När jag efter tio års slit snubblade in på en vinstplats i en romantävling 2009, var jag nog inte medveten om vilket lyckosamt snubbel det var. Det slog mig igår, när jag bevistade vad som även i december kommer att kvarstå som årets bästa fest på ett bokförlag. Först hade jag bara roligt, blev lite rörd av några tal, stuffade runt lite till musik, träffade folk som spelar stor roll för mina och andras böcker, åt mat ut små skålar, ignorerade hårt det faktum att alla som hållit tal före mig var sådana som tv-sofforna får tjata på, och hälsade glatt på alla som hälsade på mig. Sedan slog det mig, vid ettiden på natten. Jag såg mig omkring och tänkte kära nån, om jag hade hamnat på den här festen för tre-fyra år sedan hade jag antagligen … ja, dånat på något sätt, inför all denna samlade elit. Inte tror jag i alla fall att jag hade ställt mig rakt framför Arja Saijonmaa, Mark Levengood och Benny Andersson, tagit en mikrofon och sjungit en sång för Jan Guillous fru, det tror jag inte.

Och ändå är det inte därför mitt snubbel var så himla lyckosamt. Det enda jag har lärt mig av att träffa folk som är så mycket mer kända än jag själv, är att de är som folk är mest. Vissa är trevliga, andra är otrevliga. Vissa hittar man saker att prata om med, andra är som flyktiga teflondukar. Nej, det lyckosamma är det jag kände där på golvet, när jag dansade med briljanta förläggare, dramatiker och kända författares släktingar. Att jag är en del av det. Att jag får förtryckta namnskyltar med tillägget ”författare”, att jag har ett hotellrum på bokmässan, att människor på nätet (och kanske utanför, det vet jag ju inte) pratar om ”Lövestams nästa”. Tio års harvande är bakom mig, och omkring mig dansar bokbranschens finaste.

Jag drack ungefär ett glas vin under hela kvällen, och kan därför inte säga att det var alkoholen som gjorde mig blödig där vid ettstrecket. Däremot var det sånt som att Erik på Lilla Piratförlaget berättade om en tjej som blivit helt förtjust när hon hörde att han jobbade på förlaget där Sara Lövestam ligger (om du läser detta så ångrade han att han inte tog din mejladress). Sånt som att min tredje bok kommer om två och en halv månad och jag inte med bästa vilja i världen kan kalla mig debutant längre. Sånt som att jag har världens mest trogna och hängivna läsare, som twittrar och recenserar och bloggar helt utan att jag har bett om det. Som alltid slutade det med att jag var tacksam för just det, och jag hoppas att jag ska kunna ordna något riktigt bra inför releasen för att visa min uppskattning.

Några tips till den som har en dröm, som till exempel en författardröm: Fortsätt harva. Tro på dig själv, men tro inte att du inte kan bli bättre. Misslyckas med att nå framgång, gärna i sådär 5-10-20 år, men fortsätt för att det är det bästa du vet och för att du vet att du har det i dig. Jag är glad att jag fick ägna de där åren åt att kämpa. För det är skönt att vara tacksam.

Det nya året varslar om både ups och downs. Några datum att lägga på minnet:

3 februari

Den 3 februari är det grammatikdagen! Vi kan alla fira den på olika sätt, antingen genom att gå på Kulturhusets seminariedag och käka grammatikbakelse, eller på andra fröjdefulla sätt. En sak är säker: detta är ungdomarnas nya lucianatt. (Eller vilken natt de nu ägnar åt våldsamt festande nuförtiden, häromdagen fick jag veta att jag knyter skorna ocoolt och kan därmed konstatera att jag, utöver min välgrundade uppfattning att grammatik är skäl nog för vilken ungdom som helst att festa loss, inte har någon koll.)

28 mars

Den 28 mars är det magiskt gnistrande releasedatumet för min nya roman, Tillbaka till henne. Det kommer troligtvis att utlysas någon form av releasefest, så var beredda! Jag räknar med att de flesta lär ha hämtat sig sedan det vilda partajandet i februari, och ni kommer att vara hjärtligt välkomna med era pirror för att lasta med er ett exemplar av den tyngsta och vackraste bok jag någonsin skrivit.

21 december

Den 21 december går jorden tyvärr under.

En morgon vaknade jag och upptäckte att träden i Hökarängen hade lagt sig på marken. Det var visst i samband med någon storm, som jag hade missat på grund av nattsömn. Vägen till tunnelbanan är numera kantad av kapade stammar, som ett tag spärrade vägen för alla hjulburna i området. Om ni, liksom jag, då och då får höra att ni får för lite stock, så är det bara att komma förbi.

Under hösten har jag två gånger befunnit mig bland tanter. Det är Coachen, som utöver att plocka in mig på en fotbollsläktare bland halsduksviftande män med skrik i halsen under hösten, har placerat mig i tantdomän efter tantdomän.

Först var det Zpanska flugan på Chinateatern. Jag, Coachen och ett gäng gummor och gubbar i 70-årsåldern trängdes för att komma upp på första balkong. Mitt artificiellt röda och Coachens naturligt röda kontrasterades mot ett hav av gråulliga huvuden (och ett och annat hennarött). Jag, som inte lärde mig att jag var välkommen på restauranger förrän jag var 25, såg mig omkring och väntade mig att någon skulle kolla mitt leg och ifrågasätta min existens. Själva föreställningen hade sina höjdpunkter och sina andra punkter. Försiktig som jag är med recensioner kan jag kanske mest konstatera att det finns folk som har mer gemytlig relation till buskishumor och billiga sexskämt än jag, men också att det är få som uppskattar en riktigt särskild norrländsk dialekt lika mycket.

Förra veckans tantbegivenhet var Spagettioperans julshow. Coachen hade inte sagt mycket om det, bara beordrat mig att infinna mig på Hötorget klockan 18, och ni vet ju hur foglig och följsam jag är. Jag skulle vara hungrig och finklädd, så jag var hungrig och finklädd. Vi trippade mellan decembervattenpölarna och duckade för decemberregnet, tills vi kom till en foajé. Där ställde Coachen oss i en kö bestående av till synes samma människor som vi tidigare bevistat Zpanska flugan med. Möjligen hade de åldrats lite sedan sist.

Det som slog mig, när jag satt där vid ett bord på första parkett och serverades en vegetarisk pastarätt utan lök och paprika medan fyra operasångare gjorde sitt allra bästa för att underhålla mig, var följande: Tanterna är något på spåren. Det var förresten inte jag som kom på det, det var Coachen. ”Är det bara pensionärer som gillar sånt här”, viskade jag till henne när vi stod i kö för att komma in. ”Nej”, svarade hon ,”det är alla. De har bara inte kommit på det.”

Jag insåg då att detta är början på min långa, gyllene era som tant. Det kommer att komma en dag då jag anser att alla utan broddar inte har förstått. Det kommer en dag då jag inser glädjen i att spela brickspel, nyttan med en portmonnä. Bit efter bit kommer att falla på plats, jag kommer lättad att stödja mig på min nya rollator och fråga mig själv: varför skaffade jag inte en sån här tidigare? Fast en grej, tänker jag när operadamerna kommer dansande ut i publiken och flirtar med gubbarna, en grej kommer jag ha svårt för hur länge som helst.

Men det kräver nog sitt eget blogginlägg.

December är en tid av svarta fingertoppar. Aldrig är Metro så inkapslad i helsidesannonser som nu, aldrig går så mycket trycksvärta åt till att kontrastera mot de gula priserna i tomteluvor. Jag köpte ett par strumpor till mig själv idag, och kassörskan var på vippen att slå in dem och förära dem med ett rim. I Globen Shopping var det kö till paketinslagningen, och kokosfettet hade börjat röra på sig i mejerihyllan. Det gör det en gång om året, det är därför kokosfettfabrikörerna ser till att paketera det så stort. Jag har aldrig sett ett recept på ischoklad som innehåller mer än 100 gram kokosfett, och aldrig en kokosfettförpackning på mindre än 500 gram.

Jag skickar ett sms till min syster: Är du intresserad av samarbete gällande kokosfett? Involverar mamma också, det räcker till hela familjen. Mamma föreslår att jag ska starta en kokosfettdejtingsajt.

På Åhléns är pockethyllorna nästan urplockade, men min pocket har inte kommit än. Den där dagen när jag går in i en bokaffär utan att gå till ”L” under skönlitteratur och leta efter mitt namn, den dagen har inte kommit än, så jag vet det. Jag läser recensionerna av mina egna böcker också.

Pocketen ska komma på onsdag, i övermorgon (eller i morgon beroende på när man läser detta), bara så ni vet. Jag kommer att vara på Hallongrottan just precis den onsdagen och signera böcker klockan 17-18, bara så ni vet. Jodå, här ser ni en som hänger på kommersen.

Från min egen hand som skälvande grund, kommer så mitt första blogginlägg från telefonen. Det tar ungefär hundra gånger så lång tid att skriva det, vilket ur somliga perspektiv gör det till en meningslös syssla med tanke på att jag har datorn precis framför mig. Men det är från en telefon, och det kan ingen ta ifrån mig. Följande mobilfoton får representera mitt fokus just nu.

Det roligaste med mitt jobb är alla illustrationerna jag får göra på smartboarden. Inte det roligaste, förresten - jag glömde för ett ögonblick grammatiken och människorna – men inte är det dumt att få leka pictionary dagarna i ända och få betalt. Dock klagar jag inte över juldagarna och avbrottet. Det kan jag inte påstå.

Utanför fönstret på mitt jobb, några meter ovanför Globen Shopping, ser och hör vi allt från suktande damgäng som ska på Ladies Night till fotbollssupportrar, ungdomar i köande sovsäckar och det stundom något bullersamma byggandet av en ny arena. Och så på vår nivå, några hustoppar bort, en julgran.

Årets pepparkakshus blev ett slott med till synes traditionell drake och brud. Kristyr alltså, man ska inte underskatta den. Och så sist, men så sjukt ominst:

Ja, kära nån, det närmar sig! Jag väger den i handen och konstaterar: Du kommer inte bara att få en läsupplevelse. Du kommer att få muskler. (De befarade 800 sidorna blev dock till slut, med hjälp av lite trolleri, ”bara” 583.) Nu får pappa äntligen läsa vad jag har hållit på med det senaste året, och så skriver vi upp den 28 mars i almanackorna!

Ni som vet hur jag höll på och nördade mig när Asus eee 901 skulle släppas, kan kanske tänka er in i hur fullkomligt besatt jag har varit sedan jag bestämde mig för att skaffa en smartphone.

Det hela började med att alla i min närhet plötsligt gick omkring och hade smörgåsstora skärmar i byxfickorna. Och inte bara där, gömda bakom manchester och gabardin - nej de florerade plötsligt vid kopieringsapparater, på nattduksbord och mellan ölglasen på Judys. Detta pågick alltså under en lång period innan jag bestämde mig för att involvera mig i saken (eftersom jag tillhör de där som på 90-talet skulle ha påstått att Internet var en fluga om jag inte varit så upptagen med puberteten och fältbiologerna). Till slut fanns de överallt, skärmarna. På bussen, i klassrummen, folk pratade om Iphone som om de fick betalt. Och en dag hände något.

Det var min kollega, vi kan kalla honom Cirkusmannen, som plötsligt köpte en Ericsson Xperia Pro. Av godhet, eller kanske som led i en lömsk plan för att slippa nörda ensam på jobbet, erbjöd han mig att låna den i två veckor, med motiveringen att han själv inte behövde den. Jag vet, det låter underligt, men kom ihåg att han är en cirkusman.

Första veckan med Xperia Pro upptäckte jag att internet ingick i mitt telefonabonnemang. Jag har fortfarande svårt att tro på det, men det står faktiskt så när jag går in på min sida. Därefter upptäckte jag glidskrivet. Slide keyboard kallas det bestämt, och det är en näst intill magisk funktion som gör att man kan glida med sin fingertopp över tangentbordet lika njutningsfullt som man stundom glider med fingrarna över diverse andra små ytor i livet. I just detta fall får det till resultat att ordet man försöker skriva kommer upp så fort man har glidit färdigt, och om man inte behärskar sig kan det resultera i att man blir till sig.

På detta följde raskt fler upptäckter. Anteckningsappar som hämtade ur mina vildaste fantasier, ordspel som sånär fick mig att missa min tunnelbanestation. Jag upptäckte att jag kunde plocka fram ett piano när jag gick luciatåg och behövde ett Bb till Betlehems Stjärna, och att jag precis när som helst kunde kolla upp vad jag missade på tv. Så kom dagen då Cirkusmannen ville ha tillbaka sin telefon.

Min vånda blev inte kortvarig. Som vanligt tog det några dagars intensiv efterforskning och ett par trånande besök hos Phone House att bestämma mig, men så rask har jag sällan varit, som när jag beslutsam stegade in på Elgiganten och köpte mig en Xperia Ray. JAG VILL KÖPA DEN HÄR TELEFONEN, sade jag med så stark och beslutsam stämma att ett par tre andra kunder köpte samma telefon i ren förskräckelse.

Sedan den dagen har mitt liv koncentrerats till en 4,2×7,3 centimeter stor yta. Vid ett fåtal viktiga tillfällen har jag slitit blicken från den, såsom när jag träffade (den sympatiska) upphovskvinnan till Glappet, eller när provexemplaret av Tillbaka till henne plötsligt låg i min brevlåda. Oh ja, det där sista får ni alldeles snart beskåda själva, när jag gör mitt premiärinlägg från självaste telefonen. Nu blinkar den lite. Den älskar mig bestämt.

Det börjar bli dags för ett sånt där inlägg av typen ”snön har lagt sig som ett hult och älskande täcke över Quality Hotel Globe”, men det har den inte. En sorts blötma har lagt sig som en möjlig vattenskada över trottoarer och bruna gräsmattor. En sån som får  brädor att mörkna och gunga lite och man börjar undra om det är något som läcker, för man har i alla fall inte sett något vatten.

Förra året var det flera decimeter snö vid den här tiden, folk hade till och med börjat tröttna på all snö, säger jag till mina elever. De tror mig inte. Jag lär dem att säga ”vilket slaskväder” så att de har något att säga till svenskarna på busshållplatsen. De som redan varit i Sverige länge bekräftar det jag säger: det funkar bättre än ”hej”. Hur säger man ”litet prat” på svenska, undrar någon, när man bara pratar om vädret för att man inte känner varandra? Jag svarar ”kallprat”. De drar sina sjalar runt sig och tittar ut på blötman i två plusgrader där ute. Det låter logiskt.

Eftersom jag ägnar all min ”lediga” tid åt att redigera enorma mängder romantext, tänkte jag att ni kan få fördriva tiden med att ta ställning. Den här gången kan man inte skriva till några svarsalternativ direkt i omröstningen, av den enkla anledningen att det bara är jag som kan se dem vilket gör det tråkigt för alla andra. Däremot är man mer än välkommen att lägga till, resonera, begrunda och förtydliga i en kommentar.

Ja jag vet att jag sa att jag sannolikt skulle publicera andra halvlek av torsdagens dikt i fredags, men ni vet hur det är med sannolikhet. Här kommer den i alla fall:

Alla männen bakom oss höll låda
De dryfta” allt de kunde skåda
De skrek ”jävla boll”
när det blev ett noll
till Jönköping (inte till båda).

Och på andra sidan var klacken.
De tog halsdukarna från nacken
och höll dem i skyn
som ett gäng paraplyn
och trallade inför attacken.

När Hammarby gjorde ett lika,
då började alla att skrika.
Coachen blev så glad
som om hon fått choklad
(den lyxiga, inte från Ica).

Nånstans där började jag känna
att kissblåsan började spänna
Jag försökte stå ut
men viskade till slut:
”Jag tror att jag snart måste ränna!”

Det var rent ädelmod Coachen visade
när vi båda gick undan och kissade.
Bajen gjorde två-ett
och hon log bara brett
trots målet som hon alltså missade.

Tofflan tog det rätt lugnt hela tiden.
Hon höll halsduken på (lite vriden).
Men vid Hammarbys straff
pep hon som Edith Piaf
så hon var ändå smittad av striden.

Matchen slutade fem-två, erfor jag.
För alla en lycklig historia
utom Jönköpings klack
i ett minimalt fack,
deras pappor och flickvänner, tror jag.

Lättnaden var enorm hos publiken.
Deras halsar var hesa av skriken.
Det var nåt om en plats
och poängen som satts
i den där fotbollsmatematiken.

Ett samlat betyg från vår trapp:
Matchen var ganska rolig och rapp
och, det hör inte hit,
men är min favorit:
De sprang jättelångt och jag slapp.

Mitt livs första fotbollsmatch borde väl antagligen sammanfattas i en dikt, eller har någon ett lämpligare förfaringssätt att föreslå? Ett limerickinspirerat versmått kändes mer relevant för just denna begivenhet än det sapfiska, så jag hoppas att ni överser.

Tofflan och Coachen och jag
tog oss till Globen en dag
för att titta på män
som sprang efter en
liten boll, delade i två lag.

Det var lite för kallt för kavajen,
blåste nästan så kallt som på kajen.
Men vi hade halsduk,
den var grönvit och mjuk,
för vi skulle heja på Bajen

(För att säga precis som det är:
Just min halsduk var snarare skär
men jag menar som grupp
var vi en grönvit trupp
och jag var ju i alla fall där.)

Vi drack först en öl, som sig bör,
med stadion precis utanför.
När jag såg mig om
var jag en av dem;
de grönvita som bara stör.

Vi tog läktaren i några kliv.
Jag begrundade mitt perspektiv:
”Såhär mitt i smeten
försvinner råheten
och ingen jag ser har nån kniv.”

Sen kom själva Bajen på planen
och tjut hördes från hela klanen.
Oartikulerat
men klart engagerat,
det var som att sätta på kranen.

Där får vi lämna vår fotbollsmatch för idag, för det ringer på dörren och jag ska helt enkelt bli lite coachad. Hur gick det för Bajen? Vad ropade männen på bänkraden bakom oss? Vad hände när jag blev akut kissnödig mitt under Jönköpings straffläggning, och vad gjorde Tofflan med sin halsduk? Missa inte den rafflande fortsättningen, sannolikt publicerad imorgon kväll.

Ni vet hur man alltid får äta upp allt man har sagt, när universum slänger på en ett helt motsatt perspektiv? Det är något i den stilen jag befarar, när jag av alla människor har blivit övertalad att gå på en äkta fotbollsmatch. Jag övertalades av en sån där flata som man inte riktigt kan värja sig mot, och det ingår i dealen att jag ska heja på Bajen. Just det, det där laget vars supportrar fått mig att raljera vilt både en och två  gånger på väg hem från jobbet.

Min rädsla, skepsis och tilltagande nervositet inför detta evenemang grundar sig på mina erfarenheter av brölande män i grönvita tröjor, upprivna rabatter och slängda ölburkar utanför min arbetsplats i Globen. Men om ni trodde att detta med fotboll var mig alldeles främmande, betänk då följande fotografier. Det första föreställer mig när jag får Thomas Ravellis autograf 1994. Det andra är en bekräftelse på att det faktiskt är jag som får den, med hänsyn till att personen i bild ett hade kunnat vara vem som helst.

(Det finns så mycket att säga om dessa två bilder att jag nästan täpps igen. Alla sorters reaktioner är berättigade.) 

Inte nog med det: Jag och min syster skrev även en låt om VM-bronset, med odödliga textrader såsom: ”Klas Ingesson blev galen / efter semifinalen”. Jag ska se hur jag ska lansera den på måndag i Söderstadion. Jag har hört att hammarbyarna är ett sjungande folk.

Ja jag tänkte att jag skulle ge er lite andrum, sådär efter bokmässan, när jag som alla andra drabbades av den bekanta boksmällan och blev sjukskriven en vecka. Att ni skulle få vila upp er och slippa läsa blogg ett tag, som den omtänksamma bloggerska jag är. Men nu är det dags för er att kavla upp ärmarna och läsa lite blogg igen, så att ni inte säckar till och förslöar det svenska folkhemmet.

Om jag verkar lite groggy, om jag till exempel skulle få för mig att stapla bisatser och skapa i bloggsammanhang på tok för långa fundament i mina huvudsatser,  är det för att jag idag har varit med om mitt livs första narkos. Det var nämligen en doktor härom månaden som upptäckte två små polyper någonstans i mitt inre, och idag var det en annan doktor som gick in med en mycket liten kamera, fotograferade dem och tog bort dem.

Det mesta i proceduren var gemytligt. Narkosläkaren drog vitsar, jag fick iklä mig ett slags tält och hamnade rakt i centrum för fyra personers uppmärksamhet när en arrangerade mina ben, en annan mina armar, en dam spände fast mina fötter (”Lisbeth Salander-chic” minns jag mig otillständigt tänka på väg in i dimman) och en fjärde sa åt mig att akta huvudet. Allt detta för ett par mycket små polyper alltså. Polyp, varje gång jag skriver det känns det som om jag är på väg att diskutera relationsformer. Sen blev allt oklart.

När jag vaknade upp var jag full av kärlek och kommunikationsvilja. Tyvärr var det ingen där som ville lyssna. Jag hade fått en grej runt tummen för att de skulle se att jag andades bra, och jag fnissade i mitt töcken och ropade till en stressad sköterska: ”Jag har fått en tumvante!” Hon tog det som kritik och flyttade grejen till mitt pekfinger, varpå jag utbrast: ”nu har jag en fingervante.” Hon var inte road.

När jag hade vaknat, ätit min ostmacka utan (men med tydliga spår av) paprika och klätt om från mina nya klädesplagg i kräppapper, blev jag vederbörligen ompysslad och eskorterad till Gullmarsplan av en brud jag tycker att vi kan kalla Coachen, och landade i min soffa där sedermera Tofflan levererade en pizza från pizzerian över gatan. Omtöcknad, omhändertagen och två polyper fattigare slog mig tanken: Hade jag inte en blogg att ta hand om?

Min kropp spärrar upp sina ögon klockan sex, som om de inte tvångsförslöts först vid halv två. Sex är tre timmar för tidigt, men en timme innan min taxi ska komma, så jag ignorerar det faktum att jag enligt planen kan sova fyrtiofem minuter till och tar tillfället i akt att få mitt hår i ordning. Det har inte varit i ordning på fem veckor, det behövs. Väskan är färdigpackad men med en kvart kvar hittar jag på allt möjligt som jag kanske kan behöva på en bokmässa och pular ner i väskans  extrafack som om jag i hast vore på väg att lämna hus och hem för amerikat. Extra penna. Reservpenna om extrapennan skulle förtvina. Långt fler par strumpor än helgen har nätter

Jag åker taxi med en man som pratar om hur mycket yngre han ser ut än sin faktiska ålder, hur farligt det är att åka flygplan och hur det verkar som om invandrare som han och hans familj ibland tvingas på ”för mycket demokrati”. Klockan är sju. Jag hummar med som i dröm.

Jag är på Centralstationen fyrtio minuter innan mitt tåg ska gå, men kontrollerar femton gånger att det står 8.10 på min biljett och att samma tid står på infotavlan. Det hade helt enkelt varit lite för nesligt att missa bokmässan på grund av en felkoppling i huvudet. En kvinna går förbi och pekar på golvet. ”Är det dina pengar?” ler hon och är försvunnen. En hundralapp ligger anspråkslös precis bredvid min väska och det är inte mina pengar men jag tar dem. Det skulle aldrig falla mig in att köpa något för dem, jag vet när pengar har dålig karma. En gång behöll jag tjugo kronor som ramlade ur någons ficka, och jag visste redan när jag betalade för vaniljmunken att den skulle vara sur, men inte att den skulle få min mun att smaka ruttet i en vecka.

Så jag går en sväng på centralen och letar efter ett ädelt syfte. En Situation Stockholm till exempel, men det är ingen försäljare ute. Inleda författarskapets viktigaste helg på året med sur smak i munnen för hundra spänn – hell no. ”Om jag ser någon leta pantflaskor ger jag henom hundringen” tänker jag och ser i samma ögonblick en flaskletare. ”Ursäkta mig” säger jag och han ser avvaktande på mig, men inte skeptiskt. ”Vill du ha den här? Jag hittade den, jag vill inte ha den”, säger jag och han blir glad. Jag hör att han tackar också, men då är jag på väg upp mot spår tio igen, för att inte missa bokmässan.

Min förra och första bokmässa var för två år sedan, när jag just hade kastats in i författarlivet genom tio års tragglande och tre månaders raska och osannolika händelser. Min första bok kom ut i samband med mässan, jag försökte formulera den på scenen, åt flådig middag med kändisar, tittade på min bok som låg i högar för försäljning, sedan mindre högar, sedan ingenting, signerade med autograf som ännu inte var etablerad, såg flator på första raden och blev trygg. Av någon anledning är mitt starkaste minne nu att jag hade glömt tandkrämen hemma och gick över gatan från hotellet till en helt vanlig pressbyrå för att köpa en. Kanske för att det var det enda normala som hände. Kanske för att jag aldrig förut har köpt en tandkräm på en pressbyrå.

Jag träffar min förläggare på perrongen, men i tåget har vi säten på olika rader. Jag får frukost bestående av kött och frukt och ber om en ostsmörgås i stället med extra smör. När slutade folk tro att man ville ha smör? När började SJ med bokstavskombinationsdieter till frukost? Bredvid mig sitter en vanlig snubbe, men han har samma pärm som jag. När han svarar i telefonen känner jag igen rösten, det skulle kunna vara Alex Schulman, men min ansiktsblindhet gör det omöjligt att avgöra. Jag ser till att se så lik ut mig själv som möjligt och liksom dra åt mig kosmos uppmärksamhet så att han ska titta hit och känna igen mig i stället, men till slut väser jag ”Alex!” och det blir inte pinsamt, det var han.

Vi pratar om seminarierna vi ska hålla och hur länge man orkar prata om sin bok. Jag ska prata i 20 minuter, jag brukar prata i en timme. Något måste bort. I år har jag ett ”riktigt” seminarium, ett sånt som folk betalar för, i ett rum dit folk går för att lyssna. Jag har gjort samma sak på pridefestivaler, i skolor, på bibliotek, men det här är bokmässan. Min vördnad är eventuellt förknippad med att det var här jag sålde min första bok.

Min telefon är tyst, jag har sms:at folk sedan sextiden men de har väl inte vaknat och vem kan klandra dem? Klockan är nio, jag passerar Katrineholm, min telefon vibrerar i fickan. Påminnelse, larmar mobilen. Kom ihåg: bokmässan.

Note to self: Om du jobbar kväll dagen före bokmässan, se till att ha packat i förväg. Och bloggat något riktigt smart och inspirerande i god tid. Nu blir det tyvärr bara mitt schema, och sen fyra timmars sömn på det. Den som undrar var ”Piratförlagets scen” är, är möjligen mer betjänt av dess andra namn: B05:42

13.20-13.40                        Piratförlagets scen, intervju och signering                                

 15.20-15.40                        Piratförlagets scen, intervju och signering

Lördag         

12.45-13.00                        Piratförlagets scen, intervju och signering

15.00-15.20                        20 minuters-seminarium om I havet finns så många stora fiskar. Beskrivningen av seminariet kan få en att tro att det handlar om barn i allmänhet och initierade analyser av vad samhället gör och inte gör, men egentligen handlar seminariet bara om min bok. I programmet ser det ut så här: När skyddsnätet har stora hål. Om vikten av att ingripa när man misstänker att ett barn far illa. Och om utsatthet ur ett barns perspektiv. Sara Lövestam berättar om sin nya bok I havet finns så många stora fiskar.  Lokal: F5

16.40-16.55                        Piratförlagets scen, intervju och signering

Söndag

11.30-11.45                        Piratförlagets scen, intervju och signering                 

13.20-13.35                        Piratförlagets scen, intervju och signering                  

Vågar utlova åtminstone en rapport från själva mässan, med lite fler ord som jag har valt själv!

Det jag gillar med min blogg är hur det plötsligt kan blossa upp en debatt bland kommentarerna om hur man egentligen säger klädnypor i Värmland, och att jag har läsare som verkligen vill att jag ska få veta hur or ser ut. En annan grej som jag gillar är att jag kan underlåta att skriva på hur många dagar som helst, och ändå inte bli lynchad. Den tredje grejen har med de två första att göra, och det är att jag har så intelligenta, roliga och finurliga läsare. Och snygga alltså, vi får inte glömma det. Om mina bloggläsare skulle samlas i ett rum och speeddejta skulle det ge resultat som gav varenda utilitarist lyckorys.

Efter dessa komplimanger, som i vilket annat sammanhang som helst hade kunnat tolkas som smörande, tänkte jag idag be er om lite hjälp. Jag utgår från att ni fungerar precis som jag, och gärna bistår med den information ni har av ingen annan anledning än att det är bättre att det blir rätt än fel. Mina frågor är som följer:

1. Stämplar arbetsförmedlare fortfarande på papper för att arbetssökande ska få ut sin a-kassa? Eller vad gör de? Kryssar i en ruta på sin dator?

2. Har Arbetsförmedlingen en egen support för de anställdas datorfrågor, och kallas den i så fall Helpdesk eller något annat?

3. Vad kallar 15-åringar sina jämnåriga (kvinnliga) nördar när de mobbar dem nuförtiden? Och mer specifikt, vad kallar de dem i Värmland?

Som ni märker hyser jag fullt förtroende för min läsekrets, och lutar mig härmed bakåt och väntar. Somnar kanske i samma veva, för trots att jag inte har bloggat på länge har jag varit aktiv i överkant de senaste veckorna och sömn har blivit ett alltmer påfallande behov såhär lagom till bokmässan. Mer om den inom kort!

Så här blir det när jag och mina systrar (i bloggen kallade Snurran och Speeda) träffas och dricker bubbel.

Fas 1: Tofflan försöker ge det hela lite klass.

Tofflan: Jag lägger proseccon på kylning åt er. Den är god, en liten touch av päron.
Jag: Hörde du det Speeda? En touch av päron.
Speeda: En touch?
Jag: Tofflan, alltså det funkar med vad som helst. Ta Freixeneten, det blir bra.
Tofflan: Är du tokig? Jag fattar inte ens hur Freixeneten hamnade här. Har du köpt den?
Speeda: … av päron?
Tofflan: Ni får proseccon. Men jag lägger in Freixeneten också som nödlösning, om ni dricker upp proseccon och behöver öppna en till.
Speeda: … jag fattar inte.
Jag: Du vet hur små, lättpåverkade och otörstiga jag och mina syskon är va? Det räcker lugnt med en flaska. Det räcker med en halv.
Tofflan: Jag lägger in båda.

Fas 2: Tofflan har dragit till Judy’s för att frottera sig med exakt varenda flata i sju socknar. Vi häller upp bubbel och improviserar en scen av hur det skulle kunna vara om vi hade varit helt andra människor. Inte som en förolämpning mot folk som har tjejkvällar på riktigt och kallar dem tjejkvällar. Men som ett uttryck för fascination.

Snurran: Wooho tjejer!
Jag: Tjejkväll!
Snurran: Gud vad kul att det blev av hörni!
Jag: Whiie! Skål på er tjejer!
Speeda: Skål! Woohoo!
Jag: Släppa loss lite, utan killarna.
Snurran: Man behöver ju det. Åh jag vet! Sätt på Lady Marmalade!

Fas 3: Vi återgår till våra verkliga jag. Spelar ordbox. Ett parti innehåller nästan bara Ä och Ö, med ett malplacerat X i centrum.

Speeda: Jag hittar massor av ord. Om jag får skriva på värmländska.
Snurran: Körka. Hällre.
Speeda: Öxa. Klänöpa. Äftör.
Snurran: Hällre pärsöppa än öxmagä.
Jag: Körkböxa. Det räknas väl som ord?
Speeda: Om söppslörka också gör det.

Fas 4: Proseccon ligger kvar i kylen, Freixeneten har druckits upp till hälften.

Snurran: Alltså det där med or. Det är ett djur, eller hur?
Jag: Ett litet djur.
Snurran: Som bor i ost. Men alltså, är det någon som någonsin har sett en or?
Jag: Jag tänkte mig att det var ett or. Oret. Väldigt små djur är ju ofta ett.
Speeda: Jag har aldrig sett någon or.
Jag: [sjunger] Jag har aldrig sett en or i hela mitt liv…
Snurran: Och om man nu inte vill ha or i sin ost, hur vet man om man har det?
Speeda: Undrar hur de ser ut.
Jag: Man skulle behöva en orsökare. En orscanner, i alla fall någon slags orsak…
Speeda: De kanske är långa. Vad äckligt om de är långa!
Snurran: [sjunger] undrar om de är långa…
Speeda: Tänk om de gräver små gångar!
Jag: Or-gångar.
Snurran: Orgångar…
Jag: Det är en bra orgång det här. Nån som ska ha lite mer bubbel?
Speeda: Vi har ju redan druckit ett helt glas var.
Jag: Ja, men det är ju tjejkväll.
Snurran: Woohoo tjejer!

För att illustrera sökte jag på youtube efter en film med originalsången: Jag har aldrig sett en orm (av James och Karin). Det blev det här.

Jag vaknar med en sång till fästingen som tog för sig av mitt ben i somras. Den var grå och fruktansvärd, med håriga ben som krökte sig i extas, och dess käftar var redan förlorade under läderhuden. Jag vände bort blicken när jag dödade den, för djuret var såpass stort att dess överlevnadsdrift var uppenbar i mina ögon. Jag vred inte, för det ska man inte göra. Jag drog rakt ut, långsamt, för det ska man göra. Ändå valde fästingen att låta sitt huvud stanna i det varma och behagliga som var mitt blod, medan dess kropp avlägsnades och kastades under en bänk vid en värmländsk pizzeria, för detta var on the road. 

När jag kom hem gick jag lös med pincetten igen, men jag, som gärna vill berömma mig av att kunna avlägsna vilka stickor, glasbitar och sandkorn som helst med halsbrytande kirurgiska ingrepp, kunde inte på säkert en timme få ut minsta fästinghals. Ett tag trodde jag att jag hade den, något svart var blottat djupt där inne, men det var bara en gäckande gest av fästingsnabeln, som via sina hullingar bara försjönk allt längre in i mig.

Sedan fick jag en släng av borrelia. Jag tror i alla fall att det var borrelia, för läkaren på Farsta vårdcentral tog en snabb titt på den tilltagande, brännheta rodnaden på mitt ben och gav mig borreliavarianten av antibiotika. (Det var inte så mycket tid för snack, kanske för att kön för akutärenden redan var fyra timmar.) Det röda återgick snabbt till att vara min vanliga variant av beige, och hålet på mitt knä läkte igen. Jag hade läst på internet att det bara är att vänta ut snabeln, den orsakar en liten irritation i huden och sen kommer den ut.

Fast min har inte kommit ut. Den har vuxit fast i mitt knä, eller, jag tror att den har det. När jag kollar på det, ser det ut som om något mörkt ligger där inne och ruvar, en flyende skugga eller ett eko av ett liv. Så i morse vaknade jag med en sång till fästingen, som å ena sidan tvingade mig till en antibiotikakur och starka olustkänslor, men som å andra sidan gav sitt eget liv i processen. Det var Carola.

Naturligtvis har jag drabbats av en post-pride-krasslighet som detta år tar sig uttryck i våldsamma hostattacker om nätterna. Efter en veckas framkrystande av positiva perspektiv som ”man tränar i alla fall magmusklerna” har jag idag köpt hostmedicin och läser nu min bipacksedel. ”Bisolvon anses lösa upp segt slem så att det blir mer tunnflytande” står det och jag fylls av lika delar undran och nostalgi.

Undran: Får apoteket sälja medicin som bara anses få en viss effekt? Vem är det som anser det, och varför ska jag lita på dennes uppfattning? Vad har jag betalat 39 kronor för?

Nostalgi: Jag har pluggat på universitetet i sju år, och ibland saknar jag det. Senast idag gick jag och tänkte på en gammal c-uppsats där jag en gång i tiden jämförde nutida romaners inledande meningar med meningar längre in i böckerna, och jag funderade på att göra om hela undersökningen på kul, bara för att se om något hade förändrats på åtta år. (Sen kom jag ihåg att jag redan jobbar heltid som lärare och skriver romaner på fritiden.) Nåväl, det första ämne jag någonsin pluggade var genusvetenskap, vilket visserligen gör mig till en klyscha men också har bidragit till att jag blivit grundligt inskolad i det där med vetenskaplighet. I motsats till vad somliga förvirrade debattörer vill låta påskina, var det nämligen fruktansvärt viktigt för våra genuslärare att inget i våra arbeten fick bygga på löst tyckande. Allt måste baseras på fakta och åstadkommas med vetenskapliga metoder. I detta ingick även att man inte ens i uppsatsens slutdiskussion fick använda ordet ”jag”, och var därmed tvungen att hitta andra sätt att beskriva hur man uppfattade resultaten av sin undersökning. ”En tolkning kan vara”, ”detta skulle kunna tyda på” och ”detta indikerar” lärde jag mig så småningom att skriva. Men i mina och en uppsjö andra studenters första skälvande försök till akademiskt skrivande, där trängs de och vi säger det i kör: ”Detta kan anses vara”.

En tolkning av allt detta kan vara att personen som skrivit bipacksedeln på mina Bisolvon är en gammal genusstudent som vill vara säker på att inte verka alltför tvärsäker. Ordvalet skulle förstås också kunna tyda på att  någon topp i något läkemedelsföretag är rädd för stämningar och därför tar det säkra för det osäkra. Jag är livad och provocerad, jag kan se framför mig hur ordbruket sprids på bipacksedlarna i landet: Din digitalbox anses kunna ge dig on-demand-tv. Fläkten anses starta vid knapptryckning. Din Iphone anses ge dig abnorma akuta informationsbehov. Fakta blir åskådning. Det börjar med en karta Bisolvon.