dagens tips

Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).

Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?

Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.

grammatik mellan mellon

I torsdags kom ett bud med en gul väska, som fick mig att pipa till av förtjusning. Jag tror faktiskt aldrig att jag har blivit så glad av att se min egen bok förut. Inte ens när jag höll min tegelsten Tillbaka till henne i mina händer. Inte ens när jag debuterade.

DSC_0334_edit0

Det kan vara känslan av surrealism som gör det. Att texterna jag skrev om grammatik för att roa mig själv plötsligt och friktionslöst har blivit en bok. Dessutom en ganska snygg bok. Och annorlunda. Det är något annat än att mina berättelser blir böcker, för de skrevs alltid för att bli det.

En liten skara människor har hittills fått Grejen med verb i sina händer. En av dem är min författarkollega Christoffer Carlsson, som sms:ade på väg hem från förlaget: ”har skrattat högt flera gånger”. Han hade kommit till sida 23, skrev han, och det var egentligen det jag fastnade på: Har jag skrivit en grammatikbok som en människa nöjesläser? Som han börjar läsa på sida 1 och sedan fortsätter, i stället för att slå upp en term när nöden kräver det?

Våndan börjar sakta avta. Förutom att jag genast upptäckte att det saknades en fotnot, vilket får mig att framstå som väldigt generaliserande när det gäller italienares relation till bearnaisesås.

När kommer den ut? frågar den som ser mig sitta och förälskat smeka mitt förhandsexemplar. Om ett par veckor, svarar jag och kollar i almanackan, som säger nej. Nej, inte om ett par veckor, utan om SJU. Det är ju vansinne. Ska jag sitta här med min entusiasm och vänta på att sju veckor ska gå?

Nej. Jag måste dela med mig på något sätt. Så en gång i veckan fram till releasedagen tänkte jag bjuda på något ur boken, som mellanspel till alla mellofester ni naturligtvis har varje lördag i dessa tider. Vi börjar på onsdag.

stoppa pressarna

Det spelar ingen roll hur nöjd jag är medan jag skriver. Ett par månader före utgivning är det ändå jag som sitter där och våndas.

Kanske för att den slutgiltiga filen har gått till tryck, och det är för sent. Tryckpressarna är i rullning, jag får inte vakna en natt och utropa: Neje! Han kan ju inte ringa henne i kapitel 23, det innebär ju att han hade hennes nummer redan från början och då faller hela historien!

Jag har fnissat mig igenom hela ”arbetet” med Grejen med verb. Jag vet det för att jag minns det. Så här var mina tankar: ”Åh tänk när den här boken finns i handeln! Sverige, gör dig redo att möta verb som du aldrig sett dem förut!” Nu sitter jag här och svettas, precis som jag gjorde i somras innan Hjärta av jazz kom ut.

Någon gång i juli började jag bli övertygad om att jag hade skrivit en riktigt banal skitbok, som skulle ödelägga min författarkarriär. Recensenterna skulle bli grundligt besvikna, fastslå att ”Lövestam har tappat det”. När jag tänkte tillbaka på handlingen i Hjärta av jazz stönade jag av leda och undrade om läsarna ens skulle orka förbi första kapitlet. Det går så, när man har ägnat ett par månader åt att flytta kommatecken och begrunda adverbial i en text – lagom tills man ska börja marknadsföra den är man så less att man vill slänga ut den med komposten.

Det är alltså med viss oro jag ser mina böcker släppas, och obehaget inför grammatikboken börjar bli påtagligt nu. Tänk om jag har missat något. Tänk om det jag tyckte var kul bara är flams för alla andra. Kanske tycker folk att det är för mycket sex, religion och politik i en bok om verb (fast ärligt talat, hur skriver man en grammatikbok utan att blanda in sex, religion och politik…), kanske finns möjligheten att både jag, redaktören och faktagranskaren har missat att det i någon fotnot står imperativ där jag menar infinitiv. Jag vågar inte ens kolla.

Då är det lugnande att påminna mig om förra årets ångest och läsa era läsarbrev. Idag skrev en man som är ”nästan lika gammal som Alvar och har spelat klarinett i hela [s]itt liv” att: ”Nu har jag läst [Hjärta av jazz] och knappast tidigare har jag fyllts av en sådan känsla med värme och mild humor. Det är stor igenkänningsfaktor förknippat med mitt eget liv. Jag går ofta och tänker på Steffi och Alvar som om de var mina goda vänner.” Igår skrev en väsentligt yngre person att mina texter har haft betydelse under hens tonår, och att Tillbaka till henne ”innehåller allt som jag gillar. Historia, kvinnokamp, flator och vardag. Jag förstår verkligen inte hur en människa kan kombinera dessa saker på ett så snyggt sätt.”

Jag tror inte ni vet hur mycket de där breven betyder. Tack, helt enkelt, för att ni skriver dem.

jag tror att jag skriver en deckare

Jag tror att jag skriver en deckare.

I en genomsnittlig svensk bokaffär finns det två avdelningar: deckare och annat. Av alla genrer som finns – historiska romaner, biografier, äventyr, science fiction, relationsromaner, pusselromaner, kärlekshistorier – är det mordhistorierna som upptar halva utrymmet i bokhandlarna, säkerligen grundat på att väldigt många läsare vill läsa dem. Det beror i sin tur på att det begås så många mord i Sverige och vi försöker förstå dem genom att läsa böcker att vi är ett dödsdyrkande folk att deckare ger större insikter om livet än andra böcker att deckare i allmänhet är så vackert skrivna orsaker som för mig är lite diffusa, men som kanske handlar om att folk helt enkelt gillar kvinnolik som hittas nakna i skogsbryn jakten på en mördare medbringar en klar och tydlig utmaning för huvudpersonen och uppdelning mellan gott (protagonisten) och ont (mord). ”När jag läser böcker vill jag koppla av”, sade en kollega till mig som svar på varför hon läser deckare.

Jag är inte helt säker på att jag skriver en deckare. Men det handlar om en person som har försvunnit, och någon som anlitas för att hitta henne. Det är ju sånt deckare handlar om – det måste inte nödvändigtvis röra sig om döda kvinnor som hittas av hundar i skogsbryn. Och de måste inte vara skrivna av ”deckarförfattare” – väl? Jag är lite oklar över hur pass ”normal” själva detektiven behöver vara. Möjligen har jag överskridit gränsen på både tvärsen och ledden, men Lisbeth Salander är väl inte heller höjden av normalitet och millenniumserien kallas ju ändå deckare … eller? Jodå, det står på Wikipedia.

Det är förresten snarare en deckarserie jag inte är säker på huruvida jag skriver. Det vill säga, jag är helt säker på att jag skriver den, första boken är redan inlämnad och jag skriver just nu på sjuttonde kapitlet i del två. Men är det en deckarserie? Jag trodde det, innan jag lämnade in den första delen till min förläggare. Hon har sett många deckare i sina dar, och när hon läst igenom halva boken sade hon ”Deckare vet jag inte. Det är en typisk Sara-bok, men med ett detektivtema”.

Sara-bok. Det lär dröja innan vi ser den genrebeteckningen på Pocketshop.

Fast sedan skickade jag boken till min litterära agent. När han läst igenom halva boken beskrev han den som ”en fantastisk deckare”. Efter hela boken nyanserade han sig: ”en roman som några ska lätt kvalificera som deckare, men som ändå är inte en deckare”.

Jag kommer inte längre än så. Genreuppdelning är, likt all annan kategorisering, djupt otillräcklig i längden. Kanske särskilt för en upphovsman. Nästa vår, när första delen kommer ut, ska jag med nyfikenhet gå och titta i bokaffärerna för att se vad jag egentligen har skrivit. Till skillnad från mig är bokhandlarna tvungna att välja en hylla.

synopsis, halleluja

I ett par dagar har jag gått runt som en osalig ande, för att jag inte vetat var en person ska ha lagt en viss grej i kapitel 30 i en bok som ska komma ut om två år. Alldeles nyss kom jag på var grejen ska vara lagd, och lättnaden sade mig något om hur mitt arbete med synopsis har förändrats i takt med att jag skrivit fler böcker.

Att skriva synopsis har liksom gått från att låta som världens mest kreativitetsdödande uppfinning, till att vara den stora, fantastiska nyckeln till att skriva en helgjuten roman.

För nu, när jag vet var personen ifråga kommer att ha lagt den där speciella grejen, vet jag också att jag inte kommer att behöva göra några krumbukter när jag väl kommer till kapitel 30 (är på kapitel 4 nu), för mitt undermedvetna (och ibland mitt medvetna) kommer att ha jobbat åt det hållet hela tiden.

Att jobba med synopsis är på inget vis kreativitetsdödande. Det är dubbelt kreativt, för både dramaturgi (synopsis) och text ger precis så mycket utrymme för kreativitet som man tillåter dem. Att punkt för punkt sitta och skriva händelserna som bygger min historia gör att jag faktiskt kan skriva in de där knäppa bikaraktärerna och avstickarna som jag så gärna vill ha, och samtidigt ge dem en roll i dramat som dramat till slut inte kommer att klara sig utan.

Jaha, detta var kvällens lilla lovsång till synopsis. Nu ska jag gå med min lättnad till sovrummet, där Coachen ligger och tittar på filmtrailers. Hon har sagt att jag har verkat lite orolig de senaste dagarna.

bokmässans…

… roligaste: Att träffa läsare som jag tidigare bara sett på Facebook. Ur massan klev också plötsligt en kvinna, som undrade om jag kände igen henne. Det visade sig att hon var min lärare när jag som nioåring bodde i Zimbabwe, och jag var tvungen att informera henne om en sak jag hade tänkt på så sent som förra veckan: ”Det var du som lärde mig att göra skillnad på de och dem!” (Hon gjorde det genom att säga ungefär: Du är nio år och det passar sig inte att du skriver ”dom” så nu får du lära dig det här.)

…misslyckande: När jag räknade fel på tiden och plötsligt hade tio minuter på mig att packa, checka ut från hotellet och kuta från Avenyn till mässan. Jag plöjde genom havet av bokintresserade kringstrosande, duckade för en kram från någon utklädd till Bamse, sicksackade mellan kluckande klungor av damer och skrockande skockar av herrar, nådde Piratförlagets monter precis när Fredrik Belfrage uttalade mitt namn från scenen: ”…Sara Lövestam! Var hon nu är … är hon här?” Jag flåsade, slängde jackan på scenen, frustade: ”här! Här är jag!” Tänkte: det är tur man går på Friskis.

…känsla: Jag är så himla okänd. Man kanske kunde tro att känslan skulle vara tvärtom, med tanke på alla som kom fram och ville prata med mig om Lantzkampen (tack för komplimangerna!), grammatikdagen, LR-bloggen och böckerna, men man är ganska liten när man står och ska signera böcker och varannan person köar till ens signering för att fråga: ”Är det här Jan Guillou ska signera sedan? Är det okej om jag står här och väntar?” Jonas Jonasson fick för övrigt mässans längsta signeringsköer. De ringlade sig långt bortom våra grannmontrar och han fick sitta och skriva signaturer i 45 minuter tills de var tvungna att stoppa kön. Jag tyckte väldigt synd om honom. Det verkade jättejobbigt. Verkligen.

13bokmassan4

…bästa: När Fredrik Belfrage vände sig mot publiken och konfunderat sade: ”Hon är verkligen besatt av språk, vet ni vad hennes nästa bok ska handla om? Verb!”, varpå några i publiken gav ifrån sig ett spontant jubel.

…tankar: litteratur, fulkultur, poesi, innanförskap, utanförskap, oj nu ska jag upp på scenen, vad är det som låter, ärlighet, sömn!, mums, privilegier, oj, hej, kul, oj nu ska jag dit, var ligger den montern, hej, seminarium, Rumänien, trött.

Tack för i år, bokmässan. Du var trevlig och jag förstår varför du attraherar 97 000 människor varav samtliga tycktes befolka Piratförlagets monter. Nu får du och jag se till att vila upp oss ordentligt, för 2014 kommer jag med två böcker!

författarfrågor man aldrig får

I författarintervjuer finns det frågor man nästan alltid får, och så finns det frågor man nästan aldrig får. De vanligaste frågorna är antagligen vanligast för att de fångar in något som journalisten och läsarna är intresserade av. Men på sin egen blogg kan man bry sig mindre om sådant, så här kommer ett gäng frågor jag aldrig har fått. Om någon annan författare läser den här bloggen, går det bra att sno listan och intervjua sig själv.

1. Vad trodde du att din senaste bok skulle handla om, innan du visste bättre?

2. Kan du, utan att tjuvkika, citera första meningen i alla/minst tre av dina böcker?

3. Sista meningen då?

4. Vad är det vanligaste folk säger när du berättar att du är författare?

5. Kan du nämna tre företeelser i dina böcker, utöver intrig och karaktärer, som inte stämmer överens med verkligheten? Var det medvetet eller omedvetet?

6. Hur peppar du dig själv när du tvivlar på din egen berättelse?

7. Vilken av dina bokkaraktärer har varit svårast att skriva? Varför?

8. Har du funderat på att tatuera något vackert på din rygg/nacke, så att din (eventuella) partner har något att titta på på dagarna, kvällarna och nätterna?

Mina egna svar kommer inom kort!

att vara författare

Den som följer min författarsida på facebook vet numera att 1) jag har blivit inbjuden som författargäst på Les Boréales-festivalen i Frankrike, 2) jag har blivit betrodd att själv illustrera grammatikboken som kommer ut våren 2014, och att 3) min fjärde roman, Hjärta av jazz, har skickats till tryck. Sammantaget, och även var för sig, är detta nyheter som 1) ger mig akut pirr i magen samt 2) indikerar att jag inte förhäver mig när jag kallar mig författare.

Så nu ska jag berätta vad det bästa är, med att vara författare:

1. Att man får hitta på saker.

Och det gör en kreativ hjärna lycklig. Hitta på saker får man lyckligtvis göra även utan att vara författare, men att veta att sakerna man hittar på snart så småningom finns ute i världen gör känslan ännu bättre. Det blir plötsligt nästan viktigt, allt man sitter och hittar på.

2. Att man får höra citat av sig själv.

Det är inte fullt så ego som det låter, det är inte själva grejen att någon citerar en som är så fantastiskt. Det som gör mig tagen och liksom sprudlande, är att jag, varje gång någon citerar ett ställe hen gillat i min bok, får en glimt av hur just den personen har läst boken. Och inte bara det. När jag skriver böcker går det oändligt långsamt, varje ord ska tänkas och modelleras fram för att passa just den tanken och känslan som jag vill att stycket ska förmedla. När någon sedan gör sig besväret att mejla mig en formulering som kändes extra bra att läsa, så ger det liksom betydelse till den där stunden när jag satt och lirkade fram den. Det känns helt enkelt väldigt fint, och är en typ av komplimang som jag bär med mig länge.

3. Att man kan se sina böcker på biblioteket.

För någon som inte har läst så värst mycket i sina dar, låter det kanske inte så märkvärdigt. Men har biblioteket varit källan till hela ens verklighetsflykt, bildning, ordförråd och de flesta av ens barndoms fröjder, så är det närmast magiskt. På de två bibliotek jag oftast besöker, vet jag precis var de står. Ibland alla tre böckerna, men oftast en eller två (tack alla som ideligen går och lånar mina böcker!) under Hc och bokstaven L för Lövestam. Jag får vara en del av biblioteket.

4. Att man kan förgylla någons tid med bara sina ord.

Och ibland rentav förändra någons liv. Alltså era tackbrev, de värmer så att man i princip kan göra pinnbröd. Ni som berättar att ni grät, att ni ringde någon, att ni kände er mindre ensamma, att ni vågade acceptera något hos er själva, att ni tog ett svårt beslut, att ni lärde er något, att ni fick hopp och att ni plötsligt förstod människor ni aldrig tidigare förstått. TACK. Tusen, tusen tack.

För balansens skull ska jag också berätta vad som är det sämsta med att vara författare:

Att man blir så jäkla disträ.

apropå hur det går

Ni minns kanske att ni fick rösta (nåja, gissa) angående mina framtidsplaner i höstas? Här kommer uppdateringen:

Sluta jobba på sfi: Har inte haft några planer på detta, men börjar så smått fundera på om en heltidstjänst som lärare verkligen är kompatibelt med allt annat som jag gör: föreläsningar, grammatikböcker, romaner, tv-soffor och radio. Kommer ibland på mig själv med att i stället för heltid fundera på deltid, springvik, kortkurser… Sluta lära ut svenska helt tror jag däremot inte att jag skulle klara. Det är för roligt. I princip ett beroende.

Bli Friskis&Svettis-ledare: När detta alternativ röstades fram som det mest troliga, blev jag än mer sporrad i min fantasi om att få stå där i mitten, med rödvita kläder och peppen strålande ur varje lem. Det gick så långt som till att jag sökte till jympaledarutbildningen i december, gick på ett informationsmöte i januari och satte ihop ett noga uttänkt fyraminuterspass till uttagningen. Veckan före uttagningen ringde dock Annika Lantz. Hon sa att de planerar ett frågeprogram i Sveriges Radio och frågade om jag var intresserad – av rollen som domare. Då sprack den där bubblan, den som inbillade mig att jag utöver lärarjobbet kan upplåta två fasta tider i veckan till att leda jympapass. Visstja. Det kan komma erbjudanden.

Frågeprogrammet i radio var bara ett exempel, det var inte säkert att det skulle bli av och framför allt inte säkert om det var jag som skulle bli domare. Vi spelade in ett pilotprogram för några veckor sedan, och idag ringde Annika, sprudlande av ”det blir av!”. Den 5 april är det tänkt att första programmet ska sändas, direkt efter veckans sista lektion. Utöver det ska jag under våren föreläsa i Östersund, vara med i två tv-program om sfi, eventuellt komma till Ragunda för tre (!) föreläsningar, prata sexualitet på Kulturnatten, träffa ett förlag för en hemlig grej, redigera Hjärta av jazz, föreläsa på grammatikdagen och skriva tre krönikor. Jympaledarutbildningen får helt enkelt vänta.

Göra en musikal av Tillbaka till henne: Drömmen finns i alla fall. Jag tror att det skulle vara sjukt coolt, och jag har småbörjat på Signes sång när hon får reda på det där om lärarlönerna, men sen började jag skriva på grammatikboken igen. I mitt aktiebolag finns en beskrivning av verksamheten, och den innehåller ordet ”musik”. Men tills vidare får det representeras av min nyskrivna låt ”vad är grejen med verbfras”, som kommer att framföras på grammatikdagen (har nu fått veta att UR kommer att filma, kanske en tröst för er som inte kommer att vara på plats).

Ta ut mina piercingar: Det vet vi ju hur det gick. Det semi-gick.

Börja skriva deckare: Det här alternativet lade jag till för att det åtminstone skulle finnas ett otänkbart alternativ. Och vad gör jag nu? Skriver en roman som handlar om ett brott. Och en detektiv som försöker lösa brottet. Och hur det går med det. Man ska akta sig för att utmana ödet, helt enkelt. (Skulle dock inte kalla det en deckare. Möjligen psykologisk spänning eller något åt det hållet.)

Allt som allt måste jag säga att det är en förnöjsam utveckling. Om än något hektisk.

det suger högt (en klunk)

Det är en särskild känsla att se sin roman på ett annat språk (det är också en särskild känsla att se sin bok plötsligen prydd med halvnaken rumpa mot mörk bakgrund). En känsla jag hoppas få uppleva fler gånger. (språket, ej nödvändigtvis rumpan)*

2013-01-12 15.39.19

På gymnasiet pluggade jag franska i ett år. Eller om det var en termin. Allt som fastnade var följande mening: ”Je travaille dans une maison de bureau”, och alla fransmän jag säger det till påstår att det inte betyder något (men jag garanterar att det stod i vår läsebok). Om någon hade talat om för mig att min debutroman en dag skulle utkomma på franska och därmed generera franska recensioner, hade jag eventuellt lyssnat mer noggrant.

Som det är nu är jag hänvisad till Google Translate. Så här säger denna babelfisk om ett par franska recensioner:

Vad är väl med punkare, är fi internt fi pojkar och öarna i orange Cockscomb och piercingar att de är allmänt trevligt. Man skulle kunna säga att de tatuering och markberedning ent blyghet.

Eller vad sägs om:

Eftersom över romanen, karaktärerna är tjockleken och ändra historiens gång, till den grad att stöka hela scenariot, Sara Lövestam med ett lyckligt sätt att se livet, muddies vattnet och omfördelar en pussel till oss för att återställa ordningen i sin roman bubblande. Sara Lövestam , innebär också enkelhet med ett uns av sin roman som vad det inte är nödvändigt att göra kullersten för att locka det största antalet beskrev hon några kapitel i miljön och bifoga tecknen, till den punkt när vi kör, vi ställer frågor om giltigheten av deras verkliga karaktärer och platser i boken, Sara Lövestam suddar försiktigt backar utan att verka och ändå romanen förblir klar.

I en annan recension citeras en del ur själva boken, och det ger mig oresonligt stort nöje att se hur Google Translate bollar tillbaka min egen text i följande form:

Det suger högt en klunk av sin varma choklad. Han längtar efter att berätta nyheten, men det skulle inte passa Paula, och nu tillhör kropp och själ. Att få något svar, fortsätter Leo hans meditationer högt.

- Var är det fast, egentligen? En normal kvinna skulle dra benen, men det? Det ger dig skott stubbe? Dessutom är det inte nödvändigtvis ett tecken på fientlighet … Ibland flickor är så chockad när de är på väg att få en orgasm, de styrde. De är rädda att något försvinner. Något trevligt, till exempel. Slutligen säger jag detta eftersom det fastnar med din. Är det inte det? Blinkar två gånger om ögat gjorde.

(Den första som säger vilket stycke i den svenska boken som detta är en variant av, vinner en grammatisk term.)

I november åker jag till Frankrike för att prata om min bok på Boréales-festivalen. Jag tänker mig att jag ska föra mig, sådär alldeles franskt svassande, och med rödmålade läppar förklara för alla som vill lyssna: ”Je travaille dans une maison de bureau.” De kommer att förstå.

*Hoppas och drömmer om tyska, spanska, engelska … men coolast vore hindi (för att det är så snyggt och obegripligt och för att ”samband” på hindi betyder ”samband” på svenska och jag tycker att det är oproportionerligt kul), swahili (för att jag faktiskt kan kommunicera hjälpligt på swahili) eller grekiska (för att det är sjukt coolt och jag fortfarande har hopp om att kunna säga mer än ”jag kan inte äta utan gaffel”). Äsch, alla språk är coola. Jag önskar att jag kunde dem.

Tack

Idag fick jag ett sånt där fint brev, som en del av er rara läsare ibland skickar till mig bara för att glädja mig. Det var någon vid namn Kristina, som bara ville tala om att I havet finns så många stora fiskar hade hjälpt henne att få ”en inblick i hur det kan vara att byta kön. Det har gjort att jag i framtiden kommer att kunna se på transsexuella som på andra människor”, skriver hon och jag blir som alltid så himla rörd. Av berömmet såklart och verkligen av att höra vad min text har gjort för någon annan, men framför allt av det där att okända människor tar sig tiden att ge andra människor (i det här fallet mig) beröm och peppande ord. Det ger mig hopp om mänskligheten och jag vill tacka alla (och ni är många) som tar er den tiden. Jag läser alltid era brev och mejl flera gånger om, och ibland, som idag, får de mig upp ur soffan och rakt in i ett bokmanus.

Ps. Kristina, om du läser det här. Boken du efterlyste kommer, om än i annan förklädnad, att komma. Eventuellt år 2015, om min känsla för vilka böcker jag kommer att skriva framöver håller i sig.

författarskapandet och vildingen inuti

Så här inför slutet på året som inte gick under (även om, det ska erkännas, vissa inslag gav apokalyptiska vibbar) funderar jag över författarskap.

Jag försökte förklara för mina elever vad ett författarskap är, när vi läste om Selma Lagerlöf i höstas. Det är ett substantiv, och det betyder … alla böcker som en författare har skrivit. Men det betyder också själva skrivandet. Förstår ni? Som äktenskap eller samboskap. Det är något man har, men också något man gör. Livet som författare, men inte hela livet utan bara den delen som handlar om böckerna. Ett författarskap är … det är …
- Men Sara?
- Ja?
- Tror du verkligen att hon ville att folk skulle läsa hennes brev till Sophie Elkan?

Ett författarskap har i mitt huvud formen av en amöba. Det är oformligt och nästan läskigt levande, och om man inte passar sig så delar det sig i två. Ett splittrat författarskap låter som det värsta man kan ådra sig som författare. Och farligt för mig, som vill göra något helt annat varenda gång jag har avslutat en bok. Jag som vill skriva rappa romaner, historiska generationsskildringar, mysterier och psykologiska porträtt, jag som flirtar med idéer om grammatikböcker, musikaler och teatermanus.

När någon ber mig berätta om böckerna jag hittills fått publicerade, brukar jag sammanfatta det så här: Ett feel-good triangeldrama mellan unga vuxna i Stockholm. En feel-bad-historia om ett utsatt barn i Jämtland. En historisk roman om politik och kärlek vid förra sekelskiftet. Jag gillar att se det som att jag stolpar upp mitt utrymme, markerar mina ytterlinjer innan någon hinner komma springande med en etikett. Men jag förstår samtidigt varför recensionerna alltid låter: Den här boken är inte alls som förra. Vissa tycker att det är kul. Andra blir kanske besvikna, eller åtminstone överraskade. Den bästa reaktionen jag har fått var av Bitte Andersson i en intervju. ”Dina böcker är ju inte förutsägbara”, sa hon ungefär. ”Så jag tycker man kan se ditt författarskap som en spegling av den oförutsägbarheten.” Ett oförutsägbart författarskap. Det låter mycket mer tilltalande än ett splittrat.

Jag pratar om författarskap med min förläggare ibland. Hon säger att det är bra när folk känner igen sig, och vi kommer fram till att det visserligen finns saker att känna igen sig i genom alla mina böcker. Språkbehandlingen. Perspektiven. Utanförskapet och de oväntade mötena.  Vi diskuterar ändå möjligheterna för mig att eventuellt uppehålla mig vid att skriva historiska romaner ett tag. Jag tror att jag kan göra det, och känner redan på vägen hem att en totalt ohistorisk berättelse hugger sig fram ur mitt anarkistiska kreativa inre. Det går inte att stoppa det, för det är det där brutala kreativa som har gjort mig till författare.

Googlingen ”splittrat författarskap” leder endast till två referenser: En till Torgny Lindgren och en till Nikolaj Gogol. Inte kattskit, ingen amöbainvasion faktiskt. Jag lyssnar på det brutalt pirriga i mitt magparti, samma som surrat där inne sedan jag var fem och skrev ”Sagan om Krulmaja”, samma som skrivit låtar om Dr Phil och sytt prinsessklänningar och baggypants. Nästa år kommer ni att få läsa en roman om Steffi i Värmland, som träffar den åldrade Alvar och får ett fönster rakt in i 40-talets jazzscen. Vad som än kommer året efter, lovar jag att det kommer att överraska. Man kan kanske säga att det är mitt författarskap.

En annan blogg om samma sak

slut

Plötsligt har jag skrivit sista ordet och boken är slut. Jag vill trycka enter, enter, centrera texten och skriva slut, men en gång i högstadiet kommenterades min uppsats med orden ”du skriver så bra att man förstår att det är slut, utan att du skriver det”. Jag tog det som en vink om att jag gjorde fel och har aldrig mer avslutat en bok med slut. Nu när jag reflekterar över den saken känner jag att jag vill skriva slut efter sista ordet i varenda en av mina romaner, men det är lite för sent och jag vet inte om förlaget är med på att trycka nya upplagor på grund av detta mitt infall.

Sista meningen är speciell, det går inte att komma ifrån det. Den lämnar ett tomrum, och känslan som ekar i det måste vara precis rätt. När jag pratade om det med Coachen tidigare idag, så förhörde hon mig på första och sista meningen i alla böcker jag har skrivit, och jag satte nästan alla (sista meningen i Udda är ganska lång – försök själv att memorera den om du har tråkigt). När vi hade pratat en stund om det där med första och sista meningen i en bok, kom jag på att jag för länge sedan skrev en b-uppsats om förstameningar i romaner. Jag rotar fram den och läser:

Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur första meningen i 20 populära pocketböcker är uppbyggd och om det finns skillnader i hur författarna har konstruerat första meningen jämfört med en mening mitt i boken – i detta fall femte meningen i tredje kapitlet. Finns det något som är gemensamt för meningar som inleder en berättelse? Är strukturen på första meningen mer språkligt anarkistisk, i vilken utsträckning förekommer starkt laddade ord och uppseendeväckande formuleringar, inleds romanerna med någon slags presentation eller kastas läsaren vanligtvis in i handlingen?

Jag läser den med Coachen medan domarna i X Factor pratar med varandra, och hon utropar medan vi läser tabeller om ordklassfördelning och meningslängd: ”Du är verkligen en supernörd. Alltså en superdupernörd.” Det kan hända att det var ungefär när vi kom till: Ett medelvärde av längden på nominalfraserna vore missvisande eftersom en mycket lång nominalfras kan dra upp medelvärdet för alla i dess kategori. Det är mer relevant hur långa de flesta nominalfraserna är, än hur lång en genomsnittlig fras är. Därför redovisas nedan längden på alla nominalfraser.

Nu när ni har blivit nyfikna på denna b-uppsats som jag enligt dokumentationen skrev våren 2003, vill ni antagligen veta vad jag kom fram till. Jo:

Enligt reslutatet av denna undersökning är den ultimata inledande meningen kort och bisatslös, innehåller substantiv i bestämd form och presenterar inte personerna den handlar om.

Slut

dag 10: om ett år kommer responsen

Och om någon då klagar över att femtonåringen i min bok uttrycker sig alltför ålderdomligt, ska jag visa dem följande utdrag ur en dikt jag skrev vid cirka åtta års ålder: ”…och guldfisken for upp och ner på böljorna de blå. Och barnen de sprang ut i sjön, de voro ju så små. De simmade på magen, de simmade på lut. Och sedan, om jag ej mins fel, ja då är sagan slut.”

voro

Pluralformer på verb. Just sayin.

dag 5 och lite om synopsis

När jag sätter mig för att skriva öppnar jag först synopsis. Synopsis kan för vissa författare innebära fantastiskt välorganiserade dokument, vissa av dem rentav i Excel. För mig är synopsis en tämligen kaosartad lista över vilka punkter jag ska ta texten genom för att den ska landa rätt och inte i slutet kunna sammanfattas med ”och sen … och sen … och då …”.

När jag börjar skriva en bok, är synopsis oftast bara en mening, typ ”ett kärlekspar möter en gubbe i skogen som i slutet visar sig vara tjejens riktiga pappa” eller för all del ”en bitter brud i nutid hittar fyra prylar som leder henne till en historia om rösträttsrörelsen 1906″. När första kapitlet är skrivet, brukar frågorna komma upp kring hur det här egentligen kommer att gå till, och ju fler frågor jag svarar på desto längre blir synopsis.

Ibland (eller faktiskt relativt ofta) får jag frågan om  det inte känns tråkigt och fantasilöst att följa en förutbestämd plan för skrivandet. Det verkar finnas en uppfattning om att 1) det härliga med att skriva en bok är att följa infall efter infall där säcken automatiskt knyter ihop sig i slutet och att 2) skrivande skiljer sig från alla andra konstarter ifråga om ramar och idéer till koncept. En recension jag läste om I havet finns så många stora fiskar konstaterade att slutet på boken var som det var för att (citerar från minnet) ”boken hade väl blivit tillräckligt lång då”.

Innan jag gick på min skrivledighet pratade jag med pappa, och förklarade att jag redan vet hur boken ska sluta och vad som ska hända i alla kapitel. Så det är bara hantverket kvar då? frågade pappa. Tvärtom, svarade jag. Hantverket är gjort, det är bara det roliga kvar.

För i själva verket är det fantastiskt att följa en synopsis. När jag vet varför jag skriver en viss scen och hur den passar in i den övergripande historien, när jag vet vilken punkt just den här scenen börjar och slutar i, det är då jag är fri att vilt fantisera fram den. Gå in i den, fundera på hur den luktar och känns, vems perspektiv som skulle tillföra mest i den och vilken ingång som på bästa sätt skulle sätta tonen. Jag behöver inte få svindel och undra varför jag skriver, jag behöver aldrig få så kallad skrivkramp. Jag kan bara gotta mig i ord.

Ps. En fråga jag också får ibland handlar om vad det är för skillnad mellan (de refuserade) bokmanusen jag skrev för tio-femton år sedan, och dem jag skriver nu. Svaret har åtta bokstäver.

dag 3 och lösryckta bitar väsentlig information

Tack kära ni, för all peppande verksamhet ni ägnade er gårdag åt på facebook, när jag skulle uppnå 11 000 tecken (det hamnade till slut på över 12 000). Med tanke på hur motiverande det var funderar jag nu på om jag skulle hyra ut er som författarstöd till krampande skribenter, jag får se hur jag gör.

När man skriver historiskt hamnar helt naturligt en massa fokus på researchen. Om ni har lyssnat på någon av mina föreläsningar kring Tillbaka till henne så vet ni hur långt jag kan gå för att få tag i precis rätt detalj kring sekelskiftets potatisodling, låstillverkningens historia eller glasögonutprövning på 1910-talet. Historien jag skriver på nu rör sig i nutidens Värmland och i 40-talets Stockholm, vilket är avsevärt mycket läskigare än att skriva om en tid som ingen levande person har några minnen av. Jag skriver, googlar, skriver, hämtar en bok, slår upp i cd-häften, ringer gamla jazzmusiker, letar på Spotify (boken bottnar ganska mycket i svensk jazzhistoria), mejlar till pappa för värmländsk expertis och till Coachen för söderslang, googlar, skriver, googlar.

Dagens researchäventyr lär oss bland annat hur det kunde vara att växa upp i ett barnrikehus, att ryktet om de femsträngade elbasarnas underlägsenhet gentemot de fyrsträngade är ”skitsnack från gamla 40 åriga surmuppar som aldrig fick nån ordentlig musikkarriär och istället blev ljudtekniker på nån sunkig studio utanför lindköping eller nåt”, samt att nöjesstället Vinterpalatsets rigida dansvakter en gång i tiden gick omkring på dansgolvet och ”såg till att man inte rörde sig för häftigt” (ingen länk, citatet är från en sån där papperskälla som också finns).

Ur mina mejlkonversationer med pappa kan följande redovisas:

Jänta är värmländska och används i Fryksdalen. (Det finns 8 olika värmländska dialekter). Tös används mera mot norska gränsen bortanför Arvika. När det gäller jänta är formen jänta bestämd form, t.ex jänta mi = flickan min. I frödings ”jänta å ja” betyder det flickan och jag. I singular (obestämd form, min anm) är det jäänt t.ex e jäänt = en flicka.

Man blir aldrig rädd i Värmland. Vad skulle man bli rädd för i ett sådant landskap. Men rent språkligt används inte de ord du skriver, kanske jätterädd. En fryksdaling skulle nog säga ”bedrövligt rädd”. Min mamma försökte alltid rätta min farfar när han sa att något var ”bedrövligt vackert”. Kanske man också kan säga skiträdd.

ps. Jag kommer i fortsättningen inte att kräva ert stöd på samma sätt som igår, inte ens uppmana till några hejarop (även om de förstås alltid är välkomna), däremot tänkte jag försöka vara mer meddelsam på facebooksidan än jag vanligtvis är. Hoppas att det ska falla er på läppen!

dag 1

Det bästa med skrivtid är att skriva. Plötsligt flyter det, textstycken blir inte skrivna i stackato på femton minuter mellan jobb, middag och Friskis utan får fungera med varandra precis som det är tänkt. Jag vet inte hur många av er som skriver böcker, men personligen har jag märkt att jag kan börja tvivla på en historia när jag bara har tid att skriva halva sidor i taget. Typ som att träna jogging men bara med ett par steg varje dag: man förstår inte helt och hållet att man joggar.

Det näst bästa med skrivtid är att inte skriva. Idag satt jag mellan 9.30-15.30 och skrev bok (hade jag inte haft en läkartid klockan fyra hade jag skrivit till fem). Målet var att skriva 10 000 tecken, på grund av lunchrast kom jag upp till 8 800 innan klockan slog halv fyra. Inga harar skjutna, med andra ord, men ändå en hel del text och jag hade följt schemat. Sedan stängde jag av datorn.

Vi som känner mig läser det där sista igen. Jag stängde av datorn.

Under tiden som jag inte har skrivit har jag bland annat spelat dragspel med Coachen, ritat en serie, målat en tavla och gjort en jazztolkning av Magnus Uggla på pianot. Jag behöver inte ägna min lediga tid åt att 1) skriva bok eller 2) våndas över att jag inte skriver bok, för idag har jag skrivit i fem timmar och i morgon ska jag skriva i sju. Kanske är det så det känns att bara ha ett jobb.

I morgon är målet 11 000 tecken. Ni som följer mig på Facebook får följa den rafflande kampen i realtid.

flyt

Det har visat sig att sol, saganaki och flygplansläge på mobilen var precis vad min nästa bok behövde. Jag vet inte om jag har berättat det, men en sorts ”andra boken”-kramp har slagit mig så här lagom till fjärde boken (eventuellt är jag lite trög på det sättet) och jag har inte kunnat känna var märgen sitter i romanen jag egentligen började skriva redan i somras. Därför har den inte heller riktigt kunnat skrivas, bara filas på och funderas över, och jag har undrat om den någonsin kommer eller om jag måste krysta ut den. Krystning funkar visserligen, jag krystade ut hela I havet och det gick ju bra. Men … nå jag behöver egentligen inte motivera mig, de flesta av er skulle också välja att flyta med framför att krysta. Jag sitter med lemonad i handen och en historia som upptar mina tankar. Äntligen.

En snabb betraktelse över hotellet och de folk och fä som omger mig:

En mycket liten hund tultar omkring och hoppas att någon av dess ägare eller vissa utvalda gäster ska sparka iväg en liten boll som han får jaga. Det påstås att hunden heter Nemo, men jag börjar tro att det är lögn, för barnen (och en del vuxna) springer omkring och ropar ”Nemo! Nemo!” och han rör inte ett enda öra.

En familj bestående av en yppig dam, en trött gubbe, en mycket brun son och en tämligen ouppfostrad dotter är ett frekvent ämne för mina och Coachens spekulationer. Sonen är adopterad för att de inte kunde få barn, tänker Coachen, och när de sedan fick en dotter på ålderns höst så skämmer de bort henne och låter henne få som hon vill. Hela tiden. Sonen är mammans från ett tidigare äktenskap tänker jag, och när paret fick dottern gemensamt på ålderns höst så skämmer de bort henne och låter henne få som hon vill. Hela tiden.

En familj bestående av en kort men bastant mor och tre engelska barn spelar spel och uppfostrar varandra. Kontrasten är bjärt mot den tidigare beskrivna flickan. ”Mind your manners”, säger mamman när hennes son är för ivrig att beställa sallad. ”Don’t shout”, säger systrarna till varandra när de spelar på poolbarens sneda pingisbord.

Det kommer nya holländska besökare nästan varje dag. Klockan tolv kommer deras reseledare. Med gäll röst går hon igenom saker på holländska mitt i poolbaren och pekar på en karta. Det tar en hel timme.

Alla är tämligen heterosexuella. Det är oklart om de ens tror att vi är ett par, trots att Coachen badar i shorts och jag har nördglasögon och bitvis kortklippt hår. En gång mötte vi två engelska män på vägen, utan kvinnligt sällskap. Vi hälsade glatt, de hälsade förvirrat tillbaka.  I Argostoli såg vi en kvinnlig polis, kunde hon vara flata tro? Inte förrän igår fick vi tydliga queera indikationer av något som helst slag, men då fick vi tre. Först såg vi en diskret regnbågsflagga på väggen i en glassbar, som vi genast gick och satte oss i. Mannen som ägde baren gav oss koden till hans trådlösa uppkoppling, vi tolkade det som att han var gay. Det andra vi var med om, var att några svenskar passerade oss, och enligt Coachen ägde följande ordväxling rum:

- De där två måste väl ändå vara flator.
- Lägg av, man kan väl se ut så och … (ordväxlingen försvann ut i den ovanligt starka blåsten)

Till sist passerade vi ytterligare två män utan kvinnligt sällskap. De tittade på oss. Vi tittade på varandra. De tittade på varandra. Vid det laget hade vi passerat förbi varandra, och jag vände mig om samtidigt som en av männen också vände sig om. ”Han vände sig också”, sade jag exalterat till Coachen, som vände sig om och viftade glatt. ”Hej hej!” hojtade hon. ”Hej hej”, svarade de på svenska. Har jag glömt att säga att det är sjukt många svenskar här? Om min väder-app inte sa åt mig att det regnar i Stockholm den här sommaren, och om inte smöret på vår lokala supermarket smakade så artificiellt, så skulle jag inte märka  att jag var utomlands.

De kan förstås också ha känt igen dig utan att vara gay, påpekade Coachen efteråt. Varför det? frågade jag, för jag har fortfarande inte fattat att böckerna som jag skriver hamnar i händerna på alla möjliga människor utan prosopagnosi. Hon påminde mig om tjejen som kom fram till mig på Arlanda och hade läst två av mina böcker. Det gjorde för övrigt min dag, och jag funderar nu på vad jag ska säga så att Coachen påminner mig om det igen.

Varför är det så viktigt att hitta några queers på semestern då, kan man kanske fråga sig. Jag frågar Coachen. Hon säger att det känns lite roligare, lite trevligare och lite lugnare. Lite tryggare, kommer hon fram till. ”Och man blir lite glad av att se andra. En fjollig bög. Det finns inget bättre.” Jag fiskar efter lite smicker, blinkar till henne. ”Något bättre vet du väl än en fjollig bög?” ”Ja det är klart”, ler hon. ”En flatig polis är ju aldrig fel.”

Hon säger såna där grejer när hon egentligen ska ge mig komplimanger. Inte konstigt att det tog oss åtta år att få ihop det.

Nu vill jag berätta om min nästa bok, vad den handlar om och hur den hänger ihop med Tillbaka till henne. Men det är lång tid tills den kommer ut, hösten 2013 gissar jag, och ute i världen är Tillbaka till henne fortfarande en ny roman. Så vi avslutar med en liten poll.

lössläppt

Gårdagen var precis allt som en boksläppande författare kan önska sig. Idag har euforin fått ge plats åt en förkylning med medföljande feber, men jag läser recensioner och mejl och förkylningsviruset kommer inte riktigt åt mig innerst inne. Att bli recenserad i SvD är stort bara det. Att dessutom få en sån här recension… Ja kära nån.

Så startade min morgon, och den toppades bara av kvällen. Då kom jag till Hallongrottan för min releasefest och möttes av sådär fem personer. En halvtimme senare var det så fullt att man inte kunde tränga in en enda pytteliten bokbloggare till. Förlaget hade med sig enorma högar böcker, människor som jag borde känna igen presenterade sig snällt och blomsterkvastarna var så många att jag fick utse en blomansvarig. Femhundra timmars fullkomligt ensamt skrivande och funderande. Hundra timmars redigerande, planerande och ännu mer funderande. Sedan detta.

Som vanligt började själva bokpresentationen med att jag pratade om mig själv och min bok, och slutade med att jag blev sådär rörd över alla som kom, alla som läser, alla som bloggar och twittrar och alla som har varit med ända från början. Efter ett litet tal av min förläggare, högläsning och intervju, satte jag mig och signerade böcker med en kö som ringlade sig genom kontoret och köket och ut i butiken. Det gick bra tills Yllet kom fram i kön.

Yllet vill nämligen alltid att jag signerar böcker till folk som fyller år. En i sig lovvärd önskan, men hon vill dessutom att jag signerar med ”Grattis önskar …”, vilket får till resultat att vi börjar diskutera huruvida man verkligen kan önska en gratulation. Hennes följeslagerska deltog i diskussionen, som som vanligt slutade med att Yllet förkunnade att det var hennes bok och hon som fick bestämma vad det skulle stå. När sedan följeslagerskan skulle få en signering undrade jag ödmjukt vad det skulle stå i den. ”Åh shit”, svarade hon, vilket får leda till denna aftons enda fotoillustration.

image

För den som vill se mer av releaseminglet har jag letat upp ett par ställen på nätet där saken är mycket mer ordentligt illustrerad. Tack till alla som kom och gjorde min kväll, alla som ville komma … och för den delen alla som inte direkt ville komma men som gärna läser boken!