Återvinning!

Det är möjligt att du sitter och har tråkigt. I så fall kan jag rekommendera följande gamla blogginlägg (skrivna mellan 2009 och 2013) som jag tycker förtjänar ett andra liv.

http://saralovestam.se/2011/06/24/det-grundlaggande-i-att-ligga-med-andra-manniskors-bilar/

http://saralovestam.se/2009/09/29/om-jag-hade-en-attackflata/

http://saralovestam.se/2013/04/13/livet-och-livet/

http://saralovestam.se/2013/02/03/heterovarlden-we-give-you-hanky-codes/

http://saralovestam.se/2013/01/22/vuxenlekar/

http://saralovestam.se/2011/05/08/vagen-till-snygga-sommarben/

http://saralovestam.se/2009/11/03/aktenskapets-fordelar-och-nackdelar/

Till mina ex: Det är inte ni, det är jag.

Tur man inte vunnit Augustpriset.

Jag har nämligen ganska många ex. Varje relation hade en särskild känsla, och när jag ser tillbaka på den har den en aura i en egen färg. Varje relation lärde mig något. Att man inte blir heterosexuell bara för att man blir ihop med någon av motsatt kön. Att man inte kan förändra någon genom att utplåna sig själv. Att man inte kan ”känna fel”. Att det inte räcker med att vilja hjälpa någon, för att bli ihop. Att ord kan göra riktigt ont. Att man kan vilja dö.

Att det finns en fin gräns mellan ärlighet och okänslighet. Att aggression är ett varningstecken. Att cool inte trumfar trygg. Att det inte ”bara är kärlek” om man själv inte gått med på polyamori. Att man kan vara fel person att älska. Att det man attraheras av bara finns i ens hjärna. Att ord kan byta budskap mellan mun och öra. Att jag inte är värd något. Att jag är värd något. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt feminint i mig. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt maskulint i mig. Att jag är snygg men går för sällan på museum. Att det är sällsynt att bli älskad för allt man är.

Jag har känt mycket under de senaste femton-tjugo åren. Kastat mig in i relationer som jag ibland inte ens trott på själv, för att jag känt att jag ändå måste, för det fanns något i dem som jag behövde. Det känns som om jag kan allt om otrohet, tvehågsenhet, halvhjärtad kärlek, helhjärtad kärlek, kärlek som förgör en, svek, förhoppningar, trasighet, svartsjuka och uppbrott, uppbrott, uppbrott. Allt använder jag i mina romaner. Det är min bank av känslor och mekanismer som jag känner till för att jag har levt dem.

En gång använde jag till och med en specifik erfarenhet. Den har fått okända människor att mejla mig och fråga: Du har varit med om det här själv va? Den har fått besökare på bokmässan att ställa sig i min signeringskö bara för att få skälla ut mig: Hur kunde hon göra så? Du är författaren, du hade makten att hindra henne! Det var en verklig känsla baserad på en verklig relation.

Men det var inte om henne jag skrev. Jag plockar från allt jag ser, upplever och hör, och så gör de flesta författare. En stark känsla från ett förhållande, en samhörighet från ett annat förhållande och en kappa från ett tredje. En frisyr från tjejen i t-banespärren, ett skratt från en kollega, en omständighet från min barndom, en förälder från min sambos barndom och ett möte som jag hörde om när ett telefonsamtal läckte på bussen. Tillsammans blir det en ny känsla, precis som mina relationer har alla mina böcker en aura. Den hade varit blekare om jag inte hade levt.

Tur man inte vunnit Augustpriset, skrev jag först men det är nog en förenkling. Tur man inte vunnit Augustpriset och har ex som blir intervjuade i kulturtidskrifter. Har en känsla av att samtliga skulle kunna hitta personer i mina romaner som de kunde ”komma ut” som.

Och ha gruvligt fel.

Inlägget publicerades först i min blogg på Litteraturmagazinet. Det är en kommentar på den nyväckta frågan om vem som egentligen är Hugo Rask.

det finns ju rättvisa

Det finns en mekanism som går igen i allt jag läser idag. Den handlar om något vi lär oss för att vi är människor och lever i ett samhälle. (Jag tror i alla fall att det är därför. Man ska dock vara försiktig med att tro att ens eget samhälle är universellt.) Det handlar om vad nästan alla lär sig när vi växer upp: Det finns rättvisa.

I mitt fall såg rättvisan ut så här:

- Jag och mina syskon fick lika mycket, när mamma skar upp ett paket Blåvitt vaniljglass i tre lika delar.
– Jag fick höjd månadspeng för att jag kunde visa upp en budget där det framgick vad jag behövde.
– Om man inte åt upp maten, fick man ingen efterrätt.
– När jag började dela ut lokaltidningen, fick jag mer pengar att röra mig med.
– Om vi följde med pappa ut och plockade bär, kunde vi sälja dem och få pengar.
Och kanske framför allt:
– När man gjorde något bra, hände något bra.
– När man var lat och egoistisk, blev det jobbigt.

Det här satte sig som en känsla. Jag tror att det gjorde det hos de flesta. Det är därför det är så svårt att begripa att det bara är en konstruktion.

Inte bara en konstruktion då. Om man till exempel hamnade på en öde ö, skulle man ha större chans att klara sig om man byggde ett vindskydd och harpunerade en krabba, än om man lade sig bekvämt i en lagun och flöt.

Men i stort, en konstruktion. En fråga om chanser, snarare än naturlagar. Världen är en så orättvis plats, att om det verkligen fanns rättvisa skulle den inte finnas. Jag tänker på det ibland när jag råkar trampa på en skalbagge, som inte gjort något annat än att tulta runt i gräset. Man kan bli sjuk, man kan bli påkörd, blixten kan slå ned, och orättvisan är ibland större än den sortens slump. Vi har tv och internet, vi har sett att folk dör i ebola (men inte hjälparbetarna från Europa och USA, som får specialvård) och vet kanske rentav att kriget i Kongo beror på att vi vill köpa nya mobiltelefoner. Vi vet att världen är orättvis, och det faktum att den är orättvis är ändå så i grunden konstigt att vi inte klarar av det.

Vi vet ju att man lyckas om man bara kämpar lite. Man får vad man förtjänar. Som man bäddar får man ligga. Det sitter i vår ryggmärg.

Så när man ser en tiggare, är det inte bara skönare att tänka att det nog är något fuffens. Det är inte bara tilltalande för självbilden att man säkert skulle sponsra organiserad brottslighet / missbruk om man gav. Det är inte bara ”osannolikt” att hon kan ha en mobiltelefon och samtidigt vara så fattig som hon säger. Nej, det går dessutom emot hela mönstret.

För om hon hade jobbat hårt, hade hon inte hamnat där. Vi vet det, för vi har lärt oss det, för vi lärde oss redan som treåringar att den som inte äter broccolin inte heller får någon marängswiss.

I vissa länder är tanken inbyggd i systemet och kallas karma. De har löst tankenöten ”världens orättvisa” med teorin att den som föds till olycka gjorde något dåligt i sitt förra liv. Jag förstår dem, för det är en oemotståndlig tanke.

Det är en fullkomlig och logisk tanke. Den funkar på andra (om han inte hade skolkat i nian hade han också kunnat göra karriär), på oss själva (jag förtjänar det här skatteavdraget för jag har jobbat så hårt) och det funkar väldigt bra som besvärjelse för att slippa vara rädd (hon fick cancer, men hon tränade ju aldrig och jag tränar ju flera gånger i veckan, så jag behöver inte vara orolig).

Den funkar utmärkt på hela folkmängder: Om de inte hade krigat med varann där borta så hade de inte behövt fly. Skyll er själva, om ni är så bråkiga.

Och den funkar när man vill trycka ner sin partner. En hashtag som trendar just nu på Twitter är #whyistayed, där personer som varit offer i förhållanden med fysisk och/eller psykisk misshandel berättar varför de stannade i relationen. En återkommande förklaring är: Jag trodde att jag förtjänade det.

Jag har själv varit i ett förhållande som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag minns argumentet: ”Om du inte hade varit så svag/manipulativ/dålig på att skära tomater på rätt sätt/idiotisk/dålig på att hänga tvätt så hade jag inte behövt göra så här mot dig.” Och förklaringsmodellen, hur skev den än är när man tänker på saken efteråt, landar på ett väldigt bekant ställe. Det är klart, att om jag inte hade förtjänat det här så hade det inte hänt. Det finns ju rättvisa.

Och så finns det inte rättvisa.

Den finns bara så länge samtliga inblandade anstränger sig för att skapa den. Om ens då.

Världen är så orättvis, att om vi gjorde en graf över hur orättvis den var, skulle den vara ett lodrätt streck.

Jag förstår, så här i valtider, att jag borde avsluta en så här pass lång text med att uppmana folk till att rösta på något parti. (Och jo, det finns ju partier som är mer inne på tanken att rätta till orättvisor, rösta gärna på sådana om du tycker att det är poängen med att ha ett samhälle.) Men egentligen ville jag bara säga att världen är orättvis, för jag behöver höra det igen och igen.

Världen är orättvis.

Jag har haft tur.

Där är min utgångspunkt.

lite om min rädsla

Den 30 augusti är det en antirasistisk demonstration i Stockholm. När jag såg att det var just den 30:e, drog jag en lättnadens suck. Jag är inte hemma den dagen, jag ska sitta i en panel på Örebro Pride och diskutera skolans värdegrund.

Varför jag blev lättad? För att jag är feg, och för att jag inte vill vara feg.

Jag är feg, eller kanske mest rädd. Problemet är att sakerna jag är rädd för anfaller från flera håll.

Jag är rädd för fascism. Hur den griper tag i folk och sprider sig med hjälp av andras tystnad. Hur den använder rädsla för att mobilisera mot andra människor, oftast de som redan är svagast. För samhällets del är jag rädd att rasism bagatelliseras och normaliseras, att luddiga formuleringar om kulturskillnader motiverar först diskriminering, sedan övergrepp, sedan grova brott mot de mänskliga rättigheterna, i en normaliseringsprocess som alltför få hinner märka förrän det är för sent (och många inte ens då). Det vore inte första gången i mänsklighetens historia. Det vore inte ens tionde.

För min personliga del är jag rädd för att min tillvaro, med en flickvän som jag älskar och ett samhälle där jag får älska henne, bara ska vara en parentes i en i övrigt skoningslöst homofobisk berättelse om mänskligheten.

Jag är rädd för att det ska börja med att våra rättigheter tas ifrån oss, med samma argument som användes för att motverka att vi fick dem. Först tar de bort rätten till att prövas för adoption (fascismen lyssnar inte på undersökningar som visar att våra barn mår bra, den vädjar till majoritetens ”sunda förnuft”, dvs känslan av att det bara är man själv som är normal), sedan rätten att gifta oss, sedan börjar de justera hetslagstiftningen och där någonstans kommer folk att börja prata om ”hbt-propaganda”, fast inte i meningar som handlar om hur puckat Ryssland är utan i meningar som vid det laget låter normala i andras öron. Vi är inte immuna mot fascistisk propaganda, det finns alltid en del av våra hjärnor som tycker att den, rätt förpackad, smakar som godis. Min största skräck handlar om att så många tror att vi är immuna.

En annan sak jag är rädd för, är alla som inte gör något. Jag vet inte vad de tänker, och eftersom jag själv inte gör särskilt mycket är det ingen som vet vad jag tänker heller. Jag vet att de stannar hemma från demonstrationerna, men jag vet inte vad de tänker. Tänker de, som jag: ”Vi har tur att det finns så många som orkar ta kampen, som vågar gå ut på gatorna även när det är farligt, som ser vad det är som händer”? Eller tänker de, som i en del kommentarer jag sett på nätet: ”Det är bara extremister som är dumma nog att gå ut och protestera mot nazister. Vi normala människor, som lever anständiga liv och knegar på, vi har inget att vara rädda för.”

Det är det som är fascismens godis. Att du inte har något att vara rädd för, så länge du är anständig.

Medan anständighetens gräns, så himla svår att se med blotta ögat, blir allt snävare.

Allt detta talar för att jag måste gå ut och demonstrera. Jag borde sätta min kropp på rätt sida snöret, för bortom internet är vi en kropp per person, och den har vi (så länge vi fortfarande har mänskliga rättigheter) oinskränkt rätt till. Så varför är jag så lättad över att inte vara i Stockholm på lördag?

En anledning är enkel: för att det är läskiga människor man protesterar mot. Det är i många fall empatistörda människor, i andra fall hjärntvättade eller desperata människor som tror att de funnit den mest fantastiska lösning på samhällets problem, och som är beredda att offra andra människors liv för den. I andra fall är det empatiska, schyssta människor, som skulle kunna karaktäriseras som ”vanliga killar och tjejer”, och som helt enkelt tilltalats av fascismens mer lockande sidor och tar texter som den här som skrämselpropaganda. När jag skriver det här hoppas jag att det är skrämselpropaganda. Jag hoppas att jag har fel, även om historien talar starkt emot det. Men i alla fall: Jag är rädd för att möta en så farlig politisk rörelse som den organiserade nazismen. De mördar folk. Jag tycker det känns läskigt.

Det sjuka är att jag numera även är rädd för vad polisen ska göra. Jag har inte varit med under polisens mer våldsamma ingripanden, och jag vet inte vad som stämmer och inte, även om jag har svårt att inte lita på Lukas Moodyson. Men egentligen räcker det med det här: Jag har inte läst ett enda uttalande från polisen, som säger ”fredliga demonstranter riskerar inte att drabbas av polisvåld”. Jag har, när jag tänker efter, inte sett några uttalanden som ens antyder att polisen förstår att vi som känner att vi måste markera mot fascismen är vanliga människor som känner för demokrati. Vilket tar mig till det sista jag är rädd för.

Jag är rädd för att bli betraktad som en vänsterextremist. Jag känner mig inte som en sådan. Jag känner mig bara skraj för vad som händer i det här landet och den här världsdelen. Jag tror inte att vi är immuna mot fascism, nazism eller andra ideologier som matar oss med komplimanger, löften och förakt. Gör det mig till en extremist, om jag reagerar på dem? När jag går på en antirasistisk demonstration, visar jag då att detta är en folklig demonstration, en som varje anständig människa åtminstone borde överväga att gå till? Eller blir jag en extremist, som inte längre kan uttala sig utan att viftas bort som ideologiskt skruvad? Är det så att bara de tysta människorna, i samhällets ögon, är objektiva och vettiga? När den tanken har gått ett par varv i mitt huvud, inser jag något om min rädsla.

Den är befogad.

utdrag ur mitt huvud

Det fanns en tid när allt jag tänkte på hamnade i den här bloggen. Nu skaver tankarna mest omkring där inne, och jag tycker hela tiden att jag inte har tänkt klart, så det blir inget förrän funderingarna plötsligt ockuperar en roman som jag trodde skulle kretsa kring något annat.

Några saker som jag tänker mycket på för tillfället:

Destruktiva beteenden som leder till onda cirklar som människor har svårt att stå emot. Kemiska substansers kidnappning av viljan. Läser i timmar om missbruk, framför allt heroinmissbruk. Långa diskussionstrådar och hela bloggar, från början till slut, av dem som fastnat. Vad är viljan, hur stark är den och hur lätt kan den manipuleras av ett fysiskt behov? Hur vet man om man bara vill vilja, och om viljan ändrar sig på grund av abstinens, är det inte ens egen vilja längre då? Vad flyr man ifrån, och vad flyr man ifrån när man inte vill erkänna att man flyr? Hur långt kan ett självbedrägeri gå, och hur djupt kan man sjunka efter att man trott att man nått botten?

Privilegierade positioner och hur de påverkar oss. Jag visste inte vad pickaninnies var, när debatten om Lilla Hjärtat blossade upp för ett par år sedan. Inte för att jag är ond eller har något som helst uppsåt att förtrycka någon, utan för att jag aldrig har behövt veta. Det tog mig dessutom minst två debattartiklar och ett blogginlägg att faktiskt förstå vad det handlade om. På samma sätt är det antagligen svårt för en heterosexuell person att förstå att jag som homosexuell utgår från ett subtilt underläge i fler situationer än hen tror. Det är antagligen svårt för en man att förstå att jag som kvinna kan uppfatta en illa riktad komplimang som en värdering, eller att något han gör en enda gång för mig är en del i ett mönster. Allt jag upplevt som lesbisk kvinna kan antagligen ha samlats i min kropp som en erfarenhet som han inte kan nå, och därför inte förstå, och där sitter vi i våra positioner, som vi visserligen återskapar men som vi samtidigt har placerats i. Försöker vi ta ett steg utanför vår privilegierade position, blir vi sårbara och klumpiga. Vi säger fel saker och får skit som vi inte tycker att vi förtjänar, och som vi kanske inte förtjänar, men som avsändaren verkligen behöver uttrycka. Kanske blir vi skrämda tillbaka till vår ursprungsposition, för den var enklare. Kanske är det alla pedagoger ibland oss som gör att vi ändå försöker igen.

Sånt tänker jag på. Om jag faktiskt hittar något vettigt att förmedla på dessa teman, så kommer det på bloggen, höll jag på att säga, men det stämmer inte riktigt. Antagligen blir ni tvungna att helt enkelt läsa alla mina romaner.

ring så kallpratar vi

Jag och Coachen råkar lyssna på Ring så spelar vi. Vi har fått veta allt om Sandön i Umeå skärgård (det är soligt, det är Umeå skärgårds största ö, det tar 40 minuter att ta sig dit från inringarens hem, hon fixar med huset, det är inte förfallet men det finns alltid något att göra, det ligger nära havsbadet) och nu pratas det med en kvinna som ligger i badet.

- Hur varmt är det?
– Trettiosju grader ungefär.
– Lite över kroppstemperatur där ja. Är det något du gör varje dag?
– Nej, varje lördag.
– Är det badkar, eller?
– Ja.
– Är det inomhus då?
– Ja precis, inomhus.

Jag: Han är fantastisk. Hur orkar han ställa den här typen av frågor ett helt program? Det är som att gå på mingel med nya grannar, över telefon, i en hel timme.
Coachen: Om jag jobbade där skulle jag ställa andra frågor.
Jag: Jag med. Typ ”Tror du på spöken?” Eller ”Om du var tvungen att ligga med antingen din mamma eller din pappa, vem skulle du välja och varför?” ”Om du dog nu, vad skulle du vilja att det stod på din gravsten?”
Coachen: Nja … jag tänkte mer på sånt som ”Har du några husdjur?”
Jag: Det är därför du är mingeldrottningen av oss två.

På hög nivå

En av alla fina saker Coachens närvaro i mitt liv har fört med sig, är att jag får hantera natur mycket mer nu för tiden. Förra året åkte vi då och då ut till skärgårdstomten hon ärvt av sin far. Den sommaren gick åt till att riva det gamla rucklet, bräda för bräda, och fälla en massa träd.

I år har vi byggt en mycket liten stuga på nämnda tomt (när jag skriver ”byggt” menar jag ”betalat några för att bygga”), och nu sitter vi med en nybyggd stuga och vad vissa skulle definiera som en sorts soptipp, men som för oss är ett projekt och en vision. ”Där kan vi ha hallonbuskarna”, säger vi drömskt och sveper med händerna mot en enorm hög med granris. ”Där kan vi göra en sittplats”, pekar vi mot två gamla gastuber och en dasstunna.

I helgen rev vi en vedbod, som vi trodde var halvrutten men som var helrutten. Det yttrade sig i att man trodde att man tog tag i en bräda, och sekunden därpå stod med lite spån, damm och obestämd smuts i handen. I vedboden fanns ingen ved, men sniglar, ölburkar, rostiga solstolar, stövlar och myror. Och plötsligt, under en maläten presenning, uppenbarade sig den här litterära skatten:

2014-06-21 12.38.39

 

Jag fastnade genast för titeln ”Delfiner betyder lycka”, men valde ändå att sätta mig och läsa ”Kärlek på hög nivå” av den enkla anledningen att den var mindre smutsig (bokstavligt talat alltså). Sommarens första läsning blev alltså en Harlequin från 1982.

Handling: Den kvinnliga, slanka piloten Leigh har fått ett nytt jobb, men redan när hon ska skriva kontrakt med sin nye chef går det snett. Bryce är en misogyn och tvär man, men väldigt viril och med ”mörka rena drag”. (Tips: Om en otrevlig snubbe har mörka rena drag i en Harlequinroman så är han i grunden en fantastisk man, till skillnad från killarna med lekfulla spelande blickar.) Mot sin vilja dras Leigh mot Bryce, som oväntat kysser henne på något berg och som svar på hennes protester påstår: ”Jag kommer att få dig i säng innan vi är färdiga med varann”.

Till och med vi flator får vara med på ett hörn, i denna dialog mellan Leigh och den svartsjuka sekreteraren Carol.

2014-06-21 15.27.00

Obs, lägg märke till hur trevlig och tillmötesgående Mike är. Han är flirtig också. Varningsklockorna går igång hos läsaren, fall inte för det!

Jag funderar på hur det känns att vara en av de där som utgör förolämpningar bara genom att vara. (Jag är nämligen det.) Kommer fram till att det inte är något man vill fundera på alltför länge.

Hur boken slutar? Med en fantastisk dialog.

IMG_7120

Nu känner jag att jag vill skriva lesbiska harlequinromaner. Gärna sådana där kvinnorna i hätska gräl anklagar varandra för att vara hetero, och blir fruktansvärt förolämpade när det händer. Min första ska heta Kärlek på stormigt hav. Jag har redan slutet, eftersom jag är en välstrukturerad författare:

Carols ögon log.
– Lily? Åh söta, Lily är min kusin, på besök från Shepton Ferrers. Du trodde väl inte …
Leigh rodnade. Att hon hade kunnat ha så fel.
– Så du är … ni är inte …
– Den enda jag vill ha är du. Och kanske en segelbåt, för två.
Carols ögon log inte längre. De glittrade, av kärlek.