Jag måste jobba på, för om en vecka ska Tillbaka till henne gå till tryck och all slutgiltig redigering måste vara färdig till dess. Denna tanke ligger i min ryggrad någonstans, och den river uppfordrande när jag ägnar mig åt dagdriveri och sköna helgaktiviteter. Den ligger där, ni vet, som allt man vet att man måste göra, och låter mig inte slappna av. Jag som sitter och gör något jättemysigt, jag som har världens trevligaste söndag. Det distinkta, diffusa minnet av att jag har en plikt och att det är bråttom stör mig i min ljuvliga aktivitet, och till slut måste jag lyssna på det: Du måste sätta dig och redigera din bok! Jag drar ett djupt andetag för att ta itu med mina förpliktelser, tills jag ser ner på mina sköna söndagsförehavanden och inser: Det är ju det jag gör.