(En kollega påpekar att min blogg även är på andra plats om man googlar ”klitisk partikel”.)

En rolig grej för både mig och er kanske, är att jag inom kort tänker bevista både Uppsala pride och HBTQ-festivalen i Göteborg med ett gäng föreläsningar och författarsamtal. Där får jag äntligen chansen att läsa högt ur källmaterial såsom den 100 år gamla tidningen Rösträtt för kvinnor, spekulera kring lesbianism vid förra sekelskiftet, prata om det förlösande i Hannas fördomsfulla bitterhet och läsa mina favoritbitar ur Tillbaka till henne för den som vill komma och lyssna.

Lördagen den 19 maj kommer detta att ske i Slottsbiografen i Uppsala klockan 12.30. Ta med era vänner, fråga mig grejer!

HBTQ-festivalen i Göteborg kommer att pågå 31 maj till 3 juni, där jag både kommer att prata om Tillbaka till henne och om en del annat. Mitt andra seminarium kommer nämligen att handla om vägen till bokkontrakt. Dels om hur jag själv gick från att blogga anonymt till att faktiskt kunna presentera mig som författare. Dels lite om förlagsbranschen, bokmanus och möjligheter för aspirerande författare, eftersom jag har märkt att det kommer en del skrivintresserade på mina seminarier. Återkommer om tider.

Om du också tycker att det låter roligt, sprid gärna idén att gå på seminarier bland dina kamrater. Det är ensamt att skriva. När jag väl släpper ut mig själv är jag himla glad att träffa er!

- Claes R… HAHAHA.

Denna konversation får illustrera särarten hos mitt livs andra gympapass på Friskis & Svettis. Researcher som jag är har tvingats bli som författare till historiska romaner så hade jag först googlat hans namn. Skulle jag hamna hos en spännig kroppsbyggare eller en hurtig joggare? Jag bildgooglade naturligtvis eftersom jag tänkte bygga mina förutfattade meningar på hans utseende (likt hur överraskande många baserar sin uppfattning om mig på att jag har piercingar och tatueringar och därmed tör vara kall, hård och trotsig, mer om det en annan gång), och ni vet hur det är när man bildgooglar. Ibland får man upp en bild på den person man faktiskt försöker hitta. Ibland får man upp personer med samma namn men med fler förtroendeuppdrag inom den lokala curlingföreningen. Ibland får man upp bilder som personen ifråga har tagit med sin Iphone. I det här fallet kom det bara upp bilder på tjejer, vissa tämligen poserande. Var mannen på sin fritid tjejfotograf? Var de alla hans flickvänner och fruar?

Svaret fick jag när jag klickade. De många brudarna var bloggare , som hade råkat hamna på denne mans gympapass och inte kunde låta bli att dokumentera det. Jag sällar mig alltså nu till skaran.

Jag tänker mig att gruppgympaledare sporras av lite olika drivkrafter. Några gillar att ta ut sig, och därför gör de pass som får deltagarna att pumpa sina muskler lealösa, gärna under små utrop som ”det här är inget dagis”. Andra tycker att det är skönt att ligga på golvet, alltså riktas väldigt mycket av stretching och styrketräning mot jordens medelpunkt. Min teori är att Claes Rogenius gillar att ha roligt. Jag har inte bara dansat jenka, raglat lealös mellan armhävningar, skuttat euforiskt till Army of Lovers och lufsat grottmanstyle vägg i vägg med det mer allvarliga gymmet, jag har även dragits med i hiphopkör och skrikit primalskrik ner i ett ganska svettigt golv.

- Ja, säger mamma, det är inte ett pass som går att jämföra med något annat pass. Men du, jag gillar egentligen mest när det inte är en massa grejer som händer. Du vet, när det är vanliga steg som man känner igen och inte sådär speciellt.

Där är vi olika, jag och min mamma.

Men det är det. Är det ett ålderstecken, ett mognadstecken eller bara tragiskt – jag vet inte, men livet har helt oväntat serverat mig en träningsform som fyller hålet som skapades när Bitch slutade ha klubb varannan lördag och jag inte längre fick dansa mig svettig. Jämförelsen går inte att dra någon längre sträcka, flatraggen står till exempel inte lika tätt och jag ser inte ett enda ex i träningshallen, men alla ni som börjat nypa er i sidfläsket, flåsa i uppförsbackar och undra vad som hände när ni slutade gå ut och stuffa röven av er i jakt på lite hud, ni förstår vad jag menar.

Jag har hittills bevistat en gympa i Ringen och en i Farsta. Mammas fästman tyckte att jag skulle välja ”bas”, mamma sa ”medel” och hon hade rätt igen. En annan sak hon hade rätt i var att ingen skulle få för sig att kolla på just mig. Alla tittar på ledaren, sa hon, för att veta när man ska byta rörelse och åt vilket håll man ska. Hon hade rätt.

Min analys av varför det är roligare att gå på gruppgympa än att gå på gym, jogga, sitta på en träningscykel eller hålla på med tv-shopmaskiner:

1. Man har inget val. När man har ställt sig i träningssalen så är man där, och en viss undergivenhet infinner sig som faktiskt inte är helt obehaglig. Det är inte längre upp till dig vad du ska göra med din kropp. Det är, under den följande timmen, upp till en brud i röda tights och hästsvans.

2. Man hinner inte tänka. All tankeverksamhet går åt till att kolla vilket håll man ska åt, vilken fot som ska framför vilken, vad man gör med armen medan foten gör det där andra, och just när man tycker att man har fått koll så byter bruden i de röda tightsen håll och man måste fokusera igen. Därför hinner man inte börja tycka att det är tråkigt, man hinner inte tycka nånting alls. Inte ens om sin grannes piratbyxor, inte ens om gympaledarens reflektioner kring Richard Gere som hennes drömmars man.

3. Det är inte svårt. Till skillnad från när jag gick och gymmade, när jag testade klättring, när jag var ute och joggade – för att inte tala om hela skolgymnastiken – så kände jag mig duktig nästan på en gång. ”Kolla, jag kan också gå till vänster och sen till höger och dra upp ett knä!” Kanske har jag grym koordination. Kanske är de grymt bra på att få folk att tycka att de har koordination.

4. Det är till musik. Vilket gör att man nästan kan låtsas att det är dans. Att det nästan känns som dans. Att det i vissa fall (se nästa inlägg) i princip ÄR dans. Till och med armhävningarna, om man bara hänger sig lite åt  positivt självbedrägeri.

Fortsättning måste följa. Det finns för mycket att berätta. Eller vad sägs om klientelet på Farsta respektive Skanstull? Vad sägs om mannen som införlivar primalskrik i friskispassen, vad sägs om muskler som bara aktiveras när man går som om man vore fem år och hade kissat på sig i en overall? Vi avslutar med en poll.

Nu är det möjligt (dock ej troligt) att alla ni som läser detta är människor som tycker att det är skönt att riktigt ta ut sig, pressa kroppen till det yttersta, känna blodet banka i pannan och mjölksyran fräta i lederna. I så fall föreslår jag att ni ser resten av min redovisning av Friskis-åtagandet som ett exotiskt besök i en helt annan typ av hjärna. Administratören och jag är två människor som gillar att hänga. Plocka fram en symaskin, ha lite förfest, rita en liten teckning, skriva en liten roman. Det här sköna som folk menar händer i kroppen när man idrottar, det har helt enkelt aldrig hänt mig. Endorfinerna lyser med sin frånvaro, det där som ska ”kicka in” har aldrig dykt upp hur trött och flåsig jag än har blivit, och jag talar eventuellt även för Administratören när jag säger att det enda som hände var att vi en gång blev 30 och upptäckte att vi inte längre var spänstiga per automatik. Det fanns en tid när jag åt en chipspåse om dagen och ägnade dagarna åt att se på Oprah, och ändå fick frågan av mina elever vilken sport jag tränade. Sen kom den här nya tiden.

Vi kunde se våra kroppsdelar förfalla och långsamt dråsa mot marken. Eller vi kunde göra något åt saken. Kapten såg på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Är du galen?” frågade hon mycket riktigt, ”vill du dö eller?” Jag tänkte retoriskt och så klyschigt att jag kan garantera att jag aldrig någonsin kommer att skriva in det i ett bokmanus: Nej, det är det jag inte vill.

Igår infann vi oss således på Friskis & Svettis, oförmögna att ta oss ur överenskommelsen som fick oss båda att framstå som lite hurtigare än vi var. ”Så ni vill prova på?” frågade en sympatisk receptionist, och jag såg henne stint i ögonen (möjligen trotsigt, men det var i så fall mot mitt eget inre motstånd). ”Nej. Vi ska ha årskort.”

Fortsättning följer.

Menstruationen är ett område som länge har präglats av en underlåtelse att uppgradera.  De nackdelar jag kan finna med nuvarande system är följande:

- Det kommer blod. Järnbristen som ofta blir en följd av riklig månadsblödning är ett tecken på att vi inte är gjorda för den här typen av menstruation.

- En person med livmoder och äggstockar får som vanligast mellan 0-5 barn under hela sitt liv. Menstruationen är inte anpassad till detta förhållande, utan går som ett autorun-program och surrar i bakgrunden i cirka 30-35 år. Likt ett autorun-program stjäl detta kapacitet från andra funktioner, som i många fall är mer relevanta.

- Det gör ont. Smärta är vanligtvis ett sätt för naturen att tala om för människan att hen har involverat sig i något farligt och bör akta sig. Menstruation gör ont när den fungerar och har därför motsatt programmering. Detta kan bero på en bugg i systemet.

Det finns även andra brister att påpeka, som exempel kan nämnas menstruationens påverkan på humöret, men de tre punkterna ovan ser jag ändå som de mest akuta att åtgärda. Mina förslag är följande:

- Programmera om frekvensen så att fertiliteten triggas av ett kommando i stället för att aktiveras per automatik en gång i månaden.

- Ge fortplantningsorganen samma premisser för blödning som resten av kroppen, dvs att endast blöda när något är skadat och fel.

- Vänd negationen i menstruationens smärtprogrammering, så att den likt resterande kroppsfunktioner gör ont när den inte fungerar och är smärtfri när den fungerar väl.

den 16 april 2012

Sara Lövestam

Det är svårt att veta vad som är rimligt att förvänta sig av en annan människa, vem var det som sa att inte ens hjärnans två halvor riktigt kan förstå varandra? Det är svårt att visa sina brister - det skulle ju kunna visa sig att man gör rätt i att dölja dem. Alltså att man verkligen, verkligen gör rätt i att dölja dem, att det är något fel på en, på riktigt. Det är ibland svårt att bara hålla någon i handen, för det betyder att man står för något som enligt statistiken är en illusion.

Jag vill bara säga att de senaste månaderna har det varit väldigt lätt.