dagens tips

Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).

Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?

Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.

grammatik mellan mellon

I torsdags kom ett bud med en gul väska, som fick mig att pipa till av förtjusning. Jag tror faktiskt aldrig att jag har blivit så glad av att se min egen bok förut. Inte ens när jag höll min tegelsten Tillbaka till henne i mina händer. Inte ens när jag debuterade.

DSC_0334_edit0

Det kan vara känslan av surrealism som gör det. Att texterna jag skrev om grammatik för att roa mig själv plötsligt och friktionslöst har blivit en bok. Dessutom en ganska snygg bok. Och annorlunda. Det är något annat än att mina berättelser blir böcker, för de skrevs alltid för att bli det.

En liten skara människor har hittills fått Grejen med verb i sina händer. En av dem är min författarkollega Christoffer Carlsson, som sms:ade på väg hem från förlaget: ”har skrattat högt flera gånger”. Han hade kommit till sida 23, skrev han, och det var egentligen det jag fastnade på: Har jag skrivit en grammatikbok som en människa nöjesläser? Som han börjar läsa på sida 1 och sedan fortsätter, i stället för att slå upp en term när nöden kräver det?

Våndan börjar sakta avta. Förutom att jag genast upptäckte att det saknades en fotnot, vilket får mig att framstå som väldigt generaliserande när det gäller italienares relation till bearnaisesås.

När kommer den ut? frågar den som ser mig sitta och förälskat smeka mitt förhandsexemplar. Om ett par veckor, svarar jag och kollar i almanackan, som säger nej. Nej, inte om ett par veckor, utan om SJU. Det är ju vansinne. Ska jag sitta här med min entusiasm och vänta på att sju veckor ska gå?

Nej. Jag måste dela med mig på något sätt. Så en gång i veckan fram till releasedagen tänkte jag bjuda på något ur boken, som mellanspel till alla mellofester ni naturligtvis har varje lördag i dessa tider. Vi börjar på onsdag.

stoppa pressarna

Det spelar ingen roll hur nöjd jag är medan jag skriver. Ett par månader före utgivning är det ändå jag som sitter där och våndas.

Kanske för att den slutgiltiga filen har gått till tryck, och det är för sent. Tryckpressarna är i rullning, jag får inte vakna en natt och utropa: Neje! Han kan ju inte ringa henne i kapitel 23, det innebär ju att han hade hennes nummer redan från början och då faller hela historien!

Jag har fnissat mig igenom hela ”arbetet” med Grejen med verb. Jag vet det för att jag minns det. Så här var mina tankar: ”Åh tänk när den här boken finns i handeln! Sverige, gör dig redo att möta verb som du aldrig sett dem förut!” Nu sitter jag här och svettas, precis som jag gjorde i somras innan Hjärta av jazz kom ut.

Någon gång i juli började jag bli övertygad om att jag hade skrivit en riktigt banal skitbok, som skulle ödelägga min författarkarriär. Recensenterna skulle bli grundligt besvikna, fastslå att ”Lövestam har tappat det”. När jag tänkte tillbaka på handlingen i Hjärta av jazz stönade jag av leda och undrade om läsarna ens skulle orka förbi första kapitlet. Det går så, när man har ägnat ett par månader åt att flytta kommatecken och begrunda adverbial i en text – lagom tills man ska börja marknadsföra den är man så less att man vill slänga ut den med komposten.

Det är alltså med viss oro jag ser mina böcker släppas, och obehaget inför grammatikboken börjar bli påtagligt nu. Tänk om jag har missat något. Tänk om det jag tyckte var kul bara är flams för alla andra. Kanske tycker folk att det är för mycket sex, religion och politik i en bok om verb (fast ärligt talat, hur skriver man en grammatikbok utan att blanda in sex, religion och politik…), kanske finns möjligheten att både jag, redaktören och faktagranskaren har missat att det i någon fotnot står imperativ där jag menar infinitiv. Jag vågar inte ens kolla.

Då är det lugnande att påminna mig om förra årets ångest och läsa era läsarbrev. Idag skrev en man som är ”nästan lika gammal som Alvar och har spelat klarinett i hela [s]itt liv” att: ”Nu har jag läst [Hjärta av jazz] och knappast tidigare har jag fyllts av en sådan känsla med värme och mild humor. Det är stor igenkänningsfaktor förknippat med mitt eget liv. Jag går ofta och tänker på Steffi och Alvar som om de var mina goda vänner.” Igår skrev en väsentligt yngre person att mina texter har haft betydelse under hens tonår, och att Tillbaka till henne ”innehåller allt som jag gillar. Historia, kvinnokamp, flator och vardag. Jag förstår verkligen inte hur en människa kan kombinera dessa saker på ett så snyggt sätt.”

Jag tror inte ni vet hur mycket de där breven betyder. Tack, helt enkelt, för att ni skriver dem.

jag tror att jag skriver en deckare

Jag tror att jag skriver en deckare.

I en genomsnittlig svensk bokaffär finns det två avdelningar: deckare och annat. Av alla genrer som finns – historiska romaner, biografier, äventyr, science fiction, relationsromaner, pusselromaner, kärlekshistorier – är det mordhistorierna som upptar halva utrymmet i bokhandlarna, säkerligen grundat på att väldigt många läsare vill läsa dem. Det beror i sin tur på att det begås så många mord i Sverige och vi försöker förstå dem genom att läsa böcker att vi är ett dödsdyrkande folk att deckare ger större insikter om livet än andra böcker att deckare i allmänhet är så vackert skrivna orsaker som för mig är lite diffusa, men som kanske handlar om att folk helt enkelt gillar kvinnolik som hittas nakna i skogsbryn jakten på en mördare medbringar en klar och tydlig utmaning för huvudpersonen och uppdelning mellan gott (protagonisten) och ont (mord). ”När jag läser böcker vill jag koppla av”, sade en kollega till mig som svar på varför hon läser deckare.

Jag är inte helt säker på att jag skriver en deckare. Men det handlar om en person som har försvunnit, och någon som anlitas för att hitta henne. Det är ju sånt deckare handlar om – det måste inte nödvändigtvis röra sig om döda kvinnor som hittas av hundar i skogsbryn. Och de måste inte vara skrivna av ”deckarförfattare” – väl? Jag är lite oklar över hur pass ”normal” själva detektiven behöver vara. Möjligen har jag överskridit gränsen på både tvärsen och ledden, men Lisbeth Salander är väl inte heller höjden av normalitet och millenniumserien kallas ju ändå deckare … eller? Jodå, det står på Wikipedia.

Det är förresten snarare en deckarserie jag inte är säker på huruvida jag skriver. Det vill säga, jag är helt säker på att jag skriver den, första boken är redan inlämnad och jag skriver just nu på sjuttonde kapitlet i del två. Men är det en deckarserie? Jag trodde det, innan jag lämnade in den första delen till min förläggare. Hon har sett många deckare i sina dar, och när hon läst igenom halva boken sade hon ”Deckare vet jag inte. Det är en typisk Sara-bok, men med ett detektivtema”.

Sara-bok. Det lär dröja innan vi ser den genrebeteckningen på Pocketshop.

Fast sedan skickade jag boken till min litterära agent. När han läst igenom halva boken beskrev han den som ”en fantastisk deckare”. Efter hela boken nyanserade han sig: ”en roman som några ska lätt kvalificera som deckare, men som ändå är inte en deckare”.

Jag kommer inte längre än så. Genreuppdelning är, likt all annan kategorisering, djupt otillräcklig i längden. Kanske särskilt för en upphovsman. Nästa vår, när första delen kommer ut, ska jag med nyfikenhet gå och titta i bokaffärerna för att se vad jag egentligen har skrivit. Till skillnad från mig är bokhandlarna tvungna att välja en hylla.

synopsis, halleluja

I ett par dagar har jag gått runt som en osalig ande, för att jag inte vetat var en person ska ha lagt en viss grej i kapitel 30 i en bok som ska komma ut om två år. Alldeles nyss kom jag på var grejen ska vara lagd, och lättnaden sade mig något om hur mitt arbete med synopsis har förändrats i takt med att jag skrivit fler böcker.

Att skriva synopsis har liksom gått från att låta som världens mest kreativitetsdödande uppfinning, till att vara den stora, fantastiska nyckeln till att skriva en helgjuten roman.

För nu, när jag vet var personen ifråga kommer att ha lagt den där speciella grejen, vet jag också att jag inte kommer att behöva göra några krumbukter när jag väl kommer till kapitel 30 (är på kapitel 4 nu), för mitt undermedvetna (och ibland mitt medvetna) kommer att ha jobbat åt det hållet hela tiden.

Att jobba med synopsis är på inget vis kreativitetsdödande. Det är dubbelt kreativt, för både dramaturgi (synopsis) och text ger precis så mycket utrymme för kreativitet som man tillåter dem. Att punkt för punkt sitta och skriva händelserna som bygger min historia gör att jag faktiskt kan skriva in de där knäppa bikaraktärerna och avstickarna som jag så gärna vill ha, och samtidigt ge dem en roll i dramat som dramat till slut inte kommer att klara sig utan.

Jaha, detta var kvällens lilla lovsång till synopsis. Nu ska jag gå med min lättnad till sovrummet, där Coachen ligger och tittar på filmtrailers. Hon har sagt att jag har verkat lite orolig de senaste dagarna.

bokmässans…

… roligaste: Att träffa läsare som jag tidigare bara sett på Facebook. Ur massan klev också plötsligt en kvinna, som undrade om jag kände igen henne. Det visade sig att hon var min lärare när jag som nioåring bodde i Zimbabwe, och jag var tvungen att informera henne om en sak jag hade tänkt på så sent som förra veckan: ”Det var du som lärde mig att göra skillnad på de och dem!” (Hon gjorde det genom att säga ungefär: Du är nio år och det passar sig inte att du skriver ”dom” så nu får du lära dig det här.)

…misslyckande: När jag räknade fel på tiden och plötsligt hade tio minuter på mig att packa, checka ut från hotellet och kuta från Avenyn till mässan. Jag plöjde genom havet av bokintresserade kringstrosande, duckade för en kram från någon utklädd till Bamse, sicksackade mellan kluckande klungor av damer och skrockande skockar av herrar, nådde Piratförlagets monter precis när Fredrik Belfrage uttalade mitt namn från scenen: ”…Sara Lövestam! Var hon nu är … är hon här?” Jag flåsade, slängde jackan på scenen, frustade: ”här! Här är jag!” Tänkte: det är tur man går på Friskis.

…känsla: Jag är så himla okänd. Man kanske kunde tro att känslan skulle vara tvärtom, med tanke på alla som kom fram och ville prata med mig om Lantzkampen (tack för komplimangerna!), grammatikdagen, LR-bloggen och böckerna, men man är ganska liten när man står och ska signera böcker och varannan person köar till ens signering för att fråga: ”Är det här Jan Guillou ska signera sedan? Är det okej om jag står här och väntar?” Jonas Jonasson fick för övrigt mässans längsta signeringsköer. De ringlade sig långt bortom våra grannmontrar och han fick sitta och skriva signaturer i 45 minuter tills de var tvungna att stoppa kön. Jag tyckte väldigt synd om honom. Det verkade jättejobbigt. Verkligen.

13bokmassan4

…bästa: När Fredrik Belfrage vände sig mot publiken och konfunderat sade: ”Hon är verkligen besatt av språk, vet ni vad hennes nästa bok ska handla om? Verb!”, varpå några i publiken gav ifrån sig ett spontant jubel.

…tankar: litteratur, fulkultur, poesi, innanförskap, utanförskap, oj nu ska jag upp på scenen, vad är det som låter, ärlighet, sömn!, mums, privilegier, oj, hej, kul, oj nu ska jag dit, var ligger den montern, hej, seminarium, Rumänien, trött.

Tack för i år, bokmässan. Du var trevlig och jag förstår varför du attraherar 97 000 människor varav samtliga tycktes befolka Piratförlagets monter. Nu får du och jag se till att vila upp oss ordentligt, för 2014 kommer jag med två böcker!

författarfrågor man aldrig får

I författarintervjuer finns det frågor man nästan alltid får, och så finns det frågor man nästan aldrig får. De vanligaste frågorna är antagligen vanligast för att de fångar in något som journalisten och läsarna är intresserade av. Men på sin egen blogg kan man bry sig mindre om sådant, så här kommer ett gäng frågor jag aldrig har fått. Om någon annan författare läser den här bloggen, går det bra att sno listan och intervjua sig själv.

1. Vad trodde du att din senaste bok skulle handla om, innan du visste bättre?

2. Kan du, utan att tjuvkika, citera första meningen i alla/minst tre av dina böcker?

3. Sista meningen då?

4. Vad är det vanligaste folk säger när du berättar att du är författare?

5. Kan du nämna tre företeelser i dina böcker, utöver intrig och karaktärer, som inte stämmer överens med verkligheten? Var det medvetet eller omedvetet?

6. Hur peppar du dig själv när du tvivlar på din egen berättelse?

7. Vilken av dina bokkaraktärer har varit svårast att skriva? Varför?

8. Har du funderat på att tatuera något vackert på din rygg/nacke, så att din (eventuella) partner har något att titta på på dagarna, kvällarna och nätterna?

Mina egna svar kommer inom kort!