Efter mina fröjdefulla upplevelser på grammatikdagen pusslade jag ihop en sammanfattning av förestäl… föreläsningen, som du redan har sett om du har gillat* min sida på Facebook. Men om du inte har det, så kommer den här:

Som ni ser redan innan ni tryckt play är det en tämligen suddig historia, eftersom den filmades på långt håll med en pytteliten kamera. Tacka vet jag Utbildningsradions grejer. I torsdags kväll sände de hela föreläsningen, och ni som var för upptagna med att tänka på Kristus och folknykterhet kan i stället se den på URplay precis när som helst. Fram till 9 november, vill säga. Se den om du undrar var lös avföring hamnar i ett satsschema eller hur Wikipedia omedvetet illustrerar bråket om den klitiska partikeln.

*alltså det där med att ”gilla” har gått och uppgraderats till språkhandling! Och även blivit ett slags taffligt, oböjligt substantiv. Det hade väl ingen kunnat föreställa sig, när vi på nittiotalet satt och hade oss på Altavista och Gröna chatten.

Det är skönt i hela kroppen att läsa allt som är det bästa ni har gjort, från skilsmässor till barn och majsknäckebröd. Fortsätt gärna berätta!

När jag ställde frågan tänkte jag nästan omedelbart samma sak som en av er som kommenterat, nämligen att det bästa jag har gjort är att lära mig ett språk. Ganska grundligt dessutom, och med en sådan kärlek att det ibland känns som om språk är jag och jag är språk. Å andra sidan är språkinlärning något som händer (nästan) alla människor, och det var förstås mer en instinkt än ett beslut, precis som att födas.

Så om jag ska välja något som kanske inte alla har gjort, så är det bästa jag har gjort att komma ut ur garderoben. Från flera års skam, osund teater och självförakt, och ut i ljuset. Tretton år senare ger det mig fortfarande lyckorysningar när jag tänker på det, och eftersom det är helg firar vi detta med en liten musikvideo.

Att komma ut för mig själv var det största, och styrkan i känslan av att acceptera mig själv slutar aldrig att lysa igenom i mina böcker. Det berättade jag för den polska journalisten som igår intervjuade mig med anledning av min likhet med Lisbeth Salander.

Har jag glömt att berätta det? Jo, för någon vecka sedan mejlade de från UD och frågade om jag kunde tänka mig att intervjuas av en polsk journalist som sökte efter någon att prata med om Lisbeth Salanders påverkan på unga tjejer i Sverige. Och de hade förstått, på UD, att jag ofta liknats vid just henne. Detta var ungefär samtidigt som min roman Tillbaka till henne, som handlar om kvinnlig rösträtt, komplicerad kärlek och egenvärde hamnade i följande sällskap på DN:s kultursidor:

Min mamma sammanfattade det ganska bra: ”Alltså, sammanhangen du hamnar i.”

Vad är det bästa du har gjort?

Jag tänkte blogga om de vansinniga biljetterna som man måste förstå sig på för att kunna åka mellan Stockholm och Uppsala med pendeltåg. Om jag vore mer sadistisk som lärare skulle jag ge mina elever webbövningen: Gå in på sl.se och ul.se och ta reda på hur mycket tilläggsbiljetten kostar om man redan har ett SL-kort.

Det går inte, och vet ni varför det inte går? För att tilläggsbiljetten kostar olika mycket beroende på om man åker till eller från Uppsala, och ett vanligt logiskt sinne (som exempelvis mitt eller mina elevers) kan inte greppa denna sanning utan letar vidare efter det verkliga svaret. Förra helgen satt jag och Coachen och letade oss galna på UL:s hemsida, tills vi skrek rakt ut och hötte mot himlen med våra nävar darrande i vrede. Tilläggsbiljetten för en person med SL-kort som åker från Stockholm till Uppsala kostar 60 kronor. När exakt samma person ska åka exakt samma tåg tillbaka kostar tilläggsbiljetten 90 kronor. Det närmaste jag kan komma ett sådant resonemang är skidliftar, där man betalar för ena riktningen (uppåt) men inte för den andra (nedåt). Jag trodde inte att jag skulle säga det, men UL/SL-prissättningen är mer befängd än verbfraser.

För att öka på förvirringen, så har UL-automaterna nästan aldrig funkat när jag har försökt köpa denna ologiska 90-kronorsbiljett (en SJ-biljett på samma sträcka kostar 82, men jag kan ibland tänka mig att åka pendeltåg för att jag har medföljande släktingar som ska gå av på diverse pendelstationer). Antingen står det att automaten är avstängd, eller så händer det ingenting när man trycker på knapparna. När de i undantagsfall har fungerat, så har informationen på skärmen varit grovt otydlig – betyder ”tilläggsbiljett SL” att man vill köpa en tilläggsbiljett som gäller för SL eller att man vill köpa en tilläggsbiljett till sitt SL-kort (dvs en UL-biljett)? I lördags hände ingenting när min syster försökte betala i automaten (vi valde den dyraste biljetten på skärmen för säkerhets skull) och vi frågade en förare. Han ryckte på axlarna, sade ”dörrarna stängs” och lämnade oss på perrongen med våra betalkort och vår frustration. Vi köpte en SJ-biljett och drog slutsatsen att vi ändå inte vill åka med ett tåg i en så destruktiv och ojämlik relation som SL och UL verkar lida av.

Det var det jag tänkte blogga om, men sedan stötte jag på en asylsökande bög på biblioteket. Jag har träffat honom tidigare, i hbt-sammanhang, och för en gångs skull kände jag igen en människa. Vi tog en fika och pratade lite, om sånt som livet, vädret och mordhot. Han sa att han hoppas att Migrationsverket ska förstå honom, när han berättar om verkligheten han har flytt från. Man kan bli slagen om man är som han är, i hans hemland Bangladesh. Kan man, svarade jag och han nickade. Det var lite det som hände, sa han. Han blev misshandlad av några, men han hade tur för de trodde till slut att han var död och lämnade honom på gatan där någon annan hittade honom. Så nu vet alla där hemma att han är homosexuell, och så fort han kom ut från sjukhuset förstod han att han måste fly. Vad kan man säga? Jag sa att jag hoppas att han får stanna. Han log ett försiktigt leende, verkade knappt förstå vad jag menade med att man kan vara sig själv här. Sa inte orden, sa ”people like me” eller ”the way I am”, och jag kände igen ögonen hos någon som fortfarande är kvar i rädslan. Jag sa att jag önskar att jag kunde göra något, han sa att doktorn på vårdcentralen säger samma sak och han undrar varför alla vill hjälpa honom. För att du är snäll, sa jag. För att du har en energi som säger att du inte vill någon något ont. Han tittade ner i sin coca-cola och hela hans röst var full av gråt som inte fick komma fram. Min egen familj kommer att döda mig om jag åker tillbaka, sa han. Ibland undrar jag vad jag har gjort för fel. Vad har jag gjort för att min egen familj ska bli mina fiender och jag aldrig mer kan åka tillbaka till mitt land? Allt jag svarade kändes som om det var gjort av papper, men jag svarade i alla fall: Det finns så många som helt enkelt inte förstår. Jag hoppas att det vänder snart för dig, för du förtjänar ett vackert liv. Han nickade. Jag hoppas det. Och du då, frågade han, har du alltid velat bli författare?

Var var jag nu igen? Jo, SL och UL och deras olika taxor för oss svenska medborgare som försöker nyttja vår mänskliga rättighet att åka pendeltåg. Väldigt jobbigt.

Ibland får man en sån där grammatikdag som är perfekt från början till slut. Som när man kommer till Kulturhuset för att repa sin låt om verbfraser på plan 4 och en färgglad alkisdam kommer och ber att få lyssna. Spricker ut i världens flin när hon får höra att låten handlar om verbfraser, utbrister ”jag älskar lingvistik och allt sånt!” samt kränger av sig strumporna för att visa att åtta tånaglar är målade violett och två är röda. Efter att ha diggat med i verbfraslåten förkunnar hon att hon har problem med levern, som inte kan processa alkoholen. ”Så den stannar kvar i blodet?” frågar jag, och hon ler stort. ”Ja!” Hon ber mig hålla upp hennes jacka så att hon kan byta om (det är omständligt med lager på lager men viktigt när man bor på gatan) och lämnar oss med rådet: Om ni någonsin ska använda hasch flickor, tugga det! Vi ger henne våra småpengar, hon konstaterar nöjt att det räcker till ”hälften av två öl”.

Som när man håller ett föredrag om varför man älskar grammatik, och en hel hörsal hänger med i varenda sväng och klurighet. Som att de garvar när man säger ”allomorf”. Som att nördigheten uppfyller salen som för tillfället är vårt universum, att ljud- och ljustekniker vet vad de gör, att man äntligen får spruta ur sig grammatiken som puttrat i ens inre i en vecka.

Och att det blir kö till bokförsäljningen efteråt, att böckerna tar slut och att en karl ställer sig vid signeringsbordet för att ivrigt bestrida idén att bisatsen är en del av huvudsatsen (men jag lovar att den är det). Att två bokförlag och ett annat företag sticker till mig sina visitkort, och att twitter ser ut så här efteråt:

Och att grammatikbakelsen är himmelskt god, alltså någon borde börja göra den och sälja varje dag. Apropå twitter är det glädjande att se att hundratals (tusentals?) lättklädda amerikanskor har uppmärksammat #grammatikdagen!

Åh, NicolBDaugereaubc, it makes me personally excited as well! Grammatik är verkligen för alla.

Som att min elev har gjort världens skönaste film om ordföljd, som jag fick visa (och som ni kommer att kunna se när föreläsningen sänds i UR). Och att jag helt regelvidrigt har påbörjat typ varenda mening i det här inlägget med konjunktion eller subjunktion, och i denna sekund planerar att även inleda en med preposition. På självaste grammatikdagen. Hehe.

Mitt luktsinne har äntligen försämrats. Jag knackar vilt i trä medan jag skriver det, för jag vill inte att det ska försvinna helt och hållet, men jäklar vad skönt det är.

Inte förrän nu förstår jag vad folk menar med att ”om du tycker att du känner lukten av den där bananen längst bak i bussen så måste det vara inbillning”. (Jag avskyr bananer så att det gränsar till fobi. Jag skyr dem som pesten och kan inte koncentrera mig om den jag pratar med äter banan, eller har en andedräkt som om hen just har ätit banan. Jag drar mig undan bakom bänkpressen på gymmet och håller andan när barnen väller ut från familjejympan och får en halv banan. Jag är övertygad om att vi är många som känner så här inför bananer, jag har själv träffat flera. I många år har jag undvikit att avslöja att jag avskyr bananer, för jag har varit rädd att någon, om hen får reda på denna min akilleshäl, kommer att använda det mot mig, tortyr-style. Men nu är det sagt.)

Plötsligt är det inte längre jag som säger ”luktar det inte lite tall” eller ”jag klarar inte av den här röklukten” och får andras oförstående blickar på mig. Och som en konsekvens: plötsligt får jag lite svårare att genast kunna avgöra vilket chips som kommer från vilken påse (av samma märke och smak men alltså från olika påsar). Men känner fortfarande skillnaden. Och så börjar jag tänka på ord.

För jag har ofta fått höra att smaksinnet kommer att ”utvecklas”. Det har att göra med det där att jag inte klarar starka smaker, att de tar över min mun och blir för mycket. Andra har mer ”utvecklad” smak har det sagts mig, men jag tänker nu att det vete 17. Om jag kan skilja mellan två sorters hushållsost, ja till och med mellan två hushållsostar av samma märke men olika datum, medan någon annan behöver drämma till med chevre och cheddar för att känna skillnaden, vem har då den mest utvecklade smaken?

Är det det här som är ”utvecklingen”? Att jag numera slipper känna fruktlukter på tjugo meters håll, och klarar av något smakstarkare mat än förut? Jag välkomnar den, den gör mig mer socialt anpassad. Men skulle nog inte själv kalla det utveckling. Möjligen avdomning. Möjligen relaterad till kroppens ofrånkomliga förfall.

Vaknar mitt i natten och tänker på Reva. Det är en akronym som börjar med ordet ”rättssäkert” och det måste vara ironi.

När jag går med mina sfi-elever till Polismuseet börjar guidningen med fastslåendet att polisen har två stora uppgifter i Sverige: Minska brottsligheten och öka tryggheten. Det är det senare jag tänker på när jag vaknar mitt i natten.

Om ”minska brottsligheten, öka tryggheten” inpräntas i mina elever under bara två timmars rundvandring på polismuseet, så måste polisen i stort ha en väldig kunskap kring hur man ökar trygghet, tänker jag. Jag menar, det måste finnas analyser och forskningsresultat som sprids bland poliser för att grunderna i hur man bygger trygghet ska finnas där. Men om de inte finns, så kan jag berätta vad som får åtminstone mig att känna mig otrygg. Så kan man jobba vidare utifrån det.

Jag blir otrygg av att veta att det finns människor omkring mig som är precis lika laglydiga som jag men ändå blir behandlade som mer misstänkta än jag bara på grund av sitt utseende, namn eller språk. Det gör mig otrygg av två orsaker: 1. Det betyder att alla inte är lika inför lagen och att allt jag lärt mig om Sverige kan rubbas på en sekund. 2. Grupper som blir behandlade som misstänkta slutar förr eller senare att identifiera sig med majoritetssamhället. Det är det farligaste som finns, och ”otrygg” är en underdrift.

Jag blir otrygg av att höra hur vissa poliser behandlar svenskar som är på väg till jobbet. Ju mer privilegierad jag fattar att jag är, desto mer otrygg blir jag. Jag vill att alla som finns omkring mig ska känna sig lika respekterade och ses som medborgare på samma sätt som jag. Inte för att jag är världens godaste människa. Utan för att jag kan tänka logiskt.

Jag blir otrygg av att veta att det finns människor, i mitt land, som inte vågar söka vård av rädsla för att polisen ska stå där och vänta – eller att vårdpersonalen ska ange dem . Inte för att de har rånat, stulit, slagit någon, klottrat, gått mot röd gubbe, himlat åt något någon sagt. Utan för att de är där. Så länge vi människor vet att vi, våra lagar och våra rättssystem inte är fullkomliga – och det hoppas jag innerligt att vi vet – måste det finnas ett minimum av medmänsklighet i marginalen. Det måste finnas en förståelse för att vi kanske inte vet allt, kanske trots allt inte är säkrare än den iranske bögen själv på vad som väntar honom om han åker tillbaka. Och om han bryter ett revben måste han våga gå till en doktor.

Jag blir otrygg av att läsa hur gränspolisernas överordnade uppmanar sina anställda att strunta i grundläggande regler för vilka man ska behandla som misstänkta. Jag kan tänka mig hur resonemanget går, och jag kan tänka mig att man i en viss position har fått helt omöjliga order som går stick i stäv med lagar om rasprofilering. Det spelar ingen roll – att poliser struntar i överordnade lagar och regler gör mig ändå mer otrygg än om de skulle använda metoder som gav färre gripanden. Godtyckligt polisarbete är nämligen motsatsen till rättssäkerhet, och rättssäkerhet är vad som står mellan oss och diktatur/polisstat/kaos/militärkupp/annan väldigt otrygg verklighet.

Jag blir framför allt otrygg av insikten att människan aldrig lär av historien. Att vi lever 2013 och fortfarande inte fattar att grunden till fientlighet, krig och misär är att vi delar på människor. För att föreställa en art som för kunskap vidare från generation till generation, som bara behövde uppfinna hjulet en enda gång, som kan bygga vidare på Copernicus, Marie Curies eller Leonardo da Vincis insikter, är vi helt enkelt sjukt glömska när det kommer till mänskliga konflikter. Implementerandet av Reva och tusen tanklösa kommentarer på Internet, visar det.

Det är därför jag inte kan somna om på flera timmar.

Dagens behållning, när vi ändå pratar om min arbetsdag på sfi, måste ändå vara kommentaren som kom efter att vi analyserat ”Av längtan till dig” och kommit fram till att den faktiskt INTE handlar om att någon har lämnat henne, trots att hon sjunger både ”sorg”, ”smärta” och ”mörker”:

”Stackars den som är ihop med Åsa Jinder. Som alltid måste gå omkring och undra vad hon egentligen menar.”

Äsch, vadå dagens behållning förresten. Alltså ni vet inte hur mycket man garvar på sfi. Tillräckligt för att kunna skriva ihop en humorbok på bara ett par veckors undervisning.

Idag visar jag mina elever hur man gör en blogg (genom att läsa detta inlägg bidrar du alltså till 27 sfi-studerande personers språkliga bildning). Tillsammans har vi gjort följande omröstning, som klass E3D gärna vill att mina bloggläsare svarar på. Varsågoda!

Tack för deltagandet! E3D hälsar att de blev tämligen exalterade över att så många hade röstat när lektionen var slut. Det går naturligtvis bra att fortsätta rösta. Följande blev skrivet om statistiken (vi har nämligen också tränat på hur man beskriver statistik i text):

28 personer har röstat i en omröstning om semlor. De flesta har ätit semlor den här veckan. Av dem som inte har ätit semla, har fyra personer glömt, och lika många gillar inte semlor. 7,14 procent vill inte äta semla och 7,14 procent har inga pengar. Vi kan dra slutsatsen att Saras bloggläsare gillar semlor, men alla har ändå inte ätit semlor under veckan.

Coachen: Sara, vad är det här? ”Den fruktansvärda Cornelia”?
Jag: Vad pratar du om?
Coachen: Det finns ett dokument här i min dator som heter ”Den fruktansvärda Cornelia”. Har du skrivit det?
Jag: Alltså… det låter ju som jag. Vad står det i det då?
Coachen: Det verkar vara ett manus eller något. Det är i något program … något manusprogram …
Jag: Aha. Det kan ha varit när jag skulle prova Scrivener (ett bokmanusprogram, min anm) på din Mac och testskrev något. Men vad står det?

Eftersom ni är lika nyfikna som jag, kommer här svaret:

Den fruktansvärda Cornelia

Det var ingen som visste det, men hon var den fruktansvärda Cornelia. Till vardags höll hon en skylt. På skylten stod det: ”PIZZA från 59 kr FABIOS PIZZERIA” och under texten fanns en stor, röd pil. På grund av pilen var hon tvungen att alltid stå vänd åt ett specifikt håll, något hon klarade med bravur. Ingen som ville hitta till Fabios Pizzeria behövde någonsin gå fel.
Fabio hette i själva verket Khalid, och han hade en enorm, hårig bringa som han förevisade varje dag när han bytte om till sina pizzakläder. Cornelia kunde inte låta bli att titta, det var få män i världen vars kroppar mellan mage och hals så totalt övergick i fårstatus.

Om ni trodde att Aftonbladet stod för den första intervjun med mig så bedrog ni er, för det gjorde nyhetsbladet för Bli kamrat med Zimbabwe redan 1989. Tack för artikeln, Cecilia (som själv var deltagare på kursen där min far var lärare)!

Det har gått så långt att jag har blivit aktiebolagsägare. Ett aktiebolag startar man för att skilja sin företagsverksamhet från privatekonomin och för att vinst- och skattereglerna är mer flexibla jämfört med enskild firma. I föregående mening finns det hela sju ord som har samma effekt på mig som en film som är till hälften läskig, till hälften obegriplig, så att man sakta somnar i soffan med en vag olustkänsla, men jag har förstått att jag måste sätta mig in i det, precis som man ibland måste sätta sig in i ett lönesamtal eller en bostadsrättsförsäkring.

Apropå bostadsrättsförsäkring upptäckte jag häromdagen något alldeles hårresande när det gällde min egen. Det hände när jag ringde Nordea för att fråga om min bostadsrättsförsäkring täckte lösöre eller inte, och rösten i andra änden av luren sa ”men jag kan faktiskt inte se att du har en bostadsrättsförsäkring hos oss.” Jag vet inte hur det är med er, men mitt inre frös liksom till is för en stund. ”Men … men … jag kryssade ju i att jag ville ha en, när jag tog lånet”, pep jag.

De skickade in någon i ett valv, där de hade alla papper. Jag såg framför mig en Quasimodo, en existens som blivit ett med valvet och gick omkring och muttrade med de fuktiga väggarna båd dag och natt. Det är naturligtvis en vansinnig vision, de kan förstås inte förvara papper i fuktiga rum.

”Ja, här har jag ditt kontrakt”, sade rösten efter en stund. ”Och bostadsrättsförsäkring är ikryssat. Alltså, du kryssade för att du redan hade en. Inte att du ville ha en.”

Jag hade levt farligt i två och ett halvt år. Det var ett under att jag överlevt. Jag ringde genast till mitt fackförbund, och flåsade: ”Ge mig alla försäkringar ni har!” De förstod allvaret, och lydde. (Det kan också ha varit så att de jobbade med att sälja försäkringar och att det jag uppfattade som lydnad var i ren linje med deras jobb, särskilt med tanke på att jag ringde till försäkringsavdelningen)

Men denna rafflande historia har förstås inget med aktiebolaget att göra, förutom kanske den lilla detaljen att Nordea även hade ett finger med i aktiebolagets bildande. Och något jag har lagt märke till, när det gäller Nordeas bemötande av nya aktiebolagskunder, är att de tycker att vi är himla näpna.

Som första gången jag ringde för att fråga vad som behövdes för att få ett bankintyg som skulle skickas till Bolagsverket.

Jag: Hej, jag undrar vad jag behöver för att få ett bankintyg för att skapa ett aktiebolag.
Nordeakvinna: Ja visst! Då behöver du en bolagsordning och stiftelseurkund.
Jag: (skriver) Bolagsordning och …
Nordeakvinna: Stiftelseurkund. (litet vänligt skratt) Ja det är långa, svåra ord det där.
Jag: Jag kan ett ännu längre. Pronominaladverb.
Nordeakvinna: Där ser man.

Fast de sista två replikerna fanns inte i verkligheten när jag tänker efter. I verkligheten sade jag tack så mycket och lade på. Jag fixade mig en rejäl bolagsordning och stiftelseurkund, och begav mig till mitt lokala Nordeakontor. Där fick jag tala med en annan bankkvinna, som såg en aning förvånad ut, över att folk gick runt och startade aktiebolag. Eller så var det bara hennes sminkning.

Jag: Hej, jag ska starta ett aktiebolag, så jag behöver ett bankintyg.
Nordeakvinna: Jaså, ett aktiebolag? (granskar mig)
Jag: Ett aktiebolag. (det här skulle kunna skrivas om till en barnvisa märker jag nu, kanske en som skulle kunna sjungas på samlingen i de entrepenörs- och affärsdagis som enligt tidens anda borde börja ploppa upp snart)
Nordeakvinna: Då behöver jag bolagsordning och stiftelseurkund.
Jag: Varsågod.
Nordeakvinna: Och en legitimation på lilla dig?
Jag: Eh … här är legitimation … på lilla mig.

Jag hoppas att hon pratar sådär med alla. Jag önskar så innerligt att Jan Guillou, Robert Aschberg eller min gamla chef på Systembolaget kliver in på Nordeas kontor i Farsta och får frågan: ”En legitimation på lilla dig?”

Vi gör som i Robin Hood, när man har följt med i den spännande jakten på pengarna i Prins Johns sovrum, alla de fattiga människorna åker jublande på en kärra över vallgraven, prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen! Och i nästa klipp: Så fick Robin Hood sin Marion till slut. (Varje jul, i min hjärna: WHAT? Vilken Marion? Vad hände? Vad har jag missat? WTF?)

Så fick jag mitt aktiebolag till slut, och har hittills inte märkt ett dugg av dess ekonomiska fördelar eller nackdelar. Det enda som har hänt är:

1) Att alla jag känner frågar ”så nu kan man köpa aktier i ditt bolag då?” vilket man alltså inte kan. Kalla mig prins John om ni vill, men mina böcker – mina aktier.

2) Att samtliga halvärliga företag i landet kastar sig på mig med ”erbjudanden”. Exempel kommer i morgon, missa inte det!

Av ovanstående inlägg kan man förledas att tro att jag är vuxen nu, men då har man glömt att jag fortfarande inte kan köra bil. Det var väl det hon kände på sig, kvinnan på Nordea.

Jag måste också göra en lista. Eftersom andra har gjort det så bra, får min bli en alldeles personlig reflektion över året, och jag ska försöka att undvika att säga sånt där som ”järnrör”, ”människoföraktande ögontjänare” eller ”sitter fortfarande i riksdagen” för det är inte meningen att jag ska sitta här och bli förbannad en så här vacker dag.

Årets köp: Vevgrammofonen från 30-talet, som ljöd över nejden när alla andras högtalare förhindrades av strömavbrott. Den spelar även en stor roll i min nästa roman, och kommer att ha hedersplatsen på releasefesten i höst.

Årets blogginlägg (på denna blogg): En människa är en människa är en människa.

Årets grammatikterm: Ur ett samhällsperspektiv måste det ha varit pronomen (aldrig förr har väl så många använt ordet ”pronomen” i sina blogginlägg och debattartiklar), men personligen har jag blivit mest livad över bahuvrihi. Dels för att det är ett roligt ord. Dels för att det har en så specifik betydelse: att någons attribut, sammansatt av adjektiv och substantiv, används för att beteckna hela innehavaren av attributet. Om jag någonsin skriver en grammatikbok (och det har jag i själva verket gjort under de senaste tre åren) kommer bahuvrihi ha sin självskrivna plats.

Årets beslut: Att flytta ihop med Coachen.

Årets otippade: Att jag fortfarande känner mig full av kärlek när jag kryper ner bredvid Coachen om kvällarna. Varför otippat? Ja ni kanske inte vet det, men Coachen är bruden som jag först tackade nej till i åtta år innan jag gick med på att ta en fika.

Årets ännu mer otippade: Att jag plötsligt skaffade årskort på Friskis & Svettis och numera går 3-4 gånger i veckan. Friskis har till och med fått en egen kategori i den här bloggen, vilket för bara ett år sedan hade varit mig fullkomligt främmande.

Årets hurra: Att ni gillar Tillbaka till henne, så mycket att många av er har skrivit till mig och berättat det. Och att så många kom till releasefesten.

Årets obalans: Att allt handlade om Strindberg. Undrar vad allt kommer att handla om nästa år – enligt Wikipedia har vi att välja mellan tjugofyra män och en drottning.

Årets bakning: pepparkaksrymdskeppet.

Årets damnit: Att tre böcker av bögar knep nomineringarna till årets bok på Gaygalan framför min roman om lesbiskt leverne vid sekelskiftet. Inte för att jag har något emot bögar. Några av mina bästa vänner är bögar. Men säga ”damnit” får man ju göra.

Årets ord: ”höna”. Jag tror ingen har gjort någon översikt över hur mycket ordet har ökat i frekvens i framför allt kommentarsfält på Internet, men jag tycker ibland att jag inte har kunnat gå mer än någon timme utan att någon har informerat mig om exempelvis hur man säger ”höna” på engelska.