Lagom till kvällens nagelbitarfest kommer här min utlovade film. Loreens Euphoria. Fast på dragspel.

Filmskapandet är igång, inom en vecka hoppas jag kunna publicera det så att säga vinnande bidraget här på sidan. Tills vidare roas jag av att min blogg tycks vara det första som kommer upp om man googlar ”kärleksförklaring”. Det förklarar statistikens underliga beteende på senaste tiden.

(En kollega påpekar att min blogg även är på andra plats om man googlar ”klitisk partikel”.)

En rolig grej för mig är att jag är med bok igen. Tillbaka till henne har tagit evigheter att försöka komma över, och jag har till slut accepterat att hon alltid kommer att finnas där. Kan inte bli ersatt, bara få sällskap i mitt författarhjärta, och sällskapet har äntligen börjat växa på mig. Jag hade därför kunnat göra ”Jag sitter på min stol och skriver bok” som ett fjärde alternativ i den för övrigt olidligt spännande omröstningen om denna bloggs videodebut, men det hade blivit en så hemskt tråkig video så jag besparar er det. Vid behov får ni fråga Coachen hur det ser ut, när jag mest är en rygg och ett knatter på mitt tangentbord.

En rolig grej för både mig och er kanske, är att jag inom kort tänker bevista både Uppsala pride och HBTQ-festivalen i Göteborg med ett gäng föreläsningar och författarsamtal. Där får jag äntligen chansen att läsa högt ur källmaterial såsom den 100 år gamla tidningen Rösträtt för kvinnor, spekulera kring lesbianism vid förra sekelskiftet, prata om det förlösande i Hannas fördomsfulla bitterhet och läsa mina favoritbitar ur Tillbaka till henne för den som vill komma och lyssna.

Lördagen den 19 maj kommer detta att ske i Slottsbiografen i Uppsala klockan 12.30. Ta med era vänner, fråga mig grejer!

HBTQ-festivalen i Göteborg kommer att pågå 31 maj till 3 juni, där jag både kommer att prata om Tillbaka till henne och om en del annat. Mitt andra seminarium kommer nämligen att handla om vägen till bokkontrakt. Dels om hur jag själv gick från att blogga anonymt till att faktiskt kunna presentera mig som författare. Dels lite om förlagsbranschen, bokmanus och möjligheter för aspirerande författare, eftersom jag har märkt att det kommer en del skrivintresserade på mina seminarier. Återkommer om tider.

Om du också tycker att det låter roligt, sprid gärna idén att gå på seminarier bland dina kamrater. Det är ensamt att skriva. När jag väl släpper ut mig själv är jag himla glad att träffa er!

- Du mamma, när du hängde i Farsta, gick du någonsin på Claes Rogenius friskispass?

- Claes R… HAHAHA.

Denna konversation får illustrera särarten hos mitt livs andra gympapass på Friskis & Svettis. Researcher som jag är har tvingats bli som författare till historiska romaner så hade jag först googlat hans namn. Skulle jag hamna hos en spännig kroppsbyggare eller en hurtig joggare? Jag bildgooglade naturligtvis eftersom jag tänkte bygga mina förutfattade meningar på hans utseende (likt hur överraskande många baserar sin uppfattning om mig på att jag har piercingar och tatueringar och därmed tör vara kall, hård och trotsig, mer om det en annan gång), och ni vet hur det är när man bildgooglar. Ibland får man upp en bild på den person man faktiskt försöker hitta. Ibland får man upp personer med samma namn men med fler förtroendeuppdrag inom den lokala curlingföreningen. Ibland får man upp bilder som personen ifråga har tagit med sin Iphone. I det här fallet kom det bara upp bilder på tjejer, vissa tämligen poserande. Var mannen på sin fritid tjejfotograf? Var de alla hans flickvänner och fruar?

Svaret fick jag när jag klickade. De många brudarna var bloggare , som hade råkat hamna på denne mans gympapass och inte kunde låta bli att dokumentera det. Jag sällar mig alltså nu till skaran.

Jag tänker mig att gruppgympaledare sporras av lite olika drivkrafter. Några gillar att ta ut sig, och därför gör de pass som får deltagarna att pumpa sina muskler lealösa, gärna under små utrop som ”det här är inget dagis”. Andra tycker att det är skönt att ligga på golvet, alltså riktas väldigt mycket av stretching och styrketräning mot jordens medelpunkt. Min teori är att Claes Rogenius gillar att ha roligt. Jag har inte bara dansat jenka, raglat lealös mellan armhävningar, skuttat euforiskt till Army of Lovers och lufsat grottmanstyle vägg i vägg med det mer allvarliga gymmet, jag har även dragits med i hiphopkör och skrikit primalskrik ner i ett ganska svettigt golv.

- Ja, säger mamma, det är inte ett pass som går att jämföra med något annat pass. Men du, jag gillar egentligen mest när det inte är en massa grejer som händer. Du vet, när det är vanliga steg som man känner igen och inte sådär speciellt.

Där är vi olika, jag och min mamma.

En annan liten poll kommer här, på temat ”tänk om jag skulle göra en videoblogg”.

Förslag till uppgradering

Menstruationen är ett område som länge har präglats av en underlåtelse att uppgradera.  De nackdelar jag kan finna med nuvarande system är följande:

- Det kommer blod. Järnbristen som ofta blir en följd av riklig månadsblödning är ett tecken på att vi inte är gjorda för den här typen av menstruation.

- En person med livmoder och äggstockar får som vanligast mellan 0-5 barn under hela sitt liv. Menstruationen är inte anpassad till detta förhållande, utan går som ett autorun-program och surrar i bakgrunden i cirka 30-35 år. Likt ett autorun-program stjäl detta kapacitet från andra funktioner, som i många fall är mer relevanta.

- Det gör ont. Smärta är vanligtvis ett sätt för naturen att tala om för människan att hen har involverat sig i något farligt och bör akta sig. Menstruation gör ont när den fungerar och har därför motsatt programmering. Detta kan bero på en bugg i systemet.

Det finns även andra brister att påpeka, som exempel kan nämnas menstruationens påverkan på humöret, men de tre punkterna ovan ser jag ändå som de mest akuta att åtgärda. Mina förslag är följande:

- Programmera om frekvensen så att fertiliteten triggas av ett kommando i stället för att aktiveras per automatik en gång i månaden.

- Ge fortplantningsorganen samma premisser för blödning som resten av kroppen, dvs att endast blöda när något är skadat och fel.

- Vänd negationen i menstruationens smärtprogrammering, så att den likt resterande kroppsfunktioner gör ont när den inte fungerar och är smärtfri när den fungerar väl.

den 16 april 2012

Sara Lövestam

Äsch, på något sätt lyckades jag radera ett inlägg i stället för att ändra länken… vi försöker igen, om någon skulle vara intresserad av att chockas av min stämma. Here we go, Sara och Lotta i etern.

Det är så lätt att vara ensam, nästan så att man kan få för sig att det är det man är menad för. Eller snarare är det så svårt att passa ihop med andra människor, så att ansträngningen att slipa kanterna av sig tar över och man till slut undrar vem det är som är knäpp. En fråga som i sig kommer med en befängd presupposition, nämligen den att om två skaver så är det nödvändigtvis så att en av dem är knäpp.

Det är svårt att veta vad som är rimligt att förvänta sig av en annan människa, vem var det som sa att inte ens hjärnans två halvor riktigt kan förstå varandra? Det är svårt att visa sina brister - det skulle ju kunna visa sig att man gör rätt i att dölja dem. Alltså att man verkligen, verkligen gör rätt i att dölja dem, att det är något fel på en, på riktigt. Det är ibland svårt att bara hålla någon i handen, för det betyder att man står för något som enligt statistiken är en illusion.

Jag vill bara säga att de senaste månaderna har det varit väldigt lätt.

Mobiltelefonen ringer.

Jag: Sara
Någon: (tystnad)
Jag: Hallå?
Någon: (svagt ljud)
Jag: Är det någon där?
Någon: (skånsk mansröst) Ja.
Jag: Jaha, vem då?
Någon: Ja… jag bor i Malmö.
Jag: Där ser man. Och vem söker du?
Någon: …Sara.
Jag: Jaha, varför då?
Någon: Jag tycker du är snygg.
Jag: Jaha. Tack. Var det något mer?
Någon: Ja, jag är kåt.
Jag: Jag förstår. Jag är inte intresserad. Hejdå.

Lägger på luren.

Telefonen ringer, samma nummer. Jag trycker bort samtalet.

Telefonen ringer igen, samma nummer.

Jag: Sara.
Någon: (vagt ljud)
Jag: Varför ringer du igen?
Någon: Har du stora bröst?
Jag: Hur kan du fråga en sån sak?
Någon: Jag tycker om stora bröst.
Jag: Kan du ge mig ditt efternamn, så att jag vet vad jag ska skriva i polisanmälan?
Någon: Okej jag ska inte ringa igen.

Klick. Tystnad. Blogg.

Jag skojar inte när jag säger att jag skulle vilja ge böcker till varenda människa som har tävlat. Som sagt, jag är överväldigad. Varje tävlingsbidrag jag har läst har fått mig att tänka ”jamen just det, det HÄR bidraget måste naturligtvis vinna!” Jag slits mellan att lägga ut delar av tävlingsbidrag och att behålla dem för mig själv (för det är ändå mest egoboost) för att ni ska förstå precis hur svårt det har varit. Å andra sidan, vad hade jag väntat mig?

Men jag måste ju bestämma mig. Till slut gjorde jag det, om än under vilda invändningar från diverse medlemmar av min inre jury. Tio av er har vunnit ett signerat exemplar av förstautgåvan av Udda. Om det är du, kommer du att få veta i ett mejl som kommer i eftermiddag. Två av er har vunnit Tillbaka till henne. Den första med ett hjärteknipande val av citat samt följande motivering:

Jag vill vinna Tillbaka till henne för att jag bara måste läsa den. MÅSTE! NU! Jag KAN inte vänta tills den kommer ut i bokhandeln. Nu, nu, nu. Jag har ingen bättre anledning än så
Udda är den bästa boken jag någonsin läst (och jag läser MYCKET) och den ramlade jag över av en slump och nu är jag besatt av dig *creeeeeepy*

Den andra med en bevekande motivering och följande citat:

”Jag är till och med vänsterhänt.” Udda, s. 137. Meningen är min favoritmening eftersom det var den som hjälpte mig att acceptera min (många år gamla) Asperger-diagnos. Jag läste böcker om AS och kände hela tiden att det inte handlade om mig, att det blivit något fel. Så läste jag ett kapitel som handlade om vilka andra diagnoser och svårigheter som människor med AS ofta har, och sista meningen i kapitlet handlade om att det av outgrundlig anledning verkar som att folk med AS ofta är laktosintoleranta. Då jag är laktosintolerant for mina tankar direkt till citatet ovan. Det kändes på något sätt som ett övermäktigt bevis. Nu när jag tvivlar tänker jag: ”Jag är till och med vänsterhänt” som ett mantra. Det hjälper. 

Det var antingen det eller ”Handen som håller i soppskeden låg om hennes midja hela natten.” Udda, s. 146. Det citatet är en guldmening som gör ont inombords varje gång jag läser det. Det beskriver allt så väl, och jag vet precis hur det känns. Hur det är. Det är också en bra påminnelse om vad bra litteratur är och hur jag själv vill skriva när jag skriver. 

Jag vill gratulera alla som vunnit en bok, men framför allt mig själv som har fått så ofantligt mycket hjärtevärmande cred under den här tävlingen! Om du inte vann någon bok, så ska du veta att det var himla nära, att jag blev berörd och glad av vartenda tävlingsbidrag som kom in och att det kommer att komma nya chanser. Till exempel på releasefesten den 28 mars.

Ps. En sjutimmars migrän har satt stopp för min intention att svara på alla tävlingsbidragen idag, så jag hoppas det är ok att jag skickar en del imorgon.

Jag är överväldigad. Här presenterar man en enkel liten tävling och får livshistorier och fullödiga litteraturanalyser till svar. Hur tusan ska jag kunna välja två vinnare och tio andrapristagare, när ni skriver tävlingsbidrag som får min läpp att darra och mitt hjärta att svälla när jag läser mig genom mejllådan? På onsdag kommer jag att på något sätt ha lyckats bestämma mig, och även om inte alla kan vinna en bok så kommer alla som har skrivit att få svar på sitt mejl.

Medan vi väntar på det spännande resultatet kan vi passa på att planera in den 28 mars lite mer ordentligt. Från klockan 19 och ett par-tre timmar framåt kommer Hallongrottan (Bergsundsgatan 25 vid Hornstull) att ändra skepnad och bli tillhåll för just de festligheter jag, förlaget och grottfolket tycker att Tillbaka till henne förtjänar. Även där finns chans för den entusiastiska att lyckas få med sig fler böcker hem än man betalat för, samtidigt som själva boken såklart kommer att säljas till releasepris. Snart kommer tillbörlig inbjudan!

Jag måste utbrista att de tävlingsbidrag som kommit in hittills har varit över förväntan. Det är otroligt roligt för mig att läsa vilka meningar, ord och scener som har fastnat hos er, och i vissa fall även få veta varför eller på vilket sätt de har haft betydelse. Det betyder mer för mig än ni kanske vet.

Om fler tävlande är på ingång så kommer här en liten morot, för kolla vad som kom med bud igår kväll!

Som alla andra vettiga människor har jag ägnat all min tid från natten till igår åt att uppdatera mig kring vad ett visst flickebarn ska heta. När jag idag fick veta att valet hade fallit på Estelle blev jag fruktansvärt upprörd. Först och främst rimmar det på kriminell. ”Vill vi ha en sådan regent?” skrek jag åt mina stackars elever som inte hade gjort en hovmarskalk förnär. De blev rädda, eftersom jag natten dessförinnan suttit klistrad framför teven för att komma så nära förlossningen som det bara är möjligt för en plebej som mig, och därför spände blicken i eleverna med klart rodnande ögonvitor.

”E”, skrek jag, ”det inleder ord som ebola, endometrios och exorcism. Ska vår lilla sessa verkligen ha ett sådant namn?” En elev försökte invända att E även inleder eufemism och ergonomi, men jag var så uppe i min ilska att jag inte mäktade bemöta det. ”S”, fortsatte jag fylld av vrede, men insåg halvvägs genom s:et att jag var på väg att binda ris åt mitt eget namn, så jag fortsatte i stället rappt med en allmän reflektion. ”Det låter som en jävla chipspåse”, röt jag och mina elever darrade, för lektionen före hade jag talat om att ”jävla” är ett ord man bara använder när man är riktigt, riktigt arg. En koreanska försökte ge mig lite vatten. Jag dängde glaset i väggen. Vattnet skvätte på vår elektriska smartboard, och glassplittret regnade över oss alla. Blodet som snart började sippra ned på golvet påminde oss om stundens allvar.

”Framför allt”, snyftade jag, ”är det inte tradition, och det är inte svenskt! Vet ni något svenskare än kungahuset?” En fransos räckte upp en av glassplitter sargad hand och ville säga något om Bernadotte, en tyska och en brasilianska började prata otydligt om drottning Silvia. Jag grät. ”Ser ni vad de har gjort! De förstör för oss alla! Detta som skulle ha varit en glädjens dag!” En grek försökte säga något oväsentligt om prioriteringar och Greklands ekonomi, en egyptier försökte säga något om perspektiv och egyptiska kravaller, men min gråt överröstade dem. Hur två nyblivna föräldrar kan vara så egoistiska att de inte låter svenska folket (och med svenska folket menar jag Rojalistiska Föreningens medlemmar) avgöra barnets öde genom en allmän omröstning övergår mitt förstånd. Visst har Victoria gått och burit på barnet i nio månader och visst kan man förstå om hon och Daniel tror att det är ”deras” barn, men om hon hade velat kalla sitt barn vad hon ville hade hon faktiskt kunnat se till att födas in i en helt annan familj när det begav sig 1977. Jag försökte förklara det där för mina elever medan blodet rann och smartboarden hade börjat brinna av kortslutning. Brandlarmet tjöt. Utanför fönstret blåste det upp till storm. Jag grät. Estelle.

Uppdatering: ”Ren ironi förstås”, sms:ar Coachen (ängsligt?) efter att ha läst min blogg. Räkna inte med det, kära coach. Kanske hittar du mig förgråten och blodig i kväll. Räkna inte med något alls, i dessa föränderliga tider.

Som jag redan har lovat, så kommer jag att skänka två signerade exemplar av Tillbaka till henne före recensionsdatum till två läsare. Böckerna kommer att finnas på Hallongrottan i Stockholm en vecka innan de kommer ut någon annanstans, och de två vinnarna kommer att kunna gå dit själva eller skicka någon annan för att hämta ut dem mot lösenord. På Hallongrottan kommer det också att finnas tio stycken andrapriser, nämligen signerade exemplar av förstautgåvan av Udda. Tolv böcker finns alltså att hämta, och allt du behöver göra är att följa de två instruktionerna nedan och skicka dina svar till sara@qx.se före den 1 mars. Inom en vecka alltså. 

1. Citera något ur Udda eller I havet som du gillar. En favoritmening, ord eller stycke. Om du vill får du berätta varför du gillar det, men det är inget krav utan bara min nyfikenhet.

2. Motivera varför du vill vinna boken.

Anledningen till att jag gör det här är helt enkelt följande: Jag är verkligen glad och tacksam över alla som följer mitt skrivande, vissa av er sedan långt innan jag blev publicerad, och får mig att känna mig som ett ”vi” trots att jag är ett ensamt ”jag” just när jag sitter och knattrar på min dator. Böckerna som jag lottar ut är mina egna exemplar, även om Piratförlaget säkert skulle sponsra om jag bad dem.

ps. Jag är smärtsamt medveten om att inte alla bor i Stockholm, men låt det inte hindra er från att tävla. Hallongrottan kan säkert hålla kvar prisböcker tills alla haft möjlighet att hämta ut böcker eller skicka någon att hämta ut dem, och om det verkligen inte går så räknar vi ut en portodeal.

I väntan på tävlingen om förhandsexemplar av Tillbaka till henne, den som kommer att utlysas imorgon klockan 12, tänkte jag förse er med några exklusiva utdrag ur mina telefonanteckningar. Det är i telefonen jag skriver upp meningar och formuleringar som jag inte vill glömma, vilket oftast får till följd att jag glömmer kontexten och har kvar strödda visdomsord utan riktig förankring, och vem är väl jag att undanhålla er dem? Undanhållande av information är, som ni alla känner till om ni har gått på Färnebo eller kvinnofolkhögskolan, en härskarteknik.

1 december 2011
Hammarby, ett eller två tonsteg?

Det är braskande
Det är braskande.

Ord som låter lesbiska
polyteism

Tomtenissar
De får nog gröt varje morgon ur en sån där utpruttad spene

Det är inte ofta jag rör en mus
Det är inte ofta jag rör en mus

13 januari
Vad gör Sara när hon köper juice egentligen? Köper juice.

Klättring
Jag vet inte vad felet med oss är egentligen, men det är uppenbarligen väldigt lyckat.

Eftersom jag inte har bloggat om självaste livet på ett tag, kommer här en sammanfattning av min helg. Vi hoppar över fredagskvällen, som mest karaktäriserades av att jag och Kollega D spelade pingis och drack vatten, och så går vi direkt på lördagsnöjet.

Lördagsnöjet bestod i att jag bjöd Snurran på en prova på-lektion i klättring. Vi begav oss till Sickla och anmälde oss i en reception. På väggarna i rummet intill krälade barn och ungdomar obehindrat omkring i molnhöjd, och ni vet hur det blir när man är nybörjare bland en massa folk som kan. Man har liksom två val, antingen låtsas att man vet mer än man gör, eller överdriva sin okunskap i hopp om att vinna blåbärssympati. Vi hängav oss åt alternativ två.

Det näst roligaste med klättring är att det finns lätta väggar, med grepp som gör att det inte är värre än att klättra på en väldigt hög och lite asymmetrisk stege. Det roligaste är att det finns väggar som är snäppet svårare, men fortfarande så lätta att man klarar av dem. Då kan man känna sig ganska duktig, tills man flåsande av ansträngning dalar ned hängande i ett rep och ens instruktör påpekar att det fortfarande är en väldigt enkel vägg. Ur ett semantiskt perspektiv är det roligaste med klättring att man äntligen får veta vad ett krux är.

”Är det det där som är kruxet?” frågade jag entusiastiskt inför varje vägg och pekade, och vår instruktör log överseende. ”Den här väggen har inte heller något krux.” Ett krux är det svåraste stället på en klättervägg, förklarade han och jag svalde min invändning att varje klättervägg rimligen har ett ställe som är svårare än de andra. Sedan tog han oss till en vägg som liksom hängde över sig själv. Det är orimligt, ville jag väsa ur mig som Kishti en gång, men i stället hoppade jag upp på väggen, styrkt av vår instruktörs tillit. Han hette Klas, och när vi frågade om folk brukade kalla honom Klas Klättermus svarade han nej. Folk brukade tydligen koncentrera sig på att klättra i stället.

Klas var rar och överseende, och stämde efter någon timme in i mina och Snurrans internskämt, men det slog honom aldrig att jag kunde ha rätt i mitt påstående om att min hjärna inte klarar höger och vänster. ”Du kan trycka upp dig med höger hand och sätta vänster fot ett snäpp högre”, ropade han och min hjärna översatte: ”Du kan trycka dig upp med ena handen och sätta ena foten ett snäpp högre.” Jag såg hjälplöst ned på mina fötter varav den ena definitivt var vänster, och Snurran hjälpte till genom att ställa sig på vänster sida och ropa ”den här sidan.” Sekunden senare hängde jag i luften. I några lyckliga sekunder svävade jag över allas huvuden i min lilla sele och tänkte att det var precis som att flygdrömma, tills jag insåg att detta i själva verket var att räkna som nederlag.

Efter detta  följde bara fler nederlag. Mina och Snurrans armar och ben var efter en och en halv timmes klättring darriga som såna där små pudlar en kall vinterdag, och när jag skulle hämta mer vatten fick jag knappt upp flaskan. ”Det går bättre efter några gånger”, sade en röst intill mig (alltså en riktig röst, inte en i mitt huvud). ”Det är så här svårt och jobbigt i början, men det blir bättre.” Jag blev varm i hjärtat över uppmuntran, och lät värmen överskugga den samtidiga insikten om att samtliga närvarande i denna lokal kunde följa mina och Snurrans försök att komma mer än någon meter upp på boulderväggarna.

Vi hade ont överallt när vi kom hem, men dukade tappert, om än under tillbörliga stön, upp schlagermat till oss och Coachen. Styrkta av tunnbrödrulle och Loka (mer om mina nästan-sockerfria veckor en annan dag) besåg vi Björn Ranelid göra något slags utspel på schlagerscenen, medan Sara Li sjöng en låt någonstans i närheten. På Facebook och twitter var diskussionen vild, och ni märkte kanske själva hur människor mer och mer började överväga att lämna landet när bidraget gick till final. Vissa av kommentarerna handlade om textens säd-inslag, mot vilket jag själv egentligen bara har en invändning, nämligen att även ett gäng transkvinnor har säd. I övrigt stämmer det väl, att om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör mänskligheten ut. Själv känner jag fler och fler som tackar ja till mannens säd, antingen via landstinget eller så blir det den danske mannens. Så ingen behöver oroa sig för mänsklighetens fortlevnad.

Jag hoppas att ni alla hade en underbar grammatikdag, med stoj och glam och particip. Själv hade jag tänkt fira den med att lägga upp ett litet verbtest här, men eftersom wordpress inte vill bädda in grejer i blogginlägg så gav jag upp och hängav mig personligen åt grammatikdagens eget kviss. (frågor som ni hade fått fröjda er åt om jag hade kunnat lägga upp mitt test: Är ”nännas” ett reciprokt, passivt eller deponensverb? Vilket finns inte i svenskan av preteritum, inkoativ och gerundium? Ja ni förstår ju hur kul vi skulle ha haft.)

Då jag inte kunde genomföra ett tillbörligt förhör med mina kära läsare har jag i stället dragit mitt strå till stacken genom att lära en fotograf hur man känner igen ett starkt verb.

Vi fortsätter väl styra upp året. Det är mer specifikt den 28 mars jag tänker på, vilket inte bara är dagen för boksläppet utan även för releasefesten! Tillbaka till henne kommer att vara extra billig, välkomstdrinken (även alkoholfri)  extra god, lokalen extra festlig, människorna extra glada och temat extra kul. Återkommer med med information, men  hindrar ingen från att anteckna datumet redan nu.

För att inte ta någon som helst hänsyn till kronologi, kan vi nu prata lite om den 23 februari. Då lägger jag upp tävlingen på bloggen, den där man kan vinna ett signerat förhandsexemplar av Tillbaka till henne.

Slutligen har vi den 14 februari, nu på tisdag. Då är det alla hjärtans dag. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den, så jag frågar Coachen. Hon meddelar att det är årets larvigaste dag.

Jag måste jobba på, för om en vecka ska Tillbaka till henne gå till tryck och all slutgiltig redigering måste vara färdig till dess. Denna tanke ligger i min ryggrad någonstans, och den river uppfordrande när jag ägnar mig åt dagdriveri och sköna helgaktiviteter. Den ligger där, ni vet, som allt man vet att man måste göra, och låter mig inte slappna av. Jag som sitter och gör något jättemysigt, jag som har världens trevligaste söndag. Det distinkta, diffusa minnet av att jag har en plikt och att det är bråttom stör mig i min ljuvliga aktivitet, och till slut måste jag lyssna på det: Du måste sätta dig och redigera din bok! Jag drar ett djupt andetag för att ta itu med mina förpliktelser, tills jag ser ner på mina sköna söndagsförehavanden och inser: Det är ju det jag gör.

Efter gårdagens inlägg om ett ord som hittills upprört över 860 kommentatorer på SvD, passar jag på och använder uppgången i denna bloggs besöksstatistik för egna syften:

1. Är det någon som vet något ställe nära farstalinjen där man kan spela pingis? En sporthall, en källare, en skrubb? Har letat i ett år och inte kommit ett dugg närmare en lösning på min pingisbrist. Den är påtaglig och den får min kropp att mer och mer börja likna en deg.

2. Är det någon som har tips på en lugn och vacker grekisk ö där två tjejer kan hålla handen utan att bli utnämnda till attraktion? Förutom Lesbos alltså, som redan är avklarad.

Jag: Alltså Tofflan, hjälp mig, vad kan jag efterlysa som är lite mer underground?
Tofflan: Vad menar du?
Jag: En lösning inför beach 2012 och en semesterdestination i värmen, det är vad som helst men inte subversivt.
Tofflan: Du menar att du inte är tjugo längre?
Jag: Jag brukade leta sojaost som smälter, tröjtryck, dreadsvirknålar, banderolldukar och blå hårfärg. Nu behöver jag mest av allt en bra revisor, men hur låter inte det?
Tofflan: Ja … Men det är svårt att hitta en bra revisor.
Jag: Du är visst också förlorad.

3. Är det någon som vill vara med och tävla om ett förhandsexemplar av min nästa roman?