“E”, skrek jag, “det inleder ord som ebola, endometrios och exorcism. Ska vår lilla sessa verkligen ha ett sådant namn?” En elev försökte invända att E även inleder eufemism och ergonomi, men jag var så uppe i min ilska att jag inte mäktade bemöta det. “S”, fortsatte jag fylld av vrede, men insåg halvvägs genom s:et att jag var på väg att binda ris åt mitt eget namn, så jag fortsatte i stället rappt med en allmän reflektion. “Det låter som en jävla chipspåse”, röt jag och mina elever darrade, för lektionen före hade jag talat om att “jävla” är ett ord man bara använder när man är riktigt, riktigt arg. En koreanska försökte ge mig lite vatten. Jag dängde glaset i väggen. Vattnet skvätte på vår elektriska smartboard, och glassplittret regnade över oss alla. Blodet som snart började sippra ned på golvet påminde oss om stundens allvar.

“Framför allt”, snyftade jag, “är det inte tradition, och det är inte svenskt! Vet ni något svenskare än kungahuset?” En fransos räckte upp en av glassplitter sargad hand och ville säga något om Bernadotte, en tyska och en brasilianska började prata otydligt om drottning Silvia. Jag grät. “Ser ni vad de har gjort! De förstör för oss alla! Detta som skulle ha varit en glädjens dag!” En grek försökte säga något oväsentligt om prioriteringar och Greklands ekonomi, en egyptier försökte säga något om perspektiv och egyptiska kravaller, men min gråt överröstade dem. Hur två nyblivna föräldrar kan vara så egoistiska att de inte låter svenska folket (och med svenska folket menar jag Rojalistiska Föreningens medlemmar) avgöra barnets öde genom en allmän omröstning övergår mitt förstånd. Visst har Victoria gått och burit på barnet i nio månader och visst kan man förstå om hon och Daniel tror att det är “deras” barn, men om hon hade velat kalla sitt barn vad hon ville hade hon faktiskt kunnat se till att födas in i en helt annan familj när det begav sig 1977. Jag försökte förklara det där för mina elever medan blodet rann och smartboarden hade börjat brinna av kortslutning. Brandlarmet tjöt. Utanför fönstret blåste det upp till storm. Jag grät. Estelle.

Uppdatering: “Ren ironi förstås”, sms:ar Coachen (ängsligt?) efter att ha läst min blogg. Räkna inte med det, kära coach. Kanske hittar du mig förgråten och blodig i kväll. Räkna inte med något alls, i dessa föränderliga tider.

1. Citera något ur Udda eller I havet som du gillar. En favoritmening, ord eller stycke. Om du vill får du berätta varför du gillar det, men det är inget krav utan bara min nyfikenhet.

2. Motivera varför du vill vinna boken.

Anledningen till att jag gör det här är helt enkelt följande: Jag är verkligen glad och tacksam över alla som följer mitt skrivande, vissa av er sedan långt innan jag blev publicerad, och får mig att känna mig som ett “vi” trots att jag är ett ensamt “jag” just när jag sitter och knattrar på min dator. Böckerna som jag lottar ut är mina egna exemplar, även om Piratförlaget säkert skulle sponsra om jag bad dem.

ps. Jag är smärtsamt medveten om att inte alla bor i Stockholm, men låt det inte hindra er från att tävla. Hallongrottan kan säkert hålla kvar prisböcker tills alla haft möjlighet att hämta ut böcker eller skicka någon att hämta ut dem, och om det verkligen inte går så räknar vi ut en portodeal.

1 december 2011
Hammarby, ett eller två tonsteg?

Det är braskande
Det är braskande.

Ord som låter lesbiska
polyteism

Tomtenissar
De får nog gröt varje morgon ur en sån där utpruttad spene

Det är inte ofta jag rör en mus
Det är inte ofta jag rör en mus

13 januari
Vad gör Sara när hon köper juice egentligen? Köper juice.

Klättring
Jag vet inte vad felet med oss är egentligen, men det är uppenbarligen väldigt lyckat.

Lördagsnöjet bestod i att jag bjöd Snurran på en prova på-lektion i klättring. Vi begav oss till Sickla och anmälde oss i en reception. På väggarna i rummet intill krälade barn och ungdomar obehindrat omkring i molnhöjd, och ni vet hur det blir när man är nybörjare bland en massa folk som kan. Man har liksom två val, antingen låtsas att man vet mer än man gör, eller överdriva sin okunskap i hopp om att vinna blåbärssympati. Vi hängav oss åt alternativ två.

Det näst roligaste med klättring är att det finns lätta väggar, med grepp som gör att det inte är värre än att klättra på en väldigt hög och lite asymmetrisk stege. Det roligaste är att det finns väggar som är snäppet svårare, men fortfarande så lätta att man klarar av dem. Då kan man känna sig ganska duktig, tills man flåsande av ansträngning dalar ned hängande i ett rep och ens instruktör påpekar att det fortfarande är en väldigt enkel vägg. Ur ett semantiskt perspektiv är det roligaste med klättring att man äntligen får veta vad ett krux är.

“Är det det där som är kruxet?” frågade jag entusiastiskt inför varje vägg och pekade, och vår instruktör log överseende. “Den här väggen har inte heller något krux.” Ett krux är det svåraste stället på en klättervägg, förklarade han och jag svalde min invändning att varje klättervägg rimligen har ett ställe som är svårare än de andra. Sedan tog han oss till en vägg som liksom hängde över sig själv. Det är orimligt, ville jag väsa ur mig som Kishti en gång, men i stället hoppade jag upp på väggen, styrkt av vår instruktörs tillit. Han hette Klas, och när vi frågade om folk brukade kalla honom Klas Klättermus svarade han nej. Folk brukade tydligen koncentrera sig på att klättra i stället.

Klas var rar och överseende, och stämde efter någon timme in i mina och Snurrans internskämt, men det slog honom aldrig att jag kunde ha rätt i mitt påstående om att min hjärna inte klarar höger och vänster. “Du kan trycka upp dig med höger hand och sätta vänster fot ett snäpp högre”, ropade han och min hjärna översatte: “Du kan trycka dig upp med ena handen och sätta ena foten ett snäpp högre.” Jag såg hjälplöst ned på mina fötter varav den ena definitivt var vänster, och Snurran hjälpte till genom att ställa sig på vänster sida och ropa “den här sidan.” Sekunden senare hängde jag i luften. I några lyckliga sekunder svävade jag över allas huvuden i min lilla sele och tänkte att det var precis som att flygdrömma, tills jag insåg att detta i själva verket var att räkna som nederlag.

Efter detta  följde bara fler nederlag. Mina och Snurrans armar och ben var efter en och en halv timmes klättring darriga som såna där små pudlar en kall vinterdag, och när jag skulle hämta mer vatten fick jag knappt upp flaskan. “Det går bättre efter några gånger”, sade en röst intill mig (alltså en riktig röst, inte en i mitt huvud). ”Det är så här svårt och jobbigt i början, men det blir bättre.” Jag blev varm i hjärtat över uppmuntran, och lät värmen överskugga den samtidiga insikten om att samtliga närvarande i denna lokal kunde följa mina och Snurrans försök att komma mer än någon meter upp på boulderväggarna.

Vi hade ont överallt när vi kom hem, men dukade tappert, om än under tillbörliga stön, upp schlagermat till oss och Coachen. Styrkta av tunnbrödrulle och Loka (mer om mina nästan-sockerfria veckor en annan dag) besåg vi Björn Ranelid göra något slags utspel på schlagerscenen, medan Sara Li sjöng en låt någonstans i närheten. På Facebook och twitter var diskussionen vild, och ni märkte kanske själva hur människor mer och mer började överväga att lämna landet när bidraget gick till final. Vissa av kommentarerna handlade om textens säd-inslag, mot vilket jag själv egentligen bara har en invändning, nämligen att även ett gäng transkvinnor har säd. I övrigt stämmer det väl, att om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör mänskligheten ut. Själv känner jag fler och fler som tackar ja till mannens säd, antingen via landstinget eller så blir det den danske mannens. Så ingen behöver oroa sig för mänsklighetens fortlevnad.

Då jag inte kunde genomföra ett tillbörligt förhör med mina kära läsare har jag i stället dragit mitt strå till stacken genom att lära en fotograf hur man känner igen ett starkt verb.

Vi fortsätter väl styra upp året. Det är mer specifikt den 28 mars jag tänker på, vilket inte bara är dagen för boksläppet utan även för releasefesten! Tillbaka till henne kommer att vara extra billig, välkomstdrinken (även alkoholfri)  extra god, lokalen extra festlig, människorna extra glada och temat extra kul. Återkommer med med information, men  hindrar ingen från att anteckna datumet redan nu.

För att inte ta någon som helst hänsyn till kronologi, kan vi nu prata lite om den 23 februari. Då lägger jag upp tävlingen på bloggen, den där man kan vinna ett signerat förhandsexemplar av Tillbaka till henne.

Slutligen har vi den 14 februari, nu på tisdag. Då är det alla hjärtans dag. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den, så jag frågar Coachen. Hon meddelar att det är årets larvigaste dag.

1. Är det någon som vet något ställe nära farstalinjen där man kan spela pingis? En sporthall, en källare, en skrubb? Har letat i ett år och inte kommit ett dugg närmare en lösning på min pingisbrist. Den är påtaglig och den får min kropp att mer och mer börja likna en deg.

2. Är det någon som har tips på en lugn och vacker grekisk ö där två tjejer kan hålla handen utan att bli utnämnda till attraktion? Förutom Lesbos alltså, som redan är avklarad.

Jag: Alltså Tofflan, hjälp mig, vad kan jag efterlysa som är lite mer underground?
Tofflan: Vad menar du?
Jag: En lösning inför beach 2012 och en semesterdestination i värmen, det är vad som helst men inte subversivt.
Tofflan: Du menar att du inte är tjugo längre?
Jag: Jag brukade leta sojaost som smälter, tröjtryck, dreadsvirknålar, banderolldukar och blå hårfärg. Nu behöver jag mest av allt en bra revisor, men hur låter inte det?
Tofflan: Ja … Men det är svårt att hitta en bra revisor.
Jag: Du är visst också förlorad.

3. Är det någon som vill vara med och tävla om ett förhandsexemplar av min nästa roman?

För att ni ska slippa läsa igenom alla kommentarerna till artikeln, har jag valt ut mina två favoritkommentarer:

Och ändå är det inte därför mitt snubbel var så himla lyckosamt. Det enda jag har lärt mig av att träffa folk som är så mycket mer kända än jag själv, är att de är som folk är mest. Vissa är trevliga, andra är otrevliga. Vissa hittar man saker att prata om med, andra är som flyktiga teflondukar. Nej, det lyckosamma är det jag kände där på golvet, när jag dansade med briljanta förläggare, dramatiker och kända författares släktingar. Att jag är en del av det. Att jag får förtryckta namnskyltar med tillägget “författare”, att jag har ett hotellrum på bokmässan, att människor på nätet (och kanske utanför, det vet jag ju inte) pratar om “Lövestams nästa”. Tio års harvande är bakom mig, och omkring mig dansar bokbranschens finaste.

Jag drack ungefär ett glas vin under hela kvällen, och kan därför inte säga att det var alkoholen som gjorde mig blödig där vid ettstrecket. Däremot var det sånt som att Erik på Lilla Piratförlaget berättade om en tjej som blivit helt förtjust när hon hörde att han jobbade på förlaget där Sara Lövestam ligger (om du läser detta så ångrade han att han inte tog din mejladress). Sånt som att min tredje bok kommer om två och en halv månad och jag inte med bästa vilja i världen kan kalla mig debutant längre. Sånt som att jag har världens mest trogna och hängivna läsare, som twittrar och recenserar och bloggar helt utan att jag har bett om det. Som alltid slutade det med att jag var tacksam för just det, och jag hoppas att jag ska kunna ordna något riktigt bra inför releasen för att visa min uppskattning.

Några tips till den som har en dröm, som till exempel en författardröm: Fortsätt harva. Tro på dig själv, men tro inte att du inte kan bli bättre. Misslyckas med att nå framgång, gärna i sådär 5-10-20 år, men fortsätt för att det är det bästa du vet och för att du vet att du har det i dig. Jag är glad att jag fick ägna de där åren åt att kämpa. För det är skönt att vara tacksam.