Vi har en titel

Det här med titlar är ett helt tivoli för sig.

Jag säger tivoli, för det är inte alltid det som ser roligast ut som passar bäst. Till exempel om man har tryckt i sig en våffla, två glassar och en sockervadd och får för sig att slänggungorna ser härliga ut.

Jag säger tivoli, för det kan svänga både hit och dit innan man landar.

Ibland, om jag har tur, kommer titeln medan jag skriver boken. ”Ibland” är att ta i förresten, det har hänt två gånger: I havet finns så många stora fiskar och Hjärta av jazz. Andra gånger, som med Tillbaka till henne, har jag suttit och svettats i telefon med min förläggare minuter innan boken ska gå till tryck.

Och ibland kommer det bara titlar utan bok.

Oftast händer det när jag läser eller hör fel. Vilken fantastisk titel, tänker jag, jag önskar att jag hade en bok åt den! Jag skriver ner den i min telefon, och där får den ligga. Oftast för att det egentligen inte är en bra titel, utan en titel som är så dålig att den känns bra. Här är ett urval:

Mannen i burken

Pussad av en käft

Ett ligg i maj

Flickan bakom fisken

Det är ingen som gör nåt i juli

Den sista titeln i listan kom jag på i Montpellier, Frankrike, när jag var där och försökte få fransmännen att våga köpa en bok med en rumpa på. Jag och min franska förläggare, som är norsk, fnissade åt den en hel middag. Sedan åkte jag hem, sedan gick det ett år, och sedan skrev jag en bok om två tonårstjejer som förälskar sig i varandra på en skärgårdsö.

– Undrar vad den ska heta, funderade jag högt.

– Men du har ju redan en titel! påpekade min sambo. I din telefon!

Manuset till min ungdomsbok hette därför Det är ingen som gör nåt i juli under hela processen, men när det skulle till att bli omslag sa förläggaren att det finns en stor risk att den tänkta unga läsaren läser titeln och bestämmer sig för att inte läsa en text där ingen gör något.

Så vi satt mitt emot varandra och läste i manuset, han i första delen och jag i andra. På andra sidan vattnet, sa han. Bredvid måsskiten, sa jag. Ovanför grantopparna, sa han. Som eld, sa jag. Vi såg upp på varandra. Som eld? Ja, det står här, att kylan går genom hennes ryggrad, som eld. Och så doftar Anna som eld, när de har grillat och när de är ute med båten. Han nickade långsamt (verklighetens motsvarighet till deckarnas låga visslingar) och såg på mig med den där blicken. Vi har en titel-blicken.

som eld

 

Detta inlägg publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.

 

Att skriva för hand och vara autentisk

Jag har en författarkollega som då och då lägger upp bilder på sina manus på Facebook. Handskrivna ligger de där, som en bit av hans själ på ett papper, och jag får oförklarligt dåligt samvete. Jag är romanförfattare, men med papper och penna orkar jag knappt skriva ”mjöl, smör, broccoli”.

Jag gillar inte att forma bokstäver på ett papper.

Det är lite som att inte gilla hundvalpar.

På diverse skrivarforum dyker diskussionerna upp, med jämna mellanrum. De som skriver sina utkast för hand tycker att något går förlorat när ”man” skriver på dator. Det diskuteras huruvida kvalitén på böckerna har sjunkit i takt med att fler använder dator, grundat i logiken att en skrivande person skriver ord precis så snabbt som tekniken tillåter. Det hävdas att pennor är personliga, datorer opersonliga. ”Känner du dig fri i ditt skrivande?” frågar en författarkollega i en twitterkonversation, apropå att jag skriver direkt på min laptop.

Gamla skrivmaskiner har fått en liknande status, i och med att de representerar gamla tider. Förståeligt, av flera orsaker. De har en vansinnigt tilltalande estetik, tiderna då författare satt i sina vindsvåningar med ansiktena suggestivt upplysta av stearinljus och lade ord till ord med värkande fingerleder, ackompanjerade av skrivmaskinens knack och pling. Jag har själv två gamla skrivmaskiner hemma, av märket Royal, och jag vet hur tillfredsställande det är att känna på deras knappars rundning och veta att de skapades för hundra år sedan, med det enda syftet att producera prydliga rader av bokstäver.

Samma syfte har i och för sig tangenterna på min laptop. Men de skapades 2012 och kräver inte hårdare tillslag än en pianotangent. Framför allt bär de inte på någon historia, och för inte tankarna till en tid då vindsvåningar var dragiga kyffen utan teppanyakihäll.

Jag kan tänka mig hur författarna förfasade sig, när skrivmaskinerna kom. Eller reservoarpennorna. Antagligen tyckte de att skrivandets själ gick förlorad, när man inte själv doppade sitt nya pennstift i bläckhornet, såg bläcket flyta ut i anfangen och tunnas ut mot slutet av meningen. Att använda reservoar var ju bara att skriva på, i samma jämna stil sida upp och sida ned! Nog måste detta påverka den litterära kvalitén.

Eller när man slutade rista sina budskap i stenar och träbitar. ”Ni tar själen ur skrivandet”, måste runristarna ha utbrustit när medeltiden knackade på med sitt bläck, sina gåspennor och sina latinska bokstäver. ”All sann litteratur skrivs med muskelkraft och möda, där varje bokstav huggits omsorgsfullt och tredimensionellt in i en tvåmeterssten under ett par dagar. Känner ni er verkligen inspirerade i ert skrivande?”

All ovanstående raljans är mitt dåliga samvete. Jag förstår verkligen det känslomässiga argumentet, avundas den heliga relationen vissa har till Pennan. En del av mig (samma del som vill föda upp lyckliga värphöns och lägga spetsförsedda hyllpapper) önskar att jag var en författare som kröp upp i ett kuddbelagt hörn med några tända ljus och ett skrivblock, kände orden flöda genom mitt kött och ut genom min förlängda pekfingertopp. Eller att jag åtminstone gillade min egen handstil.

Men det funkar inte så. Mina ord flödar genom mitt kött och ut genom tio fingertoppar i stället. Om jag ska känna mig det minsta författarromantisk får jag tänka att min känsla för tangenter kommer från att jag alltid spelat piano (nämn den klassiska kulturkvinna som inte gjort det! Säkerligen i sken av stearinljus, dessutom!), men det hela förtas naturligtvis av det faktum att jag behöver elektricitet. Jag gillar att jag kan skriva ett ord i samma sekund som jag tänker det. Läsa det, sudda det, skriva ett annat i stället, tills klang och känsla i meningen är precis som jag vill ha det. Slippa stryka ord och sedan distraheras av de strukna kråkorna, slippa rita pilar där jag vill inflika något, slippa handkrampen. Klicka shift+F7 när jag inte kommer på synonymen jag letar efter, klicka ctrl+b när jag behöver snabbsöka efter något jag redan har skrivit. Använda datorn som mitt förlängda sinne och låta orden komma i stället för att präntas.

Det här är jag som kommer ut.

Jag heter Sara, och jag föredrar att skriva på dator.

 

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min litteraturblogg på Litteraturmagazinet.

Den här författaren skulle baka ett pepparkakshus – du kan aldrig gissa vad hon gjorde!*

Jag gör pepparkakshus varje november, och aldrig den enklaste varianten. Men årets bygge har blivit extra känslosamt. Efter fyra romaner och en grammatikbok har mitt författarskap börjat bära sig tillräckligt för att jag ska kunna ägna våren åt att bara skriva, och kanske var det vad mitt undermedvetna ville fira när idén slog mig.

maskin1

Gamla skrivmaskiner har en fantastisk mekanik och är avgjort tjusiga. Jag har två stycken hemma, de är över hundra år gamla och kommer att fungera i hundra år till. Ibland knackar jag på tangenterna bara för att få höra det bekanta ljudet av gamla metalltyper och nya ord, och ibland tänker jag på barn som växer upp idag utan att förstå vad det är som låter när Kalle och Musse äter majs på julafton.

2014-12-07 10.05.11

Att bli författare och att skriva böcker kräver stora mängder tålamod, för allt från att utveckla sitt skriftspråk och ta sig in i branschen till att färdigställa en roman från idé till färdig bok. Även ett pepparkaksbygge kräver tålamod, särskilt ett med kristyr som ska stå för sig själv. Tangenterna och typarmarna krävde en viss konsistens på kristyren och flera omgångar väntetid medan de stelnade. På den här bilden stelnar en tangentrad för att nästa rad ska kunna sättas nästa dag.

maskin5

Inuti huset bor en viss fröken Bokstav. Hon skriver på det banbrytande verket ”Tomten och bocken – en roman om dem som blev kvar” (med den planerade uppföljaren ”Grisens skuld”). Utkastet till första kapitlet är också i färd med att renskrivas på själva skrivmaskinen.

2014-12-07 08.50.47

maskin4

Apropå jul. Jag har inga planerade signeringar inför jul i bokhandeln, men är medveten om att Grejen med verb är den ultimata julklappen till alla som gillar språk. Därför erbjuder jag mig härmed att signera böcker efter sändningen av Lantzkampen nu på fredag (12 december) på Bio Rio i Stockholm. Tar ni med en bok så tar jag med – inte en skrivmaskin – men väl en penna och min vänsterhand. För den som vill titta på programmet är det gratis entré!

maskin3

maskin2

*Jag ska bara göra clickbaitrubriker från och med nu. Har kommit fram till att det är en konstform i sig.

Hej tvivel. Vi möts igen.

Det händer varenda gång.

Jag skriver en bok och känner mig (ofta) briljant medan jag gör det. Det går alltid trögt, men jag har alltid förtröstan i min idé och i att orden ska komma. Det känns utmärkt. När jag skriver sista ordet har jag fortfarande känslan av magi. Utan den hade det inte gått att skriva böcker.

Sedan blir den klar, och jag drabbas omedelbart av tvivel. Vad är det jag har skrivit, är det inte i själva verket skit? Det har hänt efter varenda en av mina böcker, och den saken är till tröst när det kommer. Det är dessutom en drivkraft, för om det jag nyss skrev är skräp så kan jag tveklöst skriva något bättre. Jag kastar mig genast på nästa projekt och tränger undan minnena av skiten jag nyss tyckte var strålande.

Tills förlaget har läst manuset, och idisslandet vi kallar ”redigering” tar fart. I början av min författarkarriär var både förläggare och redaktör översvallande kring manusets förtjänster för att mjuka upp mig inför redigeringen, nu säger de ungefär ”som vanligt är det fina personporträtt och psykologiskt gripande, här är det jag tänkte på”, och så diskuterar vi manuset som om det inte var magiskt över huvud taget. Och jag känner, ju mer vi dissekerar det, att detta är 400 000 tecken utan minsta mening. Varför vill de ge ut detta?

En process som i stort består av att flytta de kommatecken som min redaktör vill att jag ska flytta bryts ibland av enstaka stunder då jag faktiskt dras med i mitt eget manus. ”Det här är kanske inte jättejättedåligt!” hinner jag tänka innan jag sjunker tillbaka i misstron och frågorna: Är det någon som ens kommer att förstå vad jag ville med detta? Är det inte för tjorvigt, för enkelt, för mycket dialog, för många perspektiv, för få komponenter, för tråkigt? ”Nu tycker jag att det känns bra”, säger redaktören och jag letar ironi i hennes röst.

Och plötsligt en dag surfar jag in på nätet och ser att boken ligger där. Det är flera månader kvar, men den har redan fått sin plats i cyberspace och man kan förhandsboka den om man vill. VÄNTA NU, skriker mitt inre och jag känner att jag inte alls är klar, inte över huvud taget, jag vet ju knappt vad jag har skrivit! (För att jag har glömt det, för att jag nu skriver på en bok som ska komma ut ett år efter den här.)

Det händer varenda gång, och jag klamrar mig fast vid det. Mitt jobb är att skriva bokmanus och sedan drabbas av tvivel. Förlagets jobb är att bedöma om boken är färdig, strunta i mitt tvivel och publicera böckerna medan jag jobbar på något som redan känns mycket, mycket bättre.

Här är i alla fall den där boken jag snackar om: http://www.piratforlaget.se/bocker/sanning-med-modifikation/

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.

Återvinning!

Det är möjligt att du sitter och har tråkigt. I så fall kan jag rekommendera följande gamla blogginlägg (skrivna mellan 2009 och 2013) som jag tycker förtjänar ett andra liv.

http://saralovestam.se/2011/06/24/det-grundlaggande-i-att-ligga-med-andra-manniskors-bilar/

http://saralovestam.se/2009/09/29/om-jag-hade-en-attackflata/

http://saralovestam.se/2013/04/13/livet-och-livet/

http://saralovestam.se/2013/02/03/heterovarlden-we-give-you-hanky-codes/

http://saralovestam.se/2013/01/22/vuxenlekar/

http://saralovestam.se/2011/05/08/vagen-till-snygga-sommarben/

http://saralovestam.se/2009/11/03/aktenskapets-fordelar-och-nackdelar/

Till mina ex: Det är inte ni, det är jag.

Tur man inte vunnit Augustpriset.

Jag har nämligen ganska många ex. Varje relation hade en särskild känsla, och när jag ser tillbaka på den har den en aura i en egen färg. Varje relation lärde mig något. Att man inte blir heterosexuell bara för att man blir ihop med någon av motsatt kön. Att man inte kan förändra någon genom att utplåna sig själv. Att man inte kan ”känna fel”. Att det inte räcker med att vilja hjälpa någon, för att bli ihop. Att ord kan göra riktigt ont. Att man kan vilja dö.

Att det finns en fin gräns mellan ärlighet och okänslighet. Att aggression är ett varningstecken. Att cool inte trumfar trygg. Att det inte ”bara är kärlek” om man själv inte gått med på polyamori. Att man kan vara fel person att älska. Att det man attraheras av bara finns i ens hjärna. Att ord kan byta budskap mellan mun och öra. Att jag inte är värd något. Att jag är värd något. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt feminint i mig. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt maskulint i mig. Att jag är snygg men går för sällan på museum. Att det är sällsynt att bli älskad för allt man är.

Jag har känt mycket under de senaste femton-tjugo åren. Kastat mig in i relationer som jag ibland inte ens trott på själv, för att jag känt att jag ändå måste, för det fanns något i dem som jag behövde. Det känns som om jag kan allt om otrohet, tvehågsenhet, halvhjärtad kärlek, helhjärtad kärlek, kärlek som förgör en, svek, förhoppningar, trasighet, svartsjuka och uppbrott, uppbrott, uppbrott. Allt använder jag i mina romaner. Det är min bank av känslor och mekanismer som jag känner till för att jag har levt dem.

En gång använde jag till och med en specifik erfarenhet. Den har fått okända människor att mejla mig och fråga: Du har varit med om det här själv va? Den har fått besökare på bokmässan att ställa sig i min signeringskö bara för att få skälla ut mig: Hur kunde hon göra så? Du är författaren, du hade makten att hindra henne! Det var en verklig känsla baserad på en verklig relation.

Men det var inte om henne jag skrev. Jag plockar från allt jag ser, upplever och hör, och så gör de flesta författare. En stark känsla från ett förhållande, en samhörighet från ett annat förhållande och en kappa från ett tredje. En frisyr från tjejen i t-banespärren, ett skratt från en kollega, en omständighet från min barndom, en förälder från min sambos barndom och ett möte som jag hörde om när ett telefonsamtal läckte på bussen. Tillsammans blir det en ny känsla, precis som mina relationer har alla mina böcker en aura. Den hade varit blekare om jag inte hade levt.

Tur man inte vunnit Augustpriset, skrev jag först men det är nog en förenkling. Tur man inte vunnit Augustpriset och har ex som blir intervjuade i kulturtidskrifter. Har en känsla av att samtliga skulle kunna hitta personer i mina romaner som de kunde ”komma ut” som.

Och ha gruvligt fel.

Inlägget publicerades först i min blogg på Litteraturmagazinet. Det är en kommentar på den nyväckta frågan om vem som egentligen är Hugo Rask.