Jag önskar att jag var ingenjör…

…men det är jag inte. Så nu ska jag göra som alla människor som kommer fram till mig och vill att jag skriver deras livs historia: Lämna min idé vidare och hoppas att någon kompetent människa nappar. För jag vill verkligen ha de här sakerna.

1. Uggleholk med webbkamera som drivs av solceller. (Det är alltså det där sista som behövs, holkar med kameror finns redan.) Jag skulle sitta och titta på min uggla hela tiden.

2. Knapp för nattliga idéer. Knappen skulle sitta fäst vid sänggaveln. När man håller in den spelar den in, när man släpper slutar den spela in. Den är försedd med 1) en usb-utgång, 2) en knapp (det är lite själva grejen) och 3) ett fäste så att man kan haka av den när man kopplar in den i datorn. Den har inget annat, framför allt inte en skärm som lyser en i ögonen, en on-knapp som man inte hittar i mörkret eller en meny som stör ens idéer.

3. En app som kan identifiera insekter. Den är uppbyggd som tjugo frågor ungefär, börjar med att fråga om man söker en skalbagge/fjäril/slända, fortsätter med längd och tjocklek och går senare in på mer specifika frågor som ”har den böjda känselspröt?”. Det är en app som skulle ha besparat mig en hel del googling igår kväll. Jag lyckades till slut identifiera lövträdlöparen som attackerade mig (nåja) i går, men jag vet fortfarande inte vad det här är:

arter 1

Över huvud taget vill jag ha mer vettiga appar. Vad tror ni kommer upp i appaffären när man söker på ”insekter” (eller ”bugs”)? Jo, en massa spel där man kan döda animerade skalbaggar. Om man söker efter fjärilar? Bakgrundsbilder till mobilskärmen. Appiversum är som Internet 1994, innan man visste vad man kunde ha det till.

Varsågoda. Idéerna är gratis. Allt jag begär är ett exemplar av varje grej för eget bruk. (Som jämförelse: Allt folk begär, när de vill att jag ska skriva deras livs historia, är hälften av intäkterna.)

 

Saker jag inte visste om att vara publicerad författare innan jag blev publicerad författare, del 1

För några veckor sedan började jag blogga för Litteraturmagazinet om författarskapets vedermödor. Många av inläggen jag skriver där kommer att dyka upp även på denna blogg, men den som vill läsa dem så fort de är skrivna gör bäst i att följa bloggen på Litteraturmagazinet. Nedanstående blogginlägg publicerades där den 7 april.

 

Att vara författare är att formulera snabba sammanfattningar.

”Vad handlar boken om”? var den första frågan jag fick av en journalist, i mitt fall bara minuter efter att det antagits av förlag (mer om det en annan gång). ”Eh”, svarade jag ungefär. ”Ja, den handlar om att vara annorlunda, kan man säga. Att förhålla sig till det som gör en annorlunda i andras ögon liksom.” Journalisten tittade på mig, frågade en gång till som om jag inte hade hört: ”Men vad handlar den om?”

Det tog något halvår att lära mig: Journalisten undrar inte vad som är mitt tema, mitt underliggande grubbleri eller min analys av vad jag har skrivit. Åtminstone inte om hen inte frågar just det. Hen vill veta vem som är huvudpersonen, vad huvudpersonen gör och vad som är historiens konflikt. Helst på en enda utandning.

Fem år senare gör jag det i sömnen. Reducerar min bok till en person och en intrig. Det låter så här:

Udda (2009)
En man med amputationsfetisch möter sträv partikelverbsforskare, vilket kompliceras av mötet med hans väninna, den lesbiska playern Lelle.

I havet finns så många stora fiskar (2011)
En femårig pojke i dysfunktionell familj i Jämtland utsätts för allt större faror, medan en person mitt emot förskolan iakttar från sitt fönster.

Tillbaka till henne (2012)
En bitter brud i nutid hittar fyra prylar från sekelskiftet, som leder henne till rösträttskämpen och lärarinnan Signes liv för hundra år sedan.

Hjärta av jazz (2013)
Den mobbade och musikaliska tonåringen Steffi finner på ålderdomshemmet en vän i åttioplussaren Alvar, som på 40-talet åkte till Stockholm för att bli jazzmusiker.

Grejen med verb (2014)
En underhållande bok om grammatik.

Det är svårt att göra det där. En roman är, när man skriver den, inte ett koncept på 140 tecken. Den är öden och perspektiv som man lever med i månader, kanske år. Den är påhittade personer som man börjar bry sig om, som man drömmer om på nätterna och tolkar världen utifrån när man går på en trottoar eller köper en biljett (om huvudpersonen i min kommande roman skulle sitta på tåget där jag sitter just nu, skulle han tolka märket på min medresenärs laptop som att han i alla fall inte är polis). Man inser fler och fler saker om dem, förstår att den där avlidna kusinen nog betydde mer för ens huvudpersons utveckling i tonåren än man trodde först. Man känner plötsligt att den här boken egentligen handlar om att existera, vad det gör med en människa att bara finnas till hälften, vad det är att finnas för någon annan och vad det är att äga sin verklighet.

Lagom till boksläpp får man helt enkelt släppa det där. Det går inte att börja svamla om att ”äga sin verklighet” och ”finnas till hälften”, för då kommer journalisterna att titta sådär på en.

”Jaha”, kommer de att säga. ”Men vad handlar den om?”

 

…men varifrån kommo de väl hit neder?

stubbskådning

Jag får just nu tio gånger så många förfrågningar om föreläsningar som jag brukar få, vilket innebär väldigt många mejl som jag är rädd att missa, väldigt många ledighetsansökningar från mitt lärarjobb och väldigt många datum att hålla reda på i mobilen. En annan grej är en miss i kommunikationen med min agentur i Spanien. De har betalat min ersättning till fel organisationsnummer (ingens fel) och kan inte rätta till det utan att först få okej från ett tyskt och ett franskt förlag, kreditera fem betalningar och registrera dem igen, men då 2014. På grund av felet har jag fått en påminnelse från Skatteverket om en momsdeklaration jag hade fått veta av min redovisningsfirma att jag inte behövde göra. (På grund av felet kan jag också förlora ganska mycket pengar, om det inte går att rätta till.)

Så ni förstår att det är skönt att vi har en liten tomt, två timmar bort. På den finns det tjugofem fällda träd, som är uppsågade i stubbar och grenar. Mest tall, gran och asp, men även sälg, en, ek och björk. När man stånkar runt där, drar granruskor åt ett håll och bär stubbar åt ett annat, kan man känna så här:

 

IMG_20140405_173442

Kolla, en halvrutten gran ser ut så här i stammen!

2014-04-05 13.38.55

Kolla, jorden! Eller en glad och ganska tjock krokodil!

2014-04-05 13.39.04

Kolla, en missnöjd gubbe med stor näsa och lustig hatt!

Om jag är en fisk. Eller: Vad en sfi-lärare ser

Jag kommer nu att använda en fantastisk text, nyligen spontant inlämnad av en elev, för att den är fantastisk och för att jag tänkte berätta vad det innebär att kunna ett språk. (Jag har frågat eleven om jag får dela med mig av texten.)

en fisk

Jag har visat denna text för ett antal personer (för att den gjorde mig så förtjust) och märkt att många genast ser vad som är fel. En sjuåring med svenska som modersmål kan peka ut ett helt gäng språkfel, en skriftmedveten sjuåring kan också peka ut kommateringsfelen. Fritt vald mobilförsäljare på gatan kan genast säga: ”Det heter inte ‘vad ska göra’, det heter ‘vad ska jag göra’. Det heter inte värför, stopa och kola.”

En språkvetare eller allmänt grammatikintresserad person kan göra en mer avancerad analys av texten. Typ jag, innan jag pluggade språkdidaktik på lärarutbildningen. En sådan analys skulle kunna se ut så här:

Om jag blir plötsligt en fisk. Vad ska göra.

Skribenten sätter punkt efter bisats. Meningen är därför ofullständig.
Satsadverbialet står efter det finita verbet trots att det är en bisats. ”Blir plötsligt” borde vara ”plötsligt blir”.
Huvudsatsen saknar subjekt. Den är därför ofullständig.

Det är som en intresse fråga.

Omotiverat ”som” (om skribenten inte är norrlänning).
Substantivet ”intresse” används som ett adjektiv. Ett alternativ är att skribenten menar ”intressefråga” och det är då fråga om särskrivning.

Och så vidare. Varenda mening går att analysera, och det var vad vi fick göra under ett seminarium på språkdidaktiken. Jag kände mig jätteduktig, för jag hittade väldigt många fel. Men sedan vände läraren på steken: ”Frågan är inte vad som är fel. Frågan är vad som är rätt, och vad som är nästa steg.”

Det är kanske det mest relevanta en person någonsin har sagt, när det gäller språkundervisning. Lyckligtvis (förhoppningsvis) sägs det på varenda kurs i språkdidaktik. Efter utbildning och tio år som sfi-lärare har jag fått en helt annan blick för texter skrivna av personer som håller på och lär sig språket. Den blicken säger så här:

  • Skribenten kan använda svenska i skrift för att uttrycka abstrakta tankar och idéer. Texten är fullt begriplig.
  • Skribenten använder genomgående presens och blandar inte tempus.
  • Skribenten använder infinitiv efter hjälpverb (ska göra, ska undvika). Möjligen är detta mer etablerat vid vissa hjälpverb, eftersom ”ska” oftare än ”vill” följs av verb i infinitiv.
  • Skribenten använder i princip alltid finit verb, och oftast subjekt, även där subjekt och verb endast fyller funktion som platshållare. ”Det är” betyder ingenting men krävs grammatiskt i meningen, precis som ”jag” i många av meningarna.
  • Skribenten skriver på raden (i stället för t.ex. rakt över den), med bokstäver i jämn storlek.
  • Skribenten spetsställer adverbiella bisatser, och visar fyra prov på att bisats följs av verb (fyra prov på en svår grammatisk regel är definitivt mer än en slump). Andra spetsställda bisatser följs dock av subjekt och ibland punkt.
  • Skribenten använder relativa bisatser (t.ex. ”som jag vill”) på ett korrekt sätt, och blandar inte ihop dem med de överordnade satser de ingår i.
  • Skribenten kollar upp stavning och rättar sig själv (se hur ”renara” har ändrats till ”rensar”)
  • Skribenten stavar vanliga ord rätt, och ofta även mer ovanliga/svårstavade som ”plötsligt”. Innebär antingen att hen har lärt sig stavningen på många ord, eller att hen har goda strategier som t.ex. kan involvera användning av lexikon.
  • Skribenten kopplar ihop huvudsatser med konjunktion, utan att blanda ihop ordföljden genom att t.ex. inleda påföljande huvudsats med verb.
  • Skribenten sätter ibland punkt efter ensam bisats, men missar sällan punkt mellan huvudsatser (utan konjunktion), vilket tyder på medvetenhet om att punkter behövs mellan meningar. Efter punkt följer alltid stor bokstav.
  • Skribenten använder retoriska grepp som upprepning.
  • Skribenten har skrivit en relevant rubrik och underskrift, vilka följs respektive föregås av radbyte.
  • Frågor följs av frågetecken, påståenden av punkt. Kommatecken används i samband med längre bisatser och vid uppradning.
  • Skribenten uppvisar viss idiomatik och använder vanliga etablerade fraser som ”till slut” och ”jag gör som jag vill”.
  • Skribenten sätter satsadverbialet före det finita verbet i en bisats (som jag aldrig känna i jordlivet), och missar det i en annan (om jag blir plötsligt en fisk). I huvudsatser sätts satsadverbialet alltid på rätt plats.
  • Skribenten gör egna sammansättningar av substantiv, även om ”jordliv” i det här fallet råkar sammanfalla med ”jordeliv” som betyder något annat. Kan dock inte komma på ett bättre alternativ, som inte förstör det poetiska i ordvalet.
  • Skribenten använder med få undantag obestämd och bestämd form på rätt ställen. Samma sak gäller singular och plural. Även i mer komplexa nominalfraser är bestämdheten rätt, t.ex. ”min korta berättelse” där adjektivet står i bestämd form och substantivet i obestämd, eftersom de följer på ett possessivt pronomen.
  • Skribenten använder även ovanligare prepositioner på rätt sätt (t.ex. vid och mellan)
  • Skribenten använder en hypotetisk möjlighet, som kan läsas som en symbol, för att förmedla en känsla. Skribenten sätter sig också in i ett annat, och i detta fall radikalt annorlunda, perspektiv.

Och så vidare. ”Vad är nästa steg?” undrar kanske den som läst hela vägen, men det har jag inte tänkt gå in på eftersom det här inlägget handlar om att det är svårt att använda ett nytt språk helt korrekt och att man lätt ser ett fel men missar många rätt. Och att det inte räcker med att kunna ett språk, för att kunna lära ut det. (Men nästa steg är att 1) fortsätta jobba på att alltid skriva subjekt i alla satser och 2) identifiera bisatser och se att de hör ihop med sina överordnade satser och inte kan stå som självständiga meningar.)

Fast egentligen skrev jag den här texten för att alla ska fatta vilken fantastisk text min elev har skrivit, och inte fastna på mindre väsentliga saker som hur man stavar till ”skrattar”.

Om jag är en fisk

Om jag plötsligt blir en fisk, vad ska jag göra? Det är en intressant fråga. När någon läser min korta berättelse, får den veta varför jag vill vara en fisk. Sanningen.

Om jag är en fisk, ska jag simma och simma som jag vill, och jag ska simma mellan hav, flod och ocean, utan att någon stoppar eller styr mig. Jag gör som jag vill. Jag ska leva i en annan, ren värld. Inget hat, ingen otrohet, inga krig.

Jag ska känna olika känslor, som jag aldrig kan känna i jordlivet. Om jag är en fisk, ska jag simma vid stora fiskar och rensa dem från småsaker.

Om jag är en fisk skämtar jag med fiskare, eller simmar till stranden och kollar på människor, som solar, skrattar och är kära. Om jag är en fisk ska jag undvika stora fiskar och gömma mig mellan växter. Till slut: Om jag är en fisk, ska jag titta på solnedgången varje dag, och jag ska aldrig, aldrig gå tillbaka till jordlivet.

En Fisk

det kom en present

En påpasslig läsare har passat på (för det är det påpassliga människor gör) att skicka en fantastisk present. ”Har för mig att du bor i Hammarbykvarter och att du tränar – därav presenten.”

bajenmossa

Som ni vet ägnar jag oproportionerligt mycket tid åt att diskutera, motarbeta och skriva sånger om verbfraser på min fritid, medan min sambo tittar på sport i sin grönvita halsduk. En typisk dialog mellan oss kan vara:

- Vi förlorade.
– Förlorade vad?
– Matchen.
– Jaha, vad synd. Har du varit och spelat innebandy?
– Nej, det var Bajen. Jag satt i vardagsrummet. Du skrev.
– Jaha. Vad synd att ni förlorade. Vi, menar jag.
– De borde ha flyttat fram sin mittback.
– Jag håller med. Vad var det för sport?

Man kan säga att denna gåva förenar mina och hennes intressen i en mössa. Inte bara hennes förresten – jag har ju själv varit på en bajenmatch för sjutton. Och diktat om det!

autointervju om ett fascinerande jobb (som är allt utom ”flummigt”)

Inspirerad av kommentarerna till föregående inlägg, tänkte jag härmed svara på frågorna jag själv hittade på angående mitt mindre mediebevakade jobb. Välkomna till (ännu) en autointervju alltså!

Hur blev du sfi-lärare?

Det började med att jag började lära min dåvarande flickvän svenska, och upptäckte att det både var kul och tilltalade mitt språkintresse. Då gick jag en 20-poängskurs (idag skulle den kallas 30-poängskurs) i svenska som andraspråk, där det ingick praktik på sfi. Jag hade redan en massa poäng i svenska, så det var bara att fortsätta bygga på min utbildning tills den motsvarade det mitt jobb krävde. Det innebar fem och ett halvt års studier, för den som undrar, men fem år skulle ha räckt om jag inte hade velat ha en magisterexamen.

Fick du kämpa länge, för att komma in i branschen?

Nja. När jag sökte mitt första sfi-lärarjobb fick jag nej, eftersom de bara sökte behöriga lärare. Jag envisades, och fick till slut komma på en intervju för springvikariat. Sedan var jag inne i branschen, för övrigt på samma företag där jag fortfarande jobbar.

Började du tidigt intressera dig för språk?

Ja, jättetidigt. Men inte alla språk, utan ganska länge bara mitt modersmål. Hur det är uppbyggt, vad ord betyder och kan betyda, sånt som är bra att vara intresserad av när man ska lära ut det.

Hur gör du, när du undervisar? Liksom, planerar du mycket först, eller kör du på inspiration?

Vi har en planering för hela terminen, som gäller hela skolan. Inom de ramarna planerar jag en vecka i taget, och ser till att varje dag ger något inom läsning, lyssning, skrivande och tal. I varje längre lektionspass (4 timmar) lägger jag alltid in en grammatikdel, som jag kopplar till temat och texten vi håller på med. Jag jobbar med samma text i en vecka, ibland längre. Enligt mig är det både slöseri med papper och ineffektivt att ge eleverna text efter text, utan en chans att verkligen förstå den och uppta nya ord i sitt eget ordförråd. Det finns tusen sätt att jobba med en text. Det finns tusen sätt att jobba med ett enda ord, för den delen.

Vad undervisar du om just nu?

Just nu håller vi på med litteratur, och vi har precis varit på biblioteket där alla har lånat lättlästa böcker som de kommer att läsa under ett antal veckor och ha som underlag i en del uppgifter. Grammatiskt fokuserar vi just nu på bestämd och obestämd form (skillnaden mellan en saftig kaka, den saftiga kakan och min saftiga kaka) samt prepositioner i tid (skillnaden mellan i en vecka, på en vecka, under en vecka, om en vecka och för en vecka sedan).

Så himla spännande, jag har också en dröm om att bli lärare, men jag vet att det är svårt … Tror du att man kan bli lärare även om man inte har undervisat som ung?

Ja det tror jag, men du har rätt i att det är svårt. Inte att bli lärare, det är jättelätt eftersom inte många söker till en aslång utbildning som resulterar i ett dåligt betalt yrke med låg status och anpassningar till ständiga politiska utspel. Att lära ut svenska, däremot, är svårt om det inte ligger för en. Hur förklarar du ordet ”däremot” för någon som inte har det i sitt språk? Hur svarar du på frågan ”varför uttalas Kista och kista på olika sätt?”? Vad ger du för respons till eleven som skriver i sitt formella brev ”Min förslag är det som politiker ni måste tänka innan ni ska säljer hyresratt”? Om du har en idé om sådana saker finns chansen att det kommer att gå galant.

Vad krävs det för att få lärarlegitimation?

Att man har en lärarutbildning och har arbetat som lärare i minst ett år.

Har du träffat Jan Björklund?

Nej.

Om du har en dålig dag, är det inte svårt att komma igång då?

Jo, men när jag drar igång brukar det ge sig. En gång var jag riktigt ledsen efter att en relation tog slut. Den dagen var alla elever otroligt omtänksamma, utan att veta varför jag mådde dåligt.

Vad gör du när du kör fast?

Jag kör inte fast så ofta nu för tiden, när det gäller lektionerna. Det jag kan fastna i och behöva prata med kollegorna om, är ifall det är en elev som behöver extra stöd, eller som har en kraftigt avvikande åsikt om sin egen förmåga och vill skriva test i förtid. Så kallade ”taggiga profiler” och gränsfall.

Har du några testelever, eller testar du och de andra lärarna era lektioner på varandra?

Jag skulle säga att mina två första år var ”testår”. Efter det visste jag vad som funkade och inte. Jag testar förstås fortfarande olika saker för att utvecklas. Till exempel prövar jag i år att lära ut strukturen i hela nominalfraser i stället för att som tidigare prata först om substantiv och sedan om adjektiv, för att se om det blir mindre förvirrande för eleverna (det verkar det bli).

Vad brukar ni prata om på era möten?

Elevärenden, temaveckor, likabehandlingsplanen, den lokala arbetsplanen, nya direktiv från politiker, organisationsförändringar i företaget, nya betygssystem och kunskapskraven för de nya betygen, bedömning av texter, värderingar och uppföljning av ovanstående.

Lärde du dig undervisa innan du fick en egen grupp, eller lärde du dig liksom under tiden?

Jag lärde mig, som i princip alla andra lärare, liksom under tiden. Utbildningen gav en grund som var viktig, men inget ersätter erfarenheten. Och ingen skola (vad jag vet) har råd att sätta dubbla lärare under en lärares första tid, så man får helt enkelt kasta sig ut.

Är du medlem i lärarförbundet eller LR?

Ja.