Den här författaren skulle baka ett pepparkakshus – du kan aldrig gissa vad hon gjorde!*

Jag gör pepparkakshus varje november, och aldrig den enklaste varianten. Men årets bygge har blivit extra känslosamt. Efter fyra romaner och en grammatikbok har mitt författarskap börjat bära sig tillräckligt för att jag ska kunna ägna våren åt att bara skriva, och kanske var det vad mitt undermedvetna ville fira när idén slog mig.

maskin1

Gamla skrivmaskiner har en fantastisk mekanik och är avgjort tjusiga. Jag har två stycken hemma, de är över hundra år gamla och kommer att fungera i hundra år till. Ibland knackar jag på tangenterna bara för att få höra det bekanta ljudet av gamla metalltyper och nya ord, och ibland tänker jag på barn som växer upp idag utan att förstå vad det är som låter när Kalle och Musse äter majs på julafton.

2014-12-07 10.05.11

Att bli författare och att skriva böcker kräver stora mängder tålamod, för allt från att utveckla sitt skriftspråk och ta sig in i branschen till att färdigställa en roman från idé till färdig bok. Även ett pepparkaksbygge kräver tålamod, särskilt ett med kristyr som ska stå för sig själv. Tangenterna och typarmarna krävde en viss konsistens på kristyren och flera omgångar väntetid medan de stelnade. På den här bilden stelnar en tangentrad för att nästa rad ska kunna sättas nästa dag.

maskin5

Inuti huset bor en viss fröken Bokstav. Hon skriver på det banbrytande verket ”Tomten och bocken – en roman om dem som blev kvar” (med den planerade uppföljaren ”Grisens skuld”). Utkastet till första kapitlet är också i färd med att renskrivas på själva skrivmaskinen.

2014-12-07 08.50.47

maskin4

Apropå jul. Jag har inga planerade signeringar inför jul i bokhandeln, men är medveten om att Grejen med verb är den ultimata julklappen till alla som gillar språk. Därför erbjuder jag mig härmed att signera böcker efter sändningen av Lantzkampen nu på fredag (12 december) på Bio Rio i Stockholm. Tar ni med en bok så tar jag med – inte en skrivmaskin – men väl en penna och min vänsterhand. För den som vill titta på programmet är det gratis entré!

maskin3

maskin2

*Jag ska bara göra clickbaitrubriker från och med nu. Har kommit fram till att det är en konstform i sig.

Gingerbread typewriter (Or: What this novelist put a lot of hours into instead of writing novels)

I always make a gingerbread house for Christmas, and I never do it the easy way. But this year was special even for me. I have now released four novels and one grammar book, and for the first time I’m not depending on the salary from my teaching job. I love teaching, but I always knew I was going to be a novelist, and in January 2015 I’ll start living that dream to the fullest (at least for one semester). It’s a big step for me, and I think it inspired me to do something writing-oriented this year.

maskin1

I love old typewriters. I have two of them in my house, they are a hundred years old and they will keep working for a hundred years after this computer breaks down.

2014-12-07 10.05.11

The keys in my typewriter include the Swedish vowels, since I’m Swedish (hence my poorly written English – I’m a Swedish novelist, I write in Swedish and this blog is usually Swedish, I just didn’t want to keep my gingerbread house from the world). The order of Å, Ä and Ö is the same as in old time typewriters, but different from the modern day computers and typewriters where they are located next to P and L.

maskin7liten

maskin3

maskin2

So, who lives in this house? It’s ”Miss Letter”, or in Swedish ”Fröken Bokstav”. If you look closely, you’ll see her by her desk, working on her new novel. Don’t disturb her! She has been spending far to many hours on building a gingerbread house and is now behind schedule.

2014-12-07 08.50.47

Hej tvivel. Vi möts igen.

Det händer varenda gång.

Jag skriver en bok och känner mig (ofta) briljant medan jag gör det. Det går alltid trögt, men jag har alltid förtröstan i min idé och i att orden ska komma. Det känns utmärkt. När jag skriver sista ordet har jag fortfarande känslan av magi. Utan den hade det inte gått att skriva böcker.

Sedan blir den klar, och jag drabbas omedelbart av tvivel. Vad är det jag har skrivit, är det inte i själva verket skit? Det har hänt efter varenda en av mina böcker, och den saken är till tröst när det kommer. Det är dessutom en drivkraft, för om det jag nyss skrev är skräp så kan jag tveklöst skriva något bättre. Jag kastar mig genast på nästa projekt och tränger undan minnena av skiten jag nyss tyckte var strålande.

Tills förlaget har läst manuset, och idisslandet vi kallar ”redigering” tar fart. I början av min författarkarriär var både förläggare och redaktör översvallande kring manusets förtjänster för att mjuka upp mig inför redigeringen, nu säger de ungefär ”som vanligt är det fina personporträtt och psykologiskt gripande, här är det jag tänkte på”, och så diskuterar vi manuset som om det inte var magiskt över huvud taget. Och jag känner, ju mer vi dissekerar det, att detta är 400 000 tecken utan minsta mening. Varför vill de ge ut detta?

En process som i stort består av att flytta de kommatecken som min redaktör vill att jag ska flytta bryts ibland av enstaka stunder då jag faktiskt dras med i mitt eget manus. ”Det här är kanske inte jättejättedåligt!” hinner jag tänka innan jag sjunker tillbaka i misstron och frågorna: Är det någon som ens kommer att förstå vad jag ville med detta? Är det inte för tjorvigt, för enkelt, för mycket dialog, för många perspektiv, för få komponenter, för tråkigt? ”Nu tycker jag att det känns bra”, säger redaktören och jag letar ironi i hennes röst.

Och plötsligt en dag surfar jag in på nätet och ser att boken ligger där. Det är flera månader kvar, men den har redan fått sin plats i cyberspace och man kan förhandsboka den om man vill. VÄNTA NU, skriker mitt inre och jag känner att jag inte alls är klar, inte över huvud taget, jag vet ju knappt vad jag har skrivit! (För att jag har glömt det, för att jag nu skriver på en bok som ska komma ut ett år efter den här.)

Det händer varenda gång, och jag klamrar mig fast vid det. Mitt jobb är att skriva bokmanus och sedan drabbas av tvivel. Förlagets jobb är att bedöma om boken är färdig, strunta i mitt tvivel och publicera böckerna medan jag jobbar på något som redan känns mycket, mycket bättre.

Här är i alla fall den där boken jag snackar om: http://www.piratforlaget.se/bocker/sanning-med-modifikation/

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.

Återvinning!

Det är möjligt att du sitter och har tråkigt. I så fall kan jag rekommendera följande gamla blogginlägg (skrivna mellan 2009 och 2013) som jag tycker förtjänar ett andra liv.

http://saralovestam.se/2011/06/24/det-grundlaggande-i-att-ligga-med-andra-manniskors-bilar/

http://saralovestam.se/2009/09/29/om-jag-hade-en-attackflata/

http://saralovestam.se/2013/04/13/livet-och-livet/

http://saralovestam.se/2013/02/03/heterovarlden-we-give-you-hanky-codes/

http://saralovestam.se/2013/01/22/vuxenlekar/

http://saralovestam.se/2011/05/08/vagen-till-snygga-sommarben/

http://saralovestam.se/2009/11/03/aktenskapets-fordelar-och-nackdelar/

Till mina ex: Det är inte ni, det är jag.

Tur man inte vunnit Augustpriset.

Jag har nämligen ganska många ex. Varje relation hade en särskild känsla, och när jag ser tillbaka på den har den en aura i en egen färg. Varje relation lärde mig något. Att man inte blir heterosexuell bara för att man blir ihop med någon av motsatt kön. Att man inte kan förändra någon genom att utplåna sig själv. Att man inte kan ”känna fel”. Att det inte räcker med att vilja hjälpa någon, för att bli ihop. Att ord kan göra riktigt ont. Att man kan vilja dö.

Att det finns en fin gräns mellan ärlighet och okänslighet. Att aggression är ett varningstecken. Att cool inte trumfar trygg. Att det inte ”bara är kärlek” om man själv inte gått med på polyamori. Att man kan vara fel person att älska. Att det man attraheras av bara finns i ens hjärna. Att ord kan byta budskap mellan mun och öra. Att jag inte är värd något. Att jag är värd något. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt feminint i mig. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt maskulint i mig. Att jag är snygg men går för sällan på museum. Att det är sällsynt att bli älskad för allt man är.

Jag har känt mycket under de senaste femton-tjugo åren. Kastat mig in i relationer som jag ibland inte ens trott på själv, för att jag känt att jag ändå måste, för det fanns något i dem som jag behövde. Det känns som om jag kan allt om otrohet, tvehågsenhet, halvhjärtad kärlek, helhjärtad kärlek, kärlek som förgör en, svek, förhoppningar, trasighet, svartsjuka och uppbrott, uppbrott, uppbrott. Allt använder jag i mina romaner. Det är min bank av känslor och mekanismer som jag känner till för att jag har levt dem.

En gång använde jag till och med en specifik erfarenhet. Den har fått okända människor att mejla mig och fråga: Du har varit med om det här själv va? Den har fått besökare på bokmässan att ställa sig i min signeringskö bara för att få skälla ut mig: Hur kunde hon göra så? Du är författaren, du hade makten att hindra henne! Det var en verklig känsla baserad på en verklig relation.

Men det var inte om henne jag skrev. Jag plockar från allt jag ser, upplever och hör, och så gör de flesta författare. En stark känsla från ett förhållande, en samhörighet från ett annat förhållande och en kappa från ett tredje. En frisyr från tjejen i t-banespärren, ett skratt från en kollega, en omständighet från min barndom, en förälder från min sambos barndom och ett möte som jag hörde om när ett telefonsamtal läckte på bussen. Tillsammans blir det en ny känsla, precis som mina relationer har alla mina böcker en aura. Den hade varit blekare om jag inte hade levt.

Tur man inte vunnit Augustpriset, skrev jag först men det är nog en förenkling. Tur man inte vunnit Augustpriset och har ex som blir intervjuade i kulturtidskrifter. Har en känsla av att samtliga skulle kunna hitta personer i mina romaner som de kunde ”komma ut” som.

Och ha gruvligt fel.

Inlägget publicerades först i min blogg på Litteraturmagazinet. Det är en kommentar på den nyväckta frågan om vem som egentligen är Hugo Rask.

det finns ju rättvisa

Det finns en mekanism som går igen i allt jag läser idag. Den handlar om något vi lär oss för att vi är människor och lever i ett samhälle. (Jag tror i alla fall att det är därför. Man ska dock vara försiktig med att tro att ens eget samhälle är universellt.) Det handlar om vad nästan alla lär sig när vi växer upp: Det finns rättvisa.

I mitt fall såg rättvisan ut så här:

- Jag och mina syskon fick lika mycket, när mamma skar upp ett paket Blåvitt vaniljglass i tre lika delar.
– Jag fick höjd månadspeng för att jag kunde visa upp en budget där det framgick vad jag behövde.
– Om man inte åt upp maten, fick man ingen efterrätt.
– När jag började dela ut lokaltidningen, fick jag mer pengar att röra mig med.
– Om vi följde med pappa ut och plockade bär, kunde vi sälja dem och få pengar.
Och kanske framför allt:
– När man gjorde något bra, hände något bra.
– När man var lat och egoistisk, blev det jobbigt.

Det här satte sig som en känsla. Jag tror att det gjorde det hos de flesta. Det är därför det är så svårt att begripa att det bara är en konstruktion.

Inte bara en konstruktion då. Om man till exempel hamnade på en öde ö, skulle man ha större chans att klara sig om man byggde ett vindskydd och harpunerade en krabba, än om man lade sig bekvämt i en lagun och flöt.

Men i stort, en konstruktion. En fråga om chanser, snarare än naturlagar. Världen är en så orättvis plats, att om det verkligen fanns rättvisa skulle den inte finnas. Jag tänker på det ibland när jag råkar trampa på en skalbagge, som inte gjort något annat än att tulta runt i gräset. Man kan bli sjuk, man kan bli påkörd, blixten kan slå ned, och orättvisan är ibland större än den sortens slump. Vi har tv och internet, vi har sett att folk dör i ebola (men inte hjälparbetarna från Europa och USA, som får specialvård) och vet kanske rentav att kriget i Kongo beror på att vi vill köpa nya mobiltelefoner. Vi vet att världen är orättvis, och det faktum att den är orättvis är ändå så i grunden konstigt att vi inte klarar av det.

Vi vet ju att man lyckas om man bara kämpar lite. Man får vad man förtjänar. Som man bäddar får man ligga. Det sitter i vår ryggmärg.

Så när man ser en tiggare, är det inte bara skönare att tänka att det nog är något fuffens. Det är inte bara tilltalande för självbilden att man säkert skulle sponsra organiserad brottslighet / missbruk om man gav. Det är inte bara ”osannolikt” att hon kan ha en mobiltelefon och samtidigt vara så fattig som hon säger. Nej, det går dessutom emot hela mönstret.

För om hon hade jobbat hårt, hade hon inte hamnat där. Vi vet det, för vi har lärt oss det, för vi lärde oss redan som treåringar att den som inte äter broccolin inte heller får någon marängswiss.

I vissa länder är tanken inbyggd i systemet och kallas karma. De har löst tankenöten ”världens orättvisa” med teorin att den som föds till olycka gjorde något dåligt i sitt förra liv. Jag förstår dem, för det är en oemotståndlig tanke.

Det är en fullkomlig och logisk tanke. Den funkar på andra (om han inte hade skolkat i nian hade han också kunnat göra karriär), på oss själva (jag förtjänar det här skatteavdraget för jag har jobbat så hårt) och det funkar väldigt bra som besvärjelse för att slippa vara rädd (hon fick cancer, men hon tränade ju aldrig och jag tränar ju flera gånger i veckan, så jag behöver inte vara orolig).

Den funkar utmärkt på hela folkmängder: Om de inte hade krigat med varann där borta så hade de inte behövt fly. Skyll er själva, om ni är så bråkiga.

Och den funkar när man vill trycka ner sin partner. En hashtag som trendar just nu på Twitter är #whyistayed, där personer som varit offer i förhållanden med fysisk och/eller psykisk misshandel berättar varför de stannade i relationen. En återkommande förklaring är: Jag trodde att jag förtjänade det.

Jag har själv varit i ett förhållande som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag minns argumentet: ”Om du inte hade varit så svag/manipulativ/dålig på att skära tomater på rätt sätt/idiotisk/dålig på att hänga tvätt så hade jag inte behövt göra så här mot dig.” Och förklaringsmodellen, hur skev den än är när man tänker på saken efteråt, landar på ett väldigt bekant ställe. Det är klart, att om jag inte hade förtjänat det här så hade det inte hänt. Det finns ju rättvisa.

Och så finns det inte rättvisa.

Den finns bara så länge samtliga inblandade anstränger sig för att skapa den. Om ens då.

Världen är så orättvis, att om vi gjorde en graf över hur orättvis den var, skulle den vara ett lodrätt streck.

Jag förstår, så här i valtider, att jag borde avsluta en så här pass lång text med att uppmana folk till att rösta på något parti. (Och jo, det finns ju partier som är mer inne på tanken att rätta till orättvisor, rösta gärna på sådana om du tycker att det är poängen med att ha ett samhälle.) Men egentligen ville jag bara säga att världen är orättvis, för jag behöver höra det igen och igen.

Världen är orättvis.

Jag har haft tur.

Där är min utgångspunkt.