en reva i folkhemmet

Vaknar mitt i natten och tänker på Reva. Det är en akronym som börjar med ordet ”rättssäkert” och det måste vara ironi.

När jag går med mina sfi-elever till Polismuseet börjar guidningen med fastslåendet att polisen har två stora uppgifter i Sverige: Minska brottsligheten och öka tryggheten. Det är det senare jag tänker på när jag vaknar mitt i natten.

Om ”minska brottsligheten, öka tryggheten” inpräntas i mina elever under bara två timmars rundvandring på polismuseet, så måste polisen i stort ha en väldig kunskap kring hur man ökar trygghet, tänker jag. Jag menar, det måste finnas analyser och forskningsresultat som sprids bland poliser för att grunderna i hur man bygger trygghet ska finnas där. Men om de inte finns, så kan jag berätta vad som får åtminstone mig att känna mig otrygg. Så kan man jobba vidare utifrån det.

Jag blir otrygg av att veta att det finns människor omkring mig som är precis lika laglydiga som jag men ändå blir behandlade som mer misstänkta än jag bara på grund av sitt utseende, namn eller språk. Det gör mig otrygg av två orsaker: 1. Det betyder att alla inte är lika inför lagen och att allt jag lärt mig om Sverige kan rubbas på en sekund. 2. Grupper som blir behandlade som misstänkta slutar förr eller senare att identifiera sig med majoritetssamhället. Det är det farligaste som finns, och ”otrygg” är en underdrift.

Jag blir otrygg av att höra hur vissa poliser behandlar svenskar som är på väg till jobbet. Ju mer privilegierad jag fattar att jag är, desto mer otrygg blir jag. Jag vill att alla som finns omkring mig ska känna sig lika respekterade och ses som medborgare på samma sätt som jag. Inte för att jag är världens godaste människa. Utan för att jag kan tänka logiskt.

Jag blir otrygg av att veta att det finns människor, i mitt land, som inte vågar söka vård av rädsla för att polisen ska stå där och vänta – eller att vårdpersonalen ska ange dem . Inte för att de har rånat, stulit, slagit någon, klottrat, gått mot röd gubbe, himlat åt något någon sagt. Utan för att de är där. Så länge vi människor vet att vi, våra lagar och våra rättssystem inte är fullkomliga – och det hoppas jag innerligt att vi vet – måste det finnas ett minimum av medmänsklighet i marginalen. Det måste finnas en förståelse för att vi kanske inte vet allt, kanske trots allt inte är säkrare än den iranske bögen själv på vad som väntar honom om han åker tillbaka. Och om han bryter ett revben måste han våga gå till en doktor.

Jag blir otrygg av att läsa hur gränspolisernas överordnade uppmanar sina anställda att strunta i grundläggande regler för vilka man ska behandla som misstänkta. Jag kan tänka mig hur resonemanget går, och jag kan tänka mig att man i en viss position har fått helt omöjliga order som går stick i stäv med lagar om rasprofilering. Det spelar ingen roll – att poliser struntar i överordnade lagar och regler gör mig ändå mer otrygg än om de skulle använda metoder som gav färre gripanden. Godtyckligt polisarbete är nämligen motsatsen till rättssäkerhet, och rättssäkerhet är vad som står mellan oss och diktatur/polisstat/kaos/militärkupp/annan väldigt otrygg verklighet.

Jag blir framför allt otrygg av insikten att människan aldrig lär av historien. Att vi lever 2013 och fortfarande inte fattar att grunden till fientlighet, krig och misär är att vi delar på människor. För att föreställa en art som för kunskap vidare från generation till generation, som bara behövde uppfinna hjulet en enda gång, som kan bygga vidare på Copernicus, Marie Curies eller Leonardo da Vincis insikter, är vi helt enkelt sjukt glömska när det kommer till mänskliga konflikter. Implementerandet av Reva och tusen tanklösa kommentarer på Internet, visar det.

Det är därför jag inte kan somna om på flera timmar.

det suger högt (en klunk)

Det är en särskild känsla att se sin roman på ett annat språk (det är också en särskild känsla att se sin bok plötsligen prydd med halvnaken rumpa mot mörk bakgrund). En känsla jag hoppas få uppleva fler gånger. (språket, ej nödvändigtvis rumpan)*

2013-01-12 15.39.19

På gymnasiet pluggade jag franska i ett år. Eller om det var en termin. Allt som fastnade var följande mening: ”Je travaille dans une maison de bureau”, och alla fransmän jag säger det till påstår att det inte betyder något (men jag garanterar att det stod i vår läsebok). Om någon hade talat om för mig att min debutroman en dag skulle utkomma på franska och därmed generera franska recensioner, hade jag eventuellt lyssnat mer noggrant.

Som det är nu är jag hänvisad till Google Translate. Så här säger denna babelfisk om ett par franska recensioner:

Vad är väl med punkare, är fi internt fi pojkar och öarna i orange Cockscomb och piercingar att de är allmänt trevligt. Man skulle kunna säga att de tatuering och markberedning ent blyghet.

Eller vad sägs om:

Eftersom över romanen, karaktärerna är tjockleken och ändra historiens gång, till den grad att stöka hela scenariot, Sara Lövestam med ett lyckligt sätt att se livet, muddies vattnet och omfördelar en pussel till oss för att återställa ordningen i sin roman bubblande. Sara Lövestam , innebär också enkelhet med ett uns av sin roman som vad det inte är nödvändigt att göra kullersten för att locka det största antalet beskrev hon några kapitel i miljön och bifoga tecknen, till den punkt när vi kör, vi ställer frågor om giltigheten av deras verkliga karaktärer och platser i boken, Sara Lövestam suddar försiktigt backar utan att verka och ändå romanen förblir klar.

I en annan recension citeras en del ur själva boken, och det ger mig oresonligt stort nöje att se hur Google Translate bollar tillbaka min egen text i följande form:

Det suger högt en klunk av sin varma choklad. Han längtar efter att berätta nyheten, men det skulle inte passa Paula, och nu tillhör kropp och själ. Att få något svar, fortsätter Leo hans meditationer högt.

- Var är det fast, egentligen? En normal kvinna skulle dra benen, men det? Det ger dig skott stubbe? Dessutom är det inte nödvändigtvis ett tecken på fientlighet … Ibland flickor är så chockad när de är på väg att få en orgasm, de styrde. De är rädda att något försvinner. Något trevligt, till exempel. Slutligen säger jag detta eftersom det fastnar med din. Är det inte det? Blinkar två gånger om ögat gjorde.

(Den första som säger vilket stycke i den svenska boken som detta är en variant av, vinner en grammatisk term.)

I november åker jag till Frankrike för att prata om min bok på Boréales-festivalen. Jag tänker mig att jag ska föra mig, sådär alldeles franskt svassande, och med rödmålade läppar förklara för alla som vill lyssna: ”Je travaille dans une maison de bureau.” De kommer att förstå.

*Hoppas och drömmer om tyska, spanska, engelska … men coolast vore hindi (för att det är så snyggt och obegripligt och för att ”samband” på hindi betyder ”samband” på svenska och jag tycker att det är oproportionerligt kul), swahili (för att jag faktiskt kan kommunicera hjälpligt på swahili) eller grekiska (för att det är sjukt coolt och jag fortfarande har hopp om att kunna säga mer än ”jag kan inte äta utan gaffel”). Äsch, alla språk är coola. Jag önskar att jag kunde dem.

apropå mitt jobb

Dagens behållning, när vi ändå pratar om min arbetsdag på sfi, måste ändå vara kommentaren som kom efter att vi analyserat ”Av längtan till dig” och kommit fram till att den faktiskt INTE handlar om att någon har lämnat henne, trots att hon sjunger både ”sorg”, ”smärta” och ”mörker”:

”Stackars den som är ihop med Åsa Jinder. Som alltid måste gå omkring och undra vad hon egentligen menar.”

Äsch, vadå dagens behållning förresten. Alltså ni vet inte hur mycket man garvar på sfi. Tillräckligt för att kunna skriva ihop en humorbok på bara ett par veckors undervisning.

Dagens omröstning från klass E3D

Idag visar jag mina elever hur man gör en blogg (genom att läsa detta inlägg bidrar du alltså till 27 sfi-studerande personers språkliga bildning). Tillsammans har vi gjort följande omröstning, som klass E3D gärna vill att mina bloggläsare svarar på. Varsågoda!

Tack för deltagandet! E3D hälsar att de blev tämligen exalterade över att så många hade röstat när lektionen var slut. Det går naturligtvis bra att fortsätta rösta. Följande blev skrivet om statistiken (vi har nämligen också tränat på hur man beskriver statistik i text):

28 personer har röstat i en omröstning om semlor. De flesta har ätit semlor den här veckan. Av dem som inte har ätit semla, har fyra personer glömt, och lika många gillar inte semlor. 7,14 procent vill inte äta semla och 7,14 procent har inga pengar. Vi kan dra slutsatsen att Saras bloggläsare gillar semlor, men alla har ändå inte ätit semlor under veckan.

heterovärlden, we give you – hanky codes

Jag brukar, som ni vet, inte hinna kommentera aktuella händelser förrän de är sååå förra veckan, men idag gör jag ett undantag. För det var ett stort ögonblick, när David Lindgren äntrade scenen med en tydlig, gul näsduk i högra bakfickan. Det här blir dagen, tänkte jag, då hanky codes blir allmän vetskap.

Jag vet inte om det blev det. Ett gäng twittrare har haft kul, det är allt jag hittills har sett och om jag söker på ”näsduk” på de stora tidningarnas internetsidor får jag veta för schlagern helt irrelevanta saker såsom att man har hittat franskt kungablod i en grönsakslåda. Kvar sitter jag med mina näsdukstankar.

Såsom: Det är en jäkla massa färgnyanser det där.

(Hanky codes, för den som inte orkar klicka, är ett sätt för framför allt bögar att kommunicera via byxbaken. Tänk blomsterspråk, eller frimärkssignaler. Men där en vit akacia signalerar: ”Ditt goda hjärta borgar för bestående vänskap”, signalerar en magentafärgad näsduk i vänster bakficka: ”slicka min armhåla.” Där ett kvartsvridet frimärke i nedre vänstra hörnet säger ”Lämna mig ensam i min smärta!” säger en näsduk i guldlamé: ”Jag gillar muskelkillar”. Ni förstår konceptet.)

Jo som sagt, det är en jäkla massa färgnyanser det där. En gul näsduk i höger bakficka, som David Lindgrens igår, signalerar ”jag gillar att bli kissad på”. Men är den i stället senapsgul, så betyder den ”söker en kille med över 20 centimeter” (ja beskrivningen saknar huvudordet i objektet, så vad det är som ska vara 20 centimeter är tyvärr oklart). Man får vara uppmärksam för att inte råka på en överraskning, med andra ord, och vem vet vad David Lindgren / David Lindgrens kostymör egentligen var ute efter? Samma skarpa öga krävs för att skilja röd (vill bli fistad) från roströd (är en häst) eller korall (sug på mina fötter). Plötsligt förstår man varför fler bögar än heteromän opponerar sig om man en dag råkar kalla magenta för mörkrosa. Det kan vara skillnaden mellan att få armhålan slickad och att få bröstvårtorna torterade.

Jag älskar hemliga språk. Jag hann personligen uppfinna tre hemliga språk innan jag fyllt tio, och jag erkänner härmed att jag är avundsjuk på bögarnas näsduksspråk. Jag vill också ha ett hemligt sätt att tala om att jag gillar naveldyrkare (mauve), eller vill bli rispad (maroonröd). Även om några halvhjärtade försök har gjorts, har hanky-koder aldrig riktigt fått fäste i flatvärlden, och allt vi kan signalera till varandra är att vi är flator. Det görs genom ögonkast och i vissa fall frisyr och byxfason, och är inte alls lika utstuderat som näsdukskoderna.

Kanske för att det är ovanligt att en flata går ut i en park eller på en klubb för att hitta en okänd tjej att leka sträng rektor och elev med (brunt corduroy-tyg). Eller kanske för att vi genom historien har varit så osynliga att vi inte har behövt gömma oss.

Jag: Har vi ingenting som kan mäta sig med hanky codes? Nånting?
Coachen: Näe … nej, det är bara liksom kläder.
Jag: Men kläderna brukar inte signalera vad man gillar i sängen. Flatornas kläder signalerar bara typ: jag är sportflata så jag vill bara ligga med andra sportflator.
Coachen: Ja, och om man letar något kinky så går man till Wish. Så ingen råkar få en överraskning.
Jag: Men du, vi kan väl börja med hanky-codes? Så om jag känner mig lite sugen på något, typ att vara ”aktiv på badhus”, så sätter jag en frottéhandduk i bakfickan och svassar runt i vardagsrummet tills du märker det.
Coachen: Visst. Sätt upp en lista på kylskåpet bara.

grammatik – en kärlekshistoria

Hej hej, det är bara (lilla) jag igen. (apropå länken: när jag nyligen gick tillbaka till Nordea för att signera ansökan om företagskonto, var det samma donna som jag fick träffa. ”Ja just det, det var du som skulle vara författare”, kommenterade hon glatt min ansökan.)

Jag ville bara säga att om du gillade det här, det här eller det här blogginlägget, så kommer du att rågilla min föreläsning på Kulturhuset på grammatikdagen. Jag har döpt den till grammatik – en kärlekshistoria.

den fruktansvärda Cornelia

Coachen: Sara, vad är det här? ”Den fruktansvärda Cornelia”?
Jag: Vad pratar du om?
Coachen: Det finns ett dokument här i min dator som heter ”Den fruktansvärda Cornelia”. Har du skrivit det?
Jag: Alltså… det låter ju som jag. Vad står det i det då?
Coachen: Det verkar vara ett manus eller något. Det är i något program … något manusprogram …
Jag: Aha. Det kan ha varit när jag skulle prova Scrivener (ett bokmanusprogram, min anm) på din Mac och testskrev något. Men vad står det?

Eftersom ni är lika nyfikna som jag, kommer här svaret:

Den fruktansvärda Cornelia

Det var ingen som visste det, men hon var den fruktansvärda Cornelia. Till vardags höll hon en skylt. På skylten stod det: ”PIZZA från 59 kr FABIOS PIZZERIA” och under texten fanns en stor, röd pil. På grund av pilen var hon tvungen att alltid stå vänd åt ett specifikt håll, något hon klarade med bravur. Ingen som ville hitta till Fabios Pizzeria behövde någonsin gå fel.
Fabio hette i själva verket Khalid, och han hade en enorm, hårig bringa som han förevisade varje dag när han bytte om till sina pizzakläder. Cornelia kunde inte låta bli att titta, det var få män i världen vars kroppar mellan mage och hals så totalt övergick i fårstatus.