I morse, för den som undrar vad som försiggår i mitt liv, vaknade jag klockan halv sju på ett hotell i Skövde. Det var i sig inte särskilt underligt, med tanke på att jag kvällen dessförinnan hade somnat på nämnda hotell i Skövde efter att ha deltagit i en så välbesökt middag för bokbranschen att alla gick och lade sig med hesa halsar. Tänk er trehundra förläggare som väldigt gärna vill prata med författare och bokförsäljare, författare som väldigt gärna vill prata med förläggare och bokförsäljare, och bokförsäljare som väldigt gärna vill prata med förläggare och författare. Lägg till detta en stor matsal helt utan ljuddämpning, och en stackars duett som sjöng och spelade genom enorma högtalare medan branschfolket desperat försökte nätverka. Tänk er ett stort golv med ett tjugotal bord, och trehundra förläggare, författare och bokförsäljare som med sina lungors fulla kraft vrålar artigheter och intresserade frågor till varandra i två timmar.

Så det var inte konstigt att jag vaknade på ett hotell i Skövde. Det konstiga var att det surrade bakom min gardin.

Surret tolkade jag först som en fluga, och jag tänkte i min slummer att det måste vara en ganska stor fluga. Det var ingen tenor direkt, ingen som hade fått representera Rumänien i flugeurovisionen. Efter en stund tänkte jag att det kunde vara en humla, och gick och öppnade fönstret. Klockan åtta gick jag upp och kikade bakom gardinen, helt utan att upptäcka någon brummande insekt. Den hade alltså flugit ut, förstod jag och stängde fönstret. Då damp den ned på min hand: en fem centimeter lång geting. Och ganska tung, den dunsade liksom med ett brak ned på min i sammanhanget taniga hand, och jag viftade fjolligt med den (handen) och sa ”shit”.

Jag är vanligtvis inte rädd för getingar. Men den här var fem centimeter, mät gärna upp det med ett måttband om du undrar hur stort det är. Och den landade tungt och hotfullt på golvet framför mina fötter, där den stod och pumpade med sin enorma röv. Om den sticker mig nu, tänkte jag i min morgonpömsighet, så dör jag här i min ensamhet. Jag behöver ett jaktsällskap.

Jan Guillou hade inte följt med piratdelegationen till Skövde, när man för en gångs skull behövde en jägare. Så jag gick ner till receptionen och fick en vaktmästare med mig till hotellrummet. När vi kom upp var getingen borta, och gardinen fladdrade i vinden.

När en gardin fladdrar i vinden i en film, betyder det att någon har stuckit ut genom fönstret och försvunnit. I verkligheten, visade det sig, är det mycket svårare att göra en sådan bedömning. Jag och vaktmästaren smög längs gardiner, lusläste golvlisterna och spände blicken i hörnen bakom sängben och skrivbord. ”Den har flugit ut”, sade han till slut, som om det faktum att han sade det skulle etablera det som en sanning. Jag är fortfarande inte säker på att getingen med den pumpande röven inte ligger och lurar någonstans i mitt bagage.

Vad hände sedan, undrar kanske den nyfikne läsaren, som länge undrat vad jag ägnar mina dagar åt. Jo, sedan gick jag ner och åt frukost i den föga ljuddämpade matsalen, slussades till en föreläsningssal och berättade i fyra minuter och trettiofem sekunder om min kommande roman för bokbranschens finest. Satte mig på ett tåg från Skövde, gladdes åt att West Pride hade försett just mitt tåg med en flatkonduktör (jag tyckte det var en fin gest), och åkte till Göteborg.

I Göteborg vinglade jag omkring ett tag, för jag hittar aldrig något att äta när jag är i Göteborg. Kanske går jag på fel gator. Efter en torr (mikrovågsvärmd) falafel intog jag prideområdet, som i förhållande till Stockholm Pride är som en fluga i jämförelse med morgonens monstergeting. Klockan sju höll jag dagens andra tal, invigningstalet. Det handlade om att vara i garderoben och inte våga låna bibliotekets enda gaybok, och andra sådana saker man kan framhålla för en människa som inte förstår var stoltheten kommer in i pridefestivalen, och det var helt enkelt fantastiskt roligt att hålla det.

Sedan köpte jag tandkräm, för det brukar jag göra i Göteborg. Jag hängde lite med Yllet på Avenyn, köpte två paraplyer och åkte upp till dagens andra hotellrum. Nu sitter jag här och lyssnar. Surrar det dovt och getinglikt från min ryggsäck? Nej, fortfarande inte.

Efter mina fröjdefulla upplevelser på grammatikdagen pusslade jag ihop en sammanfattning av förestäl… föreläsningen, som du redan har sett om du har gillat* min sida på Facebook. Men om du inte har det, så kommer den här:

Som ni ser redan innan ni tryckt play är det en tämligen suddig historia, eftersom den filmades på långt håll med en pytteliten kamera. Tacka vet jag Utbildningsradions grejer. I torsdags kväll sände de hela föreläsningen, och ni som var för upptagna med att tänka på Kristus och folknykterhet kan i stället se den på URplay precis när som helst. Fram till 9 november, vill säga. Se den om du undrar var lös avföring hamnar i ett satsschema eller hur Wikipedia omedvetet illustrerar bråket om den klitiska partikeln.

*alltså det där med att ”gilla” har gått och uppgraderats till språkhandling! Och även blivit ett slags taffligt, oböjligt substantiv. Det hade väl ingen kunnat föreställa sig, när vi på nittiotalet satt och hade oss på Altavista och Gröna chatten.

Det är skönt i hela kroppen att läsa allt som är det bästa ni har gjort, från skilsmässor till barn och majsknäckebröd. Fortsätt gärna berätta!

När jag ställde frågan tänkte jag nästan omedelbart samma sak som en av er som kommenterat, nämligen att det bästa jag har gjort är att lära mig ett språk. Ganska grundligt dessutom, och med en sådan kärlek att det ibland känns som om språk är jag och jag är språk. Å andra sidan är språkinlärning något som händer (nästan) alla människor, och det var förstås mer en instinkt än ett beslut, precis som att födas.

Så om jag ska välja något som kanske inte alla har gjort, så är det bästa jag har gjort att komma ut ur garderoben. Från flera års skam, osund teater och självförakt, och ut i ljuset. Tretton år senare ger det mig fortfarande lyckorysningar när jag tänker på det, och eftersom det är helg firar vi detta med en liten musikvideo.

Att komma ut för mig själv var det största, och styrkan i känslan av att acceptera mig själv slutar aldrig att lysa igenom i mina böcker. Det berättade jag för den polska journalisten som igår intervjuade mig med anledning av min likhet med Lisbeth Salander.

Har jag glömt att berätta det? Jo, för någon vecka sedan mejlade de från UD och frågade om jag kunde tänka mig att intervjuas av en polsk journalist som sökte efter någon att prata med om Lisbeth Salanders påverkan på unga tjejer i Sverige. Och de hade förstått, på UD, att jag ofta liknats vid just henne. Detta var ungefär samtidigt som min roman Tillbaka till henne, som handlar om kvinnlig rösträtt, komplicerad kärlek och egenvärde hamnade i följande sällskap på DN:s kultursidor:

Min mamma sammanfattade det ganska bra: ”Alltså, sammanhangen du hamnar i.”

Vad är det bästa du har gjort?

Jag tänkte blogga om de vansinniga biljetterna som man måste förstå sig på för att kunna åka mellan Stockholm och Uppsala med pendeltåg. Om jag vore mer sadistisk som lärare skulle jag ge mina elever webbövningen: Gå in på sl.se och ul.se och ta reda på hur mycket tilläggsbiljetten kostar om man redan har ett SL-kort.

Det går inte, och vet ni varför det inte går? För att tilläggsbiljetten kostar olika mycket beroende på om man åker till eller från Uppsala, och ett vanligt logiskt sinne (som exempelvis mitt eller mina elevers) kan inte greppa denna sanning utan letar vidare efter det verkliga svaret. Förra helgen satt jag och Coachen och letade oss galna på UL:s hemsida, tills vi skrek rakt ut och hötte mot himlen med våra nävar darrande i vrede. Tilläggsbiljetten för en person med SL-kort som åker från Stockholm till Uppsala kostar 60 kronor. När exakt samma person ska åka exakt samma tåg tillbaka kostar tilläggsbiljetten 90 kronor. Det närmaste jag kan komma ett sådant resonemang är skidliftar, där man betalar för ena riktningen (uppåt) men inte för den andra (nedåt). Jag trodde inte att jag skulle säga det, men UL/SL-prissättningen är mer befängd än verbfraser.

För att öka på förvirringen, så har UL-automaterna nästan aldrig funkat när jag har försökt köpa denna ologiska 90-kronorsbiljett (en SJ-biljett på samma sträcka kostar 82, men jag kan ibland tänka mig att åka pendeltåg för att jag har medföljande släktingar som ska gå av på diverse pendelstationer). Antingen står det att automaten är avstängd, eller så händer det ingenting när man trycker på knapparna. När de i undantagsfall har fungerat, så har informationen på skärmen varit grovt otydlig – betyder ”tilläggsbiljett SL” att man vill köpa en tilläggsbiljett som gäller för SL eller att man vill köpa en tilläggsbiljett till sitt SL-kort (dvs en UL-biljett)? I lördags hände ingenting när min syster försökte betala i automaten (vi valde den dyraste biljetten på skärmen för säkerhets skull) och vi frågade en förare. Han ryckte på axlarna, sade ”dörrarna stängs” och lämnade oss på perrongen med våra betalkort och vår frustration. Vi köpte en SJ-biljett och drog slutsatsen att vi ändå inte vill åka med ett tåg i en så destruktiv och ojämlik relation som SL och UL verkar lida av.

Det var det jag tänkte blogga om, men sedan stötte jag på en asylsökande bög på biblioteket. Jag har träffat honom tidigare, i hbt-sammanhang, och för en gångs skull kände jag igen en människa. Vi tog en fika och pratade lite, om sånt som livet, vädret och mordhot. Han sa att han hoppas att Migrationsverket ska förstå honom, när han berättar om verkligheten han har flytt från. Man kan bli slagen om man är som han är, i hans hemland Bangladesh. Kan man, svarade jag och han nickade. Det var lite det som hände, sa han. Han blev misshandlad av några, men han hade tur för de trodde till slut att han var död och lämnade honom på gatan där någon annan hittade honom. Så nu vet alla där hemma att han är homosexuell, och så fort han kom ut från sjukhuset förstod han att han måste fly. Vad kan man säga? Jag sa att jag hoppas att han får stanna. Han log ett försiktigt leende, verkade knappt förstå vad jag menade med att man kan vara sig själv här. Sa inte orden, sa ”people like me” eller ”the way I am”, och jag kände igen ögonen hos någon som fortfarande är kvar i rädslan. Jag sa att jag önskar att jag kunde göra något, han sa att doktorn på vårdcentralen säger samma sak och han undrar varför alla vill hjälpa honom. För att du är snäll, sa jag. För att du har en energi som säger att du inte vill någon något ont. Han tittade ner i sin coca-cola och hela hans röst var full av gråt som inte fick komma fram. Min egen familj kommer att döda mig om jag åker tillbaka, sa han. Ibland undrar jag vad jag har gjort för fel. Vad har jag gjort för att min egen familj ska bli mina fiender och jag aldrig mer kan åka tillbaka till mitt land? Allt jag svarade kändes som om det var gjort av papper, men jag svarade i alla fall: Det finns så många som helt enkelt inte förstår. Jag hoppas att det vänder snart för dig, för du förtjänar ett vackert liv. Han nickade. Jag hoppas det. Och du då, frågade han, har du alltid velat bli författare?

Var var jag nu igen? Jo, SL och UL och deras olika taxor för oss svenska medborgare som försöker nyttja vår mänskliga rättighet att åka pendeltåg. Väldigt jobbigt.

Ibland får man en sån där grammatikdag som är perfekt från början till slut. Som när man kommer till Kulturhuset för att repa sin låt om verbfraser på plan 4 och en färgglad alkisdam kommer och ber att få lyssna. Spricker ut i världens flin när hon får höra att låten handlar om verbfraser, utbrister ”jag älskar lingvistik och allt sånt!” samt kränger av sig strumporna för att visa att åtta tånaglar är målade violett och två är röda. Efter att ha diggat med i verbfraslåten förkunnar hon att hon har problem med levern, som inte kan processa alkoholen. ”Så den stannar kvar i blodet?” frågar jag, och hon ler stort. ”Ja!” Hon ber mig hålla upp hennes jacka så att hon kan byta om (det är omständligt med lager på lager men viktigt när man bor på gatan) och lämnar oss med rådet: Om ni någonsin ska använda hasch flickor, tugga det! Vi ger henne våra småpengar, hon konstaterar nöjt att det räcker till ”hälften av två öl”.

Som när man håller ett föredrag om varför man älskar grammatik, och en hel hörsal hänger med i varenda sväng och klurighet. Som att de garvar när man säger ”allomorf”. Som att nördigheten uppfyller salen som för tillfället är vårt universum, att ljud- och ljustekniker vet vad de gör, att man äntligen får spruta ur sig grammatiken som puttrat i ens inre i en vecka.

Och att det blir kö till bokförsäljningen efteråt, att böckerna tar slut och att en karl ställer sig vid signeringsbordet för att ivrigt bestrida idén att bisatsen är en del av huvudsatsen (men jag lovar att den är det). Att två bokförlag och ett annat företag sticker till mig sina visitkort, och att twitter ser ut så här efteråt:

Och att grammatikbakelsen är himmelskt god, alltså någon borde börja göra den och sälja varje dag. Apropå twitter är det glädjande att se att hundratals (tusentals?) lättklädda amerikanskor har uppmärksammat #grammatikdagen!

Åh, NicolBDaugereaubc, it makes me personally excited as well! Grammatik är verkligen för alla.

Som att min elev har gjort världens skönaste film om ordföljd, som jag fick visa (och som ni kommer att kunna se när föreläsningen sänds i UR). Och att jag helt regelvidrigt har påbörjat typ varenda mening i det här inlägget med konjunktion eller subjunktion, och i denna sekund planerar att även inleda en med preposition. På självaste grammatikdagen. Hehe.

Mitt luktsinne har äntligen försämrats. Jag knackar vilt i trä medan jag skriver det, för jag vill inte att det ska försvinna helt och hållet, men jäklar vad skönt det är.

Inte förrän nu förstår jag vad folk menar med att ”om du tycker att du känner lukten av den där bananen längst bak i bussen så måste det vara inbillning”. (Jag avskyr bananer så att det gränsar till fobi. Jag skyr dem som pesten och kan inte koncentrera mig om den jag pratar med äter banan, eller har en andedräkt som om hen just har ätit banan. Jag drar mig undan bakom bänkpressen på gymmet och håller andan när barnen väller ut från familjejympan och får en halv banan. Jag är övertygad om att vi är många som känner så här inför bananer, jag har själv träffat flera. I många år har jag undvikit att avslöja att jag avskyr bananer, för jag har varit rädd att någon, om hen får reda på denna min akilleshäl, kommer att använda det mot mig, tortyr-style. Men nu är det sagt.)

Plötsligt är det inte längre jag som säger ”luktar det inte lite tall” eller ”jag klarar inte av den här röklukten” och får andras oförstående blickar på mig. Och som en konsekvens: plötsligt får jag lite svårare att genast kunna avgöra vilket chips som kommer från vilken påse (av samma märke och smak men alltså från olika påsar). Men känner fortfarande skillnaden. Och så börjar jag tänka på ord.

För jag har ofta fått höra att smaksinnet kommer att ”utvecklas”. Det har att göra med det där att jag inte klarar starka smaker, att de tar över min mun och blir för mycket. Andra har mer ”utvecklad” smak har det sagts mig, men jag tänker nu att det vete 17. Om jag kan skilja mellan två sorters hushållsost, ja till och med mellan två hushållsostar av samma märke men olika datum, medan någon annan behöver drämma till med chevre och cheddar för att känna skillnaden, vem har då den mest utvecklade smaken?

Är det det här som är ”utvecklingen”? Att jag numera slipper känna fruktlukter på tjugo meters håll, och klarar av något smakstarkare mat än förut? Jag välkomnar den, den gör mig mer socialt anpassad. Men skulle nog inte själv kalla det utveckling. Möjligen avdomning. Möjligen relaterad till kroppens ofrånkomliga förfall.