Lagom till kvällens nagelbitarfest kommer här min utlovade film. Loreens Euphoria. Fast på dragspel.
videopremiär!
3
Filmskapandet är igång, inom en vecka hoppas jag kunna publicera det så att säga vinnande bidraget här på sidan. Tills vidare roas jag av att min blogg tycks vara det första som kommer upp om man googlar ”kärleksförklaring”. Det förklarar statistikens underliga beteende på senaste tiden.
(En kollega påpekar att min blogg även är på andra plats om man googlar ”klitisk partikel”.)
om våren
En rolig grej för mig är att jag är med bok igen. Tillbaka till henne har tagit evigheter att försöka komma över, och jag har till slut accepterat att hon alltid kommer att finnas där. Kan inte bli ersatt, bara få sällskap i mitt författarhjärta, och sällskapet har äntligen börjat växa på mig. Jag hade därför kunnat göra ”Jag sitter på min stol och skriver bok” som ett fjärde alternativ i den för övrigt olidligt spännande omröstningen om denna bloggs videodebut, men det hade blivit en så hemskt tråkig video så jag besparar er det. Vid behov får ni fråga Coachen hur det ser ut, när jag mest är en rygg och ett knatter på mitt tangentbord.
En rolig grej för både mig och er kanske, är att jag inom kort tänker bevista både Uppsala pride och HBTQ-festivalen i Göteborg med ett gäng föreläsningar och författarsamtal. Där får jag äntligen chansen att läsa högt ur källmaterial såsom den 100 år gamla tidningen Rösträtt för kvinnor, spekulera kring lesbianism vid förra sekelskiftet, prata om det förlösande i Hannas fördomsfulla bitterhet och läsa mina favoritbitar ur Tillbaka till henne för den som vill komma och lyssna.
Lördagen den 19 maj kommer detta att ske i Slottsbiografen i Uppsala klockan 12.30. Ta med era vänner, fråga mig grejer!
HBTQ-festivalen i Göteborg kommer att pågå 31 maj till 3 juni, där jag både kommer att prata om Tillbaka till henne och om en del annat. Mitt andra seminarium kommer nämligen att handla om vägen till bokkontrakt. Dels om hur jag själv gick från att blogga anonymt till att faktiskt kunna presentera mig som författare. Dels lite om förlagsbranschen, bokmanus och möjligheter för aspirerande författare, eftersom jag har märkt att det kommer en del skrivintresserade på mina seminarier. Återkommer om tider.
Om du också tycker att det låter roligt, sprid gärna idén att gå på seminarier bland dina kamrater. Det är ensamt att skriva. När jag väl släpper ut mig själv är jag himla glad att träffa er!
Friskis & Svettis, del 3: om skolgympan hade varit så här…
- Du mamma, när du hängde i Farsta, gick du någonsin på Claes Rogenius friskispass?
- Claes R… HAHAHA.
Denna konversation får illustrera särarten hos mitt livs andra gympapass på Friskis & Svettis. Researcher som jag är har tvingats bli som författare till historiska romaner så hade jag först googlat hans namn. Skulle jag hamna hos en spännig kroppsbyggare eller en hurtig joggare? Jag bildgooglade naturligtvis eftersom jag tänkte bygga mina förutfattade meningar på hans utseende (likt hur överraskande många baserar sin uppfattning om mig på att jag har piercingar och tatueringar och därmed tör vara kall, hård och trotsig, mer om det en annan gång), och ni vet hur det är när man bildgooglar. Ibland får man upp en bild på den person man faktiskt försöker hitta. Ibland får man upp personer med samma namn men med fler förtroendeuppdrag inom den lokala curlingföreningen. Ibland får man upp bilder som personen ifråga har tagit med sin Iphone. I det här fallet kom det bara upp bilder på tjejer, vissa tämligen poserande. Var mannen på sin fritid tjejfotograf? Var de alla hans flickvänner och fruar?
Svaret fick jag när jag klickade. De många brudarna var bloggare , som hade råkat hamna på denne mans gympapass och inte kunde låta bli att dokumentera det. Jag sällar mig alltså nu till skaran.
Jag tänker mig att gruppgympaledare sporras av lite olika drivkrafter. Några gillar att ta ut sig, och därför gör de pass som får deltagarna att pumpa sina muskler lealösa, gärna under små utrop som ”det här är inget dagis”. Andra tycker att det är skönt att ligga på golvet, alltså riktas väldigt mycket av stretching och styrketräning mot jordens medelpunkt. Min teori är att Claes Rogenius gillar att ha roligt. Jag har inte bara dansat jenka, raglat lealös mellan armhävningar, skuttat euforiskt till Army of Lovers och lufsat grottmanstyle vägg i vägg med det mer allvarliga gymmet, jag har även dragits med i hiphopkör och skrikit primalskrik ner i ett ganska svettigt golv.
- Ja, säger mamma, det är inte ett pass som går att jämföra med något annat pass. Men du, jag gillar egentligen mest när det inte är en massa grejer som händer. Du vet, när det är vanliga steg som man känner igen och inte sådär speciellt.
Där är vi olika, jag och min mamma.
har hört att det är pollsäsong
Friskis & Svettis del 2: Mamma hade rätt igen
Rubriken är lite missvisande. Mamma hade till exempel helt fel när hon hävdade att det var skönt och roligt att jogga. Det blev aldrig roligt och aldrig skönt, trots att jag gav det ett halvår av min tid. Därför var det med stor skepsis men ett artigt leende som jag bemötte hennes påstående att det är kul på Friskis & Svettis.
Men det är det. Är det ett ålderstecken, ett mognadstecken eller bara tragiskt – jag vet inte, men livet har helt oväntat serverat mig en träningsform som fyller hålet som skapades när Bitch slutade ha klubb varannan lördag och jag inte längre fick dansa mig svettig. Jämförelsen går inte att dra någon längre sträcka, flatraggen står till exempel inte lika tätt och jag ser inte ett enda ex i träningshallen, men alla ni som börjat nypa er i sidfläsket, flåsa i uppförsbackar och undra vad som hände när ni slutade gå ut och stuffa röven av er i jakt på lite hud, ni förstår vad jag menar.
Jag har hittills bevistat en gympa i Ringen och en i Farsta. Mammas fästman tyckte att jag skulle välja ”bas”, mamma sa ”medel” och hon hade rätt igen. En annan sak hon hade rätt i var att ingen skulle få för sig att kolla på just mig. Alla tittar på ledaren, sa hon, för att veta när man ska byta rörelse och åt vilket håll man ska. Hon hade rätt.
Min analys av varför det är roligare att gå på gruppgympa än att gå på gym, jogga, sitta på en träningscykel eller hålla på med tv-shopmaskiner:
1. Man har inget val. När man har ställt sig i träningssalen så är man där, och en viss undergivenhet infinner sig som faktiskt inte är helt obehaglig. Det är inte längre upp till dig vad du ska göra med din kropp. Det är, under den följande timmen, upp till en brud i röda tights och hästsvans.
2. Man hinner inte tänka. All tankeverksamhet går åt till att kolla vilket håll man ska åt, vilken fot som ska framför vilken, vad man gör med armen medan foten gör det där andra, och just när man tycker att man har fått koll så byter bruden i de röda tightsen håll och man måste fokusera igen. Därför hinner man inte börja tycka att det är tråkigt, man hinner inte tycka nånting alls. Inte ens om sin grannes piratbyxor, inte ens om gympaledarens reflektioner kring Richard Gere som hennes drömmars man.
3. Det är inte svårt. Till skillnad från när jag gick och gymmade, när jag testade klättring, när jag var ute och joggade – för att inte tala om hela skolgymnastiken – så kände jag mig duktig nästan på en gång. ”Kolla, jag kan också gå till vänster och sen till höger och dra upp ett knä!” Kanske har jag grym koordination. Kanske är de grymt bra på att få folk att tycka att de har koordination.
4. Det är till musik. Vilket gör att man nästan kan låtsas att det är dans. Att det nästan känns som dans. Att det i vissa fall (se nästa inlägg) i princip ÄR dans. Till och med armhävningarna, om man bara hänger sig lite åt positivt självbedrägeri.
Fortsättning måste följa. Det finns för mycket att berätta. Eller vad sägs om klientelet på Farsta respektive Skanstull? Vad sägs om mannen som införlivar primalskrik i friskispassen, vad sägs om muskler som bara aktiveras när man går som om man vore fem år och hade kissat på sig i en overall? Vi avslutar med en poll.
Friskis & Svettis del 1: beslutet
Det var en dag när administratören på mitt lärarjobb, vi kan kalla henne Administratören, förmälde att hon hade ägnat gårdagen åt att plåga sin kropp medelst sitt livs första pass på Friskis & Svettis. Det var något inom mig, något säkerligen masochistiskt, som reagerade på informationen med en typ av entusiasm, och ni vet hur det blir när ingen säger emot. Vad som först låter som en tanke blir snart ett förslag, som rätt vad det är blommar ut i ett fullfjädrat beslut utan att någon egentligen har involverat sig i processen. Plötsligt stod vi där, tagna av den nya sanning som innebar att vi skulle ge Friskis & Svettis ett år av våra liv.
Nu är det möjligt (dock ej troligt) att alla ni som läser detta är människor som tycker att det är skönt att riktigt ta ut sig, pressa kroppen till det yttersta, känna blodet banka i pannan och mjölksyran fräta i lederna. I så fall föreslår jag att ni ser resten av min redovisning av Friskis-åtagandet som ett exotiskt besök i en helt annan typ av hjärna. Administratören och jag är två människor som gillar att hänga. Plocka fram en symaskin, ha lite förfest, rita en liten teckning, skriva en liten roman. Det här sköna som folk menar händer i kroppen när man idrottar, det har helt enkelt aldrig hänt mig. Endorfinerna lyser med sin frånvaro, det där som ska ”kicka in” har aldrig dykt upp hur trött och flåsig jag än har blivit, och jag talar eventuellt även för Administratören när jag säger att det enda som hände var att vi en gång blev 30 och upptäckte att vi inte längre var spänstiga per automatik. Det fanns en tid när jag åt en chipspåse om dagen och ägnade dagarna åt att se på Oprah, och ändå fick frågan av mina elever vilken sport jag tränade. Sen kom den här nya tiden.
Vi kunde se våra kroppsdelar förfalla och långsamt dråsa mot marken. Eller vi kunde göra något åt saken. Kapten såg på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Är du galen?” frågade hon mycket riktigt, ”vill du dö eller?” Jag tänkte retoriskt och så klyschigt att jag kan garantera att jag aldrig någonsin kommer att skriva in det i ett bokmanus: Nej, det är det jag inte vill.
Igår infann vi oss således på Friskis & Svettis, oförmögna att ta oss ur överenskommelsen som fick oss båda att framstå som lite hurtigare än vi var. ”Så ni vill prova på?” frågade en sympatisk receptionist, och jag såg henne stint i ögonen (möjligen trotsigt, men det var i så fall mot mitt eget inre motstånd). ”Nej. Vi ska ha årskort.”
Fortsättning följer.
Angående menstruation
Förslag till uppgradering
Menstruationen är ett område som länge har präglats av en underlåtelse att uppgradera. De nackdelar jag kan finna med nuvarande system är följande:
- Det kommer blod. Järnbristen som ofta blir en följd av riklig månadsblödning är ett tecken på att vi inte är gjorda för den här typen av menstruation.
- En person med livmoder och äggstockar får som vanligast mellan 0-5 barn under hela sitt liv. Menstruationen är inte anpassad till detta förhållande, utan går som ett autorun-program och surrar i bakgrunden i cirka 30-35 år. Likt ett autorun-program stjäl detta kapacitet från andra funktioner, som i många fall är mer relevanta.
- Det gör ont. Smärta är vanligtvis ett sätt för naturen att tala om för människan att hen har involverat sig i något farligt och bör akta sig. Menstruation gör ont när den fungerar och har därför motsatt programmering. Detta kan bero på en bugg i systemet.
Det finns även andra brister att påpeka, som exempel kan nämnas menstruationens påverkan på humöret, men de tre punkterna ovan ser jag ändå som de mest akuta att åtgärda. Mina förslag är följande:
- Programmera om frekvensen så att fertiliteten triggas av ett kommando i stället för att aktiveras per automatik en gång i månaden.
- Ge fortplantningsorganen samma premisser för blödning som resten av kroppen, dvs att endast blöda när något är skadat och fel.
- Vänd negationen i menstruationens smärtprogrammering, så att den likt resterande kroppsfunktioner gör ont när den inte fungerar och är smärtfri när den fungerar väl.
den 16 april 2012
Sara Lövestam
nytt försök
Äsch, på något sätt lyckades jag radera ett inlägg i stället för att ändra länken… vi försöker igen, om någon skulle vara intresserad av att chockas av min stämma. Here we go, Sara och Lotta i etern.
en liten kärleksförklaring
Det är så lätt att vara ensam, nästan så att man kan få för sig att det är det man är menad för. Eller snarare är det så svårt att passa ihop med andra människor, så att ansträngningen att slipa kanterna av sig tar över och man till slut undrar vem det är som är knäpp. En fråga som i sig kommer med en befängd presupposition, nämligen den att om två skaver så är det nödvändigtvis så att en av dem är knäpp.
Det är svårt att veta vad som är rimligt att förvänta sig av en annan människa, vem var det som sa att inte ens hjärnans två halvor riktigt kan förstå varandra? Det är svårt att visa sina brister - det skulle ju kunna visa sig att man gör rätt i att dölja dem. Alltså att man verkligen, verkligen gör rätt i att dölja dem, att det är något fel på en, på riktigt. Det är ibland svårt att bara hålla någon i handen, för det betyder att man står för något som enligt statistiken är en illusion.
Jag vill bara säga att de senaste månaderna har det varit väldigt lätt.
lössläppt
Gårdagen var precis allt som en boksläppande författare kan önska sig. Idag har euforin fått ge plats åt en förkylning med medföljande feber, men jag läser recensioner och mejl och förkylningsviruset kommer inte riktigt åt mig innerst inne. Att bli recenserad i SvD är stort bara det. Att dessutom få en sån här recension… Ja kära nån.
Så startade min morgon, och den toppades bara av kvällen. Då kom jag till Hallongrottan för min releasefest och möttes av sådär fem personer. En halvtimme senare var det så fullt att man inte kunde tränga in en enda pytteliten bokbloggare till. Förlaget hade med sig enorma högar böcker, människor som jag borde känna igen presenterade sig snällt och blomsterkvastarna var så många att jag fick utse en blomansvarig. Femhundra timmars fullkomligt ensamt skrivande och funderande. Hundra timmars redigerande, planerande och ännu mer funderande. Sedan detta.
Som vanligt började själva bokpresentationen med att jag pratade om mig själv och min bok, och slutade med att jag blev sådär rörd över alla som kom, alla som läser, alla som bloggar och twittrar och alla som har varit med ända från början. Efter ett litet tal av min förläggare, högläsning och intervju, satte jag mig och signerade böcker med en kö som ringlade sig genom kontoret och köket och ut i butiken. Det gick bra tills Yllet kom fram i kön.
Yllet vill nämligen alltid att jag signerar böcker till folk som fyller år. En i sig lovvärd önskan, men hon vill dessutom att jag signerar med ”Grattis önskar …”, vilket får till resultat att vi börjar diskutera huruvida man verkligen kan önska en gratulation. Hennes följeslagerska deltog i diskussionen, som som vanligt slutade med att Yllet förkunnade att det var hennes bok och hon som fick bestämma vad det skulle stå. När sedan följeslagerskan skulle få en signering undrade jag ödmjukt vad det skulle stå i den. ”Åh shit”, svarade hon, vilket får leda till denna aftons enda fotoillustration.
För den som vill se mer av releaseminglet har jag letat upp ett par ställen på nätet där saken är mycket mer ordentligt illustrerad. Tack till alla som kom och gjorde min kväll, alla som ville komma … och för den delen alla som inte direkt ville komma men som gärna läser boken!
dagens mobiläventyr
Mobiltelefonen ringer.
Jag: Sara
Någon: (tystnad)
Jag: Hallå?
Någon: (svagt ljud)
Jag: Är det någon där?
Någon: (skånsk mansröst) Ja.
Jag: Jaha, vem då?
Någon: Ja… jag bor i Malmö.
Jag: Där ser man. Och vem söker du?
Någon: …Sara.
Jag: Jaha, varför då?
Någon: Jag tycker du är snygg.
Jag: Jaha. Tack. Var det något mer?
Någon: Ja, jag är kåt.
Jag: Jag förstår. Jag är inte intresserad. Hejdå.
Lägger på luren.
Telefonen ringer, samma nummer. Jag trycker bort samtalet.
Telefonen ringer igen, samma nummer.
Jag: Sara.
Någon: (vagt ljud)
Jag: Varför ringer du igen?
Någon: Har du stora bröst?
Jag: Hur kan du fråga en sån sak?
Någon: Jag tycker om stora bröst.
Jag: Kan du ge mig ditt efternamn, så att jag vet vad jag ska skriva i polisanmälan?
Någon: Okej jag ska inte ringa igen.
Klick. Tystnad. Blogg.
förresten
och slut betyder slampa
Det är sällan jag skriver blogg bara för att hylla någon annans text, men igår morse fyllde denna artikel hela min morgon med det gyllene skimmer endast vetenskapen kan skänka mänskligheten. Där stod allt jag någonsin velat skriva om ”hen”, och jag tänkte att nu kommer alla de där enkelspåriga kommentatorerna äntligen att förstå! Ja jag vet, lite väl positivt tänkt att de skulle uppskatta formuleringar som
”En del hen-förespråkare vill gärna ha det till att bekönade former påverkar vårt tänkande så att vi ser våra medmänniskor mer i termer av kön än som personer. Hen-skeptiker å andra sidan utmålar ett scenario där underlåtenhet att referera till folks fortplantningsorgan i var och varannan mening i princip innebär slutet på civilisationen som vi känner den. Det uppväxande släktet kommer att drabbas av vacklande könsidentitet och därmed åsamkas avsevärt lidande.”
, men så blir det när ens morgon fylls av ett gyllene skimmer.
Själv har jag faktiskt undrat lite över varför ingen har tagit upp det självklara faktum att Sapir-Whorf-hypotesen har motbevisats massor av gånger och inte längre hänvisas till inom vetenskapen utom som kuriosa av typen ”en gång i tiden trodde man att språket styrde tanken mer än det faktiskt gör”. Ordet kan fylla en funktion och rentav vara nödvändigt för oss som har upplevt problem när vi försökt referera till människor av oklar könstillhörighet eller tycker att det känns krångligt att alltid skriva ”hon eller han”, men varken den som tror att ”hen” kommer att befria oss från könsnormer eller den som tror att ordet kommer att tvinga oss alla till könlöshet har förankrat teorin i vetenskapen. Kanske för att många inte ens känner till att vetenskapen i flera decennier redan har hållit på med att reda ut sambandet mellan tanke och språk.
Bland kommentarerna till artikeln dominerar dock inte någon vetenskaplighetsvurm, utan framför allt människor som lägger tid och möda på att påpeka att detta inte är något att lägga tid och möda på. Varvat med de hundratals (tusentals?) som uppvisar sitt språkintresse genom att ivrigt förklara att hen betyder höna på engelska och därför passar utmärkt som begrepp för de virrhönor som tror att detta är en viktig diskussion, men knappast som ett giltigt ord i det svenska språket. Jag undrar varför de tror att vi inte kan ha ord på svenska som betyder andra ord på andra språk, och hur de tror att de existerande fonologiska variationer som finns i världen över huvud taget skulle tillåta att ett ord bara ska finnas i ett språk. Typ, ”vi har paxat häll för att beskriva en platt sten, så ni får inte ha samma fonologiska sammansättning för ert ord för helvete.” Funderar en stund över de ramaskrin som rimligtvis måste ha uppvisats på de svenska insändarsidorna när Trafikverket började sätta upp skyltar för infart och utfart.
I korthet, för den som inte orkar läsa hela artikeln (fast alltså, gör det!):
Mikael Parkvall ba: Hen är inget hot mot vår civilisation men inte heller någon medicin mot könsstereotyper, kolla här på en massa intressanta fakta om olika språk och hur vi delar upp och inte delar upp folk efter olika variabler.
273 kommentatorer ba: Hen är det löjligaste vi har hört, det betyder höna på engelska, har ni inte tänkt på det era virrpottor? Btw har vi inte direkt riktigt LÄST artikeln.
SvD ba: 273 kommentarer på en dag, hurra för läsarsiffrorna! Finns det kanske några fler pronomen vi kan olja upp och köra följetong på?
mållös
Idag är dagen när jag ska berätta för er om min migrän. Den beter sig (vissa skulle säga ”som så mycket annat i din hjärna”) inte som de flesta vanliga migräner. Jag fick den för första gången när jag var fjorton år. Då låg jag på en sandstrand på en liten ö som min familj hade tagit sig till, och så läste jag en tidning. Det gjorde jag nästan alltid. Läste jag inte en tidning så läste jag en roman, ett flygblad, baksidan på ett mjölkpaket … Skillnaden var att bokstäverna den här gången började tappa sin betydelse.
Först började jag blanda ihop b och d. Stod det snabeln eller snadeln? Äh, så klart det stod snabeln, det finns väl ingenting som heter snadeln. Å andra sidan, vad betyder snabeln? Snabeln. Jag började ljuda ordet tyst för mig själv för att det skulle börja betyda något, men ljuden som kom ut var inte kopplade till bokstäverna jag såg. Till slut gick jag vidare till nästa ord, kanske var det något fel på just snadeln. Men där fastnade jag på r. Jag var inte säker på att det verkligen var r eller om jag hittade på det, och när jag försökte säga det kom det inte ut rätt. Inom några minuter hade obegripligheten spridit sig till samtliga bokstäver och jag var förskräckt. Jag försökte ropa på mamma, men det är inte alls säkert att ”mamma” var det som kom ut ur min mun. Orden tycktes mig nu som något abstrakt och konstrande, jag visste hur de skrevs och sades men kunde ändå inte formulera, säga eller skriva dem. Ingenting kom ut rätt ur min mun och min balans blev sämre och sämre. Familjen stuvade förskräckta in mig i baksätet och vi åkte färja hem. Jag grät. Jag minns så tydligt att jag ville tala om för dem att jag kände mig som en bebis, att det kändes som om min språkliga utveckling hade tagit mig tillbaka steg för steg till bebisstadiet, men när jag försökte förklara kom det bara främmande ord ut. Mamma klappade mig på huvudet och sade att det var okej och att jag skulle försöka sova i stället.
Sedan hände det inte förrän jag var i 25-årsåldern. Då kände jag i alla fall igen det. Nu måste jag gå och lägga mig, förklarade jag strax innan orden hade slutat fungera. Vad menar du? frågade kanske min dåvarande flinga. ”Jag pliola inte lagom angär om jag varken”, svarade jag kanske, och andemeningen gick fram. Nuförtiden är alla varnade. Min chef vet vad som händer om hon får märkliga sms. Föräldrar, Coach och Toffla vet vad som gäller om en ordningsvakt skulle ringa dem från min telefon och undra vad jag har tagit (nej det har inte hänt, men man får ju vara förberedd, man har väl sett på Tunnelbanan).
Jag hade aldrig träffat eller hört om någon annan med liknande migrän förrän förra året. I själva verket visste jag inte ens om det var migrän, men jag hobbydiagnosticerade mig själv med ledning av att jag samtidigt med språksvårigheterna fick synrubbningar samt att det gick över efter en eller ett par dagar. Senare visade det sig också att det försvann snabbare med migränmedicin, jag lade det till mina indicier. Så en dag förra året skickade min mamma en video.
Åh Serene Branson, att se en animation av din hjärna är som att se en spegelbild av min! För första gången sedan RFSL-chatten 1999 känner jag glädjen och lättnaden över att hitta någon annan med samma grej, och jag förstår precis alla sommarläger för barn med progeria, alla diabeteslångfärdsskriskoåkningar och alla möjliga människor som sitter i tv och säger ”jag sitter här för att visa andra att vi finns.”
Min migrän kommer inte mer än någon gång om året, och ofta kan jag stävja den med en tablett. Jag ser den som en tuktan och en påminnelse om att jag kanske har språket, men jag ska tamigtusan inte tro att jag ÄR språket. Och i förrgår, just när jag skulle skriva färdigt mejlen till alla er som har tävlat i min tävling, kom den igen.
Jag hade inga tabletter just då, jag satt på tunnelbanan i ett ärende och kände orden börja svaja samtidigt som snubben mitt emot mig inte såg ut att ha någon överdel. Jag klarade av mitt ärende, men på vägen hem började det vara ganska svårt. Jag höll mig mitt på plattformen för att inte råka vingla ut på något spår, och jag skärskådade tunnelbaneskyltarna. Hagsätra, jag kunde inte läsa ordet och inte säga hur det uttalades, men jag visste att jag inte skulle dit, och inte till Skarpnäck heller för de bestod bara av ett ord. Till slut kom tåget med två ord på sidan, Farsta strand, och jag hoppade på. Tunnelbanefärden var något i stil med en berg-och-dalbana i slow motion. Klamrade mig i huvudet fast vid en bild som jag visste fanns på Hökarängens station, och klev av när jag såg den. Tultade hem. Skrev ett sms till min mamma: jag Dizzy migrän.
Min kompis, som i högsta grad var berörd av huruvida jag hade utfört mitt ärende eller ej, sms:ade och frågade hur det hade gått. Jag samlade det yttersta av min koncentration och författade något som jag faktiskt tyckte lät logiskt. P bara, och ingen stoppa Ann… så nu får ni hata år alla! Han svarade att han inte förstod, så jag försökte svara och berätta att jag hade migrän, men ordet migrän blev bara längre och längre i min telefon och jag förstod ju att det inte kunde sträcka sig över två rader, så till slut ringde jag upp. Han blev inte klokare av det.
Jag lade mig i sängen och småslumrade i sju timmar. Vaknade med tillräcklig hjärnkapacitet för att ringa min kompis och förklara vad som hade hänt, samt ringa upp Piratförlagets presschef som också hade försökt få sig en pratstund tidigare. När jag märkte att jag inte kunde komma på vad ”DN”, ”SvD” eller ”tidning” hette, så insåg jag att det skulle bli en långkörare.
Igår vaknade jag med tydliga efterdyningar i huvudet och en bestämd känsla av att jag inte borde läsa någonting alls för att låta migrändelen av hjärnan reda upp sig. Eftersom den här bloggens läsekrets till stor del består av bokstavssupare så förstår ni att det är lättare sagt än gjort. Ord finns ju överallt, det är inte som att man väljer eller inte väljer att läsa dem! Jag fick lägga upp en plan för dagen, som alltså var igår. Först genomförde jag en intervju med Aftonbladet vid mitt köksbord (åh lättnaden över att de inte skulle komma på onsdagen). Sedan gjorde jag allt jag över huvud taget gillar att göra som inte involverar språk, kommunikation eller läsning (eller pianospel eftersom jag just de här dagarna råkar vara utan piano).
Det var så det kom sig att ingen fick några mejl av mig igår. Och det var så det föll sig, att jag på kvinnodagen den 8 mars 2012 ägnade hela min dag åt att baka småkakor, stryka och sy heminredning.
och vinnaren är…
Jag skojar inte när jag säger att jag skulle vilja ge böcker till varenda människa som har tävlat. Som sagt, jag är överväldigad. Varje tävlingsbidrag jag har läst har fått mig att tänka ”jamen just det, det HÄR bidraget måste naturligtvis vinna!” Jag slits mellan att lägga ut delar av tävlingsbidrag och att behålla dem för mig själv (för det är ändå mest egoboost) för att ni ska förstå precis hur svårt det har varit. Å andra sidan, vad hade jag väntat mig?
Men jag måste ju bestämma mig. Till slut gjorde jag det, om än under vilda invändningar från diverse medlemmar av min inre jury. Tio av er har vunnit ett signerat exemplar av förstautgåvan av Udda. Om det är du, kommer du att få veta i ett mejl som kommer i eftermiddag. Två av er har vunnit Tillbaka till henne. Den första med ett hjärteknipande val av citat samt följande motivering:
Jag vill vinna Tillbaka till henne för att jag bara måste läsa den. MÅSTE! NU! Jag KAN inte vänta tills den kommer ut i bokhandeln. Nu, nu, nu. Jag har ingen bättre anledning än så
Udda är den bästa boken jag någonsin läst (och jag läser MYCKET) och den ramlade jag över av en slump och nu är jag besatt av dig*creeeeeepy*
Den andra med en bevekande motivering och följande citat:
”Jag är till och med vänsterhänt.” Udda, s. 137. Meningen är min favoritmening eftersom det var den som hjälpte mig att acceptera min (många år gamla) Asperger-diagnos. Jag läste böcker om AS och kände hela tiden att det inte handlade om mig, att det blivit något fel. Så läste jag ett kapitel som handlade om vilka andra diagnoser och svårigheter som människor med AS ofta har, och sista meningen i kapitlet handlade om att det av outgrundlig anledning verkar som att folk med AS ofta är laktosintoleranta. Då jag är laktosintolerant for mina tankar direkt till citatet ovan. Det kändes på något sätt som ett övermäktigt bevis. Nu när jag tvivlar tänker jag: ”Jag är till och med vänsterhänt” som ett mantra. Det hjälper.
Det var antingen det eller ”Handen som håller i soppskeden låg om hennes midja hela natten.” Udda, s. 146. Det citatet är en guldmening som gör ont inombords varje gång jag läser det. Det beskriver allt så väl, och jag vet precis hur det känns. Hur det är. Det är också en bra påminnelse om vad bra litteratur är och hur jag själv vill skriva när jag skriver.
Jag vill gratulera alla som vunnit en bok, men framför allt mig själv som har fått så ofantligt mycket hjärtevärmande cred under den här tävlingen! Om du inte vann någon bok, så ska du veta att det var himla nära, att jag blev berörd och glad av vartenda tävlingsbidrag som kom in och att det kommer att komma nya chanser. Till exempel på releasefesten den 28 mars.
Ps. En sjutimmars migrän har satt stopp för min intention att svara på alla tävlingsbidragen idag, så jag hoppas det är ok att jag skickar en del imorgon.
tävlingen i halvtid
Jag är överväldigad. Här presenterar man en enkel liten tävling och får livshistorier och fullödiga litteraturanalyser till svar. Hur tusan ska jag kunna välja två vinnare och tio andrapristagare, när ni skriver tävlingsbidrag som får min läpp att darra och mitt hjärta att svälla när jag läser mig genom mejllådan? På onsdag kommer jag att på något sätt ha lyckats bestämma mig, och även om inte alla kan vinna en bok så kommer alla som har skrivit att få svar på sitt mejl.
Medan vi väntar på det spännande resultatet kan vi passa på att planera in den 28 mars lite mer ordentligt. Från klockan 19 och ett par-tre timmar framåt kommer Hallongrottan (Bergsundsgatan 25 vid Hornstull) att ändra skepnad och bli tillhåll för just de festligheter jag, förlaget och grottfolket tycker att Tillbaka till henne förtjänar. Även där finns chans för den entusiastiska att lyckas få med sig fler böcker hem än man betalat för, samtidigt som själva boken såklart kommer att säljas till releasepris. Snart kommer tillbörlig inbjudan!
en annan nedkomst
Jag måste utbrista att de tävlingsbidrag som kommit in hittills har varit över förväntan. Det är otroligt roligt för mig att läsa vilka meningar, ord och scener som har fastnat hos er, och i vissa fall även få veta varför eller på vilket sätt de har haft betydelse. Det betyder mer för mig än ni kanske vet.
Om fler tävlande är på ingång så kommer här en liten morot, för kolla vad som kom med bud igår kväll!
Estelle.
Som alla andra vettiga människor har jag ägnat all min tid från natten till igår åt att uppdatera mig kring vad ett visst flickebarn ska heta. När jag idag fick veta att valet hade fallit på Estelle blev jag fruktansvärt upprörd. Först och främst rimmar det på kriminell. ”Vill vi ha en sådan regent?” skrek jag åt mina stackars elever som inte hade gjort en hovmarskalk förnär. De blev rädda, eftersom jag natten dessförinnan suttit klistrad framför teven för att komma så nära förlossningen som det bara är möjligt för en plebej som mig, och därför spände blicken i eleverna med klart rodnande ögonvitor.
”E”, skrek jag, ”det inleder ord som ebola, endometrios och exorcism. Ska vår lilla sessa verkligen ha ett sådant namn?” En elev försökte invända att E även inleder eufemism och ergonomi, men jag var så uppe i min ilska att jag inte mäktade bemöta det. ”S”, fortsatte jag fylld av vrede, men insåg halvvägs genom s:et att jag var på väg att binda ris åt mitt eget namn, så jag fortsatte i stället rappt med en allmän reflektion. ”Det låter som en jävla chipspåse”, röt jag och mina elever darrade, för lektionen före hade jag talat om att ”jävla” är ett ord man bara använder när man är riktigt, riktigt arg. En koreanska försökte ge mig lite vatten. Jag dängde glaset i väggen. Vattnet skvätte på vår elektriska smartboard, och glassplittret regnade över oss alla. Blodet som snart började sippra ned på golvet påminde oss om stundens allvar.
”Framför allt”, snyftade jag, ”är det inte tradition, och det är inte svenskt! Vet ni något svenskare än kungahuset?” En fransos räckte upp en av glassplitter sargad hand och ville säga något om Bernadotte, en tyska och en brasilianska började prata otydligt om drottning Silvia. Jag grät. ”Ser ni vad de har gjort! De förstör för oss alla! Detta som skulle ha varit en glädjens dag!” En grek försökte säga något oväsentligt om prioriteringar och Greklands ekonomi, en egyptier försökte säga något om perspektiv och egyptiska kravaller, men min gråt överröstade dem. Hur två nyblivna föräldrar kan vara så egoistiska att de inte låter svenska folket (och med svenska folket menar jag Rojalistiska Föreningens medlemmar) avgöra barnets öde genom en allmän omröstning övergår mitt förstånd. Visst har Victoria gått och burit på barnet i nio månader och visst kan man förstå om hon och Daniel tror att det är ”deras” barn, men om hon hade velat kalla sitt barn vad hon ville hade hon faktiskt kunnat se till att födas in i en helt annan familj när det begav sig 1977. Jag försökte förklara det där för mina elever medan blodet rann och smartboarden hade börjat brinna av kortslutning. Brandlarmet tjöt. Utanför fönstret blåste det upp till storm. Jag grät. Estelle.
Uppdatering: ”Ren ironi förstås”, sms:ar Coachen (ängsligt?) efter att ha läst min blogg. Räkna inte med det, kära coach. Kanske hittar du mig förgråten och blodig i kväll. Räkna inte med något alls, i dessa föränderliga tider.
tävlingen
Som jag redan har lovat, så kommer jag att skänka två signerade exemplar av Tillbaka till henne före recensionsdatum till två läsare. Böckerna kommer att finnas på Hallongrottan i Stockholm en vecka innan de kommer ut någon annanstans, och de två vinnarna kommer att kunna gå dit själva eller skicka någon annan för att hämta ut dem mot lösenord. På Hallongrottan kommer det också att finnas tio stycken andrapriser, nämligen signerade exemplar av förstautgåvan av Udda. Tolv böcker finns alltså att hämta, och allt du behöver göra är att följa de två instruktionerna nedan och skicka dina svar till sara@qx.se före den 1 mars. Inom en vecka alltså.
1. Citera något ur Udda eller I havet som du gillar. En favoritmening, ord eller stycke. Om du vill får du berätta varför du gillar det, men det är inget krav utan bara min nyfikenhet.
2. Motivera varför du vill vinna boken.
Anledningen till att jag gör det här är helt enkelt följande: Jag är verkligen glad och tacksam över alla som följer mitt skrivande, vissa av er sedan långt innan jag blev publicerad, och får mig att känna mig som ett ”vi” trots att jag är ett ensamt ”jag” just när jag sitter och knattrar på min dator. Böckerna som jag lottar ut är mina egna exemplar, även om Piratförlaget säkert skulle sponsra om jag bad dem.
ps. Jag är smärtsamt medveten om att inte alla bor i Stockholm, men låt det inte hindra er från att tävla. Hallongrottan kan säkert hålla kvar prisböcker tills alla haft möjlighet att hämta ut böcker eller skicka någon att hämta ut dem, och om det verkligen inte går så räknar vi ut en portodeal.
