Estelle.

Som alla andra vettiga människor har jag ägnat all min tid från natten till igår åt att uppdatera mig kring vad ett visst flickebarn ska heta. När jag idag fick veta att valet hade fallit på Estelle blev jag fruktansvärt upprörd. Först och främst rimmar det på kriminell. “Vill vi ha en sådan regent?” skrek jag åt mina stackars elever som inte hade gjort en hovmarskalk förnär. De blev rädda, eftersom jag natten dessförinnan suttit klistrad framför teven för att komma så nära förlossningen som det bara är möjligt för en plebej som mig, och därför spände blicken i eleverna med klart rodnande ögonvitor.

“E”, skrek jag, “det inleder ord som ebola, endometrios och exorcism. Ska vår lilla sessa verkligen ha ett sådant namn?” En elev försökte invända att E även inleder eufemism och ergonomi, men jag var så uppe i min ilska att jag inte mäktade bemöta det. “S”, fortsatte jag fylld av vrede, men insåg halvvägs genom s:et att jag var på väg att binda ris åt mitt eget namn, så jag fortsatte i stället rappt med en allmän reflektion. “Det låter som en jävla chipspåse”, röt jag och mina elever darrade, för lektionen före hade jag talat om att “jävla” är ett ord man bara använder när man är riktigt, riktigt arg. En koreanska försökte ge mig lite vatten. Jag dängde glaset i väggen. Vattnet skvätte på vår elektriska smartboard, och glassplittret regnade över oss alla. Blodet som snart började sippra ned på golvet påminde oss om stundens allvar.

“Framför allt”, snyftade jag, “är det inte tradition, och det är inte svenskt! Vet ni något svenskare än kungahuset?” En fransos räckte upp en av glassplitter sargad hand och ville säga något om Bernadotte, en tyska och en brasilianska började prata otydligt om drottning Silvia. Jag grät. “Ser ni vad de har gjort! De förstör för oss alla! Detta som skulle ha varit en glädjens dag!” En grek försökte säga något oväsentligt om prioriteringar och Greklands ekonomi, en egyptier försökte säga något om perspektiv och egyptiska kravaller, men min gråt överröstade dem. Hur två nyblivna föräldrar kan vara så egoistiska att de inte låter svenska folket (och med svenska folket menar jag Rojalistiska Föreningens medlemmar) avgöra barnets öde genom en allmän omröstning övergår mitt förstånd. Visst har Victoria gått och burit på barnet i nio månader och visst kan man förstå om hon och Daniel tror att det är “deras” barn, men om hon hade velat kalla sitt barn vad hon ville hade hon faktiskt kunnat se till att födas in i en helt annan familj när det begav sig 1977. Jag försökte förklara det där för mina elever medan blodet rann och smartboarden hade börjat brinna av kortslutning. Brandlarmet tjöt. Utanför fönstret blåste det upp till storm. Jag grät. Estelle.

Uppdatering: “Ren ironi förstås”, sms:ar Coachen (ängsligt?) efter att ha läst min blogg. Räkna inte med det, kära coach. Kanske hittar du mig förgråten och blodig i kväll. Räkna inte med något alls, i dessa föränderliga tider.

tävlingen

Som jag redan har lovat, så kommer jag att skänka två signerade exemplar av Tillbaka till henne före recensionsdatum till två läsare. Böckerna kommer att finnas på Hallongrottan i Stockholm en vecka innan de kommer ut någon annanstans, och de två vinnarna kommer att kunna gå dit själva eller skicka någon annan för att hämta ut dem mot lösenord. På Hallongrottan kommer det också att finnas tio stycken andrapriser, nämligen signerade exemplar av förstautgåvan av Udda. Tolv böcker finns alltså att hämta, och allt du behöver göra är att följa de två instruktionerna nedan och skicka dina svar till sara@qx.se före den 1 mars. Inom en vecka alltså. 

1. Citera något ur Udda eller I havet som du gillar. En favoritmening, ord eller stycke. Om du vill får du berätta varför du gillar det, men det är inget krav utan bara min nyfikenhet.

2. Motivera varför du vill vinna boken.

Anledningen till att jag gör det här är helt enkelt följande: Jag är verkligen glad och tacksam över alla som följer mitt skrivande, vissa av er sedan långt innan jag blev publicerad, och får mig att känna mig som ett “vi” trots att jag är ett ensamt “jag” just när jag sitter och knattrar på min dator. Böckerna som jag lottar ut är mina egna exemplar, även om Piratförlaget säkert skulle sponsra om jag bad dem.

ps. Jag är smärtsamt medveten om att inte alla bor i Stockholm, men låt det inte hindra er från att tävla. Hallongrottan kan säkert hålla kvar prisböcker tills alla haft möjlighet att hämta ut böcker eller skicka någon att hämta ut dem, och om det verkligen inte går så räknar vi ut en portodeal.

kom ihåg

I väntan på tävlingen om förhandsexemplar av Tillbaka till henne, den som kommer att utlysas imorgon klockan 12, tänkte jag förse er med några exklusiva utdrag ur mina telefonanteckningar. Det är i telefonen jag skriver upp meningar och formuleringar som jag inte vill glömma, vilket oftast får till följd att jag glömmer kontexten och har kvar strödda visdomsord utan riktig förankring, och vem är väl jag att undanhålla er dem? Undanhållande av information är, som ni alla känner till om ni har gått på Färnebo eller kvinnofolkhögskolan, en härskarteknik.

1 december 2011
Hammarby, ett eller två tonsteg?

Det är braskande
Det är braskande.

Ord som låter lesbiska
polyteism

Tomtenissar
De får nog gröt varje morgon ur en sån där utpruttad spene

Det är inte ofta jag rör en mus
Det är inte ofta jag rör en mus

13 januari
Vad gör Sara när hon köper juice egentligen? Köper juice.

Klättring
Jag vet inte vad felet med oss är egentligen, men det är uppenbarligen väldigt lyckat.

i hackebackeskogen

Eftersom jag inte har bloggat om självaste livet på ett tag, kommer här en sammanfattning av min helg. Vi hoppar över fredagskvällen, som mest karaktäriserades av att jag och Kollega D spelade pingis och drack vatten, och så går vi direkt på lördagsnöjet.

Lördagsnöjet bestod i att jag bjöd Snurran på en prova på-lektion i klättring. Vi begav oss till Sickla och anmälde oss i en reception. På väggarna i rummet intill krälade barn och ungdomar obehindrat omkring i molnhöjd, och ni vet hur det blir när man är nybörjare bland en massa folk som kan. Man har liksom två val, antingen låtsas att man vet mer än man gör, eller överdriva sin okunskap i hopp om att vinna blåbärssympati. Vi hängav oss åt alternativ två.

Det näst roligaste med klättring är att det finns lätta väggar, med grepp som gör att det inte är värre än att klättra på en väldigt hög och lite asymmetrisk stege. Det roligaste är att det finns väggar som är snäppet svårare, men fortfarande så lätta att man klarar av dem. Då kan man känna sig ganska duktig, tills man flåsande av ansträngning dalar ned hängande i ett rep och ens instruktör påpekar att det fortfarande är en väldigt enkel vägg. Ur ett semantiskt perspektiv är det roligaste med klättring att man äntligen får veta vad ett krux är.

“Är det det där som är kruxet?” frågade jag entusiastiskt inför varje vägg och pekade, och vår instruktör log överseende. “Den här väggen har inte heller något krux.” Ett krux är det svåraste stället på en klättervägg, förklarade han och jag svalde min invändning att varje klättervägg rimligen har ett ställe som är svårare än de andra. Sedan tog han oss till en vägg som liksom hängde över sig själv. Det är orimligt, ville jag väsa ur mig som Kishti en gång, men i stället hoppade jag upp på väggen, styrkt av vår instruktörs tillit. Han hette Klas, och när vi frågade om folk brukade kalla honom Klas Klättermus svarade han nej. Folk brukade tydligen koncentrera sig på att klättra i stället.

Klas var rar och överseende, och stämde efter någon timme in i mina och Snurrans internskämt, men det slog honom aldrig att jag kunde ha rätt i mitt påstående om att min hjärna inte klarar höger och vänster. “Du kan trycka upp dig med höger hand och sätta vänster fot ett snäpp högre”, ropade han och min hjärna översatte: “Du kan trycka dig upp med ena handen och sätta ena foten ett snäpp högre.” Jag såg hjälplöst ned på mina fötter varav den ena definitivt var vänster, och Snurran hjälpte till genom att ställa sig på vänster sida och ropa “den här sidan.” Sekunden senare hängde jag i luften. I några lyckliga sekunder svävade jag över allas huvuden i min lilla sele och tänkte att det var precis som att flygdrömma, tills jag insåg att detta i själva verket var att räkna som nederlag.

Efter detta  följde bara fler nederlag. Mina och Snurrans armar och ben var efter en och en halv timmes klättring darriga som såna där små pudlar en kall vinterdag, och när jag skulle hämta mer vatten fick jag knappt upp flaskan. “Det går bättre efter några gånger”, sade en röst intill mig (alltså en riktig röst, inte en i mitt huvud). ”Det är så här svårt och jobbigt i början, men det blir bättre.” Jag blev varm i hjärtat över uppmuntran, och lät värmen överskugga den samtidiga insikten om att samtliga närvarande i denna lokal kunde följa mina och Snurrans försök att komma mer än någon meter upp på boulderväggarna.

Vi hade ont överallt när vi kom hem, men dukade tappert, om än under tillbörliga stön, upp schlagermat till oss och Coachen. Styrkta av tunnbrödrulle och Loka (mer om mina nästan-sockerfria veckor en annan dag) besåg vi Björn Ranelid göra något slags utspel på schlagerscenen, medan Sara Li sjöng en låt någonstans i närheten. På Facebook och twitter var diskussionen vild, och ni märkte kanske själva hur människor mer och mer började överväga att lämna landet när bidraget gick till final. Vissa av kommentarerna handlade om textens säd-inslag, mot vilket jag själv egentligen bara har en invändning, nämligen att även ett gäng transkvinnor har säd. I övrigt stämmer det väl, att om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör mänskligheten ut. Själv känner jag fler och fler som tackar ja till mannens säd, antingen via landstinget eller så blir det den danske mannens. Så ingen behöver oroa sig för mänsklighetens fortlevnad.

styr upp, styr upp, den nya dagen gryr

Jag hoppas att ni alla hade en underbar grammatikdag, med stoj och glam och particip. Själv hade jag tänkt fira den med att lägga upp ett litet verbtest här, men eftersom wordpress inte vill bädda in grejer i blogginlägg så gav jag upp och hängav mig personligen åt grammatikdagens eget kviss. (frågor som ni hade fått fröjda er åt om jag hade kunnat lägga upp mitt test: Är “nännas” ett reciprokt, passivt eller deponensverb? Vilket finns inte i svenskan av preteritum, inkoativ och gerundium? Ja ni förstår ju hur kul vi skulle ha haft.)

Då jag inte kunde genomföra ett tillbörligt förhör med mina kära läsare har jag i stället dragit mitt strå till stacken genom att lära en fotograf hur man känner igen ett starkt verb.

Vi fortsätter väl styra upp året. Det är mer specifikt den 28 mars jag tänker på, vilket inte bara är dagen för boksläppet utan även för releasefesten! Tillbaka till henne kommer att vara extra billig, välkomstdrinken (även alkoholfri)  extra god, lokalen extra festlig, människorna extra glada och temat extra kul. Återkommer med med information, men  hindrar ingen från att anteckna datumet redan nu.

För att inte ta någon som helst hänsyn till kronologi, kan vi nu prata lite om den 23 februari. Då lägger jag upp tävlingen på bloggen, den där man kan vinna ett signerat förhandsexemplar av Tillbaka till henne.

Slutligen har vi den 14 februari, nu på tisdag. Då är det alla hjärtans dag. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den, så jag frågar Coachen. Hon meddelar att det är årets larvigaste dag.

“förpliktelser”

Jag måste jobba på, för om en vecka ska Tillbaka till henne gå till tryck och all slutgiltig redigering måste vara färdig till dess. Denna tanke ligger i min ryggrad någonstans, och den river uppfordrande när jag ägnar mig åt dagdriveri och sköna helgaktiviteter. Den ligger där, ni vet, som allt man vet att man måste göra, och låter mig inte slappna av. Jag som sitter och gör något jättemysigt, jag som har världens trevligaste söndag. Det distinkta, diffusa minnet av att jag har en plikt och att det är bråttom stör mig i min ljuvliga aktivitet, och till slut måste jag lyssna på det: Du måste sätta dig och redigera din bok! Jag drar ett djupt andetag för att ta itu med mina förpliktelser, tills jag ser ner på mina sköna söndagsförehavanden och inser: Det är ju det jag gör.

några efterlysningar

Efter gårdagens inlägg om ett ord som hittills upprört över 860 kommentatorer på SvD, passar jag på och använder uppgången i denna bloggs besöksstatistik för egna syften:

1. Är det någon som vet något ställe nära farstalinjen där man kan spela pingis? En sporthall, en källare, en skrubb? Har letat i ett år och inte kommit ett dugg närmare en lösning på min pingisbrist. Den är påtaglig och den får min kropp att mer och mer börja likna en deg.

2. Är det någon som har tips på en lugn och vacker grekisk ö där två tjejer kan hålla handen utan att bli utnämnda till attraktion? Förutom Lesbos alltså, som redan är avklarad.

Jag: Alltså Tofflan, hjälp mig, vad kan jag efterlysa som är lite mer underground?
Tofflan: Vad menar du?
Jag: En lösning inför beach 2012 och en semesterdestination i värmen, det är vad som helst men inte subversivt.
Tofflan: Du menar att du inte är tjugo längre?
Jag: Jag brukade leta sojaost som smälter, tröjtryck, dreadsvirknålar, banderolldukar och blå hårfärg. Nu behöver jag mest av allt en bra revisor, men hur låter inte det?
Tofflan: Ja … Men det är svårt att hitta en bra revisor.
Jag: Du är visst också förlorad.

3. Är det någon som vill vara med och tävla om ett förhandsexemplar av min nästa roman?

ordet som hotade Sverige

Idag står det i SvD om ett ord som en författare på ett litet förlag har använt i en barnbok. Jag kan redan nu avslöja att det varken är “neger”, “kuk”, “hora” eller “heil”. Det här ordet, som den här författaren på det lilla förlaget har använt, är enligt kommentarerna till artikeln ett hot mot våra personligheter, vår nation, våra kroppar, vårt sexliv, framtida generationer och våra universitet. Jag letar i dem efter själva kärnan i hotet, för jag hittar det inte. De kommentarer som ger en någorlunda motivering verkar anföra grundtesen: “det här ordet behövs ju inte”, vilket egentligen stämmer för en hel massa ord som också används i barnböcker. Ändå har 553 personer beväpnade med versaler ägnat denna morgon åt att ilsket förfäkta detta ord som om det anfallit och anbefallit dem, i stället för att äta en ostsmörgås och titta ut på blåmesarna. Alltså, det är ett skitlitet ord, som ingen är tvingad att använda och som inte innebär några obsceniteter eller kränker någons rättigheter. Det står i artikeln att det inte heller är till för att man vill ta bort några andra ord, men det är det många som missar. Vissa ord syns mer än andra, kan man säga. Det är fascinerande.

För att ni ska slippa läsa igenom alla kommentarerna till artikeln, har jag valt ut mina två favoritkommentarer:

En sak är då säkert, att inte längre skilja mellan man och kvinna och mellan pojke och flicka kommer att gå hem i invandrarkretsar.
 
Rosa och ljusblått ska faktiskt få finnas utan att man ska bli utskälld av dess märkliga röreleser.
 
Den första kommentaren fascinerar mig för att den kommer från ett annat universum, alternativt är ironisk av dunkla orsaker. Den andra fascinerar mig för att den är så mycket sannare än dess upphovsmänniska någonsin kan ana. Jag läser den som poesi och låter den inleda min lördag.

dansar med bokbranschen

När jag efter tio års slit snubblade in på en vinstplats i en romantävling 2009, var jag nog inte medveten om vilket lyckosamt snubbel det var. Det slog mig igår, när jag bevistade vad som även i december kommer att kvarstå som årets bästa fest på ett bokförlag. Först hade jag bara roligt, blev lite rörd av några tal, stuffade runt lite till musik, träffade folk som spelar stor roll för mina och andras böcker, åt mat ut små skålar, ignorerade hårt det faktum att alla som hållit tal före mig var sådana som tv-sofforna får tjata på, och hälsade glatt på alla som hälsade på mig. Sedan slog det mig, vid ettiden på natten. Jag såg mig omkring och tänkte kära nån, om jag hade hamnat på den här festen för tre-fyra år sedan hade jag antagligen … ja, dånat på något sätt, inför all denna samlade elit. Inte tror jag i alla fall att jag hade ställt mig rakt framför Arja Saijonmaa, Mark Levengood och Benny Andersson, tagit en mikrofon och sjungit en sång för Jan Guillous fru, det tror jag inte.

Och ändå är det inte därför mitt snubbel var så himla lyckosamt. Det enda jag har lärt mig av att träffa folk som är så mycket mer kända än jag själv, är att de är som folk är mest. Vissa är trevliga, andra är otrevliga. Vissa hittar man saker att prata om med, andra är som flyktiga teflondukar. Nej, det lyckosamma är det jag kände där på golvet, när jag dansade med briljanta förläggare, dramatiker och kända författares släktingar. Att jag är en del av det. Att jag får förtryckta namnskyltar med tillägget “författare”, att jag har ett hotellrum på bokmässan, att människor på nätet (och kanske utanför, det vet jag ju inte) pratar om “Lövestams nästa”. Tio års harvande är bakom mig, och omkring mig dansar bokbranschens finaste.

Jag drack ungefär ett glas vin under hela kvällen, och kan därför inte säga att det var alkoholen som gjorde mig blödig där vid ettstrecket. Däremot var det sånt som att Erik på Lilla Piratförlaget berättade om en tjej som blivit helt förtjust när hon hörde att han jobbade på förlaget där Sara Lövestam ligger (om du läser detta så ångrade han att han inte tog din mejladress). Sånt som att min tredje bok kommer om två och en halv månad och jag inte med bästa vilja i världen kan kalla mig debutant längre. Sånt som att jag har världens mest trogna och hängivna läsare, som twittrar och recenserar och bloggar helt utan att jag har bett om det. Som alltid slutade det med att jag var tacksam för just det, och jag hoppas att jag ska kunna ordna något riktigt bra inför releasen för att visa min uppskattning.

Några tips till den som har en dröm, som till exempel en författardröm: Fortsätt harva. Tro på dig själv, men tro inte att du inte kan bli bättre. Misslyckas med att nå framgång, gärna i sådär 5-10-20 år, men fortsätt för att det är det bästa du vet och för att du vet att du har det i dig. Jag är glad att jag fick ägna de där åren åt att kämpa. För det är skönt att vara tacksam.

snabbguide inför 2012

Det nya året varslar om både ups och downs. Några datum att lägga på minnet:

3 februari

Den 3 februari är det grammatikdagen! Vi kan alla fira den på olika sätt, antingen genom att gå på Kulturhusets seminariedag och käka grammatikbakelse, eller på andra fröjdefulla sätt. En sak är säker: detta är ungdomarnas nya lucianatt. (Eller vilken natt de nu ägnar åt våldsamt festande nuförtiden, häromdagen fick jag veta att jag knyter skorna ocoolt och kan därmed konstatera att jag, utöver min välgrundade uppfattning att grammatik är skäl nog för vilken ungdom som helst att festa loss, inte har någon koll.)

28 mars

Den 28 mars är det magiskt gnistrande releasedatumet för min nya roman, Tillbaka till henne. Det kommer troligtvis att utlysas någon form av releasefest, så var beredda! Jag räknar med att de flesta lär ha hämtat sig sedan det vilda partajandet i februari, och ni kommer att vara hjärtligt välkomna med era pirror för att lasta med er ett exemplar av den tyngsta och vackraste bok jag någonsin skrivit.

21 december

Den 21 december går jorden tyvärr under.

lite stock i hökarängen

image

En morgon vaknade jag och upptäckte att träden i Hökarängen hade lagt sig på marken. Det var visst i samband med någon storm, som jag hade missat på grund av nattsömn. Vägen till tunnelbanan är numera kantad av kapade stammar, som ett tag spärrade vägen för alla hjulburna i området. Om ni, liksom jag, då och då får höra att ni får för lite stock, så är det bara att komma förbi.

dansar med tanter

Under hösten har jag två gånger befunnit mig bland tanter. Det är Coachen, som utöver att plocka in mig på en fotbollsläktare bland halsduksviftande män med skrik i halsen under hösten, har placerat mig i tantdomän efter tantdomän.

Först var det Zpanska flugan på Chinateatern. Jag, Coachen och ett gäng gummor och gubbar i 70-årsåldern trängdes för att komma upp på första balkong. Mitt artificiellt röda och Coachens naturligt röda kontrasterades mot ett hav av gråulliga huvuden (och ett och annat hennarött). Jag, som inte lärde mig att jag var välkommen på restauranger förrän jag var 25, såg mig omkring och väntade mig att någon skulle kolla mitt leg och ifrågasätta min existens. Själva föreställningen hade sina höjdpunkter och sina andra punkter. Försiktig som jag är med recensioner kan jag kanske mest konstatera att det finns folk som har mer gemytlig relation till buskishumor och billiga sexskämt än jag, men också att det är få som uppskattar en riktigt särskild norrländsk dialekt lika mycket.

Förra veckans tantbegivenhet var Spagettioperans julshow. Coachen hade inte sagt mycket om det, bara beordrat mig att infinna mig på Hötorget klockan 18, och ni vet ju hur foglig och följsam jag är. Jag skulle vara hungrig och finklädd, så jag var hungrig och finklädd. Vi trippade mellan decembervattenpölarna och duckade för decemberregnet, tills vi kom till en foajé. Där ställde Coachen oss i en kö bestående av till synes samma människor som vi tidigare bevistat Zpanska flugan med. Möjligen hade de åldrats lite sedan sist.

Det som slog mig, när jag satt där vid ett bord på första parkett och serverades en vegetarisk pastarätt utan lök och paprika medan fyra operasångare gjorde sitt allra bästa för att underhålla mig, var följande: Tanterna är något på spåren. Det var förresten inte jag som kom på det, det var Coachen. “Är det bara pensionärer som gillar sånt här”, viskade jag till henne när vi stod i kö för att komma in. “Nej”, svarade hon ,”det är alla. De har bara inte kommit på det.”

Jag insåg då att detta är början på min långa, gyllene era som tant. Det kommer att komma en dag då jag anser att alla utan broddar inte har förstått. Det kommer en dag då jag inser glädjen i att spela brickspel, nyttan med en portmonnä. Bit efter bit kommer att falla på plats, jag kommer lättad att stödja mig på min nya rollator och fråga mig själv: varför skaffade jag inte en sån här tidigare? Fast en grej, tänker jag när operadamerna kommer dansande ut i publiken och flirtar med gubbarna, en grej kommer jag ha svårt för hur länge som helst.

Men det kräver nog sitt eget blogginlägg.

på kommersen

December är en tid av svarta fingertoppar. Aldrig är Metro så inkapslad i helsidesannonser som nu, aldrig går så mycket trycksvärta åt till att kontrastera mot de gula priserna i tomteluvor. Jag köpte ett par strumpor till mig själv idag, och kassörskan var på vippen att slå in dem och förära dem med ett rim. I Globen Shopping var det kö till paketinslagningen, och kokosfettet hade börjat röra på sig i mejerihyllan. Det gör det en gång om året, det är därför kokosfettfabrikörerna ser till att paketera det så stort. Jag har aldrig sett ett recept på ischoklad som innehåller mer än 100 gram kokosfett, och aldrig en kokosfettförpackning på mindre än 500 gram.

Jag skickar ett sms till min syster: Är du intresserad av samarbete gällande kokosfett? Involverar mamma också, det räcker till hela familjen. Mamma föreslår att jag ska starta en kokosfettdejtingsajt.

På Åhléns är pockethyllorna nästan urplockade, men min pocket har inte kommit än. Den där dagen när jag går in i en bokaffär utan att gå till “L” under skönlitteratur och leta efter mitt namn, den dagen har inte kommit än, så jag vet det. Jag läser recensionerna av mina egna böcker också.

Pocketen ska komma på onsdag, i övermorgon (eller i morgon beroende på när man läser detta), bara så ni vet. Jag kommer att vara på Hallongrottan just precis den onsdagen och signera böcker klockan 17-18, bara så ni vet. Jodå, här ser ni en som hänger på kommersen.

Direkt från handen

Från min egen hand som skälvande grund, kommer så mitt första blogginlägg från telefonen. Det tar ungefär hundra gånger så lång tid att skriva det, vilket ur somliga perspektiv gör det till en meningslös syssla med tanke på att jag har datorn precis framför mig. Men det är från en telefon, och det kan ingen ta ifrån mig. Följande mobilfoton får representera mitt fokus just nu.

image

Det roligaste med mitt jobb är alla illustrationerna jag får göra på smartboarden. Inte det roligaste, förresten - jag glömde för ett ögonblick grammatiken och människorna – men inte är det dumt att få leka pictionary dagarna i ända och få betalt. Dock klagar jag inte över juldagarna och avbrottet. Det kan jag inte påstå.

image

Utanför fönstret på mitt jobb, några meter ovanför Globen Shopping, ser och hör vi allt från suktande damgäng som ska på Ladies Night till fotbollssupportrar, ungdomar i köande sovsäckar och det stundom något bullersamma byggandet av en ny arena. Och så på vår nivå, några hustoppar bort, en julgran.

 image

Årets pepparkakshus blev ett slott med till synes traditionell drake och brud. Kristyr alltså, man ska inte underskatta den. Och så sist, men så sjukt ominst:

image

Ja, kära nån, det närmar sig! Jag väger den i handen och konstaterar: Du kommer inte bara att få en läsupplevelse. Du kommer att få muskler. (De befarade 800 sidorna blev dock till slut, med hjälp av lite trolleri, ”bara” 583.) Nu får pappa äntligen läsa vad jag har hållit på med det senaste året, och så skriver vi upp den 28 mars i almanackorna!

cirkusmannens frestelse

Ni som vet hur jag höll på och nördade mig när Asus eee 901 skulle släppas, kan kanske tänka er in i hur fullkomligt besatt jag har varit sedan jag bestämde mig för att skaffa en smartphone.

Det hela började med att alla i min närhet plötsligt gick omkring och hade smörgåsstora skärmar i byxfickorna. Och inte bara där, gömda bakom manchester och gabardin - nej de florerade plötsligt vid kopieringsapparater, på nattduksbord och mellan ölglasen på Judys. Detta pågick alltså under en lång period innan jag bestämde mig för att involvera mig i saken (eftersom jag tillhör de där som på 90-talet skulle ha påstått att Internet var en fluga om jag inte varit så upptagen med puberteten och fältbiologerna). Till slut fanns de överallt, skärmarna. På bussen, i klassrummen, folk pratade om Iphone som om de fick betalt. Och en dag hände något.

Det var min kollega, vi kan kalla honom Cirkusmannen, som plötsligt köpte en Ericsson Xperia Pro. Av godhet, eller kanske som led i en lömsk plan för att slippa nörda ensam på jobbet, erbjöd han mig att låna den i två veckor, med motiveringen att han själv inte behövde den. Jag vet, det låter underligt, men kom ihåg att han är en cirkusman.

Första veckan med Xperia Pro upptäckte jag att internet ingick i mitt telefonabonnemang. Jag har fortfarande svårt att tro på det, men det står faktiskt så när jag går in på min sida. Därefter upptäckte jag glidskrivet. Slide keyboard kallas det bestämt, och det är en näst intill magisk funktion som gör att man kan glida med sin fingertopp över tangentbordet lika njutningsfullt som man stundom glider med fingrarna över diverse andra små ytor i livet. I just detta fall får det till resultat att ordet man försöker skriva kommer upp så fort man har glidit färdigt, och om man inte behärskar sig kan det resultera i att man blir till sig.

På detta följde raskt fler upptäckter. Anteckningsappar som hämtade ur mina vildaste fantasier, ordspel som sånär fick mig att missa min tunnelbanestation. Jag upptäckte att jag kunde plocka fram ett piano när jag gick luciatåg och behövde ett Bb till Betlehems Stjärna, och att jag precis när som helst kunde kolla upp vad jag missade på tv. Så kom dagen då Cirkusmannen ville ha tillbaka sin telefon.

Min vånda blev inte kortvarig. Som vanligt tog det några dagars intensiv efterforskning och ett par trånande besök hos Phone House att bestämma mig, men så rask har jag sällan varit, som när jag beslutsam stegade in på Elgiganten och köpte mig en Xperia Ray. JAG VILL KÖPA DEN HÄR TELEFONEN, sade jag med så stark och beslutsam stämma att ett par tre andra kunder köpte samma telefon i ren förskräckelse.

Sedan den dagen har mitt liv koncentrerats till en 4,2×7,3 centimeter stor yta. Vid ett fåtal viktiga tillfällen har jag slitit blicken från den, såsom när jag träffade (den sympatiska) upphovskvinnan till Glappet, eller när provexemplaret av Tillbaka till henne plötsligt låg i min brevlåda. Oh ja, det där sista får ni alldeles snart beskåda själva, när jag gör mitt premiärinlägg från självaste telefonen. Nu blinkar den lite. Den älskar mig bestämt.

lite om vädret

Det börjar bli dags för ett sånt där inlägg av typen “snön har lagt sig som ett hult och älskande täcke över Quality Hotel Globe”, men det har den inte. En sorts blötma har lagt sig som en möjlig vattenskada över trottoarer och bruna gräsmattor. En sån som får  brädor att mörkna och gunga lite och man börjar undra om det är något som läcker, för man har i alla fall inte sett något vatten.

Förra året var det flera decimeter snö vid den här tiden, folk hade till och med börjat tröttna på all snö, säger jag till mina elever. De tror mig inte. Jag lär dem att säga “vilket slaskväder” så att de har något att säga till svenskarna på busshållplatsen. De som redan varit i Sverige länge bekräftar det jag säger: det funkar bättre än “hej”. Hur säger man “litet prat” på svenska, undrar någon, när man bara pratar om vädret för att man inte känner varandra? Jag svarar “kallprat”. De drar sina sjalar runt sig och tittar ut på blötman i två plusgrader där ute. Det låter logiskt.

en sväng på pållen

Det har blivit dags för mig att grensla min folkbildarpålle igen och rida land och rike kring för att idka upplysning till de arma googlande som törstar efter kunskap.

inte existerar i imperativ

Jag väljer att se detta som ett påstående, bara för att det kittlar min grammatiska nerv mycket mer än frågan vilka verb som inte existerar i imperativ (som till exempel “vilja”). Jag vill gärna att “inte” ska finnas i imperativ, kanske framför allt för att “inte” är ett satsadverbial. Satsadverbial har i allmänhet mycket små möjligheter att böjas, de sitter där de sitter och står som de står, begränsade till både form och position. Satsadverbialets plats i en sats är på det viset mycket lik en garderob, och vad säger vi om sådana fasoner? Inte!

göra min son homosexuell

Det är inte svårt att göra barn homosexuella. Enligt ledande ex-gay-experter finns det en hel uppsjö komponenter i en liten pojkes liv som styr honom mot homosexlivets förkastliga fröjder. Prova att låta honom växa upp utan fadersgestalt eller med en feminin eller eventuellt mycket maskulin sådan, alternativt att låta hans mor vara antingen beskyddande, frånvarande, självständig eller behövande. Du kan också försöka med att låta honom se på feminina sporter som isdans och gymnastik, alternativt maskulina såsom brottning, rugby, tyngdlyftning eller fotboll. I själva verket är det i princip omöjligt att inte göra sonen homosexuell, så du behöver inte oroa dig. Ett barns uppväxt sker under en mycket lång period och det är omöjligt att under den tiden aldrig exponeras för minsta fjäderboa, kroppsbyggare eller vägtunnel.

när ska man slänga ett bokmanus

När man inser att man kan bättre och att just det här bokmanuset bara håller en tillbaka.

jag ser något med en stam

Det kan kanske vara ett träd.

få föräldrarna att acceptera sin läggning

Som barn är det tyvärr inte mycket man kan göra för att få föräldrarna att acceptera sin läggning. Visst, man kan då och då hitta sätt att uttrycka sin egen acceptans och göra det lättare för dem på så sätt, men i slutänden måste föräldrarna själva inse att det inte är något fel på dem, och lära sig att acceptera vilka de själva är.

Om man däremot vill få föräldrarna att acceptera ens egen läggning tror jag att det viktigaste är att man 1) förstår att vissa föräldrar behöver tid för att bearbeta saker de inte varit beredda på och 2) inte gör det till en konfrontation, utan i stället beter sig vuxet och öppet och berättar på ett sätt så att de kan förstå.

Om man tycker att det är svårt med skillnaden mellan “sin” och “ens” så tjänar det ingenting till att till exempel googla på “man sin”, för då kommer man bara till diverse engelska sidor om människans synder. Som regel kan man dock tänka på att “sin” refererar till satsens subjekt medan “ens” refererar till någon annan, eller ingår i själva subjektet. Detta – kära googlare som läst så här långt – är dock en sanning med modifikation! Ibland uppträder en sats nämligen inte alls särskilt satsmässigt, utan är en så kallad satsförkortning. Dessa beter sig nästan absurt mycket som helt vanliga satsdelar, faktiskt ibland så framgångsrikt att inte ens de lärde kan komma överens om huruvida de faktiskt är det. Men säg inte det till mina elever.

hur slutar man vara besserwisser

Jag kan inte låta bli att se denna googling som en hint. Hoppar av pållen. Går till sängs. (Bara en snabb, tvångsmässig folkbildning så lätt som en viskning: Visste ni att sängs och skogs med flera får ett litet “s” på slutet för att de är rester av en gammal kasusform som hörde ihop med prepositionen till, och som också kunde sluta på till exempel “u” (som i “till salu”)? Där ser man.)

nya ställningstaganden

Eftersom jag ägnar all min “lediga” tid åt att redigera enorma mängder romantext, tänkte jag att ni kan få fördriva tiden med att ta ställning. Den här gången kan man inte skriva till några svarsalternativ direkt i omröstningen, av den enkla anledningen att det bara är jag som kan se dem vilket gör det tråkigt för alla andra. Däremot är man mer än välkommen att lägga till, resonera, begrunda och förtydliga i en kommentar.

vad är blott ett namn

Det tog nio månader för mig att skriva manuset till romanen som hittills kallats “miljonboken”, “signeboken” och “nästa bok”. Det tog elva månader att hitta en riktig titel. Jag ska inte presentera alla förslag som varit på tapeten, för då kanske någon utropar MENÅH och gör mig osäker igen, men jag kan jag kan presentera brottstycken ur de många konversationerna jag haft med min förläggare, min mor, Yllet, Kapten, Snurran, Coachen, Tofflan med flera i just denna lilla fråga:

“Jag gillar också den med stjärnorna, men det blir så lunarpoetiskt.”
“Lunarpoetiskt?”
“Ja, som något en fjortonåring hade kunnat skriva på sin lunarstormsida när det begav sig. Lunarpoetiskt, använder inte folk det ordet längre?”

“Om vi fokuserar på Hanna i stället för Signe då?”
“Hanna och mysteriet med glasögonen”
“[fniss, fniss] Äventyret i Tierp”
“Hanna hittar en sko.”
“[fniss, fniss]“

“Problemet med ‘röst’ är att det är ett så fult ord.”
“Verkligen. Om ‘röst’ hade hetat något annat hade det varit perfekt.”
“Ja, som ‘flöjel’. Om någon hade varit förutseende nog att kalla ‘röst’ för ‘flöjel’ så hade problemet varit löst nu. Jag fattar inte att vi har ältat titel i fem månader nu.”

“Jag fattar inte att vi har ältat titel i tio månader nu.”
“Jag vet. Om jag bara hittade det perfekta ordet att sätta framför ‘i första kammaren’. Inget funkar som jag vill. Liv i första kammaren. Val i första kammaren.”
“Skoskav i första kammaren.”
“Hammaren i första kammaren.”

“Du Sara, jag är inte så förtjust i det där med första kammaren när allt kommer omkring. Jag förstår ju hur du tänker och att det passar med bokens innehåll, men det vet man inte förrän man har läst boken och de som ska läsa boken har ju inte läst boken. Om två veckor måste vi skicka titel och presentationstext till SvB.”
“Jag tänker sönder mina nätter!”
“Jag med!”

“Jag har det! ‘I hennes skor’.”
“Underbart!”
“Hurra!”
“Men vänta… finns det inte en film som heter det? Som släpptes ganska nyligen?”
“Gör det? Kan vi strunta i det och kalla den det ändå?”
“Tveksamt. Den var med Cameron Diaz.”
“Jäkla Cameron.”

“Men om vi tänker på den delen av boken då. Ja, hon [censurerat av hänsyn till er läsupplevelse] men hon [censurerat] tillbaka till [censurerat].”
“Tillbaka till henne.”
“Tillbaka till henne.”
“Det skulle inte bara kunna referera till [censurerat], utan både till [censurerat] och när [censurerat].”
“[långsamt:] Tillbaka till henne. Du, där sa du nåt.”

Boken, som alldeles nyss fått sitt releasedatum bestämt till den 28:e mars 2012, går alltså numera att referera till som – ta-da! – Tillbaka till henne. Lättnaden känns ända ned i tårna. Nu är det bara redigeringen av 330 A4-sidor kvar. Enkelt radavstånd.