Friskis & Svettis del 1: beslutet

Det var en dag när administratören på mitt lärarjobb, vi kan kalla henne Administratören, förmälde att hon hade ägnat gårdagen åt att plåga sin kropp medelst sitt livs första pass på Friskis & Svettis. Det var något inom mig, något säkerligen masochistiskt, som reagerade på informationen med en typ av entusiasm, och ni vet hur det blir när ingen säger emot. Vad som först låter som en tanke blir snart ett förslag, som rätt vad det är blommar ut i ett fullfjädrat beslut utan att någon egentligen har involverat sig i processen. Plötsligt stod vi där, tagna av den nya sanning som innebar att vi skulle ge Friskis & Svettis ett år av våra liv.

Nu är det möjligt (dock ej troligt) att alla ni som läser detta är människor som tycker att det är skönt att riktigt ta ut sig, pressa kroppen till det yttersta, känna blodet banka i pannan och mjölksyran fräta i lederna. I så fall föreslår jag att ni ser resten av min redovisning av Friskis-åtagandet som ett exotiskt besök i en helt annan typ av hjärna. Administratören och jag är två människor som gillar att hänga. Plocka fram en symaskin, ha lite förfest, rita en liten teckning, skriva en liten roman. Det här sköna som folk menar händer i kroppen när man idrottar, det har helt enkelt aldrig hänt mig. Endorfinerna lyser med sin frånvaro, det där som ska ”kicka in” har aldrig dykt upp hur trött och flåsig jag än har blivit, och jag talar eventuellt även för Administratören när jag säger att det enda som hände var att vi en gång blev 30 och upptäckte att vi inte längre var spänstiga per automatik. Det fanns en tid när jag åt en chipspåse om dagen och ägnade dagarna åt att se på Oprah, och ändå fick frågan av mina elever vilken sport jag tränade. Sen kom den här nya tiden.

Vi kunde se våra kroppsdelar förfalla och långsamt dråsa mot marken. Eller vi kunde göra något åt saken. Kapten såg på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Är du galen?” frågade hon mycket riktigt, ”vill du dö eller?” Jag tänkte retoriskt och så klyschigt att jag kan garantera att jag aldrig någonsin kommer att skriva in det i ett bokmanus: Nej, det är det jag inte vill.

Igår infann vi oss således på Friskis & Svettis, oförmögna att ta oss ur överenskommelsen som fick oss båda att framstå som lite hurtigare än vi var. ”Så ni vill prova på?” frågade en sympatisk receptionist, och jag såg henne stint i ögonen (möjligen trotsigt, men det var i så fall mot mitt eget inre motstånd). ”Nej. Vi ska ha årskort.”

Fortsättning följer.

0 svar

  1. Heja heja! Själv älskar jag styrketräning, men avskyr oljud, trängsel, stånkande och stönande på fel premisser och sånt, så jag har åtminstone halv förståelse för det stora i detta åtagande. Det var just på Friskis jag gick när jag kände att det gjorde mig för folkilsk för mitt eget bästa, det var nog bättre att ägna sig åt promenader. Men heja heja, som sagt!

  2. Å fy te rackarns, DET var modigt! Själv nöjer jag mig med att blicka ut på F&S-huset som jag ser från mitt kontorsfönster. Ögongympa räcker bra för mig!
    /Tofflan d ä

  3. Mitt nyårslöfte var att börja träna och F&S var den anläggning som råkade ligga närmast. Jag som totalt otränad vekling kände mig lite rädd för att kliva in på gymmet, men nu trivs jag utmärkt. Någon jag noterat är hur spännande det är att titta på människor som gymmar, folk kommer på de mest kreativa sätten att träna muskler på. 🙂
    Sen skulle jag ljuga om jag sa att jag älskar när det krampar i musklerna och man bara vill dö för man är så trött. Då brukar jag tänka på att jag snart får gå och sätta mig i bastun, då känns det lite lättare. 😉

  4. För och hoppa ifrån allt vad detta inlägg handlar om. Slog precis igen I havet finns så många stora fiskar. Med tårar nedför kinden och stor ångest så insåg jag att det är inte din bok som får en och må dåligt. Utan att detta är verkligheten för många och här går jag omedveten… Jag vill bara säga tack. Tack för att du hjälper folk att öppna ögonen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster