Ja jag vet att jag sa att jag sannolikt skulle publicera andra halvlek av torsdagens dikt i fredags, men ni vet hur det är med sannolikhet. Här kommer den i alla fall:

Alla männen bakom oss höll låda
De dryfta’ allt de kunde skåda
De skrek “jävla boll”
när det blev ett noll
till Jönköping (inte till båda).

Och på andra sidan var klacken.
De tog halsdukarna från nacken
och höll dem i skyn
som ett gäng paraplyn
och trallade inför attacken.

När Hammarby gjorde ett lika,
då började alla att skrika.
Coachen blev så glad
som om hon fått choklad
(den lyxiga, inte från Ica).

Nånstans där började jag känna
att kissblåsan började spänna
Jag försökte stå ut
men viskade till slut:
“Jag tror att jag snart måste ränna!”

Det var rent ädelmod Coachen visade
när vi båda gick undan och kissade.
Bajen gjorde två-ett
och hon log bara brett
trots målet som hon alltså missade.

Tofflan tog det rätt lugnt hela tiden.
Hon höll halsduken på (lite vriden).
Men vid Hammarbys straff
pep hon som Edith Piaf
så hon var ändå smittad av striden.

Matchen slutade fem-två, erfor jag.
För alla en lycklig historia
utom Jönköpings klack
i ett minimalt fack,
deras pappor och flickvänner, tror jag.

Lättnaden var enorm hos publiken.
Deras halsar var hesa av skriken.
Det var nåt om en plats
och poängen som satts
i den där fotbollsmatematiken.

Ett samlat betyg från vår trapp:
Matchen var ganska rolig och rapp
och, det hör inte hit,
men är min favorit:
De sprang jättelångt och jag slapp.

Mitt livs första fotbollsmatch borde väl antagligen sammanfattas i en dikt, eller har någon ett lämpligare förfaringssätt att föreslå? Ett limerickinspirerat versmått kändes mer relevant för just denna begivenhet än det sapfiska, så jag hoppas att ni överser.

Tofflan och Coachen och jag
tog oss till Globen en dag
för att titta på män
som sprang efter en
liten boll, delade i två lag.

Det var lite för kallt för kavajen,
blåste nästan så kallt som på kajen.
Men vi hade halsduk,
den var grönvit och mjuk,
för vi skulle heja på Bajen

(För att säga precis som det är:
Just min halsduk var snarare skär
men jag menar som grupp
var vi en grönvit trupp
och jag var ju i alla fall där.)

Vi drack först en öl, som sig bör,
med stadion precis utanför.
När jag såg mig om
var jag en av dem;
de grönvita som bara stör.

Vi tog läktaren i några kliv.
Jag begrundade mitt perspektiv:
“Såhär mitt i smeten
försvinner råheten
och ingen jag ser har nån kniv.”

Sen kom själva Bajen på planen
och tjut hördes från hela klanen.
Oartikulerat
men klart engagerat,
det var som att sätta på kranen.

Där får vi lämna vår fotbollsmatch för idag, för det ringer på dörren och jag ska helt enkelt bli lite coachad. Hur gick det för Bajen? Vad ropade männen på bänkraden bakom oss? Vad hände när jag blev akut kissnödig mitt under Jönköpings straffläggning, och vad gjorde Tofflan med sin halsduk? Missa inte den rafflande fortsättningen, sannolikt publicerad imorgon kväll.

Ni vet hur man alltid får äta upp allt man har sagt, när universum slänger på en ett helt motsatt perspektiv? Det är något i den stilen jag befarar, när jag av alla människor har blivit övertalad att gå på en äkta fotbollsmatch. Jag övertalades av en sån där flata som man inte riktigt kan värja sig mot, och det ingår i dealen att jag ska heja på Bajen. Just det, det där laget vars supportrar fått mig att raljera vilt både en och två  gånger på väg hem från jobbet.

Min rädsla, skepsis och tilltagande nervositet inför detta evenemang grundar sig på mina erfarenheter av brölande män i grönvita tröjor, upprivna rabatter och slängda ölburkar utanför min arbetsplats i Globen. Men om ni trodde att detta med fotboll var mig alldeles främmande, betänk då följande fotografier. Det första föreställer mig när jag får Thomas Ravellis autograf 1994. Det andra är en bekräftelse på att det faktiskt är jag som får den, med hänsyn till att personen i bild ett hade kunnat vara vem som helst.

(Det finns så mycket att säga om dessa två bilder att jag nästan täpps igen. Alla sorters reaktioner är berättigade.) 

Inte nog med det: Jag och min syster skrev även en låt om VM-bronset, med odödliga textrader såsom: ”Klas Ingesson blev galen / efter semifinalen”. Jag ska se hur jag ska lansera den på måndag i Söderstadion. Jag har hört att hammarbyarna är ett sjungande folk.

Ja jag tänkte att jag skulle ge er lite andrum, sådär efter bokmässan, när jag som alla andra drabbades av den bekanta boksmällan och blev sjukskriven en vecka. Att ni skulle få vila upp er och slippa läsa blogg ett tag, som den omtänksamma bloggerska jag är. Men nu är det dags för er att kavla upp ärmarna och läsa lite blogg igen, så att ni inte säckar till och förslöar det svenska folkhemmet.

Om jag verkar lite groggy, om jag till exempel skulle få för mig att stapla bisatser och skapa i bloggsammanhang på tok för långa fundament i mina huvudsatser,  är det för att jag idag har varit med om mitt livs första narkos. Det var nämligen en doktor härom månaden som upptäckte två små polyper någonstans i mitt inre, och idag var det en annan doktor som gick in med en mycket liten kamera, fotograferade dem och tog bort dem.

Det mesta i proceduren var gemytligt. Narkosläkaren drog vitsar, jag fick iklä mig ett slags tält och hamnade rakt i centrum för fyra personers uppmärksamhet när en arrangerade mina ben, en annan mina armar, en dam spände fast mina fötter (“Lisbeth Salander-chic” minns jag mig otillständigt tänka på väg in i dimman) och en fjärde sa åt mig att akta huvudet. Allt detta för ett par mycket små polyper alltså. Polyp, varje gång jag skriver det känns det som om jag är på väg att diskutera relationsformer. Sen blev allt oklart.

När jag vaknade upp var jag full av kärlek och kommunikationsvilja. Tyvärr var det ingen där som ville lyssna. Jag hade fått en grej runt tummen för att de skulle se att jag andades bra, och jag fnissade i mitt töcken och ropade till en stressad sköterska: “Jag har fått en tumvante!” Hon tog det som kritik och flyttade grejen till mitt pekfinger, varpå jag utbrast: “nu har jag en fingervante.” Hon var inte road.

När jag hade vaknat, ätit min ostmacka utan (men med tydliga spår av) paprika och klätt om från mina nya klädesplagg i kräppapper, blev jag vederbörligen ompysslad och eskorterad till Gullmarsplan av en brud jag tycker att vi kan kalla Coachen, och landade i min soffa där sedermera Tofflan levererade en pizza från pizzerian över gatan. Omtöcknad, omhändertagen och två polyper fattigare slog mig tanken: Hade jag inte en blogg att ta hand om?

Min kropp spärrar upp sina ögon klockan sex, som om de inte tvångsförslöts först vid halv två. Sex är tre timmar för tidigt, men en timme innan min taxi ska komma, så jag ignorerar det faktum att jag enligt planen kan sova fyrtiofem minuter till och tar tillfället i akt att få mitt hår i ordning. Det har inte varit i ordning på fem veckor, det behövs. Väskan är färdigpackad men med en kvart kvar hittar jag på allt möjligt som jag kanske kan behöva på en bokmässa och pular ner i väskans  extrafack som om jag i hast vore på väg att lämna hus och hem för amerikat. Extra penna. Reservpenna om extrapennan skulle förtvina. Långt fler par strumpor än helgen har nätter

Jag åker taxi med en man som pratar om hur mycket yngre han ser ut än sin faktiska ålder, hur farligt det är att åka flygplan och hur det verkar som om invandrare som han och hans familj ibland tvingas på “för mycket demokrati”. Klockan är sju. Jag hummar med som i dröm.

Jag är på Centralstationen fyrtio minuter innan mitt tåg ska gå, men kontrollerar femton gånger att det står 8.10 på min biljett och att samma tid står på infotavlan. Det hade helt enkelt varit lite för nesligt att missa bokmässan på grund av en felkoppling i huvudet. En kvinna går förbi och pekar på golvet. “Är det dina pengar?” ler hon och är försvunnen. En hundralapp ligger anspråkslös precis bredvid min väska och det är inte mina pengar men jag tar dem. Det skulle aldrig falla mig in att köpa något för dem, jag vet när pengar har dålig karma. En gång behöll jag tjugo kronor som ramlade ur någons ficka, och jag visste redan när jag betalade för vaniljmunken att den skulle vara sur, men inte att den skulle få min mun att smaka ruttet i en vecka.

Så jag går en sväng på centralen och letar efter ett ädelt syfte. En Situation Stockholm till exempel, men det är ingen försäljare ute. Inleda författarskapets viktigaste helg på året med sur smak i munnen för hundra spänn – hell no. “Om jag ser någon leta pantflaskor ger jag henom hundringen” tänker jag och ser i samma ögonblick en flaskletare. “Ursäkta mig” säger jag och han ser avvaktande på mig, men inte skeptiskt. “Vill du ha den här? Jag hittade den, jag vill inte ha den”, säger jag och han blir glad. Jag hör att han tackar också, men då är jag på väg upp mot spår tio igen, för att inte missa bokmässan.

Min förra och första bokmässa var för två år sedan, när jag just hade kastats in i författarlivet genom tio års tragglande och tre månaders raska och osannolika händelser. Min första bok kom ut i samband med mässan, jag försökte formulera den på scenen, åt flådig middag med kändisar, tittade på min bok som låg i högar för försäljning, sedan mindre högar, sedan ingenting, signerade med autograf som ännu inte var etablerad, såg flator på första raden och blev trygg. Av någon anledning är mitt starkaste minne nu att jag hade glömt tandkrämen hemma och gick över gatan från hotellet till en helt vanlig pressbyrå för att köpa en. Kanske för att det var det enda normala som hände. Kanske för att jag aldrig förut har köpt en tandkräm på en pressbyrå.

Jag träffar min förläggare på perrongen, men i tåget har vi säten på olika rader. Jag får frukost bestående av kött och frukt och ber om en ostsmörgås i stället med extra smör. När slutade folk tro att man ville ha smör? När började SJ med bokstavskombinationsdieter till frukost? Bredvid mig sitter en vanlig snubbe, men han har samma pärm som jag. När han svarar i telefonen känner jag igen rösten, det skulle kunna vara Alex Schulman, men min ansiktsblindhet gör det omöjligt att avgöra. Jag ser till att se så lik ut mig själv som möjligt och liksom dra åt mig kosmos uppmärksamhet så att han ska titta hit och känna igen mig i stället, men till slut väser jag “Alex!” och det blir inte pinsamt, det var han.

Vi pratar om seminarierna vi ska hålla och hur länge man orkar prata om sin bok. Jag ska prata i 20 minuter, jag brukar prata i en timme. Något måste bort. I år har jag ett “riktigt” seminarium, ett sånt som folk betalar för, i ett rum dit folk går för att lyssna. Jag har gjort samma sak på pridefestivaler, i skolor, på bibliotek, men det här är bokmässan. Min vördnad är eventuellt förknippad med att det var här jag sålde min första bok.

Min telefon är tyst, jag har sms:at folk sedan sextiden men de har väl inte vaknat och vem kan klandra dem? Klockan är nio, jag passerar Katrineholm, min telefon vibrerar i fickan. Påminnelse, larmar mobilen. Kom ihåg: bokmässan.

Note to self: Om du jobbar kväll dagen före bokmässan, se till att ha packat i förväg. Och bloggat något riktigt smart och inspirerande i god tid. Nu blir det tyvärr bara mitt schema, och sen fyra timmars sömn på det. Den som undrar var “Piratförlagets scen” är, är möjligen mer betjänt av dess andra namn: B05:42

13.20-13.40                        Piratförlagets scen, intervju och signering                                

 15.20-15.40                        Piratförlagets scen, intervju och signering

Lördag         

12.45-13.00                        Piratförlagets scen, intervju och signering

15.00-15.20                        20 minuters-seminarium om I havet finns så många stora fiskar. Beskrivningen av seminariet kan få en att tro att det handlar om barn i allmänhet och initierade analyser av vad samhället gör och inte gör, men egentligen handlar seminariet bara om min bok. I programmet ser det ut så här: När skyddsnätet har stora hål. Om vikten av att ingripa när man misstänker att ett barn far illa. Och om utsatthet ur ett barns perspektiv. Sara Lövestam berättar om sin nya bok I havet finns så många stora fiskar.  Lokal: F5

16.40-16.55                        Piratförlagets scen, intervju och signering

Söndag

11.30-11.45                        Piratförlagets scen, intervju och signering                 

13.20-13.35                        Piratförlagets scen, intervju och signering                  

Vågar utlova åtminstone en rapport från själva mässan, med lite fler ord som jag har valt själv!

Det jag gillar med min blogg är hur det plötsligt kan blossa upp en debatt bland kommentarerna om hur man egentligen säger klädnypor i Värmland, och att jag har läsare som verkligen vill att jag ska få veta hur or ser ut. En annan grej som jag gillar är att jag kan underlåta att skriva på hur många dagar som helst, och ändå inte bli lynchad. Den tredje grejen har med de två första att göra, och det är att jag har så intelligenta, roliga och finurliga läsare. Och snygga alltså, vi får inte glömma det. Om mina bloggläsare skulle samlas i ett rum och speeddejta skulle det ge resultat som gav varenda utilitarist lyckorys.

Efter dessa komplimanger, som i vilket annat sammanhang som helst hade kunnat tolkas som smörande, tänkte jag idag be er om lite hjälp. Jag utgår från att ni fungerar precis som jag, och gärna bistår med den information ni har av ingen annan anledning än att det är bättre att det blir rätt än fel. Mina frågor är som följer:

1. Stämplar arbetsförmedlare fortfarande på papper för att arbetssökande ska få ut sin a-kassa? Eller vad gör de? Kryssar i en ruta på sin dator?

2. Har Arbetsförmedlingen en egen support för de anställdas datorfrågor, och kallas den i så fall Helpdesk eller något annat?

3. Vad kallar 15-åringar sina jämnåriga (kvinnliga) nördar när de mobbar dem nuförtiden? Och mer specifikt, vad kallar de dem i Värmland?

Som ni märker hyser jag fullt förtroende för min läsekrets, och lutar mig härmed bakåt och väntar. Somnar kanske i samma veva, för trots att jag inte har bloggat på länge har jag varit aktiv i överkant de senaste veckorna och sömn har blivit ett alltmer påfallande behov såhär lagom till bokmässan. Mer om den inom kort!

Så här blir det när jag och mina systrar (i bloggen kallade Snurran och Speeda) träffas och dricker bubbel.

Fas 1: Tofflan försöker ge det hela lite klass.

Tofflan: Jag lägger proseccon på kylning åt er. Den är god, en liten touch av päron.
Jag: Hörde du det Speeda? En touch av päron.
Speeda: En touch?
Jag: Tofflan, alltså det funkar med vad som helst. Ta Freixeneten, det blir bra.
Tofflan: Är du tokig? Jag fattar inte ens hur Freixeneten hamnade här. Har du köpt den?
Speeda: … av päron?
Tofflan: Ni får proseccon. Men jag lägger in Freixeneten också som nödlösning, om ni dricker upp proseccon och behöver öppna en till.
Speeda: … jag fattar inte.
Jag: Du vet hur små, lättpåverkade och otörstiga jag och mina syskon är va? Det räcker lugnt med en flaska. Det räcker med en halv.
Tofflan: Jag lägger in båda.

Fas 2: Tofflan har dragit till Judy’s för att frottera sig med exakt varenda flata i sju socknar. Vi häller upp bubbel och improviserar en scen av hur det skulle kunna vara om vi hade varit helt andra människor. Inte som en förolämpning mot folk som har tjejkvällar på riktigt och kallar dem tjejkvällar. Men som ett uttryck för fascination.

Snurran: Wooho tjejer!
Jag: Tjejkväll!
Snurran: Gud vad kul att det blev av hörni!
Jag: Whiie! Skål på er tjejer!
Speeda: Skål! Woohoo!
Jag: Släppa loss lite, utan killarna.
Snurran: Man behöver ju det. Åh jag vet! Sätt på Lady Marmalade!

Fas 3: Vi återgår till våra verkliga jag. Spelar ordbox. Ett parti innehåller nästan bara Ä och Ö, med ett malplacerat X i centrum.

Speeda: Jag hittar massor av ord. Om jag får skriva på värmländska.
Snurran: Körka. Hällre.
Speeda: Öxa. Klänöpa. Äftör.
Snurran: Hällre pärsöppa än öxmagä.
Jag: Körkböxa. Det räknas väl som ord?
Speeda: Om söppslörka också gör det.

Fas 4: Proseccon ligger kvar i kylen, Freixeneten har druckits upp till hälften.

Snurran: Alltså det där med or. Det är ett djur, eller hur?
Jag: Ett litet djur.
Snurran: Som bor i ost. Men alltså, är det någon som någonsin har sett en or?
Jag: Jag tänkte mig att det var ett or. Oret. Väldigt små djur är ju ofta ett.
Speeda: Jag har aldrig sett någon or.
Jag: [sjunger] Jag har aldrig sett en or i hela mitt liv…
Snurran: Och om man nu inte vill ha or i sin ost, hur vet man om man har det?
Speeda: Undrar hur de ser ut.
Jag: Man skulle behöva en orsökare. En orscanner, i alla fall någon slags orsak…
Speeda: De kanske är långa. Vad äckligt om de är långa!
Snurran: [sjunger] undrar om de är långa…
Speeda: Tänk om de gräver små gångar!
Jag: Or-gångar.
Snurran: Orgångar…
Jag: Det är en bra orgång det här. Nån som ska ha lite mer bubbel?
Speeda: Vi har ju redan druckit ett helt glas var.
Jag: Ja, men det är ju tjejkväll.
Snurran: Woohoo tjejer!

För att illustrera sökte jag på youtube efter en film med originalsången: Jag har aldrig sett en orm (av James och Karin). Det blev det här.

Jag vaknar med en sång till fästingen som tog för sig av mitt ben i somras. Den var grå och fruktansvärd, med håriga ben som krökte sig i extas, och dess käftar var redan förlorade under läderhuden. Jag vände bort blicken när jag dödade den, för djuret var såpass stort att dess överlevnadsdrift var uppenbar i mina ögon. Jag vred inte, för det ska man inte göra. Jag drog rakt ut, långsamt, för det ska man göra. Ändå valde fästingen att låta sitt huvud stanna i det varma och behagliga som var mitt blod, medan dess kropp avlägsnades och kastades under en bänk vid en värmländsk pizzeria, för detta var on the road. 

När jag kom hem gick jag lös med pincetten igen, men jag, som gärna vill berömma mig av att kunna avlägsna vilka stickor, glasbitar och sandkorn som helst med halsbrytande kirurgiska ingrepp, kunde inte på säkert en timme få ut minsta fästinghals. Ett tag trodde jag att jag hade den, något svart var blottat djupt där inne, men det var bara en gäckande gest av fästingsnabeln, som via sina hullingar bara försjönk allt längre in i mig.

Sedan fick jag en släng av borrelia. Jag tror i alla fall att det var borrelia, för läkaren på Farsta vårdcentral tog en snabb titt på den tilltagande, brännheta rodnaden på mitt ben och gav mig borreliavarianten av antibiotika. (Det var inte så mycket tid för snack, kanske för att kön för akutärenden redan var fyra timmar.) Det röda återgick snabbt till att vara min vanliga variant av beige, och hålet på mitt knä läkte igen. Jag hade läst på internet att det bara är att vänta ut snabeln, den orsakar en liten irritation i huden och sen kommer den ut.

Fast min har inte kommit ut. Den har vuxit fast i mitt knä, eller, jag tror att den har det. När jag kollar på det, ser det ut som om något mörkt ligger där inne och ruvar, en flyende skugga eller ett eko av ett liv. Så i morse vaknade jag med en sång till fästingen, som å ena sidan tvingade mig till en antibiotikakur och starka olustkänslor, men som å andra sidan gav sitt eget liv i processen. Det var Carola.

Naturligtvis har jag drabbats av en post-pride-krasslighet som detta år tar sig uttryck i våldsamma hostattacker om nätterna. Efter en veckas framkrystande av positiva perspektiv som “man tränar i alla fall magmusklerna” har jag idag köpt hostmedicin och läser nu min bipacksedel. “Bisolvon anses lösa upp segt slem så att det blir mer tunnflytande” står det och jag fylls av lika delar undran och nostalgi.

Undran: Får apoteket sälja medicin som bara anses få en viss effekt? Vem är det som anser det, och varför ska jag lita på dennes uppfattning? Vad har jag betalat 39 kronor för?

Nostalgi: Jag har pluggat på universitetet i sju år, och ibland saknar jag det. Senast idag gick jag och tänkte på en gammal c-uppsats där jag en gång i tiden jämförde nutida romaners inledande meningar med meningar längre in i böckerna, och jag funderade på att göra om hela undersökningen på kul, bara för att se om något hade förändrats på åtta år. (Sen kom jag ihåg att jag redan jobbar heltid som lärare och skriver romaner på fritiden.) Nåväl, det första ämne jag någonsin pluggade var genusvetenskap, vilket visserligen gör mig till en klyscha men också har bidragit till att jag blivit grundligt inskolad i det där med vetenskaplighet. I motsats till vad somliga förvirrade debattörer vill låta påskina, var det nämligen fruktansvärt viktigt för våra genuslärare att inget i våra arbeten fick bygga på löst tyckande. Allt måste baseras på fakta och åstadkommas med vetenskapliga metoder. I detta ingick även att man inte ens i uppsatsens slutdiskussion fick använda ordet “jag”, och var därmed tvungen att hitta andra sätt att beskriva hur man uppfattade resultaten av sin undersökning. “En tolkning kan vara“, “detta skulle kunna tyda på” och ”detta indikerar” lärde jag mig så småningom att skriva. Men i mina och en uppsjö andra studenters första skälvande försök till akademiskt skrivande, där trängs de och vi säger det i kör: “Detta kan anses vara“.

En tolkning av allt detta kan vara att personen som skrivit bipacksedeln på mina Bisolvon är en gammal genusstudent som vill vara säker på att inte verka alltför tvärsäker. Ordvalet skulle förstås också kunna tyda på att  någon topp i något läkemedelsföretag är rädd för stämningar och därför tar det säkra för det osäkra. Jag är livad och provocerad, jag kan se framför mig hur ordbruket sprids på bipacksedlarna i landet: Din digitalbox anses kunna ge dig on-demand-tv. Fläkten anses starta vid knapptryckning. Din Iphone anses ge dig abnorma akuta informationsbehov. Fakta blir åskådning. Det börjar med en karta Bisolvon.

Jag tänkte skriva något om prideparaden, men så märkte jag att Mats Bax redan har gjort den bästa mediedokumenteringen jag någonsin sett av en prideparad i Stockholm, så håll tillgodo:

http://www.qx.se/pride/18593/webb-tv-prideparaden-2011

Själv gick jag med “marching for those who can’t” och gick länge bredvid en man som behöver vara så anonym att jag inte ens vill berätta vilket land han kommer ifrån (men han vill att jag ska poängtera hbt-människornas situation i Mellanöstern, så jag kan säga att det är ett land i Mellanöstern med dödsstraff för homosexuella). Han sade, gång på gång, att han aldrig hade kunnat drömma om att gå genom en stad där så många människor samlades för att paradera och för att visa sitt stöd. Medan vi gick gjorde jag en video, som jag tyvärr inte kan visa eftersom den visar hans ansikte. Men jag kan transkribera den. Den börjar med att jag frågar hur det känns.

I feel something that I have never felt before, and I hope that I can have the chance to feel it again. It’s the first time I feel that I’m alive. And all the people, all the people are looking at me, they are smiling, they just want to see when I am smiling or dancing or have fun … they are just feeling like a part of me, and they do not know me! At the same time I’m thinking about the people who know me. I hope that the day will come, when I will have people from the crowd who are my family and my friends, that they will understand me. Because this is who I am, in Sweden or in my home country. So maybe this time I can not answer you this question, how do I feel, because I do not know what is my feeling. It is more than being just happy.

Varje gång jag har gått in på SMHI den här veckan har det stått att vädret idag kommer att bli soligt, imorgon molnigt och i övermorgon regn. Som om det visste att vi hade pride här i Stockholm, puttar vädret regnet framför sig dag efter dag, och nu verkar det som om vi inte kommer få regn förrän vi på söndag ligger utslagna i våra egna och varandras lägenheter, flämtande efter parad, seminarier och till exempel Gina Girls Club, där jag personligen avser svänga mina lurviga i ett sista adrenalinryck.

Där ska regnet falla på oss, inte på seminarierna och klubbarna alltså utan när vi flämtar i våra lägenheter på söndag, och vi ska begrunda att festivalen nu är över igen, att vi sett våra ex dejta våra andra ex i parken, att vi chockerande nog inte träffade kvinnan i våra liv den här festivalen heller, att vi faktiskt inte har någon plats att förankra den stora regnbågsvimpeln vi råkade köpa i yran, att vi kanske borde bli ihop med bruden vi för ett par veckor sedan gjorde slut med för att kunna vara singlar på pride, att våra ögonlock är dubbelt så tjocka som de var i måndags och att vi börjar jobba redan nästa dag. Det är en passande dag för regn helt enkelt, så för första gången den här veckan hoppas jag att prognosen stämmer.

Pridetorsdagens höjdpunkt var, som alldeles förväntat, humorkvällen där Moa Svan hade samlat ett helt gäng nya komiker med varierande grad av queerskap. Trots att allt utom den var gratis, var det humorkvällen som samlade så mycket publik att ett helt gäng människor satt utanför salen i hopp om att någon skulle ångra sig och lämna en plats till dem. Jag förstår dem. Jag tänker inte ens försöka återge något, så bra var det.

Och så var det visst en schlagerkväll också. Jag gillar konceptet, men ogillar att stå i folkmassor, så jag smet iväg med mitt presspass till backstageområdet där det brukar vara ganska lugnt och glest. Där var det också fullpackat. Jag tror inte att jag åstadkom så mycket, förutom att i samtal med Mats Bax komma fram till att det som skiljer oss åt är tre svenskar i ett klassrum, prata lite med den klarsynta Ulrika Westerlund, byta typ ett ord med Mian och stöta på (partikelverbet, inte det andra) Erika Söderström som var min kontaktperson på Charlie by Kabusa när de gjorde Skamlöst-antologin.

Varför sitter jag här och namedroppar och nämner en bok som egentligen inte har med saken att göra? Jo, för att Erika Söderström sa något som jag tycker att mina skrivande läsare ska känna till. Nämligen att Charlie by Kabusa är ett förlag som får in alldeles för få bokmanus. Vet du någon som skriver bra? frågade hon. Och som skriver queert eller med genusvinkling? Säg åt dem att skicka in sina manus till oss, jag tror inte att de vet att vi finns.

Det var så viktig och uppseendeväckande information att jag tror att jag rentav tar och upprepar den, innan jag i harmoni med väderprognosen drar på mig mina shorts och åker in till pride och kulturhuset. Skicka genast in era bokmanus till Charlie by Kabusa.

Under onsdagen fokuserade jag (nästan) helt och hållet på mina två seminarier. Jag har lobbat så mycket för dem, så det vore ju pinsamt om jag inte var fokuserad, tänkte jag.

Det var sjukt roligt att få gräva upp mina gamla bokmanus (det äldsta 13 år gammalt) och läsa valda stycken, samtidigt som jag kopplade ihop varje manus med min egen utveckling som 1) författare och 2) flata. Outgiven i garderoben blev till utgiven och utkommen under en timme i rasande tempo, och om ingen annan skulle ha haft kul så hade i alla fall jag det.

Om det var sjukt roligt att göra den första programpunkten, så var det ännu sjukare roligt att göra samtalet med Bitte Andersson i den andra. Det blir alltid så, när vi författarsamtalar, att Bitte pratar politik och jag pratar författande, samtidigt som vi egentligen talar om samma sak … tror jag. Här känner jag att det är lämpligt att utbrista i en hyllning till Bitte, som alltid är så kul, ödmjuk, snabb och som alltid kommer med perspektiv på mina böcker som inga andra intervjuare/recensenter brukar framhålla. Hurra för henne!

I det öppna Pride Park möttes jag bland annat av min mor och syster, och av min chef på sfi. Det är den positiva sidan av att parken i år är gratis och öppen för alla. “De vill vara på vår festival!” gick jag runt och tänkte upprymt de två första dagarna, och jag har väl inte slutat tänka det. Men. Jag vet att det finns folk som inte har alternativ till sina garderober, och jag vet att de i år inte kan vara öppna på prideområdet heller. Jag har hört att det finns folk som fäller kommentarer som om de var på Kolmården och kollade på det där nya mustaschdjuret, och jag har inte sett en enda läderbög i rumpbyxor. Mina grymtanden över detta, sammanlagt med min glädje över det föregående, har resulterat i följande åsikt: Ett par dagar av Pride skulle i framtiden kunna vara öppna, men åtminstone tre dagar behöver läderbögarna lufta sina stackars skinkor. (Eller: Pridebiljetten skulle kunna vara skitbillig om den köptes i förväg, men ganska dyr direkt i entrén.)

Tanken som får avsluta mitt onsdagsinlägg handlar om alla heteromänniskor som strosar runt i parken och tittar på Pride. Det var vid sjutiden, när alla hade hunnit hem från jobbet och bestämde sig för att gå en sväng på det där Pride, och grusplanen framför scenen var full av ganska uppenbart heterosexuella par*. Där går de, tänkte jag, och tittar på varandra. Och de tänker: Jaså, det är sådär de ser ut.

*Med reservation för att de kan ha fejkat

Hela min pridetisdag ägnade jag åt att intervjua hbt-afrikaner och en irakier, som blivit inbjudna till Stockholm Pride av UD och RFSL. I ett femtimmarsmaraton satt jag och fick mig till livs om hbt-situationen i Sudan, Botswana, Liberia, Algeriet, Zimbabwe och Irak, och det kändes som en present. För hur ofta får man veta hur det är att vara gay i Liberia eller trans i Botswana? Sjukt sällan, skulle jag vilja påstå, till och med om man är på plats. När jag var i Tanzania för elva år sedan letade jag mig galen efter hbt-människor, och hittade absolut ingen. Om man är infödd då? Nej, säger mina elever och skakar på huvudena, nej, det finns inte i mitt hemland.

Därför var det en present från Stockholm Pride till mig, att jag fick prata med folk som är så modiga att man börjar grina. Varje historia var värd en sån där sjutimmarsansträngning, men det jag har lyckats skriva ihop under mina knappa timmar på Prides backstageområde är i alla fall något. Om ni går in på http://www.qx.se/samhalle kommer nog intervjuerna att ploppa upp under de närmaste dagarna, en efter en.

Efter en dags prideaktivitet kan jag konstatera: Jag gillar helt och hållet det där med att förlägga Pride Park till ett gratis Kungsträdgården. Vojne, tänkte jag kanske första gången jag läste det. Vojne, nu får vi inte ha vår fristad, nu blir det fritt fram för vem som helst att inta parken och ja, sprida homofobi eller i alla fall förvirring kring vem man egentligen kan limma på. Men idag förstod jag grejen. Folk jag aldrig trodde att jag skulle få se på en pridefestival, folk jag fördomsfullt skulle tolka som homofober om jag såg dem på stan, satt glatt mitt bland emobögar och glamourtransor och drack öl till musiken. De panka ungdomarna som brukar sitta utanför parken gick omkring med sina pälsväskor och neonkängor och hade festival med vuxna direktörer och sextioåriga flatpar med tiinasnagg. Det var fint.

Min egen prideerfarenhet skuggades i början av ett kafkaliknande sökande efter pressrummet, där jag skulle hämta ut mitt armband. Efter fyrtiofem minuter var jag redo att klubba ner nästa pridevolontär som pekade åt vagt håll och sa “press… vad är det? Alltså, hm, fråga dem där borta.” eller “gå ut ur parken, förbi bilen där borta, så finns det några bajamajor och efter det tror jag att det är” (det var det inte). Lyckligtvis var just nästa pridevolontär en väldigt söt tjej, som log och sa att hon just hade pratat med pressfolket och att de definitivt var precis innanför ingången till höger. Det var de. Jag andades ut, kände någons hand på min axel, vände mig om och det var typ alla jag kände. Där började Pride.

Av: Saras syster

När Sara bad mig skriva ett gästinlägg om min heterosexualitet tänkte jag genast att det är ett för viktigt uppdrag för att tacka nej till. Jag tänkte på alla de unga som själva brottas med sin heterosexualitet och att de kan få styrka av att känna igen sig i min berättelse.

 Många frågar mig hur jag egentligen kom på att jag är hetero. Jag har nog alltid vetat egentligen. På dagis hette min bästa kompis Erik, vi lekte ofta att vi var gifta och ibland rymde vi till skogen där vi låtsades ligga med varandra. Jag minns att jag på lågstadiet tyckte att en del av killarna var extra roliga att jaga och småbråka med. Idag förstår jag ju att jag förmodligen var kär i de här killarna, men den möjligheten ingick ju inte i min världsbild på den tiden. Det var förstås en lång process att inse att allt det här berodde på att jag var heterosexuell. Jag levde länge i förnekelse – jag hade hört att heterobrudar hade långa målade naglar och dinglande örhängen, och själv bet jag på naglarna och hade inte ens hål i öronen, så inte kunde väl jag vara sån? När jag sen i tonåren inte längre kunde förneka min läggning var det en lättnad att slippa ljuga för mig själv. Plötsligt kunde jag erkänna för mig själv att de känslor jag faktiskt hade fanns där.

 Jag får också många frågor om hur mina föräldrar reagerade när jag berättade. De har varit väldigt förstående och accepterat min läggning rakt av, vilket känns väldigt skönt. Man har ju hört om andra som tvingats smyga med sin partner under flera år för att föräldrarna inte accepterat deras läggning. Men både mina föräldrar och resten av släkten har varit tydliga med att de accepterar mig som jag är.

 Många undrar också om det inte är så att min heterosexualitet innebär att jag egentligen går omkring och känner mig som en bög, eftersom jag tänder på killar. Jag förstår att de undrar, men mitt enda svar är att man måste känna efter själv innerst inne vem man egentligen är. Och jag har efter mycket grubblerier och perioder av förnekelse kommit fram till att jag faktiskt är en tjej som tänder på killar, oavsett hur märkligt och provocerande det kan tyckas. 

 Jag får ofta frågan ”hur gör ni egentligen när ni har sex?”. Jag tänker inte dela med mig av några detaljer, men jag kan försäkra er om att det fungerar alldeles utmärkt så länge båda tycker om varandra och man har en gnutta fantasi.

 Många undrar om min heterosexualitet inte egentligen är en fas av experimenterande, och om jag inte kommer att stadga mig med en tjej när jag experimenterat färdigt. Visst skulle det vara enklare på många sätt, men som det känns idag skulle det vara att förneka mig själv och mina känslor.

 Jag får en hel del frågor om vad min heterosexualitet kan bero på, om det hänt något traumatiskt i min barndom eller liknande, och jag har länge själv funderat kring vad som egentligen utlöst det hela. Jag tror att jag i min barndom någon gång såg ett heterosexuellt tonårspar kyssas på bussen, och jag har funderat kring om det kan ha varit det som satte igång det hela. Oavsett vad min läggning beror på tänker jag att det viktiga är att acceptera mig själv och mina känslor.

 Till sist vill jag bara säga till alla unga därute som tvivlar på sig själva och sin sexualitet: det är inget fel på er. Jag har hört många kommentarer om att det skulle vara onaturligt och äckligt med kärlek mellan könen, men kärlek kan aldrig vara fel, eller hur?

Jag har segat lite med att berätta om mina programpunkter på Pride, eftersom det inte var säkert vilka tider det skulle bli. Men nu kör jag helt enkelt på det som redan står på Stockholm Prides hemsida, och här kommer reklamen:

På onsdag klockan två kommer programpunkten som jag har kallat “En jävligt seg dröm“. Alla som vet lite om mitt författarskap vet att jag har kämpat rätt så länge för att till slut bli utgiven, men inte så många vet vad som står i mina första, outgivna alster! Jag kan i alla fall säga att jag skrev om “tjejsex” långt innan jag själv hade haft det, att mitt första bokmanus spelade en ordentlig roll när jag kom ut för mina föräldrar och att jag aldrig fattade varför ingen ville ge ut mitt manus om en bröstfixerad flata som får en kerub i huvudet. Utdrag ur allt detta, samt min personliga uppfattning om hur allt gick till när jag först började blogga som anonym brud tills jag en dag satt med kontrakt på ett av Sveriges kändaste förlag, kommer i denna programpunkt på Kulturhuset!

Direkt efteråt, alltså klockan tre, kommer den legendariska grundaren av Hallongrottan och numera serietecknaren, Bitte Andersson, för att prata med mig om I havet finns så många stora fiskar och dessutom om nya boken, vars titel inte är helt fastslagen men som kommer att ges ut till våren. Förra året hade jag smygläsning ur I havet, i år gör jag premiärläsning ur manuset till nästa bok – en tegelstensroman innehållande bland annat en cynisk arbetsförmedlare, en lärarinna i förra sekelskiftet och en hel del kärlek mellan kvinnor.

Båda programpunkterna är i Ekoteket, alltså det där öppna stället bredvid rulltrappan på plan 2 på Kulturhuset. Jag vet att tiderna jag har fått inte är optimala, några har bekymrats över att allt är på onsdagen när de är upptagna vilket jag tyvärr inte kan göra något åt, medan andra kanske inte orkar sitta i två timmar (fast jag gör lite paus mellan) och lyssna på mig. Välj i så fall det som lockar mest, eller ta med matsäck/en dejt så att du har något att mumsa på i pausen! Hoppas att ni kommer, jag blir alltid så glad av att träffa läsare i verkliga livet!

Ps. Det är gratis!

Pps. Jag kommer också att prata lite i Hallongrottans tält på lördag, samt vara med i ett samtal i LR-tältet på torsdag om att vara lärare och gay. Info om exakta tider kommer på facebooksidan.

När jag idag surfade in på min officiella facebooksida upptäckte jag att alla hade slutat gilla mig. “1 person gillar det här” stod det och jag var tvungen att fundera: Vad gjorde jag egentligen på KG igår?

Kapten: Hånglade med ALLA?
Jag: Haha, ja så måste det ha varit, och gjorde det dåligt också.
Kapten: Nej, Problemet är att alla flator är så jävla possessiva.
Jag: Men inte så långsinta, verkar det som, för nu är de tillbaka igen.
Kapten: De har väl hittat någon ny att hångla med.

Såvitt jag minns hånglade jag inte med någon över huvud taget igår, men minnet är å andra sidan en sjukt flexibel grej. Jag vet att jag kommer ihåg ovanligt mycket från min barndom, det går inte en dag utan att ett minne flyter upp till ytan och jag tänker: Jag borde skriva ner allt det här. Det handlar inte om livsomvälvande saker, inte på ytan i alla fall, utan om små triviala episoder från tre-fyraårsåldern och framåt. Som när jag blev kallad Sara-mara av Kenneth i min klass i ettan och mamma föreslog att jag skulle kalla honom Kenneth-spännet. Som när min lillasyster hindrade mig från att äta pajdeg med den brådmogna motiveringen “pajdeg är till för paj”. (Numera är hon dietist och får betalt för att tala om för folk vad de ska äta)

Igår kom jag att tänka på en skolavslutning i ettan eller tvåan (för det var i Lugnvikskyrkan) när prästen frågade: “Är det någon som vet vad advent betyder?”. Jag tänkte för mig själv, eller viskade till någon, “ankomst”, men sa inget förrän ett annat barn med viktig röst förkunnat: “Det betyder väntan.” Sen tror jag att jag sa det, “Det betyder ankomst”, och prästen berömde mig för att känna till det. Jag kände mig duktig. Och jag hade ingen aning om vad “ankomst” betydde. Jag hade en blommig klänning på mig som mamma hade sytt, min fröken Birgitta sa att min mamma var väldigt duktig på att sy och de pratade med varandra om tyget. Fast det var på sommaren.

Ni ser, där vill minnet gärna klumpa ihop allt jag någonsin erfarit i Lugnvikskyrkan till en enda episod, och det är därför det är bedrägligt. Jag kan alltså lika gärna ha hånglat med någon på KG, ingen av oss har egentligen en aning.

En oväntad fördel med att flytta från Rotebro till Hökarängen är att jag numera kan baka bröd. I Rotebro ligger nämligen Sveriges enda jästfabrik, och när vinden låg på åt fel håll andades man inget annat än jästpartiklar. Det var okej, jag stördes inte till vansinne av det, men det tog definitivt bort all längtan efter att faktiskt gå till en affär och köpa jäst. Åtta månaders jästdetox, och driften att baka bröd har långsamt gjort sig allt mer påtaglig tills jag för ett par dagar sedan lät den tränga igenom och explodera i en hel plåt med rågfrallor. Plötsligt luktar mitt hem som det gjorde för länge sedan.

En annan fantastisk sak är att detta blir mitt första Pride på åtta år utan pendeltåg. Imorgon, när jag går till KG och förfestar med en massa andra flator som förhoppningsvis redan hittat till stan, behöver jag inte se till att hinna med sista pendeln 01.50. Inte på måndag heller. Inte på tisdag. Bara ni som också har flyttat från stockholmspendel till tunnelbana vet precis vad jag menar.

Av samma anledning har jag fått en oerhörd tillströmning av gäster, särskilt spontana sådana. Jag visste, i teorin, att alla mina polare bodde söder om stan. Men jag hade nog inte fattat hur mycket ivrigare de skulle vara att hälsa på mig, när de bara behövde sätta sig på gröna linjen. Sju år av att behöva tjata på folk för att komma och förfesta hos mig satte sig till slut på min självbild – men det var inte jag! Det var tjugotre minuter med pendeltåget och ett ortsnamn som låter som en jämtländsk skogsglänta.

Den tredje fina grejen är mina grannar. I Rotebro hade jag bland annat en granne som skeptiskt såg på mig och mina polare och frågade: “Är ni punkare? För min pojkvän hatar punkare, han är nazist.” Det är samma granne som en annan dag skrek efter mig “Jesus var socialdemokrat och hans mamma var en hora”, men som blev snällare efter att hennes hund hade kissat på min cykel. De som bodde vägg i vägg med oss var tonåringar som hade högljudd fest varje helg, inkluderande fulla ungdomar som ryckte i vår dörr vid tretiden för att dörrarna var likadana. I Hökarängen har jag grannar som frågar hur jag mår. En del av dem är till och med alldeles bedårande.

Ps. Min avsikt med detta blogginlägg är inte att avfolka Rotebro. Det finns en fin liten slinga man kan gå i skogen där, och … en affär och en pizzeria och allt möjligt.