Som ni ser redan innan ni tryckt play är det en tämligen suddig historia, eftersom den filmades på långt håll med en pytteliten kamera. Tacka vet jag Utbildningsradions grejer. I torsdags kväll sände de hela föreläsningen, och ni som var för upptagna med att tänka på Kristus och folknykterhet kan i stället se den på URplay precis när som helst. Fram till 9 november, vill säga. Se den om du undrar var lös avföring hamnar i ett satsschema eller hur Wikipedia omedvetet illustrerar bråket om den klitiska partikeln.

*alltså det där med att ”gilla” har gått och uppgraderats till språkhandling! Och även blivit ett slags taffligt, oböjligt substantiv. Det hade väl ingen kunnat föreställa sig, när vi på nittiotalet satt och hade oss på Altavista och Gröna chatten.

När jag ställde frågan tänkte jag nästan omedelbart samma sak som en av er som kommenterat, nämligen att det bästa jag har gjort är att lära mig ett språk. Ganska grundligt dessutom, och med en sådan kärlek att det ibland känns som om språk är jag och jag är språk. Å andra sidan är språkinlärning något som händer (nästan) alla människor, och det var förstås mer en instinkt än ett beslut, precis som att födas.

Så om jag ska välja något som kanske inte alla har gjort, så är det bästa jag har gjort att komma ut ur garderoben. Från flera års skam, osund teater och självförakt, och ut i ljuset. Tretton år senare ger det mig fortfarande lyckorysningar när jag tänker på det, och eftersom det är helg firar vi detta med en liten musikvideo.

Att komma ut för mig själv var det största, och styrkan i känslan av att acceptera mig själv slutar aldrig att lysa igenom i mina böcker. Det berättade jag för den polska journalisten som igår intervjuade mig med anledning av min likhet med Lisbeth Salander.

Har jag glömt att berätta det? Jo, för någon vecka sedan mejlade de från UD och frågade om jag kunde tänka mig att intervjuas av en polsk journalist som sökte efter någon att prata med om Lisbeth Salanders påverkan på unga tjejer i Sverige. Och de hade förstått, på UD, att jag ofta liknats vid just henne. Detta var ungefär samtidigt som min roman Tillbaka till henne, som handlar om kvinnlig rösträtt, komplicerad kärlek och egenvärde hamnade i följande sällskap på DN:s kultursidor:

Min mamma sammanfattade det ganska bra: ”Alltså, sammanhangen du hamnar i.”

Det går inte, och vet ni varför det inte går? För att tilläggsbiljetten kostar olika mycket beroende på om man åker till eller från Uppsala, och ett vanligt logiskt sinne (som exempelvis mitt eller mina elevers) kan inte greppa denna sanning utan letar vidare efter det verkliga svaret. Förra helgen satt jag och Coachen och letade oss galna på UL:s hemsida, tills vi skrek rakt ut och hötte mot himlen med våra nävar darrande i vrede. Tilläggsbiljetten för en person med SL-kort som åker från Stockholm till Uppsala kostar 60 kronor. När exakt samma person ska åka exakt samma tåg tillbaka kostar tilläggsbiljetten 90 kronor. Det närmaste jag kan komma ett sådant resonemang är skidliftar, där man betalar för ena riktningen (uppåt) men inte för den andra (nedåt). Jag trodde inte att jag skulle säga det, men UL/SL-prissättningen är mer befängd än verbfraser.

För att öka på förvirringen, så har UL-automaterna nästan aldrig funkat när jag har försökt köpa denna ologiska 90-kronorsbiljett (en SJ-biljett på samma sträcka kostar 82, men jag kan ibland tänka mig att åka pendeltåg för att jag har medföljande släktingar som ska gå av på diverse pendelstationer). Antingen står det att automaten är avstängd, eller så händer det ingenting när man trycker på knapparna. När de i undantagsfall har fungerat, så har informationen på skärmen varit grovt otydlig – betyder ”tilläggsbiljett SL” att man vill köpa en tilläggsbiljett som gäller för SL eller att man vill köpa en tilläggsbiljett till sitt SL-kort (dvs en UL-biljett)? I lördags hände ingenting när min syster försökte betala i automaten (vi valde den dyraste biljetten på skärmen för säkerhets skull) och vi frågade en förare. Han ryckte på axlarna, sade ”dörrarna stängs” och lämnade oss på perrongen med våra betalkort och vår frustration. Vi köpte en SJ-biljett och drog slutsatsen att vi ändå inte vill åka med ett tåg i en så destruktiv och ojämlik relation som SL och UL verkar lida av.

Det var det jag tänkte blogga om, men sedan stötte jag på en asylsökande bög på biblioteket. Jag har träffat honom tidigare, i hbt-sammanhang, och för en gångs skull kände jag igen en människa. Vi tog en fika och pratade lite, om sånt som livet, vädret och mordhot. Han sa att han hoppas att Migrationsverket ska förstå honom, när han berättar om verkligheten han har flytt från. Man kan bli slagen om man är som han är, i hans hemland Bangladesh. Kan man, svarade jag och han nickade. Det var lite det som hände, sa han. Han blev misshandlad av några, men han hade tur för de trodde till slut att han var död och lämnade honom på gatan där någon annan hittade honom. Så nu vet alla där hemma att han är homosexuell, och så fort han kom ut från sjukhuset förstod han att han måste fly. Vad kan man säga? Jag sa att jag hoppas att han får stanna. Han log ett försiktigt leende, verkade knappt förstå vad jag menade med att man kan vara sig själv här. Sa inte orden, sa ”people like me” eller ”the way I am”, och jag kände igen ögonen hos någon som fortfarande är kvar i rädslan. Jag sa att jag önskar att jag kunde göra något, han sa att doktorn på vårdcentralen säger samma sak och han undrar varför alla vill hjälpa honom. För att du är snäll, sa jag. För att du har en energi som säger att du inte vill någon något ont. Han tittade ner i sin coca-cola och hela hans röst var full av gråt som inte fick komma fram. Min egen familj kommer att döda mig om jag åker tillbaka, sa han. Ibland undrar jag vad jag har gjort för fel. Vad har jag gjort för att min egen familj ska bli mina fiender och jag aldrig mer kan åka tillbaka till mitt land? Allt jag svarade kändes som om det var gjort av papper, men jag svarade i alla fall: Det finns så många som helt enkelt inte förstår. Jag hoppas att det vänder snart för dig, för du förtjänar ett vackert liv. Han nickade. Jag hoppas det. Och du då, frågade han, har du alltid velat bli författare?

Var var jag nu igen? Jo, SL och UL och deras olika taxor för oss svenska medborgare som försöker nyttja vår mänskliga rättighet att åka pendeltåg. Väldigt jobbigt.

Som när man håller ett föredrag om varför man älskar grammatik, och en hel hörsal hänger med i varenda sväng och klurighet. Som att de garvar när man säger ”allomorf”. Som att nördigheten uppfyller salen som för tillfället är vårt universum, att ljud- och ljustekniker vet vad de gör, att man äntligen får spruta ur sig grammatiken som puttrat i ens inre i en vecka.

Och att det blir kö till bokförsäljningen efteråt, att böckerna tar slut och att en karl ställer sig vid signeringsbordet för att ivrigt bestrida idén att bisatsen är en del av huvudsatsen (men jag lovar att den är det). Att två bokförlag och ett annat företag sticker till mig sina visitkort, och att twitter ser ut så här efteråt:

Och att grammatikbakelsen är himmelskt god, alltså någon borde börja göra den och sälja varje dag. Apropå twitter är det glädjande att se att hundratals (tusentals?) lättklädda amerikanskor har uppmärksammat #grammatikdagen!

Åh, NicolBDaugereaubc, it makes me personally excited as well! Grammatik är verkligen för alla.

Som att min elev har gjort världens skönaste film om ordföljd, som jag fick visa (och som ni kommer att kunna se när föreläsningen sänds i UR). Och att jag helt regelvidrigt har påbörjat typ varenda mening i det här inlägget med konjunktion eller subjunktion, och i denna sekund planerar att även inleda en med preposition. På självaste grammatikdagen. Hehe.

Inte förrän nu förstår jag vad folk menar med att ”om du tycker att du känner lukten av den där bananen längst bak i bussen så måste det vara inbillning”. (Jag avskyr bananer så att det gränsar till fobi. Jag skyr dem som pesten och kan inte koncentrera mig om den jag pratar med äter banan, eller har en andedräkt som om hen just har ätit banan. Jag drar mig undan bakom bänkpressen på gymmet och håller andan när barnen väller ut från familjejympan och får en halv banan. Jag är övertygad om att vi är många som känner så här inför bananer, jag har själv träffat flera. I många år har jag undvikit att avslöja att jag avskyr bananer, för jag har varit rädd att någon, om hen får reda på denna min akilleshäl, kommer att använda det mot mig, tortyr-style. Men nu är det sagt.)

Plötsligt är det inte längre jag som säger ”luktar det inte lite tall” eller ”jag klarar inte av den här röklukten” och får andras oförstående blickar på mig. Och som en konsekvens: plötsligt får jag lite svårare att genast kunna avgöra vilket chips som kommer från vilken påse (av samma märke och smak men alltså från olika påsar). Men känner fortfarande skillnaden. Och så börjar jag tänka på ord.

För jag har ofta fått höra att smaksinnet kommer att ”utvecklas”. Det har att göra med det där att jag inte klarar starka smaker, att de tar över min mun och blir för mycket. Andra har mer ”utvecklad” smak har det sagts mig, men jag tänker nu att det vete 17. Om jag kan skilja mellan två sorters hushållsost, ja till och med mellan två hushållsostar av samma märke men olika datum, medan någon annan behöver drämma till med chevre och cheddar för att känna skillnaden, vem har då den mest utvecklade smaken?

Är det det här som är ”utvecklingen”? Att jag numera slipper känna fruktlukter på tjugo meters håll, och klarar av något smakstarkare mat än förut? Jag välkomnar den, den gör mig mer socialt anpassad. Men skulle nog inte själv kalla det utveckling. Möjligen avdomning. Möjligen relaterad till kroppens ofrånkomliga förfall.

Sluta jobba på sfi: Har inte haft några planer på detta, men börjar så smått fundera på om en heltidstjänst som lärare verkligen är kompatibelt med allt annat som jag gör: föreläsningar, grammatikböcker, romaner, tv-soffor och radio. Kommer ibland på mig själv med att i stället för heltid fundera på deltid, springvik, kortkurser… Sluta lära ut svenska helt tror jag däremot inte att jag skulle klara. Det är för roligt. I princip ett beroende.

Bli Friskis&Svettis-ledare: När detta alternativ röstades fram som det mest troliga, blev jag än mer sporrad i min fantasi om att få stå där i mitten, med rödvita kläder och peppen strålande ur varje lem. Det gick så långt som till att jag sökte till jympaledarutbildningen i december, gick på ett informationsmöte i januari och satte ihop ett noga uttänkt fyraminuterspass till uttagningen. Veckan före uttagningen ringde dock Annika Lantz. Hon sa att de planerar ett frågeprogram i Sveriges Radio och frågade om jag var intresserad – av rollen som domare. Då sprack den där bubblan, den som inbillade mig att jag utöver lärarjobbet kan upplåta två fasta tider i veckan till att leda jympapass. Visstja. Det kan komma erbjudanden.

Frågeprogrammet i radio var bara ett exempel, det var inte säkert att det skulle bli av och framför allt inte säkert om det var jag som skulle bli domare. Vi spelade in ett pilotprogram för några veckor sedan, och idag ringde Annika, sprudlande av ”det blir av!”. Den 5 april är det tänkt att första programmet ska sändas, direkt efter veckans sista lektion. Utöver det ska jag under våren föreläsa i Östersund, vara med i två tv-program om sfi, eventuellt komma till Ragunda för tre (!) föreläsningar, prata sexualitet på Kulturnatten, träffa ett förlag för en hemlig grej, redigera Hjärta av jazz, föreläsa på grammatikdagen och skriva tre krönikor. Jympaledarutbildningen får helt enkelt vänta.

Göra en musikal av Tillbaka till henne: Drömmen finns i alla fall. Jag tror att det skulle vara sjukt coolt, och jag har småbörjat på Signes sång när hon får reda på det där om lärarlönerna, men sen började jag skriva på grammatikboken igen. I mitt aktiebolag finns en beskrivning av verksamheten, och den innehåller ordet ”musik”. Men tills vidare får det representeras av min nyskrivna låt ”vad är grejen med verbfras”, som kommer att framföras på grammatikdagen (har nu fått veta att UR kommer att filma, kanske en tröst för er som inte kommer att vara på plats).

Ta ut mina piercingar: Det vet vi ju hur det gick. Det semi-gick.

Börja skriva deckare: Det här alternativet lade jag till för att det åtminstone skulle finnas ett otänkbart alternativ. Och vad gör jag nu? Skriver en roman som handlar om ett brott. Och en detektiv som försöker lösa brottet. Och hur det går med det. Man ska akta sig för att utmana ödet, helt enkelt. (Skulle dock inte kalla det en deckare. Möjligen psykologisk spänning eller något åt det hållet.)

Allt som allt måste jag säga att det är en förnöjsam utveckling. Om än något hektisk.

När jag går med mina sfi-elever till Polismuseet börjar guidningen med fastslåendet att polisen har två stora uppgifter i Sverige: Minska brottsligheten och öka tryggheten. Det är det senare jag tänker på när jag vaknar mitt i natten.

Om ”minska brottsligheten, öka tryggheten” inpräntas i mina elever under bara två timmars rundvandring på polismuseet, så måste polisen i stort ha en väldig kunskap kring hur man ökar trygghet, tänker jag. Jag menar, det måste finnas analyser och forskningsresultat som sprids bland poliser för att grunderna i hur man bygger trygghet ska finnas där. Men om de inte finns, så kan jag berätta vad som får åtminstone mig att känna mig otrygg. Så kan man jobba vidare utifrån det.

Jag blir otrygg av att veta att det finns människor omkring mig som är precis lika laglydiga som jag men ändå blir behandlade som mer misstänkta än jag bara på grund av sitt utseende, namn eller språk. Det gör mig otrygg av två orsaker: 1. Det betyder att alla inte är lika inför lagen och att allt jag lärt mig om Sverige kan rubbas på en sekund. 2. Grupper som blir behandlade som misstänkta slutar förr eller senare att identifiera sig med majoritetssamhället. Det är det farligaste som finns, och ”otrygg” är en underdrift.

Jag blir otrygg av att höra hur vissa poliser behandlar svenskar som är på väg till jobbet. Ju mer privilegierad jag fattar att jag är, desto mer otrygg blir jag. Jag vill att alla som finns omkring mig ska känna sig lika respekterade och ses som medborgare på samma sätt som jag. Inte för att jag är världens godaste människa. Utan för att jag kan tänka logiskt.

Jag blir otrygg av att veta att det finns människor, i mitt land, som inte vågar söka vård av rädsla för att polisen ska stå där och vänta – eller att vårdpersonalen ska ange dem . Inte för att de har rånat, stulit, slagit någon, klottrat, gått mot röd gubbe, himlat åt något någon sagt. Utan för att de är där. Så länge vi människor vet att vi, våra lagar och våra rättssystem inte är fullkomliga – och det hoppas jag innerligt att vi vet – måste det finnas ett minimum av medmänsklighet i marginalen. Det måste finnas en förståelse för att vi kanske inte vet allt, kanske trots allt inte är säkrare än den iranske bögen själv på vad som väntar honom om han åker tillbaka. Och om han bryter ett revben måste han våga gå till en doktor.

Jag blir otrygg av att läsa hur gränspolisernas överordnade uppmanar sina anställda att strunta i grundläggande regler för vilka man ska behandla som misstänkta. Jag kan tänka mig hur resonemanget går, och jag kan tänka mig att man i en viss position har fått helt omöjliga order som går stick i stäv med lagar om rasprofilering. Det spelar ingen roll – att poliser struntar i överordnade lagar och regler gör mig ändå mer otrygg än om de skulle använda metoder som gav färre gripanden. Godtyckligt polisarbete är nämligen motsatsen till rättssäkerhet, och rättssäkerhet är vad som står mellan oss och diktatur/polisstat/kaos/militärkupp/annan väldigt otrygg verklighet.

Jag blir framför allt otrygg av insikten att människan aldrig lär av historien. Att vi lever 2013 och fortfarande inte fattar att grunden till fientlighet, krig och misär är att vi delar på människor. För att föreställa en art som för kunskap vidare från generation till generation, som bara behövde uppfinna hjulet en enda gång, som kan bygga vidare på Copernicus, Marie Curies eller Leonardo da Vincis insikter, är vi helt enkelt sjukt glömska när det kommer till mänskliga konflikter. Implementerandet av Reva och tusen tanklösa kommentarer på Internet, visar det.

Det är därför jag inte kan somna om på flera timmar.

På gymnasiet pluggade jag franska i ett år. Eller om det var en termin. Allt som fastnade var följande mening: ”Je travaille dans une maison de bureau”, och alla fransmän jag säger det till påstår att det inte betyder något (men jag garanterar att det stod i vår läsebok). Om någon hade talat om för mig att min debutroman en dag skulle utkomma på franska och därmed generera franska recensioner, hade jag eventuellt lyssnat mer noggrant.

Som det är nu är jag hänvisad till Google Translate. Så här säger denna babelfisk om ett par franska recensioner:

Vad är väl med punkare, är fi internt fi pojkar och öarna i orange Cockscomb och piercingar att de är allmänt trevligt. Man skulle kunna säga att de tatuering och markberedning ent blyghet.

Eller vad sägs om:

Eftersom över romanen, karaktärerna är tjockleken och ändra historiens gång, till den grad att stöka hela scenariot, Sara Lövestam med ett lyckligt sätt att se livet, muddies vattnet och omfördelar en pussel till oss för att återställa ordningen i sin roman bubblande. Sara Lövestam , innebär också enkelhet med ett uns av sin roman som vad det inte är nödvändigt att göra kullersten för att locka det största antalet beskrev hon några kapitel i miljön och bifoga tecknen, till den punkt när vi kör, vi ställer frågor om giltigheten av deras verkliga karaktärer och platser i boken, Sara Lövestam suddar försiktigt backar utan att verka och ändå romanen förblir klar.

I en annan recension citeras en del ur själva boken, och det ger mig oresonligt stort nöje att se hur Google Translate bollar tillbaka min egen text i följande form:

Det suger högt en klunk av sin varma choklad. Han längtar efter att berätta nyheten, men det skulle inte passa Paula, och nu tillhör kropp och själ. Att få något svar, fortsätter Leo hans meditationer högt.

- Var är det fast, egentligen? En normal kvinna skulle dra benen, men det? Det ger dig skott stubbe? Dessutom är det inte nödvändigtvis ett tecken på fientlighet … Ibland flickor är så chockad när de är på väg att få en orgasm, de styrde. De är rädda att något försvinner. Något trevligt, till exempel. Slutligen säger jag detta eftersom det fastnar med din. Är det inte det? Blinkar två gånger om ögat gjorde.

(Den första som säger vilket stycke i den svenska boken som detta är en variant av, vinner en grammatisk term.)

I november åker jag till Frankrike för att prata om min bok på Boréales-festivalen. Jag tänker mig att jag ska föra mig, sådär alldeles franskt svassande, och med rödmålade läppar förklara för alla som vill lyssna: ”Je travaille dans une maison de bureau.” De kommer att förstå.

*Hoppas och drömmer om tyska, spanska, engelska … men coolast vore hindi (för att det är så snyggt och obegripligt och för att ”samband” på hindi betyder ”samband” på svenska och jag tycker att det är oproportionerligt kul), swahili (för att jag faktiskt kan kommunicera hjälpligt på swahili) eller grekiska (för att det är sjukt coolt och jag fortfarande har hopp om att kunna säga mer än ”jag kan inte äta utan gaffel”). Äsch, alla språk är coola. Jag önskar att jag kunde dem.

”Stackars den som är ihop med Åsa Jinder. Som alltid måste gå omkring och undra vad hon egentligen menar.”

Äsch, vadå dagens behållning förresten. Alltså ni vet inte hur mycket man garvar på sfi. Tillräckligt för att kunna skriva ihop en humorbok på bara ett par veckors undervisning.