…men varifrån kommo de väl hit neder?

stubbskådning

Jag får just nu tio gånger så många förfrågningar om föreläsningar som jag brukar få, vilket innebär väldigt många mejl som jag är rädd att missa, väldigt många ledighetsansökningar från mitt lärarjobb och väldigt många datum att hålla reda på i mobilen. En annan grej är en miss i kommunikationen med min agentur i Spanien. De har betalat min ersättning till fel organisationsnummer (ingens fel) och kan inte rätta till det utan att först få okej från ett tyskt och ett franskt förlag, kreditera fem betalningar och registrera dem igen, men då 2014. På grund av felet har jag fått en påminnelse från Skatteverket om en momsdeklaration jag hade fått veta av min redovisningsfirma att jag inte behövde göra. (På grund av felet kan jag också förlora ganska mycket pengar, om det inte går att rätta till.)

Så ni förstår att det är skönt att vi har en liten tomt, två timmar bort. På den finns det tjugofem fällda träd, som är uppsågade i stubbar och grenar. Mest tall, gran och asp, men även sälg, en, ek och björk. När man stånkar runt där, drar granruskor åt ett håll och bär stubbar åt ett annat, kan man känna så här:

 

IMG_20140405_173442

Kolla, en halvrutten gran ser ut så här i stammen!

2014-04-05 13.38.55

Kolla, jorden! Eller en glad och ganska tjock krokodil!

2014-04-05 13.39.04

Kolla, en missnöjd gubbe med stor näsa och lustig hatt!

det kom en present

En påpasslig läsare har passat på (för det är det påpassliga människor gör) att skicka en fantastisk present. ”Har för mig att du bor i Hammarbykvarter och att du tränar – därav presenten.”

bajenmossa

Som ni vet ägnar jag oproportionerligt mycket tid åt att diskutera, motarbeta och skriva sånger om verbfraser på min fritid, medan min sambo tittar på sport i sin grönvita halsduk. En typisk dialog mellan oss kan vara:

- Vi förlorade.
- Förlorade vad?
- Matchen.
- Jaha, vad synd. Har du varit och spelat innebandy?
- Nej, det var Bajen. Jag satt i vardagsrummet. Du skrev.
- Jaha. Vad synd att ni förlorade. Vi, menar jag.
- De borde ha flyttat fram sin mittback.
- Jag håller med. Vad var det för sport?

Man kan säga att denna gåva förenar mina och hennes intressen i en mössa. Inte bara hennes förresten – jag har ju själv varit på en bajenmatch för sjutton. Och diktat om det!

autointervju om ett fascinerande jobb (som är allt utom ”flummigt”)

Inspirerad av kommentarerna till föregående inlägg, tänkte jag härmed svara på frågorna jag själv hittade på angående mitt mindre mediebevakade jobb. Välkomna till (ännu) en autointervju alltså!

Hur blev du sfi-lärare?

Det började med att jag började lära min dåvarande flickvän svenska, och upptäckte att det både var kul och tilltalade mitt språkintresse. Då gick jag en 20-poängskurs (idag skulle den kallas 30-poängskurs) i svenska som andraspråk, där det ingick praktik på sfi. Jag hade redan en massa poäng i svenska, så det var bara att fortsätta bygga på min utbildning tills den motsvarade det mitt jobb krävde. Det innebar fem och ett halvt års studier, för den som undrar, men fem år skulle ha räckt om jag inte hade velat ha en magisterexamen.

Fick du kämpa länge, för att komma in i branschen?

Nja. När jag sökte mitt första sfi-lärarjobb fick jag nej, eftersom de bara sökte behöriga lärare. Jag envisades, och fick till slut komma på en intervju för springvikariat. Sedan var jag inne i branschen, för övrigt på samma företag där jag fortfarande jobbar.

Började du tidigt intressera dig för språk?

Ja, jättetidigt. Men inte alla språk, utan ganska länge bara mitt modersmål. Hur det är uppbyggt, vad ord betyder och kan betyda, sånt som är bra att vara intresserad av när man ska lära ut det.

Hur gör du, när du undervisar? Liksom, planerar du mycket först, eller kör du på inspiration?

Vi har en planering för hela terminen, som gäller hela skolan. Inom de ramarna planerar jag en vecka i taget, och ser till att varje dag ger något inom läsning, lyssning, skrivande och tal. I varje längre lektionspass (4 timmar) lägger jag alltid in en grammatikdel, som jag kopplar till temat och texten vi håller på med. Jag jobbar med samma text i en vecka, ibland längre. Enligt mig är det både slöseri med papper och ineffektivt att ge eleverna text efter text, utan en chans att verkligen förstå den och uppta nya ord i sitt eget ordförråd. Det finns tusen sätt att jobba med en text. Det finns tusen sätt att jobba med ett enda ord, för den delen.

Vad undervisar du om just nu?

Just nu håller vi på med litteratur, och vi har precis varit på biblioteket där alla har lånat lättlästa böcker som de kommer att läsa under ett antal veckor och ha som underlag i en del uppgifter. Grammatiskt fokuserar vi just nu på bestämd och obestämd form (skillnaden mellan en saftig kaka, den saftiga kakan och min saftiga kaka) samt prepositioner i tid (skillnaden mellan i en vecka, på en vecka, under en vecka, om en vecka och för en vecka sedan).

Så himla spännande, jag har också en dröm om att bli lärare, men jag vet att det är svårt … Tror du att man kan bli lärare även om man inte har undervisat som ung?

Ja det tror jag, men du har rätt i att det är svårt. Inte att bli lärare, det är jättelätt eftersom inte många söker till en aslång utbildning som resulterar i ett dåligt betalt yrke med låg status och anpassningar till ständiga politiska utspel. Att lära ut svenska, däremot, är svårt om det inte ligger för en. Hur förklarar du ordet ”däremot” för någon som inte har det i sitt språk? Hur svarar du på frågan ”varför uttalas Kista och kista på olika sätt?”? Vad ger du för respons till eleven som skriver i sitt formella brev ”Min förslag är det som politiker ni måste tänka innan ni ska säljer hyresratt”? Om du har en idé om sådana saker finns chansen att det kommer att gå galant.

Vad krävs det för att få lärarlegitimation?

Att man har en lärarutbildning och har arbetat som lärare i minst ett år.

Har du träffat Jan Björklund?

Nej.

Om du har en dålig dag, är det inte svårt att komma igång då?

Jo, men när jag drar igång brukar det ge sig. En gång var jag riktigt ledsen efter att en relation tog slut. Den dagen var alla elever otroligt omtänksamma, utan att veta varför jag mådde dåligt.

Vad gör du när du kör fast?

Jag kör inte fast så ofta nu för tiden, när det gäller lektionerna. Det jag kan fastna i och behöva prata med kollegorna om, är ifall det är en elev som behöver extra stöd, eller som har en kraftigt avvikande åsikt om sin egen förmåga och vill skriva test i förtid. Så kallade ”taggiga profiler” och gränsfall.

Har du några testelever, eller testar du och de andra lärarna era lektioner på varandra?

Jag skulle säga att mina två första år var ”testår”. Efter det visste jag vad som funkade och inte. Jag testar förstås fortfarande olika saker för att utvecklas. Till exempel prövar jag i år att lära ut strukturen i hela nominalfraser i stället för att som tidigare prata först om substantiv och sedan om adjektiv, för att se om det blir mindre förvirrande för eleverna (det verkar det bli).

Vad brukar ni prata om på era möten?

Elevärenden, temaveckor, likabehandlingsplanen, den lokala arbetsplanen, nya direktiv från politiker, organisationsförändringar i företaget, nya betygssystem och kunskapskraven för de nya betygen, bedömning av texter, värderingar och uppföljning av ovanstående.

Lärde du dig undervisa innan du fick en egen grupp, eller lärde du dig liksom under tiden?

Jag lärde mig, som i princip alla andra lärare, liksom under tiden. Utbildningen gav en grund som var viktig, men inget ersätter erfarenheten. Och ingen skola (vad jag vet) har råd att sätta dubbla lärare under en lärares första tid, så man får helt enkelt kasta sig ut.

Är du medlem i lärarförbundet eller LR?

Ja.

Att ha ett creddigt och ett ocreddigt jobb

Så här blir reaktionerna ofta när jag berättar att jag jobbar som sfi-lärare:

- Åh vad spännande! Hur blev du det? Fick du kämpa länge, för att komma in i branschen? Började du tidigt intressera dig för språk? Hur gör du, när du undervisar? Liksom, planerar du mycket först, eller kör du på inspiration? Vad undervisar du om just nu? Så himla spännande, jag har också en dröm om att bli lärare, men jag vet att det är svårt … Tror du att man kan bli lärare även om man inte har undervisat som ung? Vad krävs det för att få lärarlegitimation? Har du träffat Jan Björklund? Om du har en dålig dag, är det inte svårt att komma igång då? Vad gör du när du kör fast? Har du några testelever, eller testar du och de andra lärarna era lektioner på varandra? Vad brukar ni prata om på era lärarlagsmöten? Lärde du dig undervisa innan du fick en egen grupp, eller lärde du dig liksom under tiden? Vad har du för pedagogisk ingång? Man har ju en dröm om att själv bli lärare en dag, hehe … men det är mest en dröm. I så fall skulle jag nog undervisa på studieväg 2. Det är ju kul att prata om ord och sådär, jag skulle nog kunna bli en bra sfi-lärare, om jag satsade. Hörde ni, kompisar, den här tjejen är sfi-lärare! Jo det är sant! Är du medlem i lärarförbundet eller LR?

Och så här blir reaktionerna ibland när jag berättar att jag jobbar som författare:

- Jaha, oj. Ja, ni får ta mycket skit nu va. Synd att det där med böcker inte fungerar.

Eller var det tvärtom?

glad grammatikdag!

En synnerligen glad grammatikdag tillönskar jag er alla, mina välartade bloggläsare! Själv inledde jag den med att växelvis vakna och halvslumra från 00.30 till 4.30, då jag slutgiltigt vaknade. Inte för att jag ständigt fick briljanta grammatiska insikter, vilket man hade kunnat förvänta sig av en grammatikdag, utan för att jag skulle med en taxi klockan 5.40. En rationell hjärna hade kanske koncentrerat sig på att sova då, de få timmar den fick, men ni vet hur hjärnor är.

(En positiv sak var visserligen att jag klockan 03.48 fick idén till min nästa qx-krönika. Och i princip hela ordalydelsen.)

Det tidiga uppvaknandet var för en god sak, nämligen folkbildning via åtta minuter i radio och fem i tv. Eller om man ska kalla det grammatikmission. Här kan du höra hur jag låter i ottan, och här kan du se hur jag ser ut ett par timmar senare (men fortfarande i ottan) när jag* gått genom den magiska sluss som på tv-språk kallas Sminket.

Jag skriver förresten detta halvliggande i min soffa, liksom pustande efter en ansträngande vecka som ingen ska tycka synd om mig för. I onsdags firade vi boksläppet för Grejen med verb, men det var bara avrundningen på en lång dag med media, där höjdpunkten nog får sägas vara inspelningen av Babel, som kommer att sändas på söndag kväll klockan åtta. Ja, det innebär att ni måste välja mellan Bachelor och mig.

Det mest fantastiska var, som det ofta är, Annika Lantz. Hennes gåva till min releasefest var ett gäng frågor som hon pepprade mig med, som en del i releasefestens program. Coachen filmade, vilket innebär att det någon gång i framtiden kommer att komma en video, men tills vidare får ni hålla tillgodo med en bild på tårtan. Ni som var på min förra releasefest vet hur god den var.

tarta flodhast

Nu när jag halvligger här med ett pulserande huvud som är vant vid åtta timmars sömn och uppstigning 8.30, och betraktar bilden på onsdagens tårta, slår det mig: Ett helt hörn av den finns fortfarande i min kyl. Och här sitter jag och skriver blogg. Poängen var i alla fall att jag hoppas att ni har en glad grammatikdag. Använd gärna ett extra inkoativ när det kvällnar, så blir Johar glad.

*Jag ser att det står ”Lövström” i texten, men jag lovar, det är jag.

ps. I morgon kommer jag till Akademibokhandeln för att prata om verb, svara på frågor och signera böcker.

verbfras, nu med musikvideo

Min aversion mot verbfraserna har naturligtvis även inspirerat till en musikvideo. Jag tänkte släppa den efter releasefesten och recensionsdatum, men i regnet och blåsten utanför mitt fönster fladdrar en tufsig skata förbi och tjuter (läs med dopplereffekt) ”Alla som har väggar sitter inomhus idag och vill kolla på videooo”.

Den som nu sitter och bekymrat undrar: ”Vad är en verbfras då?” kan med fördel slå upp sida 123 i Grejen med verb, och läsa kapitlet ”Vad är en verbfras då?”.

Grammatik efter mellon: verbfraser

Som utlovat, sjätte och sista tjuvtitten i Grejen med verb som redan kommit ut!

Grejen med verbfras

För melodi, se Internet. Sången kan också sjungas till melodin till ”Jag är en jävel på kärlek” med G.E.S.

Jag kan förstå nominalfras
Jag kan förstå huvudord och attribut
Har inte den kritiken, i grammatiken
Är de ganska bra
Jag kan förstå fundamentsplats
Jag kan se vad som är finit och infinit
Jag kan förstå varför man gör som man gör
Med satsadverbial

Men det finns ett ord jag vet
Ingen annan kan förklara varför det ordet finns
Vem man än frågar, så är det ett ord med en
Förklaring som ingen mänska minns

Så varför har vi en verbfras?
Ja varför har vi en sån nyckfull existens?
Ja varför har vi en verbfras?
Det finns ingen som kan svara på det, eller hur?

En verbfras är inte en satsdel
Och det är inte en bestämning till nånting
Har inte den funktionen, och positionen
Är totalt diffus
Och den är inte en ordklass
Den hjälper inte till för att förstå syntax
Och alla andra fraser är liksom baser
För nåt slags system

Men i en verbfras så kan man ha ett objekt
Predikativ och adverbial
Som ju är satsdelar själva, det är suspekt
Det är absurt, det är skandal

Så vad är grejen med verbfras?
Vad är grejen med en fras som är så här?
Ja vad är grejen med en verbfras?
Det finns ingen som kan svara på det, eller hur?

kampen fortsätter

Åttonde mars överväldigar mig. Kanske för att jag har varit en del av den feministiska kampen så länge jag vetat att den funnits, och samtidigt sett så lite hända. ”Kampen fortsätter, sexismen ska krossas!” skrek vi i kör på nittiotalet och eftersom jag var tonåring trodde jag på det. Det är åtta år sedan jag skrev följande:

”De har inte lärt sig att tyda flickors signaler” förklarade en polis i Metro idag, när han fick frågan varför en snubbe stoppade in sina fingrar i en 16-årings underliv på ett äventyrsbad häromdagen. Ja det måste vara jävligt svårt. Tjejer skickar ju så konstiga signaler, först tar de inte ögonkontakt med en, sedan drar de sig undan när man kommer nära, sedan stelnar de till eller försöker vrida sig ur ens grepp och till råga på allt anmäler de en när allt är klart. Det verkar vara väldigt svårt det där, men som tur är har jag kommit på något revolutionerande och kan härmed presentera min anti-våldtäktsguide för dummies: En brud som inte vill ha något uppkört i fittan beter sig ungefär som en snubbe som inte vill ha något uppkört i röven. En bra tumregel (komplimentera mig gärna för mitt ordval) är att inte göra något alls. Om man är helt övertygad om att bruden verkligen sitter där i bubbelpoolen och väntar på att någon ska uppmärksamma hennes könsliga behov, kan man sätta sig några meter därifrån och avvakta, för då finns det tre alternativ. Antingen vill hon verkligen att just du ska komma och ta henne till extas. Då kommer hon förr eller senare att ta kontakt med dig och uttrycka detta behov väldigt tydligt. Alternativ två, och det mest troliga alternativet, är att du har misstolkat signalerna. Eftersom du avvaktar kommer det inte bli så pinsamt för dig när du upptäcker den saken, du kan bara låtsas att du var intresserad av själva badandet, eftersom det ändå är det man gör på badhus. Det sista alternativet är att hon visserligen är skitkåt, men inte på dig. I så fall gör du som man gör när man går förbi en filmpremiär som man inte är bjuden på – går förbi och låtsas att du ändå inte är intresserad.

”Om jag skulle ge ett råd till en tjej som ville välja karriär”, sade jag till Coachen i morse, ”så skulle jag tipsa henne om att välja vilken mansdominerad bransch som helst, där utbildning är det viktigaste kriteriet. Det finns en sorts naturlag, nämligen, som säger att kvinnodominerade branscher präglas av lägre löner. När fler kvinnor kommer in i en bransch, sänks lönen, så se till att välja ett yrke som aldrig kommer att attrahera så många andra kvinnor (Tycker du att det verkar osolidariskt att inte tänka på andra kvinnors löner, finns risken att du måste rösta på ett parti med liten chans att komma in i riksdagen, vilket gör dig ansvarig för hela valresultatet i september). Vad gäller den sexistiska jargongen som antagligen kommer på köpet, får du ha lite humor.”

Ge inte upp, det finns en morgondag, ylar Anna Book i min Spotify för det är inte bara kampdag, utan också schlagerdag. Och jag tänker på alla rösträttsbrudar som tänkte just så, i så många år, när våra mormorsmödrar var unga. De offrade något för Saken. Vissa offrade en eftermiddag, andra hela livsgärningar, för att morgondagens kvinnor skulle ha det lite lättare att höja sina röster. Och kolla, vi fick rösträtt! Det slutade vara lagligt att våldta sin fru! (Andra grejer blev inte så fantastiska som rösträttskämparna trodde då, läs några nummer Rösträtt för kvinnor om du har en stund över!)

Gudrun Schyman, Lawen Mohtadi, Alexandra Pascalidou är dagens Signe Bergman, Elin Wägner och Gulli Petrini för mig. De ger mig hopp och får mig att pallra mig upp. Kampen fortsätter, sexismen ska … inte stå oemotsagd.

Själv har jag inte gjort så mycket. Men i alla fall skrivit en roman i svensk rösträttsmiljö, med fler flator än i Fröken Frimans krig. Känns kommersialistiskt att nämna det, men den är faktiskt på rea.

Grammatik mellan mellon: Oregelbundna verb

Som utlovat, femte tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014*:

Oregelbundna verb: Det är här man får gå och bli lite godtycklig, för de små oregelbundenheter som vi sett prov på i konjugation fyra blommar ibland ut i total anarki. Svenska Akademien har bestämt sig för att beteckna ett litet gäng verb som ”halvsvaga” och beskyller andra för att ha ”defekt böjning”. Vi som har lite anständighet i kroppen går naturligtvis inte runt och anklagar verb för att vara halvsvaga och defekta, utan lägger helt enkelt alla oregelbundna verb i en och samma hög. (”Som queer”, kanske någon säger nu, men queer är något helt annat. Queer skulle du, ur verbsynpunkt, möjligen vara om du tog bort alla konjugationerna och ifrågasatte hur vi i vårt dagliga liv reproducerar normerna kring vad som över huvud taget får kallas verb.)

*Inte! Jag fick just meddelande från förlaget att de kommer att släppa den tidigare, redan under nästa vecka. Vilket innebär att den sista tjuvtitten kanske kommer redan i helgen!

Grammatik mellan mellon: konjugationerna

Som utlovat, fjärde tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:

Konjugationerna

Något som en infödd svensk sällan tänker på, är vilken konjugation som gäller när hen säger ”jag är så jävla trött på det där ’hen’, det gör mig mer förbannad än både isbjörnsdöden och arbetslösheten, sluta använda det och sluta tala om för mig vad jag ska säga och inte säga”. Men en person som försökt tillägna sig det svenska verbsystemet i vuxen ålder är smärtsamt medveten:

är = starkt verb (konjugation 4)

gör = oregelbundet verb

sluta = konjugation 1

använda = konjugation 2

tala = konjugation 1

ska = oregelbundet verb

säga = konjugation 2

Konjugationerna kallas ofta verbgrupper och är det som beskriver hur verbet böjs. Allra lättast är det att böja verb i den föredömligt regelbundna konjugation 1 (som också kan kallas ar-verb för att de slutar på -ar i presens). Små barn har förstått det där, det är därför de säger: ”Han ljugade! Vi stjälade inte alls något godis, det var en tjuv som kommade och ätade allting!” Vi andra, som inte är barn, vi förtjusas av komplexiteten hos ett starkt verb och spänner blicken i det stackars godisfryntliga barnet och rättar: ”Ljög. Det heter ljög.”

Grammatik mellan mellon: finns futurum?

Som utlovat, tredje tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:

Finns inte, finns

Ibland står det i grammatikförklaringar att ett visst tempus, ett visst modus eller någon annan grammatisk form inte finns på svenska. Men de finns, precis på samma sätt som man kan vara kissnödig i England.

Låt mig för all del utveckla.

Det finns inget engelskt adjektiv som betyder kissnödig. Mina engelska elever skrattar när jag förklarar att vi har ett ord som beskriver någon som behöver kissa. Att vi har adjektiv som beskriver behovet att äta (hungrig) och dricka (törstig) verkar inte alls konstigt, men I’m peey finns tydligen inte på engelska och blotta tanken får mina engelsmän att fnittra högt. Ändå går de runt i England och behöver kissa stup i kvarten.

På samma sätt går vi här i Sverige omkring med ständiga behov av att markera framtid, pågående aktivitet eller önskemål, helt utan att ha en bestämd verbform dedicerad uppgiften. Där någon med progressiv aspekt i språket, låt oss kalla honom Paul (personen, inte aspekten), lätt och ledigt förklarar: ”I am eating”, kan en stackars svensktalande knappast kontra med ”jag är ätande”, utan får knorra till det med ”jag sitter och äter”. Det funkar det med.

en ickefråga från 2012

På ett facebookforum jag frekventerar, diskuteras i dagarna ordet ”hen”. Det vissa hasplar ur sig där inspirerar mig att damma av följande krönika från 2012, när ”hen” just introducerats för det allmänna medvetandet och transsexuella eventuellt ska slippa steriliseringskravet:

Det är fröjdefulla dagar för den som till äventyrs vill kalla någon för ”hen” eller låta transsexuella bestämma över sina egna organ. En ny barnbok har fått en massa extrareklam genom att använda ett nytt ord, och”hen” har plötsligt smugit sig in i salonger där tidigare dualismen härjat ohotad.

Till och med kristdemokraterna har ändrat sig, de behövde bara tänka väldigt, väldigt länge först, och det kan man ju förstå. Det finns folk som tänker snabbt och de som tänker långsamt, och inte ens dem ska man tvångssterilisera om man vill kalla sig civiliserad.

Men börjar man läsa kommentarerna till tidningsartiklar som behandlar de här två ämnena, inser man snabbt att det finns en tredje kategori: folk som inte tänker alls, utan bara tycker. De har alltid fascinerat mig, de där som slänger sig med åsikter utan minsta grund av information. De måste ha ett sådant självförtroende, tänker jag. De måste ha kommit till jorden med en riktigt präktig moderkaka av rent tolkningsföreträde. Och en sak de gillar att säga är att olika saker är ickefrågor.

En ickefråga är egentligen en fråga som inte behöver dryftas eftersom den inte berör någon. Ett exempel på en ickefråga kan vara ”Hur ska vi förhindra att meteorologer med klargrön hud blir osynliga framför en greenscreen” eller ”vilka regler gäller om pingisbollen studsar på nätet, gör en loop över eget spelfält och ned under bordet samt studsar på undersidan av motståndarens spelfält utan att snudda golvet”. Enligt dessa företrädare för verklighetens folk är även transsexuellas reproduktiva möjligheter och könsobekväma barns självkänsla ickefrågor. Allt enligt grundfrågeställningen: Om det inte angår mig, hur kan det då angå någon?

Ju fler kommentarer jag läser, desto mer ser jag hur anhängarna av ickefrågeteorin bildar en fullkomlig armé av verklighetsföreträdare. Och jag inser mer och mer: De tror verkligen att de pratar om verkligheten! De tror att transsexualism och svårigheter att känna igen sig i en av två begränsade könsroller är påhitt, och att deras egen upplevelse är verklig. Jag inser samtidigt varför de envisas med att hitta på olika ord såsom ”genuspajasar”, ”könsneutrala fascister” och ”genusstramsare” för att visa sitt förakt för folk som eh … använder ett påhittat ord. De TROR verkligen att det är trams. De tror att ingen människa i grunden kan vara bög, trans eller queer på något annat sätt, och att de som kämpar för transrättigheter och könsneutrala ord gör det för att få uppmärksamhet.

Eller? Det kan väl aldrig vara så att de ser och förstår att det på riktigt finns människor som plågas av att vakna i fel kropp varje morgon? Att det finns barn som mår dåligt av den benhårda gränsen mellan rosa och militärgrönt i leksaksaffärerna, pojkar som önskar att de vågade leka i dockvrån och flickor som sneglar längtansfullt på mekanot? För om de verkligen fattar det, om de verkligen inser att det inte alls handlar om några förvirrade lobbyister med för mycket fritid, då får jag nästan lust att ringa upp dem allihop en efter en.

”God morgon”, ska jag säga. ”Jag vill bara informera dig om att ditt liv från och med nu kommer att vara kraftigt begränsat. Först och främst är det några grejer du inte får säga, för de verkar så tramsiga. Du vet hur du alltid pratar om sport? Vi har kommit fram till att vi blir kränkta om du säger det, för hur ska man kunna skilja på hockey och fotboll om du går omkring och kallar allt för ’sport’? Ska man helt upplösa alla skillnader, ska vi spela fotboll med puck eller vad menar du? Och göra illa oss i fötterna? Och visstja, vi kommer också att ersätta ditt könsorgan med en vitlökspress. Om du vill ha tillbaka ditt vanliga gamla kön kommer du tyvärr tvingas sterilisera dig först, det finns nämligen inte tillräckligt med underlag för att garantera att dina barn skulle bli lyckliga. Känns det jobbigt? Tyvärr är det inget vi kan bry oss om. Du har just blivit utnämnd till ickefråga.”

meddelande från 2003

Det finns ingen gräns för vad man kan hitta när man letar igenom sina papper inför deklarationen. Som en kompensation för att den här bloggen låg nere under två dagar (undertecknad hade glömt kolla den sällan bevistade mejladress som emottar fakturorna från webbhotellet), delar jag härmed med mig av ett meddelande som jag och mina bandmedlemmar ursprungligen hittade för drygt tio år sedan under en lucka.

Vi hade då vår replokal i en källare, där vi varje torsdag tränade och skrev på låtar såsom Hej dr Phil, Orgasmlåten och Score on the dancefloor. Höjdpunkten i vår karriär var när vi fick spela på lilla scenen på Pride. Sedan blev basisten klar med sin utbildning och därifrån gick allt utför.

För att komma in i vår replokal, behövde man lyfta på en mycket tung lucka, eller lyftbar vägg kanske närmare beskriver den. Den var låst med ett enormt hänglås, men medan vi var nere och repade var det förstås upplåst. Ibland när vi kom ut efter att ha repat, satt det två nedgångna människor och småhuttrade i utrymmet mellan luckan och källaren, och vi lät dem sitta.

Och en dag hittade vi det här:

tacket

Tack!
för ni låter oss p..nda här. Det e skit å va utan hem. Folk ringer på snut föremesta om man snor lite värme å så. ”Hemlös” = ”laglös & knarkare” tycker ”svenne”.
Brudar, tyck va ni vill, men fortsätt va er själva, för ni e toppen. Ibland sitter vi här under vår filt å sover (nåra ggr i veckan). Vaktar er repis med mitt liv, det kan ni lita på.
MVH Tiggare Lasse med maka Katja
Ps. Ni e ganska bra på å lira. Kom å repa oftare. Ds.
(avslutas med en bild på en marijuanaplanta med bildtexten ”Godis”)

 

grammatik mellan mellon: vad är verb?

Som utlovat, första tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:

Apropå verb och vad de är

- Vad är ett verb egentligen?
- Ja … Det är något som man gör.
- Som ett projekt?
- Nej, alltså det är det som händer. I en mening.
- Som till exempel inbrott?
- Nej, eller ja… om man gör ett inbrott så är det ”gör” som händer.
- Nej, det är inbrottet.
- Okej, säg en mening så ska jag visa dig vad verbet är.
- ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”.
- Verben är ”måste” och ”bo”.
- Nej, verbet finns inte! Det var en kuggfråga.
- Vad menar du?
- Har du inte sett filmen? Det händer absolut ingenting i den där meningen. Hon vill ju till och med knarka.
- ”Vill” och ”knarka” är verb.
- Okej jag fattar. Inte. Finns det alltid två verb?
- Ät nu.

grammatik mellan mellon

I torsdags kom ett bud med en gul väska, som fick mig att pipa till av förtjusning. Jag tror faktiskt aldrig att jag har blivit så glad av att se min egen bok förut. Inte ens när jag höll min tegelsten Tillbaka till henne i mina händer. Inte ens när jag debuterade.

DSC_0334_edit0

Det kan vara känslan av surrealism som gör det. Att texterna jag skrev om grammatik för att roa mig själv plötsligt och friktionslöst har blivit en bok. Dessutom en ganska snygg bok. Och annorlunda. Det är något annat än att mina berättelser blir böcker, för de skrevs alltid för att bli det.

En liten skara människor har hittills fått Grejen med verb i sina händer. En av dem är min författarkollega Christoffer Carlsson, som sms:ade på väg hem från förlaget: ”har skrattat högt flera gånger”. Han hade kommit till sida 23, skrev han, och det var egentligen det jag fastnade på: Har jag skrivit en grammatikbok som en människa nöjesläser? Som han börjar läsa på sida 1 och sedan fortsätter, i stället för att slå upp en term när nöden kräver det?

Våndan börjar sakta avta. Förutom att jag genast upptäckte att det saknades en fotnot, vilket får mig att framstå som väldigt generaliserande när det gäller italienares relation till bearnaisesås.

När kommer den ut? frågar den som ser mig sitta och förälskat smeka mitt förhandsexemplar. Om ett par veckor, svarar jag och kollar i almanackan, som säger nej. Nej, inte om ett par veckor, utan om SJU. Det är ju vansinne. Ska jag sitta här med min entusiasm och vänta på att sju veckor ska gå?

Nej. Jag måste dela med mig på något sätt. Så en gång i veckan fram till releasedagen tänkte jag bjuda på något ur boken, som mellanspel till alla mellofester ni naturligtvis har varje lördag i dessa tider. Vi börjar på onsdag.

stoppa pressarna

Det spelar ingen roll hur nöjd jag är medan jag skriver. Ett par månader före utgivning är det ändå jag som sitter där och våndas.

Kanske för att den slutgiltiga filen har gått till tryck, och det är för sent. Tryckpressarna är i rullning, jag får inte vakna en natt och utropa: Neje! Han kan ju inte ringa henne i kapitel 23, det innebär ju att han hade hennes nummer redan från början och då faller hela historien!

Jag har fnissat mig igenom hela ”arbetet” med Grejen med verb. Jag vet det för att jag minns det. Så här var mina tankar: ”Åh tänk när den här boken finns i handeln! Sverige, gör dig redo att möta verb som du aldrig sett dem förut!” Nu sitter jag här och svettas, precis som jag gjorde i somras innan Hjärta av jazz kom ut.

Någon gång i juli började jag bli övertygad om att jag hade skrivit en riktigt banal skitbok, som skulle ödelägga min författarkarriär. Recensenterna skulle bli grundligt besvikna, fastslå att ”Lövestam har tappat det”. När jag tänkte tillbaka på handlingen i Hjärta av jazz stönade jag av leda och undrade om läsarna ens skulle orka förbi första kapitlet. Det går så, när man har ägnat ett par månader åt att flytta kommatecken och begrunda adverbial i en text – lagom tills man ska börja marknadsföra den är man så less att man vill slänga ut den med komposten.

Det är alltså med viss oro jag ser mina böcker släppas, och obehaget inför grammatikboken börjar bli påtagligt nu. Tänk om jag har missat något. Tänk om det jag tyckte var kul bara är flams för alla andra. Kanske tycker folk att det är för mycket sex, religion och politik i en bok om verb (fast ärligt talat, hur skriver man en grammatikbok utan att blanda in sex, religion och politik…), kanske finns möjligheten att både jag, redaktören och faktagranskaren har missat att det i någon fotnot står imperativ där jag menar infinitiv. Jag vågar inte ens kolla.

Då är det lugnande att påminna mig om förra årets ångest och läsa era läsarbrev. Idag skrev en man som är ”nästan lika gammal som Alvar och har spelat klarinett i hela [s]itt liv” att: ”Nu har jag läst [Hjärta av jazz] och knappast tidigare har jag fyllts av en sådan känsla med värme och mild humor. Det är stor igenkänningsfaktor förknippat med mitt eget liv. Jag går ofta och tänker på Steffi och Alvar som om de var mina goda vänner.” Igår skrev en väsentligt yngre person att mina texter har haft betydelse under hens tonår, och att Tillbaka till henne ”innehåller allt som jag gillar. Historia, kvinnokamp, flator och vardag. Jag förstår verkligen inte hur en människa kan kombinera dessa saker på ett så snyggt sätt.”

Jag tror inte ni vet hur mycket de där breven betyder. Tack, helt enkelt, för att ni skriver dem.

den som söker…

Jag påbörjade häromdagen en betraktelse över 2013, men den blev ganska tråkig för er som inte får ut så mycket av navelludd. Den handlade om böcker osv. Här kommer i stället essensen av 2013: googlingarna. De är färre nu, eftersom google har börjat dölja fler sökningar och de flesta sökningarna i statistiken heter ”unknown”. Men under ett år får man ändå ihop en del, och härmed drar jag mitt strå till stacken för att frågorna vi ställde oss under 2013 ska få svar.

vad googlas mest just nu

På den här bloggen, utöver de sedvanliga ”Sara Lövestam” och ”Sara Lövenstam”, är det ”vuxenlekar” med trettiotre googlingar det senaste året. Det är också väldigt många som intresserat sig för David Lindgrens gula näsduk. Googlingarna spänner från ”David Lindgren näsduk hetero” till ”Gul servett i bakfickan”.

det var en gång satslösning

Jag har två teorier kring vad vår googlare denna gång sökt:

1. En saga som handlar om satslösning. Varsågod i så fall:

Det var en gång satslösning. Satslösningen bodde ensam i en stuga, för vart hen än gick, hörde hen bara det nedslående: ”Satslösning är så tråkigt”. Därför isolerade sig satslösningen alltmer, fjärmade sig från folk och började till och med tycka att hen själv var tråkig. Efter några år började satslösningen att krympa av självförakt och vånda. Hen krympte tills hen inte var större än en nagel. Just då kom ett barn in i stugan. ”Jag undrar”, sade barnet, ”vad som skiljer ett objekt från predikativ”. Den lilla satslösningen harklade sig, för hen hade inte använt sin röst på flera år. Barnet hann besluta sig för att gå ut igen och hade kommit ända till tröskeln, när satslösningen gav upp ett pip: ”Jag vet! Jag kan! Jag kan berätta om predikativ!” Satslösningen berättade och berättade, om objekt och kopulaverb, om adjektiv och hur de kan vara så mycket mer än attribut. Medan hen berättade växte hen sig större och större, tills det var som om hen fyllde hela huset. Satslösning sipprade ut genom fönstren, lyfte mot himlen och uppfyllde till slut hela universum. Lycklig som bara en satslösning kan vara. Slut.

2. Hur man tar ut satsdelarna ur en sagoinledning. Och det kan jag ju också berätta:

Det = formellt subjekt
var = finit verb
en gång = adverbial (på satsadverbialets plats)
ett litet tempus som kallades Imperfekt = egentligt subjekt

Ovanstående sagoinledningsexempel är för övrigt inledningen till ett avsnitt ur Grejen med verb, som kommer ut om två månader.

Är man bög om man slickar på en tjejs fötter

Det kan man mycket väl vara. Man kan också vara bankdirektör, sömmerska eller rentav folkpartist. Troligast är dock att man är en helt vanlig fotfetischist, alternativt (möjligen) en väldigt hungrig person med dåligt omdöme.

fabio vill inte gifta sig med dig

Det känns okej.

satsen i hennes armhåla

”I hennes armhåla” är ingen sats, utan en prepositionsfras. Frågeställningen är alltså felaktig.

udda sara lövestam ”word count”

Det händer att folk googlar sig hit på frågor om hur många ord som motsvarar hur många sidor i en färdig roman. När jag skriver brukar jag göra ett överslag som åtminstone funkar på mina böcker: 1 000 tecken motsvarar nästan en boksida. Ett A4, när jag skriver 12 punkter med enkelt radavstånd, motsvarar ungefär 2000 tecken (jag har mycket dialog = mycket luft). Det brukar alltså stämma någorlunda, om jag har skrivit 20 A4, att det blir ca 30-40 boksidor i den färdiga romanen.

Men svaret på frågan är egentligen: Udda har 49 461 ord, eller 276 275 tecken inklusive blanksteg. Så vet ni det.

heter det vårrus eller vår rus

Det är en filosofisk fråga. Rent språkligt heter det vårrus, och kan inte heta något annat, baserat på väldigt grundläggande regler om bland annat att ett substantiv inte kan stå som bestämning till ett annat substantiv på samma sätt som adjektiv kan. Även om man menade att man hade en gemensam rus, och ”vår” alltså skulle tjäna som possessivt pronomen, skulle det bli knepigt eftersom ”rus” bara existerar som ett så kallat ett-ord. Såvida, förstås, man inte talar om den alternativa titeln på August Strindbergs pjäs ”Brott och brott”. Som amatörteatersällskap skulle man alltså kunna säga ”kom och titta på vår Rus!”, men då skulle man ändå behöva ändra begynnelsebokstaven i Rus till versal. Detsamma gäller samtliga geografiska platser som delar namnet Rus.

Av hela denna diskussion tycks det som om skaparna av Vår Ruset endast har lyssnat på ”ändra begynnelsebokstaven till versal” och ignorerat det där med språkliga regler, för namnet på tävlingen är alltså Vår Ruset och därför antar jag att det ”heter” det. Det är helt sjukt, och någon på Bolagsverket borde faktiskt ha reagerat. Jag sprang själv nämnda Vår Rus en gång, men språkpolisen inom mig (som jag trodde var hyfsat liberal) klarar det inte en gång till.

bok suger av din man

Jag tänker mig att vår googlare här har råkat ut för en typ av otrohet, och söker sig till internet för igenkänning och tröst. Själv tror jag inte att boken faktiskt sög av din man, även om det kanske såg ut så bakifrån. Jag tror att han läste något fantasieggande och bestämde sig för att ta inspirationen i egna händer. När du kom in, kan boken ha legat kvar i hans knä. Det må ha sett misstänkt ut, men ta det från en författare vars första sexliv bestod av Isfolket-serien: böcker går inte till handgripligheter.

jag tror att jag skriver en deckare

Jag tror att jag skriver en deckare.

I en genomsnittlig svensk bokaffär finns det två avdelningar: deckare och annat. Av alla genrer som finns – historiska romaner, biografier, äventyr, science fiction, relationsromaner, pusselromaner, kärlekshistorier – är det mordhistorierna som upptar halva utrymmet i bokhandlarna, säkerligen grundat på att väldigt många läsare vill läsa dem. Det beror i sin tur på att det begås så många mord i Sverige och vi försöker förstå dem genom att läsa böcker att vi är ett dödsdyrkande folk att deckare ger större insikter om livet än andra böcker att deckare i allmänhet är så vackert skrivna orsaker som för mig är lite diffusa, men som kanske handlar om att folk helt enkelt gillar kvinnolik som hittas nakna i skogsbryn jakten på en mördare medbringar en klar och tydlig utmaning för huvudpersonen och uppdelning mellan gott (protagonisten) och ont (mord). ”När jag läser böcker vill jag koppla av”, sade en kollega till mig som svar på varför hon läser deckare.

Jag är inte helt säker på att jag skriver en deckare. Men det handlar om en person som har försvunnit, och någon som anlitas för att hitta henne. Det är ju sånt deckare handlar om – det måste inte nödvändigtvis röra sig om döda kvinnor som hittas av hundar i skogsbryn. Och de måste inte vara skrivna av ”deckarförfattare” – väl? Jag är lite oklar över hur pass ”normal” själva detektiven behöver vara. Möjligen har jag överskridit gränsen på både tvärsen och ledden, men Lisbeth Salander är väl inte heller höjden av normalitet och millenniumserien kallas ju ändå deckare … eller? Jodå, det står på Wikipedia.

Det är förresten snarare en deckarserie jag inte är säker på huruvida jag skriver. Det vill säga, jag är helt säker på att jag skriver den, första boken är redan inlämnad och jag skriver just nu på sjuttonde kapitlet i del två. Men är det en deckarserie? Jag trodde det, innan jag lämnade in den första delen till min förläggare. Hon har sett många deckare i sina dar, och när hon läst igenom halva boken sade hon ”Deckare vet jag inte. Det är en typisk Sara-bok, men med ett detektivtema”.

Sara-bok. Det lär dröja innan vi ser den genrebeteckningen på Pocketshop.

Fast sedan skickade jag boken till min litterära agent. När han läst igenom halva boken beskrev han den som ”en fantastisk deckare”. Efter hela boken nyanserade han sig: ”en roman som några ska lätt kvalificera som deckare, men som ändå är inte en deckare”.

Jag kommer inte längre än så. Genreuppdelning är, likt all annan kategorisering, djupt otillräcklig i längden. Kanske särskilt för en upphovsman. Nästa vår, när första delen kommer ut, ska jag med nyfikenhet gå och titta i bokaffärerna för att se vad jag egentligen har skrivit. Till skillnad från mig är bokhandlarna tvungna att välja en hylla.