Tillbaka till 1989 (sista delen)

Vi avslutar denna exposé med återvändandet till Sverige. Hoppas att ni fått något ut av denna veckolånga inblick i en nioårings huvud.

pungt

1990-4-26

SNART I SVERIGE! Undrar hur jag kommer tycka att vattnet är. När jag kom till Masvingo så tyckte jag först inte om vattnet där, men nu tycker jag att godare vatten inte finns. FISKPINNAR! Jag har längtat efter fiskpinnar i Zimbabwe men nu ska jag ju äta….! Vi har stannat i kairo, men det är bara en mellanlandning och nu tar vi sats… heja heja… uppe! Det är natt fortfarande och många vill sova, så vi som är vakna måste vara tysta. Det här är ett stort flygplan, mycekt större än förut. Det är 8 säten på en rad, och 2 gångar igenom. I dom andra flygen var det 4 säten och en gång. I våran rad, fast längst bort, så sitter det en gubbe med turban. Elisabet på kursen, hon sitter brevid en muslim.

1990-4-31

Nu är jag i Sverige. Känns inte särskilt ovant. Den där muslimen, han som jag berättade om i flyget hit, han hade flytt från Kenya, jag hörde inte riktigt varför. Elisabet översatte för mej vad han sa. Nu bor han i alla fall i England. Oj då! Det var visst inte i flyget hit som vi träffade honom, det var i flyget från Kenya till England visst. Jag fick inte plats med en pungt där i kanten. Det var därför jag skrev ”visst”. I går var det lördag och vi fick svensk falukorv till middag. Det är inte bara mums, fillibabba också för en som kommer direkt från oxfilén och allt det där. Elin älskar, men jag tycker inte alls om oxfilé, och annat oxkött. Stackars Elin, här som det är så dyrt med oxfilé. I Zimbabwe var det väldigt dyrt med fisk t.ex. Där var det synd om mej. Igår skulle det bli födelsedagspresenter. Jag visste ju inte att jag också skulle få, det var ju bara Elin, Ida, mamma och pappa som skulle få. Men jag fick! Den här pennan fick jag. Och en kexchoklad.

 

Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989, del 3

Tillbaka till 1989, del 4

 

Tillbaka till 1989 (del 4)

I april 1990 lämnade vi Masvingo Bibleschool för att göra sånt som turister gör när de åker till Zimbabwe. Ha semester, helt enkelt. Dessutom råkade det vara 10-årsjubileum av Zimbabwes självständighetsdag, vilket bland annat firades med tusentals små pappersflaggor varav jag räddade en. Det första inlägget här är möjligen mitt favoritinlägg i hela dagboken.

2015-05-21 20.01.50

1990-3-29

Igår hade jag en godis i fickan. Nu är vi på väg till Hwange! Vi har nyss fikat och nu åker vi i bilen. Det är därför det skakar så. Idag när vi kom överens så råkade jag riva Michaela med min stortånagel på hennes knä och stortånageln gick av. Men konstigt nog började det inte blöda! Alldeles nyss petade jag mej i näsan. Nu åker vi över en bro. I går badade vi i polen i Maibo. Snart är vi framme i Hwange. Nu är vi i Hwange. Det känns nästan som om vi hade åkt till Afrika bara för att åka hit!

Nu har vi åkt en tur i parken. Vi såg 100 impalas! Vi såg massor av andra djur också, men dom orkar jag inte räkna opp.

1990-4-16

Bara nio dagar kvar, och imorgon ska vi åka flyg! Ja, inte så långt i och för sej, bara till Harare. Men ändå. Nu är vi på Njube, stället där pappa bor på. Igår åkte vi buss hit. Bussarna här är inte alls likadana som dom svenska. Det skakar och skramlar och då och då måste bussarna tvärbromsa för kor, getter eller åsnor. När man vill att bussen ska stanna så visslar man till. Och hela tiden är det afrikansk trängsel. Mr very good som också bor här säger jämt, och jag överdriver inte, very good. När han möter mamma eller pappa så säger han:

– Hello! Have are the verygoods? Are they very good?

En gång när pappa kom till honom och bjöd på rostade jordnötter så sa mr very good:

– Ah, very goods in the very good!

1990-4-18

Idag är det 10-årsjubileum i Zimbabwe. Vi var i en stor, stor, rund idrottsarena. Det är bäst att jag börjar från början.

På morgonen så fick vi jättebrottom till bussen som hämtar oss till stan. Jag trodde förståss att vi skulle till stan som vanligt, jag hade glömt att det var 10-års-jubileum idag. Det var fullt i bussen när alla kamraterna hade kommit på. Jag satt i knät på Lisa och flätade gräs. När vi kom fram, så såg det inte alls ut som stan. Det var bara den där idrotts-arenan och en massa torrt gräs. Och en hjord av ungefär 100.000 människor, förståss. Vi gick upp för alla trapporna och tittade. Där var det fullt. Där också. Vi gick ner en trappa och upp för en annan. Där var det också fullt. På nästa också. Då blev vi trötta och gick ner för alla trapporna. När vi hade irrat omkring lite i trapporna hit och dit, så hittade vi en ingång till ”tratten”. Där var det kö och trängsel. När vi hade gått både upp och ner för en trappa hittade vi äntligen lite plats. Det hade redan börjat. En vaktparad hade just ställt sej rätt. Dom såg precis ut som i walt disney. Jag hade alldrig trott att det fanns sån’t på riktigt. Då och då svimmade en av medlemmarna i vaktparaden. Egentligen var det inte så konstigt, dom måste stå prick stilla i den stekande solen med mörka kostymer. Det var så högtidligt att hellre än att ta ett steg åt sidan och fläkta sej, så svimmar dom. Nu måste jag tyvärr sluta för idag. Jag hoppas att jag skriver mer imorgon.

1990-4-19

Vaktparaden såg ut som en grupp tennsoldater. En gång så såg jag en ”tennsoldat” försiktigt titta sej omkring så att ingen skulle se, och sen rörde den lite på benen.

Medan dom stod där så hade det kommit in en mängd flickor med röda kjolar och gula tröjor. Jag tänkte: kan inte den där vaktparaden gå ut någon gång så att vi får se vad dom där flickorna ska göra för något? Varkparaden hade stått där i tre timmar ungefär nu. Någon enstaka gång hade dom fått marchera runt lite grann, men annars fick dom knappt andas. Äntligen marcherade dom ut! Flickorna hade ställt upp sej i ordentliga rader, och dom fyllde hela arenan när dom kom ut dit!

1990-4-20

Sen började det! Det blev musik och flickorna började dansa! Dom gjorde mönster och figurer av sej själva! En gång skrev dom: Ten years oald.

1990-4-23

Jag orkar inte skriva mer detaljerat om allt som vi såg.

1990-4-24

Det kom i alla fall flickor i röda och vita kläder. Dom dansade förresten också. Vaktparaden kom in ibland och då och då pratade Mugabe president. Sabonga tatenda. Det är om när vi kom ut som jag egentligen vill berätta. Det blev en JÄTTE-trängsel. Först stod vi bara fritt i trängseln, jag, Elin och mamma. När det kom bilar så slog poliserna på folk för att dom skulle flytta på sej. Sen, när grindarna öppnat sej, då blev det en trängsel som var mer än 10 gånger större än någon annan trängsel som jag har varit med om. Nu måste jag nog sluta med 10-års-jubileumet, jag har mycket annat att berätta.

Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989, del 3

Tillbaka till 1989 (del 3)

Sedan kom en liten period när det inte alls hände lika dramatiska saker. Jag ägnade dagboken åt att reflektera och dokumentera.

masvingo

1990-2-28

Mamma visade kort från Sverige

Igår visade mamma mai Loveness kort från Sverige. Det fanns några bilder på snö, och på en bild så var jag, Elin och Ida i en snökoja och tittade ut. Då blev mai Loveness förvånad och sa: kan man bygga snö? Tänk dej själv, Linnea. Om du aldrig hade sett snöt, utom på bilder, och plötsligt såg en hydda av det där vita, kalla pulvret som kom från himlen.

Något annat som hon sa, var att snö var ungefär som det vita i frysboxen. När mai Loveness hörde det, så tror i alla fall jag att hon aldrig skulle åka till ett land, där det är kallt som i en frysbox!

1990-3-7

Hur det ser ut på Masvingo

Det är svårt att skriva i dagboken varje dag, i alla fall på Masvingo bibleschool. Nu när det bara är sju veckor kvar tills vi lämnar Afrika och åker hem till Sverige, så upptäkte jag att jag inte har skrivit om hur det såg ut här…! Så här ser det ut: Gästhuset är huset som vi bor i. Det är vitt och dörren är som ett enda myggnät med en grön planka tvärs över. Utanför är det en liten grusplan där man lätt ser om det kommer ormar. Framför grusplanen finns det en Hibiskus. Det är en buske med stora, fina, röda blommor. Bredvid gästhuset är det ett stängsel. På andra sidan finns det två träd. I det ena kan till och med Ida klättra i. I det andra måste man ha lite längre ben för att komma upp i, men båda träden är jättebra ställen att leka under. Från grusplanen går det en liten grusväg. Den är rätt så kort och går direkt till Pearsons veranda. Pearsons har ett ganska stort hus. Utanför Pearsons veranda finns en gräsmatta. På den finns det några stenar som också går bra att leka på. Det finns en buske på gräsmattan också. Jag vet inte vad busken heter men den har i alla fall rosalila blommor. Bakom stenarna finns det buskar och ett guavaträd. Ett av dom där klätterträden var förresten ett mangoträd. Pearsons har en hund som heter Sotis. Det är den enda hunden som jag tycker om.

När jag inte kan komma på vad jag ska skriva om i Linnea så tänker jag: vad skulle jag vilja läsa om när jag kommer hem?

Nu vill jag i alla fall lägga mej.

1990-3-25

Igår blev det översvämning i gästhuset! Det var mamma som märkte det först, när hon skulle skjuta ifrån så att hennes madrass låg ordentligt. Då märkte hon att det var alldeles vått på marken. Sen var det väl inte så mycket mer med den där översvämningen.

 Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989 (del 2)

Rubriken kommer från och med nu att vara missvisande, för det blev ganska snabbt 1990. Själv var jag fortfarande nio år, och kvar i Zimbabwe. Och under någon månad hände en hel del spännande saker.

visagentjuv

1990-1-3

Vi har sett en tjuv…

Kan någon gissa vad vi såg igår? VI SÅG EN TJUV! Vi var i Zvishavane, och hade nästan handlat färdigt. Då plötsligt, hörde vi ett krascheliplingande ljud, det hördes som när man slår sönder ett glas. Först var det en enda röra av folk, sen kunde man höra att dom skrek: En tjuv, en tjuv tag fast honom!

Sen såg vi en man som sprang för livet, och efter honom en massa folk. Dom skrek och skrek, det hördes långt ut på gatan. När tjuven sprang sådär kalitufsane fort, så trodde jag först att det var en bil som körde för fort, sen tog det en stund att förstå att det var en människa som sprang. Sen var det några längre ut på gatan, som hade hört skriket, dom rusade ut i gatan och tog honom framifrån. Sen bar dom honom i triumf uppför gatan, och ”hela folket” jublade. Lite senare, när dom hade gått iväg till polisen, så fick vi reda på vad tjuven hade stulit. Han hade varit inne i en affär och tagit pengarna i kassan, sen kutade han ut, han hann inte få tid att öppna dörren ens, han sprang rakt ut genom glasdörren. Det var det som hördes som ett krascheliplingande ljud. När han hade sprungit ut ”genom” förren så trängde han sej igenom folkmassan, och började springa. Fortsättningen har jag redan skrivit.

1990-1-20

 Vi har sett en rolig orm

Idag har vi sett tre ormar! Den första såg vi på morgonen. Så här gick det till: Mamma vaknade att ett förfärligt oljud, hon trodde att det var vi som höll på med att kasta skor på varandra och på väggarna. Hon ”skrek” åt oss att vi skulle vara tysta och sluta. -Vi gör ingenting, sa vi, det är någon där ute. Då kom mamma. Just då hade Calvin dödat ormen. Den såg jättekonstig ut. Den var grön där bak och grå fram, och så hade den en rand på ryggen. Calvin sa att den hade ålat ”very fast” runt huset. Den höll på att komma in till oss….men det gjorde den inte, för Calvin jagade den vidare. Våran nya sköldpadda har rymt.

1990-2-4

 Det kom tjuvar till Christina

Medans dagboken har varit borta har det hänt massor av saker. Jag tror inte att jag har skrivit om inbrottet hos Christina. Det har i alla fall varit ett inbrott hos Christina. När Christina låg och sov, så kom tjuvarna. Dom tog mat, korgar, en staketrulle o.s.v. Det som dom egentligen var ute efter var radion, och den fick dom med sej också. Men det värsta var att dom tog bilnycklarna så att inte Christina kunde komma någonstans med bilen. Det andra som har hänt är att det har varit ett till inbrott. Hos Shiris. Det tredje som har hänt, kommer nu.

 Det kom in en uggla till Pearsons

Natten till igår hände det. I förrgår kväll skrev mamma ett brev till mormor. Sist skrev hon så här: Och nu hoppas jag att jag ska få sova lugnt. Trodde hon ja. Mitt i natten vaknade hon av ett förfärligt buller inne hos Pearsons. Hon tänkte att nu har Pearsons fångat en tjuv. Men så fick hon se att dom slog med kvastar i taket. Konstig tjuv, tänkte hon. Sen kom hon att tänka på att det kanske var en orm som hade kommit in. Men så tyckte hon att det var ju i taket som dlog. Rätt som det var, så kom Rolf ut med en hink, och mamma fick äntligen veta att det var en uggla.

1990-2-14

Calvin fångar tjuven

Hur dom fångade den som hade tjuvat hos Christina har jag visst glömmt att skriva. Det var så här: Nu när det hade varit så många inbrott, två stycken, så beslöt man att sätta någon på vakt. Det fick bli Calvin. Mitt i natten så kom tjuven! Han kände på dörrar och fönster. Då kom Calvin utrusande från sitt gömställe och började jaga tjuven. Då ropade Dzidzai, hon som jobbar hos Christina, att han skulle sluta jaga honom, han kunde ju vara beväpnad med stenar. Då gick tjuven sin väg. Men han hade glömt en låda efter sej……! Där fanns det höns.

Lite senare på natten kom tjuven tillbaka. Den här gången fångade Calvin tjuven. Beviset på att han var tjuven, var att han hade ett papper från primeryschool i fickan. Och i lådan som han hade tagit, så fanns det planscher från Primeryschool. Dom hade tagit en lärares skor också, men dom hade dom lämmnat kvar i ett klassrum på skolan. Läraren som hade dom där skorna var skojfrisk, och han sa: nu har skorna gått till skolan utan mej! Det var bra, nu vet jag att dom hittar.

 

Läs Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989 (del 1)

En sak ledde till en annan och föranledde mig att leta upp min dagbok (vid namn Linnéa) från 1989. Det var året när min familj bodde i Zimbabwe, vilket förklarar rubriker som ”Vi hälsade på i en hydda”, ”Vi fångar en sköldpadda” och ”Vi har sett en rolig orm”.

2015-05-21 19.23.42

Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att detta utdrag ur en nioårings hjärna borde delas med världen. Inte hela dagboken kanske, men åtminstone några snuttar. Vi börjar med ett par inlägg från november -89. I morgon kommer några dramatiska inlägg om tjuvar och ormar. Och så matar jag på i någon vecka, ifall ingen misstycker.

1989-11-11

Vi kom till Afrika!

Nu har jag för första gången satt min fot på Afrikansk mark. Det var inte så varmt, det var bara 17 grader. Vi vet inte vad vi ska göra för planet blev ju försenat så vi hann inte med det flygplanet som vi skulle åka med. Så nu sitter vi bara här och väntar bara på vad som ska hända, kanske får vi stanna på hotell tills på måndag eller också så får vi åka på ett annat plan någonstans och därifrån till Harare där vi ska byta plan igen och åka till bulawayo. Här får vi inte komma in i landet för vi har inte vaxinerat oss mot gulafebern för här finns det risk för att sprutspetsarna kan vara infekterade.

1989-11-22

Vi har haft slöjd

Vi har haft slöjd nu. Elin var också med. Jag tänkte göra ett fantasidjur men jag hittade inget bra tyg för det. Men sen kom Kerstin, Johannas och Mirjams mamma med en låda med tyg som inte barnen fick ha i sitt rum för att det var större bitar i den och då hittade jag ett vitt tyg med prickar på. Det tog jag. Jag visste inte vad jag skulle göra för något djur men jag tänkte att jag kommer väl på något sen. Sen när jag kom dit så kom jag på det: Jag skulle göra en elefant! De andra gjorde efter några exempel i tidningen som vi gjorde mönstret efter, men jag, jag gjorde en elefant jag.

Gymnastiken idag var jätte-hämskt! Vi skulle spela volleyboll och det kan ju inte jag spela heller! Dessutom var inte Kristina där, så då blev det ännu svårare. Sen drog dom i mej och sa någonting på shona till mej som jag inte alls förstod något av. Sen kastade hon en boll till mej medans alla gapskrattade. Dessutom slutade vi en kvart försenade. Men det blev ingen olyckodag för sen blev det ju slöjd.

Viktigt meddelande till allmänheten: Jag går tillbaka till lärarjobbet

Det var otroligt skönt att sluta jobba som lärare och fokusera på skrivandet. Plötsligt kunde jag gå på bio en kväll. Jag kunde ägna en hel helg åt att bygga ett dass. Jag kunde umgås.

Dessutom blev det som jag misstänkt: När jag hade mer tid, kom det fler förslag. Ju mer jag sa ja till, desto mer kom det. Det gör att jag i skrivande stund sitter med åtta projekt, varav vissa är hemliga och andra nästan färdiga. Jag tittar på min lilla verksamhet och konstaterar: Det går runt. Jag klarar mig, jag har uppnått det heliga, att leva på författarskapet.

Men ni kommer kanske ihåg hur jag brukade prata om att jag älskar att jobba som sfi-lärare? Det var sant. Och efter fyra månader börjar det rycka i mig. Det känns otåligt och ofullständigt. Är det verkligen ingen här som vill veta  var satsadverbialet hamnar i en bisats? Verkligen ingen som grunnar över skillnaden mellan tycker, tänker och tror? Jag lär min sambo om hjälpverb, men det är inte samma sak. Jag informerar ett gäng andra författare om det fina i nominalfrasen, och de ler visserligen mot mig, men de är inte elever.

Är jag elevberoende? Och är det i så fall så himla fel?

Det börjar med att jag pratar med en kollega och i förbifarten nämner: Om ni behöver vikarier så kan ni kolla med mig. Någon vecka senare hör min chef av sig och frågar om jag kan komma och hålla testsamtal. Jag går dit. Alla välkomnar mig översvallande, jag hör ”Hej Sara!” med hundra uttal och kollegerna behandlar mig som den förlorade sonen. Shit vad jag gillar dessa människor. Kanske behöver jag dem.

Efter ett par veckor till har jag bestämt mig. Jag kommer tillbaka, som kvällslärare ett par gånger i veckan. I augusti. Under förutsättning att jag får ledigt när jag blir uppbokad på författargrejer. Chefen blir lycklig, jag blir lycklig, en och annan elev hör oss och verkar också lycklig. Tiden minskas åter med några timmar i veckan, men jag sätter mina egna deadlines och med tid verkar det vara så att den inte är summan av sina timmar utan mer aktiviteterna man bygger den av. Jag tänker på att åter få förklara kommatecknets avgörande funktion i meningar som ”jag vill inte ha kaffe, utan mjölk”, och jag får pirr i magen. Man kan ta läraren ur sfi, men man kan aldrig ta sfi ur läraren.

 

suga på ett löv och ha det bra

Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit blogg på länge? Jo, för ert eget bästa. Ni är ju så kolossalt intresserade av viktiga saker, som hbt-frågor och sexköpslagen, världssvält och abortlagstiftning, rasism, mikroaggressioner och vad det innebär att vara feminist på rätt sätt. Det är jag också. Men jag har blivit angripen av ett grönt finger eller något, för så fort jag ska sätta mig och ha en åsikt visar det sig att mina tankar vimlar runt i ett surr, det låter ungefär ”å ena sidan … men å andra sidan … det är ju självklart att … men för att övertyga även den som inte tycker det måste man ju tänka på … och det här är en viktig poäng, men ska man då inte heller lyssna på det här, vem är perfekt, jo ingen, och det här andra är så hopplöst att man inte vet var man ska börja, kanske lite här, kanske i kanten här ute, kanske … jag vet så lite att det är bäst jag lyssnar lite till … å andra sidan … och är det ens viktigt i jämförelse med …”

När det har surrat tillräckligt länge går jag och läser Magda Gads blogg, för då vet jag att jag får läsa något som verkligen handlar om något viktigt. Men det hjälper ju inte er. Och vad har det gröna fingret med saken att göra?

Det gröna fingret är ursprungligen mitt eget. Det mötte en skärgårdstomt för ett par år sedan, när min flickvän introducerade oss för varandra. ”Hoppas du kan se igenom skiten”, sade hon och jag förstod ingenting. Jag stod ju i ett paradis.

Såhär ett par år senare förstår jag ändå vad hon menade, för vi har fått forsla bort hundratals kilo skräp som återstod av det gamla bohaget som hon ville ersätta. Harlequinböckerna som vi hittade förra året var bara en av alla skatter. Vi har rensat och röjt onostalgiskt (imponerande onostalgiskt – tur att det inte är jag som ska skiljas från mina gamla barnmockasiner och första vattenkanna), byggt en liten stuga och petat i jorden.

Det som vanligen händer mig när jag petar i jorden är två saker:

1. Jag får en fästing. De ropar på varandra där nere i vegetationen: Nu kommer hon! och så har de antagligen ett kösystem som ser till att alla får en chans. Jag bränner dem med braständaren tills de spricker, för jag har redan haft borrelia en gång. Det hjälper inte, för de använder min flickvän som bro, sitter på henne som busshållplats och promenerar över på mig när vi tittar bort eller hänger i ett mörkt hörn. Pst, homobröllopsmotståndare med krystade argument, här har nichansen att blanda in borrelia i retoriken!

2. Allt annat blir mindre viktigt än att mina vinbärsbuskar mår bra. Att hallonen får mustig granförna, att rabarbern spränger med sin röda topp och att tomaterna spänner sina muskler mot solen. I söndags byggde vi ramar till ett primitivt växthus (växtskåp? växtskrubb? Ett mycket litet rum till våra tomater, en växtkammare). Igår gick jag till Farsta Centrum för att köpa medicin, och kom hem med en termometer till växthuset.

Och det stannar inte där. Följande naturnära beteenden är bara ett axplock:

– Ett abnormt intresse för rödhakens förehavanden, resulterande i utrop som ”Nu är han i granen igen!” och ”jag tror att det är ungen från förra året, den som satt i boden!” Varenda gång kommer spillkråkan svängande förbi och tjuter: ”Intresseklubben antecknar!”

– En komplicerad relation till spillkråkan. Frisyrledes känner jag mig besläktad med den, och vill gärna att vi ska vara vänner. Ni vet, sådär som när man ser punkare på tunnelbanan och ba: Jag har varit som ni! Och de ba: Öh stick mormor. Så är det mellan mig och spillkråkan. Men i helgen fick jag i alla fall den här bilden.växthus hallon 084

– En benägenhet att sticka iväg till diket på andra sidan vägen för att se om grodynglen fortfarande lever. De ser ut att ha det så trångt! Eller är det jag som projicerar mina känslor för folksamlingar på ett gäng yngel som inte kan tänka sig något bättre än att trängas med 500 kompisar och suga på ett ruttet löv?

Så nu vet ni. Jag är inte tyst för att jag får briljanta tankar som jag håller för mig själv. Jag är tyst för att jag smyger på spillkråkan i hopp om att kunna smygfota hans stjärt. Våren har bara börjat, så räkna med att naturromantiken bara är i sin linda. Här får ni en gullig bild på grodynglen, som ligger bredvid varandra med sina små trådarmar och suger på sitt moderskepp.

yngel3