedan bild på bullarna.

2019-10-04 14.33.31

Uppdatering: En dag efter att detta blogginlägg publicerades, har webbsidan om fakturering till Stockholms stad uppdaterats, och nu finns där en möjlighet till att ”i undantagsfall” skicka mejl med pdf-faktura. Vilken lättnad för dem som kommer efter mig, stort tack för det och jag hoppas att det sätter en trend!

Att skriva helhjärtat

Posted on 8 december, 2019 by Sara Lövestam

Jag tänkte formulera något om att skriva helhjärtat. Egentligen finns det inget annat sätt att göra litteratur, så man kan säga att jag tänkte formulera något om att skriva.

Det helhjärtade med skrivandet är både ett problem och en lisa.

Problemet består i att det inte går att fejka engagemang.

Det händer att förlag eller andra aktörer hör av sig och vill att jag ska skriva för dem. En lättläst bok för en viss målgrupp. En text för ljudbok på så och så många tecken. En novell till en antologi. Ibland tackar jag ja, men när jag skriver mitt eget skjuter det ur mig som ett ljus, och när jag skriver på beställning får jag tända konstgjorda eldar för att hålla det igång. Jag är säker på att det märks.

En gång fick jag en beställning av ett förlag som tjatade ganska mycket för att få mig att säga ja, och när jag lämnade in det jag hade skrivit ändrade de sig och tackade nej. Jag tror att förläggarens ordagranna svar var ”det vore tjänstefel att ge ut detta”.

Andra gånger är det jag som lurar mig själv att jag är engagerad. Jag hittar ett ämne som fascinerar mig, tror att det är tillräckligt, och tänker att ”skriva böcker kan jag ju”. Jag mejslar fram några karaktärer, jag gör ett synopsis, jag har gett ut 22 böcker och tänker att hantverket ju sitter. En vändning här. Ett hinder där. Starka och svaga sidor hos varje karaktär, något som sticker ut. Men det räcker inte. Jag har skrivit hela böcker (fast inte många) som aldrig har kommit ut, för att jag själv inte kan stå för dem, för att jag glömde lägga ner min själ.

Ibland är det en kortare passage i någon roman, som jag skrivit på hantverk men inte grundat i känsla. Man kommer ganska långt på det, men aldrig hela vägen. För den känsligt läsande går det alltid att upptäcka, precis som man märker när musik inte svänger. Jag tar åt mig när recensenter sätter fingret på något där jag inte lyckades investera allt, för de har rätt (i det fallet. I andra fall kan recensenter ha mycket fel. Som till exempel när de tror att jag skrivit spänningsromaner och grammatikböcker för att mitt förlag räknat med att tjäna mer pengar på det än på mina romaner. I själva verket mejlar mitt förlag regelbundet för att fråga hur det går med romanen jag skrivit på de senaste fyra-fem åren).

Det är svårt att vara helhjärtad. Det räcker inte med att tänka ”nu ska jag verkligen koncentrera mig på det här”. Nej. En bit av själen måste investeras.

Lisan består i att det inte går att tänka på något annat medan man skriver.

Som många av er andra tänker jag ofta på vitt skilda saker samtidigt, och det gör det stökigt i huvudet. När min sambo frågar mig vad jag tänker på, blir ofta svaret ungefär: ”min föreläsning på måndag och den ökade rasismen i samhället och vilken tårta jag ska baka till Isabelles födelsedag och världsläget och de där omöjliga e-fakturorna till Stockholms kommun” (detta med e-fakturehelvetet förtjänar ett eget blogginlägg). Jag fick full pott på simultantestet i dokumentärserien Din hjärna.

När jag frågar min sambo vad hon tänker på, kan hon svara ”den här låten som vi lyssnar på”. Hon tänker inte ens på vem som har skrivit den, eller hur texten går, eller när hon hörde den senast. Hon låter bara låten uppfylla hennes tankar. Hon gör det för att hon har MS och bokstavligen har behövt träna sig till denna mindfulness för att må bra, men det gör det inte mindre beundransvärt. Hennes tankar är en landsväg. Mina tankar är fem landsvägar, i olika ändar av landet. Men när jag skriver går de ihop.

Det kräver alla fokus jag har, att skriva en roman.

Den första landsvägen handlar om att se scenen jag skriver från ett makroperspektiv och bedöma hur den passar in i den stora berättelsen. Vilka trådar från tidigare scener kan plockas upp i den här, vilka trådar kan läggas ut i den här för att plockas upp i en annan? Vad i den stora berättelsen gör den här scenen nödvändig?

Den andra vägen viker in bredvid, den är kollen på personerna som ingår i scenen. Vad vet läsaren redan om dem, vad vet jag som läsaren inte vet, vad hos dem ska synas i den här scenen, hur ska deras relationer utvecklas och deras personligheter utmanas?

Den tredje vägen som ansluter är själva innehållet i den scen jag skriver. Vad händer, vad säger folk, vad är det som beskrivs? Här kan jag få infall, saker som jag sett eller hört eller filosofiska resonemang jag tänkt på kan få en plats i berättelsen. Jag jämkar dem mot de andra vägarna – funkar det att skriva det här, här?

Den fjärde vägen är balansen, som vi också kan kalla känslan. Vad behöver ta stor plats i den här scenen, och vad är mindre viktigt? Hur mycket ska vara dialog respektive brödtext? Hur rakt ska jag skriva, och hur poetiskt? En dialog får en annan känsla om den berättas indirekt, ett kapitel får en annan känsla om det är mycket kortare än de övriga.

Och den femte vägen är språket. Jag grubblar över ordval, grammatik och meningslängd redan i mitt första utkast – olika författare gör olika, men jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag formar orden i munnen och skriver om en mening tjugo gånger för att uppnå den rytm jag vill åt. Det tar mig evigheter att skriva ett stycke, men när det är färdigt har redaktören sällan förslag på ändringar.

(Man kan argumentera för att själen ska vara med där som en väg också, om det nu ska vara helhjärtat, men själen är som bekant inte ett tankespår. Den bara finns där, eller inte. Finns den där så faller tankespåren inte nödvändigtvis lättare på plats, men alltid på bättre plats.)

Jag försökte förklara det här, när jag föreläste på ett gymnasium för några veckor sedan, hur mina fem irrande vägar i huvudet går ihop till en femfilig motorväg när jag skriver roman. Jag berättade hur jag kan bli stirrig och orolig när jag inte skriver, och hur jag blir lugn efter en dags romanskrivande. Efteråt kom skolbibliotekarien fram till mig och sa att hon har gått en stresshanteringskurs. Där pratade de om den splittrade hjärnan, och de fick prova tekniker för att samla sina tankespår. ”Det lät precis som hur du förklarar att dina olika vägar går ihop i en enda riktning när du skriver”, sa hon. ”Du har hittat din meditation.”

Ps. Jag och Mian Lodalen har precis gått ut med våra nya skrivläger, på vår lika nya hemsida, www.skrivmedmianochsara.se. Kursen i maj blev preliminärt fullbokad på 48 timmar, men det går fortfarande att ställa sig på väntelistan, i händelse av att någon blir tvungen att avboka. Man kan också skriva upp sig på en intresselista, vilket innebär att man bland annat kommer att få förhandsinformation när kommande kurser släpps!

Skalan över kokta ägg och hur den kommer att förenkla ditt liv

Posted on 6 november, 2019 by Sara Lövestam

Det är oerhört sällan jag bloggar om ägg, men här kommer det.

1. Hönor är intelligenta, sociala och coola djur som inte ska vara i trånga burar, äckliga miljöer eller för stora grupper. Det finns massor av andra argument för att inte äta ägg (framför allt industriellt producerade), så om du inte gör det, börja inte! Och om du gör det, skänk gärna hönorna en tanke när du väljer ägg. Detta inlägg ska inte ses som uppmuntran till äggätning! Här är en video med en höna som spelar piano, men jag vill understryka att även icke pianospelande hönor förtjänar värdiga liv.

2. Jag var en gång nära att köpa hus bara för att kunna ha höns.

3. Det behövs en internationell skala för att beskriva graden av hårdkokthet hos ett ägg. Det funkar inte att vi alla ska ange våra preferenser vad gäller kokta ägg i minuttal, då ett antal andra faktorer spelar in (spistyp, vattnets temperatur vid start, äggens färskhet, mängd och storlek etc). På min förra spis lade jag ägget i kallt vatten, och när det kokat upp kokade det i fem minuter för perfekt resultat. På min nya induktionshäll behövs det åtta minuter, då vattnet kokar upp snabbare, men bara sju om det är fler än två ägg i kastrullen. Vad är då ”perfekt resultat” enligt mig? Det skulle jag kunna förklara enkelt, om det bara funnes en etablerad skala! Så i juli gjorde jag ett utkast.

0 = okokt
1 = koagulerad vita i kanterna, ännu slemmig vita mot gulan, lös gula
2 = koagulerad men inte fast vita, lös gula
3 = fast till koagulerad vita, krämig kant på gulan men lös i mitten
4 = fast vita, krämig till fast kant på gulan, krämig gula i mitten
5 = fast vita, mestadels fast gula, krämig inre kärna av gulan
6 = fast vita, fast och smulig gula
7 = mycket fast vita, gummiaktig gula med blåaktig anstrykning

En livlig diskussion på min facebooksida följde.

Vi diskuterade också namnet på skalan. Lövestam-skalan föreslogs, men det jag fastnade för var förslaget LISOBE: Lövestam’s International Scale Of Boiled Eggs. Namnet har fördelen att det i framtiden kan användas i frågesporter och att nördar kan glänsa med kunskapen vad LISOBE egentligen är en förkortning för. En annan fördel är att man, när man säger ”lisobeskalan”, följer en lång tradition av att dubblera innebörden i ord (dvs åstadkomma en tautologisk sammansättning), som vi gör när vi till exempel säger cd-skiva eller mbl-lagen.

Jag har nu i ungefär fem månader testat skalan jag utformade i juli, med mycket gott resultat. Mina nära och kära använder nu lisobeskalan för att definiera sina ägg. Det kan låta så här:

”Hotellfrukosten var bra, men äggen var sjuor på lisobeskalan.”

”Hur vill du ha ditt ägg?”
”Runt en fyra om jag får välja.”

”Jag kokade det i åtta minuter men det blev ändå bara en trea på lisobe!”

Jag hoppas att även ni, mina fina läsare, kommer att upptäcka nyttan av lisobeskalan och sprida den i världen.* Om jag vore hemma och hade ett gäng ägg från min fasters hönsgård att koka, skulle jag göra en spridbar infobild med fotoillustration av varje steg på skalan, men jag sitter på tåget på väg hem från Hässleholm. Här är i alla fall en bild av ett frukostägg på Hotell City Hässleholm.

En stark trea på lisobeskalan.

*Jag har tidigare försökt sprida uttrycket kex-kex som svensk motsvarighet till potato-potato, och ett skämt om tre lesbiska kikärter, med varierande framgång.

Det kom en kommentar…

Posted on 2 maj, 2019 by Sara Lövestam

Ibland får man kritik som är så smickrande att man behöver belysa den lite extra. En sådan kom nyligen i en kommentar på denna blogg:

Det finns en väldigt bra författare som skriver böcker som man knappt kan lägga ifrån sig, när man väl får tag i dem. Hon heter Sara Lövestam och 2018 kom hennes bok ”Gruvan” ut på Lilla Piratförlaget. Detta fick jag reda på genom att gå till mitt lokala bibliotek och söka efter en annan bok av samma författare. ”Grejen med ordföljd” som (faktiskt) har nämnts här på bloggen, var självklart utlånad men jag fick med mig ”Gruvan” hem. En farligt bra bok. (Varning för sträckläsning.)
Ingen av dessa böcker finns med på boksidorna på författarens hemsida (www.saralovestam.se) men i verkligheten finns de så sök i ditt närmsta bibliotek eller bokhandel så hittar du dem (förhoppningsvis, annars kan personalen köpa in böckerna).

Jag vet att det är svårt att hålla hemsidor uppdaterade. När ska man hitta tiden? Och jag vet att du Sara har Instagram där du lägger ut information. Men se, det har inte jag! Felet är inte som du antydde i ett tidigare inlägg att du skriver om dina böcker och gör folk förväntansfulla två år innan de ges ut, utan att du INTE skriver om dem NÄR de har givits ut. Förlåt mig om jag låter kritisk. Jag vill ju bara läsa dina böcker och det är mycket enklare när jag vet att de finns!

Jag vill härmed offentligt be om ursäkt för att jag inte hunnit uppdatera hemsidan, och vill som en bonus/kompensation meddela att det i höst kommer en bok som heter Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik! Jag skulle egentligen sätta mig och redigera den nu, men i stället tar jag nog och uppdaterar min boksida.

Ps. Den där instagramsidan som det dillas om och där jag uppdaterar mycket snabbare för att det är enklare, var hittar man den, undrar kanske någon. Jo, här! https://www.instagram.com/saralovestam/