lite om min rädsla

Den 30 augusti är det en antirasistisk demonstration i Stockholm. När jag såg att det var just den 30:e, drog jag en lättnadens suck. Jag är inte hemma den dagen, jag ska sitta i en panel på Örebro Pride och diskutera skolans värdegrund.

Varför jag blev lättad? För att jag är feg, och för att jag inte vill vara feg.

Jag är feg, eller kanske mest rädd. Problemet är att sakerna jag är rädd för anfaller från flera håll.

Jag är rädd för fascism. Hur den griper tag i folk och sprider sig med hjälp av andras tystnad. Hur den använder rädsla för att mobilisera mot andra människor, oftast de som redan är svagast. För samhällets del är jag rädd att rasism bagatelliseras och normaliseras, att luddiga formuleringar om kulturskillnader motiverar först diskriminering, sedan övergrepp, sedan grova brott mot de mänskliga rättigheterna, i en normaliseringsprocess som alltför få hinner märka förrän det är för sent (och många inte ens då). Det vore inte första gången i mänsklighetens historia. Det vore inte ens tionde.

För min personliga del är jag rädd för att min tillvaro, med en flickvän som jag älskar och ett samhälle där jag får älska henne, bara ska vara en parentes i en i övrigt skoningslöst homofobisk berättelse om mänskligheten.

Jag är rädd för att det ska börja med att våra rättigheter tas ifrån oss, med samma argument som användes för att motverka att vi fick dem. Först tar de bort rätten till att prövas för adoption (fascismen lyssnar inte på undersökningar som visar att våra barn mår bra, den vädjar till majoritetens ”sunda förnuft”, dvs känslan av att det bara är man själv som är normal), sedan rätten att gifta oss, sedan börjar de justera hetslagstiftningen och där någonstans kommer folk att börja prata om ”hbt-propaganda”, fast inte i meningar som handlar om hur puckat Ryssland är utan i meningar som vid det laget låter normala i andras öron. Vi är inte immuna mot fascistisk propaganda, det finns alltid en del av våra hjärnor som tycker att den, rätt förpackad, smakar som godis. Min största skräck handlar om att så många tror att vi är immuna.

En annan sak jag är rädd för, är alla som inte gör något. Jag vet inte vad de tänker, och eftersom jag själv inte gör särskilt mycket är det ingen som vet vad jag tänker heller. Jag vet att de stannar hemma från demonstrationerna, men jag vet inte vad de tänker. Tänker de, som jag: ”Vi har tur att det finns så många som orkar ta kampen, som vågar gå ut på gatorna även när det är farligt, som ser vad det är som händer”? Eller tänker de, som i en del kommentarer jag sett på nätet: ”Det är bara extremister som är dumma nog att gå ut och protestera mot nazister. Vi normala människor, som lever anständiga liv och knegar på, vi har inget att vara rädda för.”

Det är det som är fascismens godis. Att du inte har något att vara rädd för, så länge du är anständig.

Medan anständighetens gräns, så himla svår att se med blotta ögat, blir allt snävare.

Allt detta talar för att jag måste gå ut och demonstrera. Jag borde sätta min kropp på rätt sida snöret, för bortom internet är vi en kropp per person, och den har vi (så länge vi fortfarande har mänskliga rättigheter) oinskränkt rätt till. Så varför är jag så lättad över att inte vara i Stockholm på lördag?

En anledning är enkel: för att det är läskiga människor man protesterar mot. Det är i många fall empatistörda människor, i andra fall hjärntvättade eller desperata människor som tror att de funnit den mest fantastiska lösning på samhällets problem, och som är beredda att offra andra människors liv för den. I andra fall är det empatiska, schyssta människor, som skulle kunna karaktäriseras som ”vanliga killar och tjejer”, och som helt enkelt tilltalats av fascismens mer lockande sidor och tar texter som den här som skrämselpropaganda. När jag skriver det här hoppas jag att det är skrämselpropaganda. Jag hoppas att jag har fel, även om historien talar starkt emot det. Men i alla fall: Jag är rädd för att möta en så farlig politisk rörelse som den organiserade nazismen. De mördar folk. Jag tycker det känns läskigt.

Det sjuka är att jag numera även är rädd för vad polisen ska göra. Jag har inte varit med under polisens mer våldsamma ingripanden, och jag vet inte vad som stämmer och inte, även om jag har svårt att inte lita på Lukas Moodyson. Men egentligen räcker det med det här: Jag har inte läst ett enda uttalande från polisen, som säger ”fredliga demonstranter riskerar inte att drabbas av polisvåld”. Jag har, när jag tänker efter, inte sett några uttalanden som ens antyder att polisen förstår att vi som känner att vi måste markera mot fascismen är vanliga människor som känner för demokrati. Vilket tar mig till det sista jag är rädd för.

Jag är rädd för att bli betraktad som en vänsterextremist. Jag känner mig inte som en sådan. Jag känner mig bara skraj för vad som händer i det här landet och den här världsdelen. Jag tror inte att vi är immuna mot fascism, nazism eller andra ideologier som matar oss med komplimanger, löften och förakt. Gör det mig till en extremist, om jag reagerar på dem? Om jag går på en antirasistisk demonstration, visar jag då att detta är en folklig demonstration, en som varje anständig människa åtminstone borde överväga att gå till? Eller blir jag en extremist, som inte längre kan uttala sig utan att viftas bort som ideologiskt skruvad? Är det så att bara de tysta människorna, i samhällets ögon, är objektiva och vettiga? När den tanken har gått ett par varv i mitt huvud, inser jag något om min rädsla.

Den är befogad.

utdrag ur mitt huvud

Det fanns en tid när allt jag tänkte på hamnade i den här bloggen. Nu skaver tankarna mest omkring där inne, och jag tycker hela tiden att jag inte har tänkt klart, så det blir inget förrän funderingarna plötsligt ockuperar en roman som jag trodde skulle kretsa kring något annat.

Några saker som jag tänker mycket på för tillfället:

Destruktiva beteenden som leder till onda cirklar som människor har svårt att stå emot. Kemiska substansers kidnappning av viljan. Läser i timmar om missbruk, framför allt heroinmissbruk. Långa diskussionstrådar och hela bloggar, från början till slut, av dem som fastnat. Vad är viljan, hur stark är den och hur lätt kan den manipuleras av ett fysiskt behov? Hur vet man om man bara vill vilja, och om viljan ändrar sig på grund av abstinens, är det inte ens egen vilja längre då? Vad flyr man ifrån, och vad flyr man ifrån när man inte vill erkänna att man flyr? Hur långt kan ett självbedrägeri gå, och hur djupt kan man sjunka efter att man trott att man nått botten?

Privilegierade positioner och hur de påverkar oss. Jag visste inte vad pickaninnies var, när debatten om Lilla Hjärtat blossade upp för ett par år sedan. Inte för att jag är ond eller har något som helst uppsåt att förtrycka någon, utan för att jag aldrig har behövt veta. Det tog mig dessutom minst två debattartiklar och ett blogginlägg att faktiskt förstå vad det handlade om. På samma sätt är det antagligen svårt för en heterosexuell person att förstå att jag som homosexuell utgår från ett subtilt underläge i fler situationer än hen tror. Det är antagligen svårt för en man att förstå att jag som kvinna kan uppfatta en illa riktad komplimang som en värdering, eller att något han gör en enda gång för mig är en del i ett mönster. Allt jag upplevt som lesbisk kvinna kan antagligen ha samlats i min kropp som en erfarenhet som han inte kan nå, och därför inte förstå, och där sitter vi i våra positioner, som vi visserligen återskapar men som vi samtidigt har placerats i. Försöker vi ta ett steg utanför vår privilegierade position, blir vi sårbara och klumpiga. Vi säger fel saker och får skit som vi inte tycker att vi förtjänar, och som vi kanske inte förtjänar, men som avsändaren verkligen behöver uttrycka. Kanske blir vi skrämda tillbaka till vår ursprungsposition, för den var enklare. Kanske är det alla pedagoger ibland oss som gör att vi ändå försöker igen.

Sånt tänker jag på. Om jag faktiskt hittar något vettigt att förmedla på dessa teman, så kommer det på bloggen, höll jag på att säga, men det stämmer inte riktigt. Antagligen blir ni tvungna att helt enkelt läsa alla mina romaner.

ring så kallpratar vi

Jag och Coachen råkar lyssna på Ring så spelar vi. Vi har fått veta allt om Sandön i Umeå skärgård (det är soligt, det är Umeå skärgårds största ö, det tar 40 minuter att ta sig dit från inringarens hem, hon fixar med huset, det är inte förfallet men det finns alltid något att göra, det ligger nära havsbadet) och nu pratas det med en kvinna som ligger i badet.

- Hur varmt är det?
– Trettiosju grader ungefär.
– Lite över kroppstemperatur där ja. Är det något du gör varje dag?
– Nej, varje lördag.
– Är det badkar, eller?
– Ja.
– Är det inomhus då?
– Ja precis, inomhus.

Jag: Han är fantastisk. Hur orkar han ställa den här typen av frågor ett helt program? Det är som att gå på mingel med nya grannar, över telefon, i en hel timme.
Coachen: Om jag jobbade där skulle jag ställa andra frågor.
Jag: Jag med. Typ ”Tror du på spöken?” Eller ”Om du var tvungen att ligga med antingen din mamma eller din pappa, vem skulle du välja och varför?” ”Om du dog nu, vad skulle du vilja att det stod på din gravsten?”
Coachen: Nja … jag tänkte mer på sånt som ”Har du några husdjur?”
Jag: Det är därför du är mingeldrottningen av oss två.

På hög nivå

En av alla fina saker Coachens närvaro i mitt liv har fört med sig, är att jag får hantera natur mycket mer nu för tiden. Förra året åkte vi då och då ut till skärgårdstomten hon ärvt av sin far. Den sommaren gick åt till att riva det gamla rucklet, bräda för bräda, och fälla en massa träd.

I år har vi byggt en mycket liten stuga på nämnda tomt (när jag skriver ”byggt” menar jag ”betalat några för att bygga”), och nu sitter vi med en nybyggd stuga och vad vissa skulle definiera som en sorts soptipp, men som för oss är ett projekt och en vision. ”Där kan vi ha hallonbuskarna”, säger vi drömskt och sveper med händerna mot en enorm hög med granris. ”Där kan vi göra en sittplats”, pekar vi mot två gamla gastuber och en dasstunna.

I helgen rev vi en vedbod, som vi trodde var halvrutten men som var helrutten. Det yttrade sig i att man trodde att man tog tag i en bräda, och sekunden därpå stod med lite spån, damm och obestämd smuts i handen. I vedboden fanns ingen ved, men sniglar, ölburkar, rostiga solstolar, stövlar och myror. Och plötsligt, under en maläten presenning, uppenbarade sig den här litterära skatten:

2014-06-21 12.38.39

 

Jag fastnade genast för titeln ”Delfiner betyder lycka”, men valde ändå att sätta mig och läsa ”Kärlek på hög nivå” av den enkla anledningen att den var mindre smutsig (bokstavligt talat alltså). Sommarens första läsning blev alltså en Harlequin från 1982.

Handling: Den kvinnliga, slanka piloten Leigh har fått ett nytt jobb, men redan när hon ska skriva kontrakt med sin nye chef går det snett. Bryce är en misogyn och tvär man, men väldigt viril och med ”mörka rena drag”. (Tips: Om en otrevlig snubbe har mörka rena drag i en Harlequinroman så är han i grunden en fantastisk man, till skillnad från killarna med lekfulla spelande blickar.) Mot sin vilja dras Leigh mot Bryce, som oväntat kysser henne på något berg och som svar på hennes protester påstår: ”Jag kommer att få dig i säng innan vi är färdiga med varann”.

Till och med vi flator får vara med på ett hörn, i denna dialog mellan Leigh och den svartsjuka sekreteraren Carol.

2014-06-21 15.27.00

Obs, lägg märke till hur trevlig och tillmötesgående Mike är. Han är flirtig också. Varningsklockorna går igång hos läsaren, fall inte för det!

Jag funderar på hur det känns att vara en av de där som utgör förolämpningar bara genom att vara. (Jag är nämligen det.) Kommer fram till att det inte är något man vill fundera på alltför länge.

Hur boken slutar? Med en fantastisk dialog.

IMG_7120

Nu känner jag att jag vill skriva lesbiska harlequinromaner. Gärna sådana där kvinnorna i hätska gräl anklagar varandra för att vara hetero, och blir fruktansvärt förolämpade när det händer. Min första ska heta Kärlek på stormigt hav. Jag har redan slutet, eftersom jag är en välstrukturerad författare:

Carols ögon log.
– Lily? Åh söta, Lily är min kusin, på besök från Shepton Ferrers. Du trodde väl inte …
Leigh rodnade. Att hon hade kunnat ha så fel.
– Så du är … ni är inte …
– Den enda jag vill ha är du. Och kanske en segelbåt, för två.
Carols ögon log inte längre. De glittrade, av kärlek.

 

När man vuxit upp i Svenska Kyrkan

Jag och Christoffer Carlsson har varit på Onsdagsklubben i Västervik och pratat om våra böcker. Som tack har vi fått lokalt stöpta ljus. Dagen efter möter Christoffer mig vid hotellfrukosten.

Han: Du, förresten! Jag har ditt ljus!
Jag: Åh. Vad fint sagt.
Han: Va? I alla fall, jag tar det i handen sen. Så får du det.
Jag: Du har mitt ljus och tar det i handen? Det låter som något man skulle sjunga i kyrkans miniorer. För du mitt ljus genom mörkret också?
Han: Va, näe … men jag för det genom receptionen.
Jag: (nynnar) Jag har ditt ljus, jag tar det i handen. När natten sänker sig, har jag ditt ljuuus…
Han: Okej. Vi ses om en kvart då.

Lärarna utklädda till lodisar för en dag

Idag har det varit uteliggartisdag i lärarrummet. Männen har klätt sig i trasiga jeans och kvinnorna har låtsats sälja sina kroppar.

För några veckor sedan låg en Situation Stockholm i lunchrummet. Tidningen säljs av hemlösa och uppmärksammar ofta hemlöshetens problematik.

– Vi skojade på apt-mötet om att vi på lärarrummet borde göra något liknade och beslutade att tisdagen veckan därpå skulle vara uteliggartisdag, för att utmana våra egna gränser, utmana arbetsrollerna, säger skolans uppdragsledare, Knut Malmborg.

Var det många kom klädde sig annorlunda i morse?

– Det var stor entusiasm på mejlen inför uteliggartisdagen. Men det var lite färre som gick hela vägen, kanske sex, sju personer. Studievägledaren Martin Herman kom i en smutsig pyjamas som han hittat i en container. Andra var lite diskretare och hade till exempel struntat i att tvätta håret. Det var stor munterhet på morgonmötet. Vi hade ett studiebesök på lärarrummet, och många av dem höjde på ögonbrynen, säger Lisen Löfvenberg, som var klädd i nätstrumpbyxor och en sliten jeansjacka.

Någon lärare som gick till lektionen utklädd?

– Tror inte det.

Kommer uteliggartisdag att vara något återkommande?

– Tror inte det. Nu talar vi om att ha ett fantasytema och klä ut oss till alvar och vättar. Under en period hade vi färgtema en dag i veckan. När alla regnbågens färger var uttömda gick vi över till blommigt och randigt. Det har varit olika hyss genom åren på skolan.

Ungefär så här smaklös tycker jag att den här artikeln var. Kan tänka mig att uppsåtet var gott, för det är ofta det. Kan tänka mig att det rentav fanns en genuin vilja att ifrågasätta könsroller genom denna ”happening”, men namnet på dagen, beskrivningarna, okunskapen, ordvalen! Hyss? Munterhet? Kompensera exempelvis genom att göra ett seriöst reportage om transfobi!

Jag önskar att jag var ingenjör…

…men det är jag inte. Så nu ska jag göra som alla människor som kommer fram till mig och vill att jag skriver deras livs historia: Lämna min idé vidare och hoppas att någon kompetent människa nappar. För jag vill verkligen ha de här sakerna.

1. Uggleholk med webbkamera som drivs av solceller. (Det är alltså det där sista som behövs, holkar med kameror finns redan.) Jag skulle sitta och titta på min uggla hela tiden.

2. Knapp för nattliga idéer. Knappen skulle sitta fäst vid sänggaveln. När man håller in den spelar den in, när man släpper slutar den spela in. Den är försedd med 1) en usb-utgång, 2) en knapp (det är lite själva grejen) och 3) ett fäste så att man kan haka av den när man kopplar in den i datorn. Den har inget annat, framför allt inte en skärm som lyser en i ögonen, en on-knapp som man inte hittar i mörkret eller en meny som stör ens idéer.

3. En app som kan identifiera insekter. Den är uppbyggd som tjugo frågor ungefär, börjar med att fråga om man söker en skalbagge/fjäril/slända, fortsätter med längd och tjocklek och går senare in på mer specifika frågor som ”har den böjda känselspröt?”. Det är en app som skulle ha besparat mig en hel del googling igår kväll. Jag lyckades till slut identifiera lövträdlöparen som attackerade mig (nåja) i går, men jag vet fortfarande inte vad det här är:

arter 1

Över huvud taget vill jag ha mer vettiga appar. Vad tror ni kommer upp i appaffären när man söker på ”insekter” (eller ”bugs”)? Jo, en massa spel där man kan döda animerade skalbaggar. Om man söker efter fjärilar? Bakgrundsbilder till mobilskärmen. Appiversum är som Internet 1994, innan man visste vad man kunde ha det till.

Varsågoda. Idéerna är gratis. Allt jag begär är ett exemplar av varje grej för eget bruk. (Som jämförelse: Allt folk begär, när de vill att jag ska skriva deras livs historia, är hälften av intäkterna.)